Mot min vilja...
... konstaterar jag att jag inte släppt vännen än. Mot min vilja inser jag att blicken söker henne, i varje blondin jag ser. Mot min vilja, inser jag att jag fortfarande vill prestera för henne, titt som tätt finns hon vid min sida i det jag gör. Mot min vilja tänker jag tillbaks, för hundrade gången, och rannsakar mig själv i det som varit.
Jag ser felen, hur hon kan ha tänkt, men som jag inte insett. Jag faller bort i tankarna vid sådana tillfällen, ner i mig själv, bort från verkligheten. Det är svårt, men jag tvingar mig själv att inse att mina fel inte ändrar hennes.
Det går en gräns mellan att grubbla och älta. Att å ena sidan rannsaka sig själv för att komma fram till något , en lösning. Å den andra att fortsätta ta upp samma saker om och om igen bara föra att, utan att komma fram till något nytt. Jag vet inte om jag går över gränsen, jag försöker ju inte, men samma saker, samma situationer, kommer upp om och om igen.
Jag har väl kvar något slags hopp fortfarande. Mot min vilja. Det lilla hoppet ligger i att hon ska finna förståelsen, för det är alltid den som saknats, och som fortfarande tycks vara så långt borta.
Jag ser felen, hur hon kan ha tänkt, men som jag inte insett. Jag faller bort i tankarna vid sådana tillfällen, ner i mig själv, bort från verkligheten. Det är svårt, men jag tvingar mig själv att inse att mina fel inte ändrar hennes.
Det går en gräns mellan att grubbla och älta. Att å ena sidan rannsaka sig själv för att komma fram till något , en lösning. Å den andra att fortsätta ta upp samma saker om och om igen bara föra att, utan att komma fram till något nytt. Jag vet inte om jag går över gränsen, jag försöker ju inte, men samma saker, samma situationer, kommer upp om och om igen.
Jag har väl kvar något slags hopp fortfarande. Mot min vilja. Det lilla hoppet ligger i att hon ska finna förståelsen, för det är alltid den som saknats, och som fortfarande tycks vara så långt borta.
Den stora bakdagen
En heldag av kakbak med mamma. Det var trevligt och det tyckte hon också. Som hon konstaterade då, det är roligt att göra saker tillsammans, vad det än är, så blir det mer om man hjälps åt.
Jag undrar om det var något slags rop på uppmärksamhet, men det var sällan mamma ens anmärkte på det. Och om hon eller någon annan uppmärksammade det, så nekade jag, rätt upp i ansiktet. Fast det var uppenbart att det var jag som var boven. Jag undrar, och begrundar...
Det blev lite julstämning genom att spendera tiden hemma i villan, med halva familjen åtminstonde. Det blir kanske lite mer nu till helgen, med hela famljen. Det blir allt mer sällan hela familjen samlas och det är nog just vad som uppskattas mest vid årets högtider, nuförtiden.
Minttoppar och Nötklickar doppade i choklad.
Både mamma och jag är ena riktiga kakmonster, det är väl så klart hennes sötsug jag har ärvt. När jag var mindre brukade jag alltid smuga ut i köket och ta från det konstanta kak och choklad förråd som mamma hade. Eller som nu i juletider så gick jag på pepparkakshuset. Inte speciellt diskret när halva taget saknade non-stops, och inte speciellt diskret heller när en halv chokladkaka plötsligt var uppäten. Jag smög alltid med det dock, tog och åt det i smyg, för mig själv.Jag undrar om det var något slags rop på uppmärksamhet, men det var sällan mamma ens anmärkte på det. Och om hon eller någon annan uppmärksammade det, så nekade jag, rätt upp i ansiktet. Fast det var uppenbart att det var jag som var boven. Jag undrar, och begrundar...
Det blev lite julstämning genom att spendera tiden hemma i villan, med halva familjen åtminstonde. Det blir kanske lite mer nu till helgen, med hela famljen. Det blir allt mer sällan hela familjen samlas och det är nog just vad som uppskattas mest vid årets högtider, nuförtiden.
Är vi alla lika?
Mina dagar flyter på med tankar kring mig själv. Jag försöker förstå mig själv. Varför jag är som jag är och inser att allt går längre och längre tillbaka i tiden. Det verkar verkligen som det är där allt komemr ifrån och då man formas, av sin omgivning som då oftast består av två personer. Ju mer jag tänker på det så är det samma känsla jag alltid haft. Att vara övergiven, ensam.Jag undrar samtidigt hur mycket av det som är min egen bild, föreställning av verkligheten. Att jag kanske bara glömt/förträngt den kärlek som mamma visat. Jag längtar otroligt mycket efter närhet. Det lär ju vara den allra största önskan som människan har och den tror jag om någon är lika i alla. Att känna samhörighet, till någon, eller något.
Jag vet inte hur jag skiljer mig, om jag gör det, i min absoluta längtan. Jag fick lite närhet när jag träffade Scoutern i helgen ute. Min hand hittade hennes och flätade in sig i hennes fingrar, bara för en kort stund. Jag lever på den känslan nu. Det kändes naturligt, och hon var sig lik. Jag önskar jag kunde fått mer, men vill samtidigt inte det, och glad att jag inte sökte det. Jag känner mig inte redo, kan inte lita på mig själv.
Alla är vi lika. Från början. Men alla fungerar inte som jag. Jag har egna mönster som gör mig unik. Och jag kan nog aldrig bli medveten om alla de mönstren, och andras för den delen, så kan inte blint lita på att alla fungerar som mig själv. Jag har gjort det lite för ofta. Trots det är det nog fortfarande det bästa verktyget för att förstå och handla rätt, känna efter i sig själv.
No longer dried out eyes
Känslan kommer när jag är ute på stan. Ångesten. En obehaglig känsla som kryper i kroppen men som inte har något synligt ursprung. Jag känner igen just den ångesten, men vet inte var den komemr ifrån. Jag vill fly. Gå hem. Till ensamheten och tryggheten, bort från verkligheten. Blir den för påtaglig? Jag brukar fly i en film vid sådana tillfällen. Drukna bort med scenerna en stund.
Är det för att jag öppnat mig känslomässigt igen? Tårarna är tillbaks. Jag välkomnade dem på lucia morgonen, under helganatt. Jag har länge levat i mellanriket, utan dalar och toppar. Det är tryggt där, att aldrig behöva falla ner i de djupa hålen som gör så ont. Men det är ju så jag bestämt mig för att inte leva. Jag vill uppleva bergstopparna, och betalar då gärna priset med dalgångarna.
Jag är desperat efter närhet. Undrar om jag kommer att kunna motstå att ta den ikväll. Önskar känna värmen av någon i min famn, och just idag att jag kunde krypa upp i någon annans famn, likt den lilla pojken jag är, i en moders knä.
Är det för att jag öppnat mig känslomässigt igen? Tårarna är tillbaks. Jag välkomnade dem på lucia morgonen, under helganatt. Jag har länge levat i mellanriket, utan dalar och toppar. Det är tryggt där, att aldrig behöva falla ner i de djupa hålen som gör så ont. Men det är ju så jag bestämt mig för att inte leva. Jag vill uppleva bergstopparna, och betalar då gärna priset med dalgångarna.
Jag är desperat efter närhet. Undrar om jag kommer att kunna motstå att ta den ikväll. Önskar känna värmen av någon i min famn, och just idag att jag kunde krypa upp i någon annans famn, likt den lilla pojken jag är, i en moders knä.
The mess you left behind
Äsch. Hon hade ju rätt. Jag förstör saker i onödan nu. Varför tog jag ens kontakt nu? Jag ville förklara, men har jag egentligen någon sådan sjyldighet? Det är som det är. Det är rätt respektlöst jag sett på henne, jag såg henne som ett "monster", men hon är trots allt en person jag bryr mig om fortfarande. Det känns lite illa men tror ändå det var helt nödvändigt för egen del. Jag behövde bli av med lite av den skuld jag gömde i mig själv, men som inte var min att bära. Även om hon inte kan rå för hur hon är så har hon ett ansvar att ta hand om sitt egna, inte lägga det på någon annan.
Jag hatar att ha fel, men älskar självinsikten desto mer. Jag har problem med att släppa, jag vill alltid vara till lags, och vill lösa allt. Men det kan jag inte, det bör jag inte, det behöver jag inte. Men jag behöver ta hand om mig själv.
It's too late, to be smart now,
I'm all out of clever thing to say.
You're gone, and I'm alone now,
I never meant for things to end this way.
But it seems you can't help it,
you keep on flirting till I can't see straight.
It ain't fair, but I guess you've gotta roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
Knocked out, I'm on the ropes now,
I never knew that love could hurt this bad.
My friends say, you'd better off now,
but better off is too little too sad.
But it seems, you can't help it,
you keep going till it's just too late to, back down.
But I guess you've got to roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
It's sad,
I keep breathing by the phone,
it's me, left here all alone,
I'm left here all alone. - Oh Laura, The Mess You Left Behind
Jag hatar att ha fel, men älskar självinsikten desto mer. Jag har problem med att släppa, jag vill alltid vara till lags, och vill lösa allt. Men det kan jag inte, det bör jag inte, det behöver jag inte. Men jag behöver ta hand om mig själv.
It's too late, to be smart now,
I'm all out of clever thing to say.
You're gone, and I'm alone now,
I never meant for things to end this way.
But it seems you can't help it,
you keep on flirting till I can't see straight.
It ain't fair, but I guess you've gotta roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
Knocked out, I'm on the ropes now,
I never knew that love could hurt this bad.
My friends say, you'd better off now,
but better off is too little too sad.
But it seems, you can't help it,
you keep going till it's just too late to, back down.
But I guess you've got to roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
It's sad,
I keep breathing by the phone,
it's me, left here all alone,
I'm left here all alone. - Oh Laura, The Mess You Left Behind
Drömmar om Louise
4:16. Jag vaknar, har drömt om vännen. Typiskt. Försöker jag säga mig själv något?
---
Hon kom till mig. Vi satt båda uppkrupna i soffan, och hon berättade. Allt, från början, hur hon känt och varför hon gjort som hon gjort. Hon öppnar sig och jag lyssnar. -"Det är svårt att komma från ett förhållande, det är inte som att bara dejta någon." Hon avbryts, av sin egna klump i halsen. -"Jag vet." Jag lägger handen på hennes knä, önskar jag kunde omfamna henne, hålla henne hårt. Hon verkar vilja det, möter min blick, men håller kvar armarna virade runt sin midja, och jag handen. Hon försöker, men avbryter sig själv igen. -"Det var inte meningen att..." -"Jag vet". Hon stirrar ut genom fönstret, bort mot horisonten, bort mot ett förflutet.
---
Jag vaknade där, svettig på hela kroppen, men det var inte värst varmt i rummet. Jag ligger och tänker på drömmen, önskar den kunde fortsätta, jag vill se vad som skulle hända. Jag gör som jag brukar, jag låter drömmen övergå till vaket tillstånd.
---
Vi rör oss från vår insjukna plats i soffan, till köket. Med ett glas vatten sätter vi oss vid kökbordet. Det är tystnad omkring oss, men tystanden är inte tryckande, vi använer bara inte ord. Möter ibland varandras blick, eller betraktar den andre. Medan denne stirrar ut genom fönstret, eller på den gubbande vattenytan i glaset. Jag påminns om hur jag kände i början. Då jag äntligen hade hittat någon som förstod mig, någon jag kunde öppna hela mitt sinne emot och som tog emot det. Och någon jag förstod, någon jag kunde ta in. Den plötsliga tvåsamheten som trängde bort det ensamma. Inte längre övergiven i världen. "Det är det som är förälskelse." Hon fortsätter berätta, jag lyssnar. Jag får svara, berätta igen, och hon lyssnar, och hör orden. De går in. -"Så du har egentligen aldrig känt något?". Hon bekträftar bara med en huvudskakning.
---
Jag minns inte mycket av vad hon sa i drömmen, förklaringarna hon gav. Men det saknar betydelse och de hade inte heller någon relevans mot verkligheten. Om det nu finns en förklaring tror jag inte jag kan hitta den själv, ens i mitt omedvetna. Jag minns känslorna. Äntligen, en lättnad att hon ville prata, ville öppna sig. Men jag minns samtidigt redan i drömmen, att jag bara fick en delvis förståelse, det försvarade inte hennes agerande. Men jag lyssnade däremot, utan att försöka argumentera sönder det hon sa.
Jag undrar om jag någonsin känt riktig kärlek för vännen, eller haft en enda lång förälskelse, som återupplivats då och då. Jag ska försöka hitta svaret, i Francesco Alberonis "Förälskelse och Kärlek". Jag har hört att den ska vara bra och blev först besviken när den inte fanns, varken på bibblan eller bokhandlar. Men dagen därpå dök den upp av en slump på Myrorna, bland bokavdelningen som jag aldrig letat igenom innan. Den har ståt i hyllan sedan dess, det har varit annat jag behövt läsa. Imorgon, idag, ska jag slå upp pärmen.
Försöker jag säga mig själv någoting i drömmen? Den känns lite väl specifik för det. Känns mer som en önskedröm, för det är ju precis vad det är.
---
Hon kom till mig. Vi satt båda uppkrupna i soffan, och hon berättade. Allt, från början, hur hon känt och varför hon gjort som hon gjort. Hon öppnar sig och jag lyssnar. -"Det är svårt att komma från ett förhållande, det är inte som att bara dejta någon." Hon avbryts, av sin egna klump i halsen. -"Jag vet." Jag lägger handen på hennes knä, önskar jag kunde omfamna henne, hålla henne hårt. Hon verkar vilja det, möter min blick, men håller kvar armarna virade runt sin midja, och jag handen. Hon försöker, men avbryter sig själv igen. -"Det var inte meningen att..." -"Jag vet". Hon stirrar ut genom fönstret, bort mot horisonten, bort mot ett förflutet.
---
Jag vaknade där, svettig på hela kroppen, men det var inte värst varmt i rummet. Jag ligger och tänker på drömmen, önskar den kunde fortsätta, jag vill se vad som skulle hända. Jag gör som jag brukar, jag låter drömmen övergå till vaket tillstånd.
---
Vi rör oss från vår insjukna plats i soffan, till köket. Med ett glas vatten sätter vi oss vid kökbordet. Det är tystnad omkring oss, men tystanden är inte tryckande, vi använer bara inte ord. Möter ibland varandras blick, eller betraktar den andre. Medan denne stirrar ut genom fönstret, eller på den gubbande vattenytan i glaset. Jag påminns om hur jag kände i början. Då jag äntligen hade hittat någon som förstod mig, någon jag kunde öppna hela mitt sinne emot och som tog emot det. Och någon jag förstod, någon jag kunde ta in. Den plötsliga tvåsamheten som trängde bort det ensamma. Inte längre övergiven i världen. "Det är det som är förälskelse." Hon fortsätter berätta, jag lyssnar. Jag får svara, berätta igen, och hon lyssnar, och hör orden. De går in. -"Så du har egentligen aldrig känt något?". Hon bekträftar bara med en huvudskakning.
---
Jag minns inte mycket av vad hon sa i drömmen, förklaringarna hon gav. Men det saknar betydelse och de hade inte heller någon relevans mot verkligheten. Om det nu finns en förklaring tror jag inte jag kan hitta den själv, ens i mitt omedvetna. Jag minns känslorna. Äntligen, en lättnad att hon ville prata, ville öppna sig. Men jag minns samtidigt redan i drömmen, att jag bara fick en delvis förståelse, det försvarade inte hennes agerande. Men jag lyssnade däremot, utan att försöka argumentera sönder det hon sa.
Jag undrar om jag någonsin känt riktig kärlek för vännen, eller haft en enda lång förälskelse, som återupplivats då och då. Jag ska försöka hitta svaret, i Francesco Alberonis "Förälskelse och Kärlek". Jag har hört att den ska vara bra och blev först besviken när den inte fanns, varken på bibblan eller bokhandlar. Men dagen därpå dök den upp av en slump på Myrorna, bland bokavdelningen som jag aldrig letat igenom innan. Den har ståt i hyllan sedan dess, det har varit annat jag behövt läsa. Imorgon, idag, ska jag slå upp pärmen.
Försöker jag säga mig själv någoting i drömmen? Den känns lite väl specifik för det. Känns mer som en önskedröm, för det är ju precis vad det är.
Fylld av tvivel
Jag frågar mig själv om jag är för hård mot vännen. Jag börjar tvivla. Hon har mjuknat, men hade förväntat mig det, när hon inser att jag är på väg bort. Jag vill inte göra henne illa men jag kommer inte acceptera att ta på mig allt hon kastar på mig.
Jag har gjort det allt för mycket, tagit emot istället för att säga emot när jag faktiskt velat och borde. Det har alltid varit lönlöst att argumentera med henne. Det går helt enkelt inte, då hon aldrig vill försöka förstå mig och min åsikt utan bara bryr sig om sin egen. Jag tar helldre emot och sväljer, än säger emot och riskerar att såra henne. Jag inbillade mig att jag skulle klara det, men så stark självkänsla hade jag inte.
Jag läste en artikel på AB om misshandlade kvinnor idag.
Jag har gjort det allt för mycket, tagit emot istället för att säga emot när jag faktiskt velat och borde. Det har alltid varit lönlöst att argumentera med henne. Det går helt enkelt inte, då hon aldrig vill försöka förstå mig och min åsikt utan bara bryr sig om sin egen. Jag tar helldre emot och sväljer, än säger emot och riskerar att såra henne. Jag inbillade mig att jag skulle klara det, men så stark självkänsla hade jag inte.
Jag läste en artikel på AB om misshandlade kvinnor idag.
"Uppvaktning och bekräftelse glider över i kontroll. Små "omsorger" blir ett sätt att kuva - som att påverka hennes klädstil. Krav och elaka kommentarer blir vanligare. Ofta isolerar mannen henne sakta från familj och vänner.
När första slaget kommer är kvinnan redan fylld av tvivel på sig själv efter att ha fått höra hur äcklig och dålig hon är."
Jag känner igen mig allt för mycket av allt det. Jag ser hur det har trappats upp, med allt vad som nämns, tills hon hade kontroll. Jag tvivlade på mig själv, jag trodde jag var allt hon sa.
"Kvinnan blir van vid våld men vill inte se sig som misshandlad. Hon försöker se positiva tecken som att gärningsmannen ångrar sig. Till slut blir mannens skäl att slå henne "sanningar" även för henne: han gör det för att hon är jobbig."
Jag försökte alltid försvara det hon gjorde. Kan det inte längre.
Hon tycker att jag förstör allt nu. Men jag frågar mig vad det finns att förstöra. Jag gör väl det på ett sätt, allt jag tänker tillbaks på får en bitter eftersmak. Jag ser det trots allt för vad det var, nu. Men jag vet inte om jag borde låta det fläcka alla minnena och känslorna, som när vi sågs, träffades och umgicks. Där ville jag stanna, nära.
Jag börjar tvivla på mig själv, att det är jag som är envis och tar ut min frustration på henne av fel anledning. Men jag vet inte om jag borde tillåta mig att tvivla igen. Det var så hon fick mig fast.
Hon är mitt förflutna nu
Jag har frivilligt gett mig till henne, en lång tid. Jag står ändå för det. Jag gjorde det av kärlek. Men det är ändå ilska över att inse hur hon använt det. Det är egentligen gammal ilska, för allt jag fått i ord på senaste har jag åtminstonde haft som tankar, och en hel del splittrat i dagboken. Hon var den största anlednigen till att jag började skriva den.
Det var en kvinna som kom till min blogg, en gång i augusti, och läste och insåg mycket av det jag nu ser och förstår om vännen. Hur hon bara tog och tog, utan att ge något tillbaks. Bara tillräckligt för att ha mig kvar. Jag hade svårt att ta in det då, hade svårt att se orden. Jag visste ju egentligen allt, men förstod inte. Jag skulle kunnat ha tagit dem till mig där och då och sluppit en hel del ont på så sätt, för stunden iaf. Men jag är glad att jag sökte min egen uppfattning, att jag själv skaffa mig förståelsen, det är vad jag tror jag kommer att vinna på med tiden. Samtidigt har jag skaffat mig en förståelse för mig själv, som jag aldrig skulle ha fått annars. Jag har växt.
Det är svårt att hålla kvar kärleken för henne, hålla henne nära hjärtat, hon har missbrukat den platsen. Men trots en ilska och frustration över vad hon gjort och jag låtit henne göra, så har jag kvar omtanken för henne. Jag önskar henne verkligen bara lycka. Mina sista ord blir att Jag förlåter dig för allt vännen. Det kanske inte betyder något nu, men hoppas det kommer att göra det, någon dag. Jag kommer aldrig ångra att jag träffade dig, hur mycket besvår det än skulle ha lett till. Jag är kommer alltid vara tacksam för den perioden.
Jag ångrar det inte för att jag inte skulle vara samma person som jag är idag utan den och henne. Jag skulle aldig fått samma insikter. Jag har försonats med det, med henne. Hon är mitt förflutna nu.
Riktig kärlek
Kan kärlek vara enkelriktad? Jag har besvisat för mig själv att den kan det. Men det man kallar riktig kärlek? Då man älskar?
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
