... oskyldig pojke ...

Lady in the Water. En fin film, är det bästa sätt jag kan beskriva den på. Jag fick rysningar redan i introt och den stämningen höll i sig, även när filmen var slut. Det är en enkel film, samtidigt som den kan vara lite svår att greppa, man kanske måste ha barnasinnet kvar. För det är en saga, om forntiden, som kommit till nutiden.

Det handlar mycket om en mening med tillvaron. Ett gömt större syfte, andra högre krafter som är med i spelet, en mening med livet. Jag avundas verkligen de personer som tror sig hitta något sådant. Det måste kännas så tryggt. Att aldrig behöva tveka, att kunna finna ro var man än är.

Det var känslan som stannade kvar efter filmen, eller snarare saknaden av den...

Jag har för länge sedan tappat bort gränsen mellan kärlek och vänskap. Jag läste ett unberbart inlägg om det, här. Hon är min käraste vän och jag kommer alltid vara tacksam för det hon givit mig. Den första person jag känt mig helt trygg med, som jag kunnat öppna mig emot. Jag hoppas bara kunna hitta nya vänner jag känner likadant för. De gamla funkar inte, de känner inte mig, de känner mitt skal.

Jag vet exakt vilka ord jag ska använda. Jag väntar på henne. Ett sista farväl, ta hand om dig, lycka till.. med livet.

Innan jag märker det har hon loggat in, och frågat hur det är. Min rubrik avslöjar min sinnesstämmning.. men hon är den enda som frågar, som verkar bry sig.

Louise: men lilla du inte deppa
Louise: berätta vad det är istället så kanske jag kan hjälpa dig
Appe: du är antigen den siste eller enda person som skulle kunna hjälpa... ja vet inte vilket
Louise: okej
Louise: du vet vart jag finns om du ångrar dig

... jag svara inte och hon loggar av, får ett sms...

Louise mob: Livet är inte lätt. Men det är så vi lär oss och finner oss själva. Glädjs åt det bra i livet. Mkt vi deppar över är rätt oväsentligt och som vi glömmer efter ett tag. Glöm inte det. Så deppa inte. Du mår inte bättre av det, tro mig.

Jag förmår inte svara... vet hon att hon pratar om sig själv? Att det är henne jag vill glömma. Ska jag verkligen göra mig av med den enda person som tycks bry sig, den enda som känner mig? Men klarar jag att ha henne kvar i min närhet?

Samtidigt som hon har fått mig att känna mig som om jag är större än hela världen, älskad av livet själv... har hon i stunder fått mig att känna mig mindre värd än den lättaste vindpust. Jag har givit henne den makten. Jag har delat mitt hjärta, skrattat och gråtit med henne.

Jag har funnits där för henne, hon har kunnat komma till mig när hon behövt, med alla sina problem, sin ångest och frustration. Det händer mycket i hennes liv och hon är mästare på att starta konflikter, ur vad som tycks är ingenting. Hennes självkänsla söker ständig bekräftelse, men får motsatsen i de konflikter hon är delaktig i och föder. Där har jag funnits för att fånga upp henne, delat hennes tvivlande sinne, gett henne den bekräftelse hon behöver.. även om det bara är tillfällig hjälp.

När hon ställs mot väggen hugger hon ifrån, skäller på sin omgivnigen, allt för att skydda den bräckliga skölden som är självkänslan. Hon trampar neråt, trycker ner, så länge personen kommer lägre ner än hon känner sig, så är hon i alla fall bättre än den personen. Jag har tagit emot när hon skällt. Det har sårat, men jag har inte skällt tillbaks eller ens försvarat mig. Det skulle inte vara till någon nytta. Och jag har helldre tagit emot än riskerat ha orsakat skada tillbaks. Jag har begravt det i mitt inre, i mitt hjärta.. och hoppats det inte ska lämna några ärr efter sig.

Från att sväva på de lättaste moln har hon fått mig att gå ner i avgrundsdjupa tankar. Platser där inte det minsta ljus eller hopp om en ljusare framtid har nått ner. En plats där jag inte är värd någotning. Där jag aldrig betytt något i världen. Där jag lika gärna kunnat stanna för evigt.

Det enda jag har försökt göra är att ge tillbaka något av allt det hon gav mig innan. Om det så bara var en bråkdel. Jag har försökt få henne att inse vilken bra och fin person hon är, hur hon påverkar personer hon kommer i kontakt med. Det är en av orsakerna till alla hennes konflikter, hon inser inte sitt egna värde. Hon skjuter ifrån sig personer hon berört, som om de är ingenting. Ignorerade, som om de aldrig funnits. Denna underbara person... jag önskar hon visste vem hon var. Jag själv känner mig som en näsduk, som något att snyta sig i och som kastas när den är använd... förbrukad.

Jag hoppas det har stillat hennes sinne en gnutta, hennes egna kaos, genom att dela med mig av mitt hjärta. Men jag klarar det inte längre. Jag klara inte att känna mig så nertryckt längre, så avgrundsdjupt. Det har skapat ärr av den smärta jag tagit in och hållt i mig själv. Åtminstonde sårskorpor, som om jag inte ger de tid att läka, skulle lämna ärr. Det gör ont bara att se hennes namn, hennes närvaro på MSN. Jag har inte sett henne sedan hon senast skällde på mig. Jag blir påmind om de nattsvarta tankarna och den avgrundsdjupa platsen... kommer jag någonsin glömma den? Kan tårarna dränka den?

"Broken bones fuse together, bruises never last for long,
But once they're said words stay spoken
And hearts stay broken from that moment on.

Sticks and stones may break my body, but words can tear me apart.
So be careful what you tell me, spare a thought for my heart." - Neil Hannon, Sticks & Stones

En person har genomsyrat hela min tillvaro senaste dygnet, sedan jag såg henne på msn igår kväll, för första gången på ett bra tag, jag har hållit mig borta.

Runt nyår dejtade jag denna person under en tre veckors period, kort, innan vi slutade träffas, men förblev nån typ av vänner. Det var osäkra känslor och mycket annat som stod på spel med att fortsätta. Jag hade nämnligen träffat henne genom en av hennes vänner, som jag innan hade dejtat, också i ungefär en tre veckors period. Där hade vi dock ett så bra "break-up" man kan tyckas ha. Vi både hade inte hittat några känslor för varann, även om vi båda gillade varann. Vi samtalade om det och bestämde att vi skulle vara vänner, vi båda gillade varann och önskade vi hade känslor. Det kändes verkligen inte som jag förlorade en "potentiell flickvän", utan vann en vän... och det var något jag önskat mer än något annat under en lång tid, att hitta nya vänner.

Det är ett känsligt ämne, att dejta kompisars ex, eller dejter. Vi båda frågade om det var ok att vi skulle ses, väninnan och jag, annars skulle vi hållt tassarna i styr, men det var det... Men bara till en början. Efter en vecka så hade hon ändrat sig, det var inte ok längre, hon hade hittat några känslor, och det hade jag också, men inte i henne...

Vi blev båda ställda mot väggen. Hon trodde inte hon skulle kunna fortsätta vara min vän, om vänninan och jag fortsatte träffas och blev seriösare, blev ett par. Jag hatade henne då, för att hon tvingade mig, oss båda, att välja så. Jag vill ha hennes vänskap. Vi kände oss orättvist behandlade. Att bara ge upp någon som man börjat få känslor för. Senare och i efterhand, förstod jag så klart hur hon kände i det hela. Det var inte lätt för henne heller.

Jag ville spela hjälten. Jag ville inte vara orsaken till att ett härligt kompisgäng som jag älskade var och en för vilka de var och hade hoppats få umgås med, skulle splittras. Jag ville själv vara den som sa att det fick räcka, inget mer.. och om det så skulle krävas, säga upp vänskapen och kontakten med båda vännerna. Även om det var bland de två finaste personer jag någonsin träffat och önskade med hela mitt hjärta att jag skulle ha kvar resten av livet. Allt för att jag ville båda väl, att de skulle vara lyckliga, tillsammans, så som jag träffade dem. Men jag förmådde inte mig själv till att göra det, jag var för svag...

Det var för att jag träffat en person som var som ingen annan jag träffat förrut. Hon kunde förstå hur jag kände. Hon talade till mig, personen som är jag, under ytan, och lockade fram den. Hon öppnade mig, befriade mig från mitt skal. Hon fick mig att våga dela med mig av allt som jag hållit heligt förrut, som bara varit för min kropp att veta och känna. Hon fick mig att gilla och uppskatta personen som jag är. Hon... Hon, som när jag träffat henne, insåg att jag saknat i hela mitt liv. Den personen förmådde jag mig inte säga upp vänskapen till.

Vi har försökt vara vänner, men med långa upphåll i kontakten, mest msn-ande. Vi har setts en gång, på tre månader. Hon hittade mig på dansgolvet en kväll och föll i min famn. Där stod vi, mitt på dansgolvet och höll om varann, i vad som tycktes vara en minut. Alldeles still, med folk hoppande omkring oss, utan att säga ett ord till varann...

"And though they talked for just a little time
Before she said she had to go
He saw the meeting as a tiny sign
That told him all he had to know

And so Louise
Waved from the bus
And as she left
She gave that smile
As if they were still lovers

It's not always true that time heals all wounds
There are wounds that you don't wanna heal
The memories of something really good
Something truly real, that you've never found again" - Robbie Williams, Louise

Vad gör man när man känner att man glider ifrån sina närmasta vänner?

Jag läste någonstans att relationer, i allmänhet, går lite berg- och dalbana.. upp och ner, och i olika perioder av tillhörighet. Om det är så har jag varit på väg neråt under en lång tid. Jag har bara väntat på att nå botten. Där tror jag att jag är nu, det finns kanske en, "min bästis", som jag fortfarande.. ja, va säger man, känner samhörighet med.

Jag har förändrats så mycket, speciellt den senaste tiden. Jag har egentligen alltid varit och känt mig annorlunda och har alltid tidigare och på senaste dragit mig åt andra persontyper, med andra intressen och livsstilar.

När det gamla gänget ska träffas nu, vilket ofta händer, får jag panik bara att tänka på det. Ännu en kväll i någon soffa och supa. Väldigt sällan något annat, och om vi tillsammans lyckas komma ut placeras deras arslen i någon annan soffa i ett hörn till stängningsdags. Även om jag inte är det mest sociala som snackar med alla jag träffar vill jag komma ut, bara vara bland folk.

Nu är det ju semestersnacktider också. Det ska hyras en stuga på en ensligt plats någonstans vid havet. De frågor om jag ska hänga med. Jag vet att jag kommer klättra på väggarna, utråkad och med dåligt humör, jag passar inte in. Den frustrationen skulle gå ut över någon oskyldig vän. Det vet jag, klart som korvspadet. Jag ger halv-dåliga ursäkter att jag tror jag är upptagen den veckan..

Men det är ju det enda kompisgänget jag har, så vad gör man? Skaffa nya antar jag. Jo man tackar.

Men mitt i all misär och självömkan med vännerna hände något skoj. Jag stötte på en gammal barndomsvän i fredags, som hade flyttat till stan precis. Vi gick ut och tog ett par öl. Det var kul, att träffa honom igen och även om jag inte tror det kommer bli någon ny bästis som jag hänger med varje dag, kändes det ändå som en kompis jag kan hänga med och snacka med när man träffs. Det behöver jag fler av.

När vi umgicks kunde jag inte undgå att känna och tänka, varför slutade jag någonsin umgås med honom, och det kompisgäng han tillhörde och som jag då också gled ifrån. Sakta först, men abrupt tillslut. Jag har ju alltid varit som dom, det var dom som formade mig...

Jag hade en liten misstanke innan, att det gick snabbt med känslorna och att det lika snabbt skulle kunna sluta med ett hårt fall ner i betongen. Men jag sa till mig själv, och kompisarna, att jag helldre tog lite dramatik i mitt liv än inget alls. Bara det hände något. Det var dags. Jag fick på ett sätt verkligen äta upp de orden.

Månaden efter att jag träffade flickan jag berättat om i tidigare inlägg, upptog hon hela min existens. Livlinan, hoppet om att det fanns besvarade känslor, hade jag ett fast grepp om och ville inte släppa för allt i världen. Det var tur att jag inom jobbet precis hade flyttat och fått nya arbetsuppgifter och det fortfarande var lite strul med vad jag skulle göra, för jag fick inget vettigt gjort på dagarna, varken på jobb eller fritid.

Hon fanns alltid i mina tankar. Dag som natt. Många eller rent av de flesta nätter var sömnlösa eller med en halvtimmes sömn här och där. Förrutom det blev det oftast en halvtimme på pendeln till jobbet var dag. Det var allt. Jag beräknar att jag snitta två timmars sömn under denna period och liknande har jag aldrig varit med om. Inte ens under lumpen.

Det tog på kroppen, framförallt mentalt, men visade sig även i de mörka rignarna under ögonen som aldrig varit så svarta som då. Även håret, blev bokstavligen gråare under perioden. Jag har en länge haft lite enstaka gråa hår lite här och där, men "min frisör" anmärkte direkt på att jag blivit mer gråhårig när jag klippte mig kort efter den månaden. Och det är tydligt, mina sidor runt öronen har blivit betydligt gråare. Jag såg det första gången i en provhytt under ett par kraftiga strålkastare, sidorna lyste upp som två fyrtorn.

Det sägs att man kan "bli gråhårig över en natt", till exempel vid stor sorg eller annan kraftig psykisk påfrestelse. Jag har till exempel hört att det var vanligt bland fångar i arbetsläger under andra världkriget. Kan inte på något sätt jämföra mig med det, men jag ser det hela själv som ett tecken på att jag mådde psykiskt väldigt dåligt. Det var troligtvis min tuffate period i mitt liv.

Men det var inte många som såg det. För det var ingen jag visade det för. Tvärtom tyckte de flesta att jag såg ut att må bättre än någonsin, för jag hade börjat styrketräna för fulla halsar, för första gången och det gav resultat, vilket det brukar göra snabbt i början. Jag sökte mig till träningen, all tid som inte gick att grubbla om flickan gick till träningen. På jobbet, och fritid, läste jag allt jag kom över vad det gällde träning och ta hand om kroppen. Hur man kunde optimera det, för att få bäst och snabbast resultat. Jag planerade pass. La om övningar hit och dit. Allt för att få lite ro från grubblerierna, det var därför jag sökte mig dit.

Själva träningspassen blev terapipass i sig. Där var det ända jag koncentrerade mig på mig själv och träningen. Vilka set och övningar jag skulle köra näst. Bland smärtant i musklerna och flåset i lungorna fick jag lite ro från verkligheten.

Jag vände mig inåt, in i mig själv, som jag alltid hade gjort. Det har aldrig funnits någon som jag kunnat anförtro mig åt. Inte ens min "bästis" visste hur jag mådde, men kanske anande, det vet jag inte. Jag hade ännu inte träffat den person som skulle komma att öppna mig och förändra mig för alltid.

Det var en period som jag lärde mig oerhört mycket om mig själv, hur jag själv fungerar och jag ser det helt och hållet som om jag kom ur det hela en erfarenhet rikare. Även med facit i hand, då som nu, kommer jag aldrig ångra att jag välkomande dramatiken i mitt liv.

Det har blivit ett litet uppehåll, mina tankar har kretsat i andra banor på senaste och har haft svårt att fortsätta där jag slutade seanst. För historien tog inte slut den kvällen, utan fortsätte dagen efter. Jag hade inte upplevt något, men upplevde allt på två dagar, kändes det som. Kärlek.. svek.. svartsjuka.. en efter en sköljde de över mig.. och drog med mig ner i avgrunden.

Dagen efter skulle vi båda ut, jag och flickan från förra inlägget, men från varsitt håll. Hon hade inte svarat på mess under dagen, inget jag tänkte mycket om, men i vimlet fick jag syn på henne. Det jag mötte var dock en kall hand som sköt mig ifrån sig, och senare en annan famn hon svepte in sig i. Där stog jag, kär upp över öronen för första gången, i någon som inte ville veta av mig.

Det var först när jag kom hem till den ensamma lägenheten som det riktigt slog mig. Så övergiven och sviken hade jag aldrig känt mig. Jag kunde inte förstå att hon inte kände likadant, när det kändes så rätt för mig.

I flera dagar efter var hon det ända jag kunde tänka på. Saker vi sagt, saker jag skulle viljat ha sagt om jag såg henne igen. Jag hade alla möjliga scenarion uttänka. Jag grät lite till en början, över mig själv, att äntligen ha hittat någon och förlorat det lika fort... men det var mest tankarna som flög runt i huvet. Som inte ville slå sig till ro. Som höll mig vaken hela nätter i sträck.

Jag tog till och med mod till mig och ringde henne veckan efter. Allt jag ville och förväntade mig höra var att det inte var något mellan oss, för att jag själv skulle kunna lägga det bakom mig. Det jag mötte var dock samma varma, glada och intresserade flicka som jag umgåtts med innan. Hon höll liv i mitt hopp, desperata hopp om att kunna ses igen. Hon verkade vilja, men planerna krockade till en början och veckan efter skulle hon iväg på en två veckors tripp... men hon skulle höra av sig när hon kom tillbaks.

De två veckorna gick, men hon hörde inte av sig. Det gjorde jag tillslut, men det blev samma typ av svar, hon skulle höra av sig. Först då insåg jag sanningen, hon ville inte. Jag hade aldrig slutat att hoppas, för jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som henne igen. Jag höll med ett desperat grepp tag i den lilla livlina hon lämnade efter sig.

Redan dagen efter.. när jag kände mig som mest sviken och övergiven och ledsen över mig själv, och bara hade svarta tankar om flickan i fråga.. sa jag till mig själv att jag inte skulle tillåta mig själv att komma ihåg henne så. Jag kommer alltid vara tacksam för de känslorna hon väckte i mig för första gången. Hon kommer aldrig att glömmas.

"Inte ens nu existerar ännu alla tänkbara känslor. Det finns fortfarande sådana som ligger bortom vår förmåga och vår fantasi. Då och då, när ett musikstycke som ingen någonsin har skrivit skrivs, eller en tavla som ingen någonsin har målat blir målad eller något annat som är omöjligt att förutsäga, föreställa sig eller ens beskriva sker, då får världen en ny känsla. Och då, för den miljonte gången i känslans historia, sväller hjärtat och tar till sig intrycket."

- Kärlekens historia, av Nicole Krauss

Till ovanstående citat säger jag boken själv hör till. Den är unik och jag kommer aldrig glömma den. Den handlar huvudsakligen om en person, om ett helt liv av kärlek, till en kvinna. Olycklig och obesvarad på grund av livets alla oförutspådda nyck, men odödlig. Det var många gånger jag helt enkelt varit tvungen att sluta att läsa för att det varit för mycket. Tankarna har flygit för att det varit så stort och tårarna har flödat, men lika ofta skrattet, för det är skrivet med distans och ironi samtidigt som det är djupt och nära.

Den här bloggen kommer jag att använda för att skriva av mig. Här kommer jag skriva ner mina innersta tankar, när de är för många som trängs i mitt huvud för att få någon rätsida på dom.

Här kan de betraktas och begrundas, en i taget.

Här kan de få ro.