... oskyldig pojke ...

Jag ligger länge i sängen på morgonen. Klockan har ringt för länge sedan, men ligger fortfarande kvar efter att ha snooz'at bort den första timmen. Jag ligger och tänker, eller dagdrömmer, och titt som tätt slumrar tankarna över i drömmar. Och när jag vaknar och fortfarande har de färskt i minnet spinner jag vidare på det jag drömt om. Det är fridfullt, skönt, att ge tankarna och hjärnan helt fritt spelrum. Och det är tryggt i sängen, under det stora varma täcket. Men det är ju av en anledning jag ligger kvar...

Jag är för sysslolös helt enkelt. Det finns inget som drar mig upp på morgonen. Jag försöker komma igång med sådant som man annars inte har tid till. Bara ängna sig åt sig själv och intressen som man tidigare har lagt åt sidan för att man inte anser sig ha tid pga av jobb eller skola. Som att skriva, här eller i dagboken. Det stoppar mig inte nu, ändå orkar jag inte ta tag i det eller annat nu.

Dels kanske det är för att det är för lite som händer, för lite inspiration, men mest energi och tankeverksamhet går för tillfället till vännen, Louise. Vi bråkar, ordkäbblar, i mess fram och tillbaks. Jag vet inte ens vad det är om. Jag vet vad hon tycker, men det saknar helt grund och är helt obefogat, den här gången åtminstonde (men det är väl just därför man brukar bråka, när man inte har samma syn på saken). Jag vill ryta och skälla tillbaks, att det får vara nog och gör det smått. Jag orkar inte med hennes ständiga bråk. Alltid ska hon hitta något, och gör den lilla fjädern till en höna. Men jag hejdar mig i sista stund, då jag inser varför hon bråkar nu. Hon gör det när hon själv mår dåligt. Tillslut väntar jag bara ut henne, enda jag kan göra, säger att jag finns här för henne, att hon ska berätta. Jag väntar fortfarande...

Det är svårt, att vara hennes vän. Jag vet inte hur många gånger det är hon har sagt upp våran vänskap nu, fler gånger än jag har fingrar. Jag vet aldrig om det är det sista jag kommer säga henne, eller höra från henne. Det är jobbigt med den osäkerheten.

Jag sitter vid skrivbordet och känner något börja brinna i mig. Ilska. Jag börjar kallsvettas. Svettpärlorna börjar bildas under tröjan. Jag tar av mig den och slänger den på stolen, men skulle helst ha viljat slita den i bitar. Tar en kudde och slänger den så hårt jag kan i sängen. Sen fick det vara nog.

Jag kommr inte ens ihåg vad det var jag blev frustrerad över. Något meningslöst och helt obefogat. Men det var inte över den lilla saken som frustrationen kom. Det är något större, mer allmänt. En frustration över tillvaron jag befinner mig i för ögonblicket. Jag känner igen den, från tidigare, när allt tycks ha stått still och man inte kommit någonstans.

Den har kommit tillbaks de senaste dagarna, ett par gånger. Jag har inte haft något att ta ut den på då och ingen har stått i vägen, tur nog. När småsaker inte går som man vill, och de tycks bli större och frekventare än de egentligen är. En cykelpunka, missad tvättid, mobil som strular. Jag skulle vilja rikta den mot något. Finna en anledning, en syndabock. Men det finns bara i mig själv.

Jag kommer också på mig själv att det var mycket länge sedan jag kände samma frustration, över att inte komma någonstans. Det måste betyda att jag har varit nöjd med där jag varit och varit påväg, och det stämmer med hur jag tycker och tror. Just nu står det still och är osäkert på alla möjliga håll. Ett ex-jobb och examinator som inte hör av sig och är för upptagen. Jobbsökande, som borde ha påbörjats för framtiden. Ekonomiskt beroende. Personer, som jag inte vet var jag har.

Halvt off-topic, men det kan vara vid sådana tillfällen som ett guldkorn i några textrader kan hjälpa dig genom vardagen. Något som sätter ord på precis det du känner och känns så självklart och uppenbart att det skulle kunnat ha varit du själv som satt och skrev de raderna. I just det ögonblicket.

"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta plågan av alla plågor." - Paulo Coelho, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

Jag bor i en för liten stad. Helgen som kom var vi alla tre ute på samma ställe. Det hade gått en vecka utan att hon öppnat nya frågor. Inte avslutat dem heller, bara öppnat dem och låtit dem hänga i luften. Jag ville helst skjuta upp det till framtiden, vänta med det tills hon kunde bli säker i sig själv. Jag visste inte var jag hade tankarna själv, eller hos vem. Det kändes inte rättvist mot någon av dem och jag hade i tankarna på att avsluta det dagen efter. Men det var Scoutern jag träffade, och hon jag var ute med den kvällen. Jag hade trots allt spenderat natten och större delen av dygnet innan med henne.

Jag gillade henne. Jag var avslappnad i hennes sällskap, både mot henne och annat folk, jag behövde inte tänka. Vi gav och tog av varandra utan att det kändes påträngande. Vi var likasinnade på många plan. Båda aktiva, naturmänniskor. Jag såg massa aktiviter framför mig som vi båda skulle kunna uppskatta, tillsammans. Men jag kände henne knappt, vi hade bara träffats tre gånger, tre dygn. Jag kunde inte läsa av hennes tankar, hon öppnade inte sig själv så mycket. Det gjorde kanske inte jag heller.

I efterhand skulle jag inte ha ställt mig själv inför situationen jag var i. Jag skulle gjort som jag själv önskade, skjuta upp det, avsluta kvällen tidigt. Jag såg inte vännen, men hon såg mig, i den andres famn. Det fanns aldrig i mina tankar hur hon skulle ta det. Jag har ofta försökt föreställa mig hur det skulle kännas att se vännen med någon annan, i någon annans armar. Det skulle nog hugga till i hjärtat, men jag har intalat mig själv att jag skulle vara glad om jag såg henne glad. Det är allt jag någonsin velat, att hon ska vara lycklig, med vem det än är. Men det är när vi sagt vi bara ska vara vänner, nu var det frågor som hade öppnats.

Responsen från Louise kom innan kvällen var över. Nu var det slut. Fram till den kvällen övervägde hon att vi kunde bli något, men nu var allt förstört. Vill aldrig höra av mig mer. Messen kom tätt. Jag visste inte hur jag skulle känna, om det var det hon ville var jag beredd att göra henne till vilje, men messen fortsatte. Hon var trött på att bli besviken och sårad. När hade jag någonsin sviket eller sårat henne innan? Det var hon som när hon behagade hade stött ifrån sig mig. När jag kommit för nära. Jag hade alltid funnits där för henne. Nu hade jag kommit för långt bort?

Hur det än var hade jag sårat henne, och det var det sista jag ville. Vart hade hon dolt alla dessa känslor som måste haft. Hon hade aldrig visat dem, eller hade hon det? Hon hade alltid förnekat dom, sagt vi aldrig haft något speciellt, men varje gång jag träffat henne har det känts speciellt, för mig, som om vi fortfarande hade något. Men jag har alltid trott på hennes ord, att vi aldrig va något, och det har drivit mig till vansinne. Vi har båda varit mer öppna mot varandra än mot några andra, vi anförtror saker till varandra som vi inte gjorde med någon annan.

Sorgligt nog var nog detta det ända sättet för att det någonsin skulle komma ut. Trots det borde jag ha förstått henne, trots att hon knappt förstår sig själv. Jag känner henne så pass mycket. Hon flyr och slår ifrån, helldre än att rannsaka sig själv, finna svaret i sig själv. Hon kanske inte kommer gilla vad hon hittar där. Jag var inte stolt över mig själv. Det kändes som hon sa, att jag play'at båda. Lekt på bådas på bådas känslor och beskostnad. Jag försökte förklara hur jag känt det, hur osäker jag varit på henne, hur osäker hon har gjor mig. Det har ju varit hon som tvekat på oss innan, inte velat, vad hade ändrats så snabbt. Nu när jag träffat någon annan. Det tog flera dagar, och flera uppbrott, men stridsyxan las ner tillslut. Scoutern hade jag get upp, i försöken att reparera den skada som åstadkommits mellan vännen och mig.

Vi har träffats en gång, som mer än vänner. Men... hon vill fortfarande bara vara vänner nu. För mycket i hennes liv. Det är nog bäst så, tycker även jag. Jag undrar dock hur det kommer bli nästa gång. Vi kommer onekligen att mötas igen. För liten stad, samma uteställen.

Jag har gett upp alla för henne, för att i huvudtaget ha henne kvar. Hur ska jag någonsin kunna träffa någon annan med henne i min närhet...

Det kändes som vi blev närmre vänner än någonsin. I bråket och ordkäbblandet kom det upp nya sidor från oss båda. Vi började till och med umgås lite. Inget speciellt, hängde i soffan med tv, men det var nåt vi aldrig gjorde innan.

Jag träffade inte den andra flickan så ofta, men hade kontakt, och när vi väl sågs blev det en lång stund. Hon, Louise, hade sett mig när jag träffade henne, hon hade varit någonstans i vimlet. Hon tyckte hon såg ut som en bra flicka, och det tyckte jag också.

Det kom smygande till en början, men blev snabbt tydligt vad hon var ute efter, vännen. Hon började skicka lite kluriga mess... Såg ut som du skulle vilja ligga kvar i min soffa hela natten ;). Hon bad om ursäkt för något gammalt och glömt. Hon önskade mig lycka till med Scoutern, och att det skulle vara den rätta. När vet man när man träffat rätt? När man inte funderar över det längre, när man inte längtar efter sällskapet utan personen, när man inte har någon annan i tankarna. Hade jag träffat rätt då? Det kändes inte som det. Jag hade även en annan persons planterade tankar.

En sen men ljummen kväll för ett par veckor sedan gick jag hem från ett biosök. En fråga hade kommit på mobilen. Tvekade du någonsin på oss?. Det var med långsamma steg jag gick hemmåt och när jag kom till portuppgången fortsatte jag förbi. Vidare ut i kvällen med toner i hörlurarna. Jag behövde tänka, men inte på svaret på frågan, det visste jag sedan kvällen innan. Nej jag tvekade aldrig på dig. Men jag kunde inte lista ut varifrån frågan kom.

Varför öppnade hon dessa frågor och dörrar som hon själv stängt och avslutat? Det var hon som hade tvekat, på sig själv, och mig. Hon har själv berättat om tidigare killar som hon träffat, hur hon hade hållt kvar i vissa. Träffat/varit ihop med en, men egentligen haft känslor för en annan, som hon tog varje tillefälle som gavs att träffa, men blev fortfarande kvar med den andra.

Varför skulle hon öppna dessa frågor nu, när jag för första gången lyckats träffa någon annan. Ville hon bara hålla mig kvar, som sin egen, som hon gjort tidigare. Jag kände henne för väl, jag kunde inte lita på vad hon ville. Jag var beredd att ge upp mycket, jag hade redan gett upp allt annat för att ha henne kvar, som vän. Men jag ville inte bli en ny person i hennes liv som hon håller kvar, och skulle jag verkligen ge upp den andra flickan innan jag knappt börjat känna henne, utan att ge henne en seriös chans?

Det kunde jag inte. Inte med så osäkra känslor som kom ifrån vännen, hon som knappt kände sig själv.

Jag har skrivit om henne tidigare, Louise. Hon har krävt det, om vi i huvudtaget ska kunna umgås. Bara vänner, inget mer, och aldrig ta upp något om oss. Det som vi var en gång i tiden, eller vad vi gjorde då. Det skulle bli för jobbigt. Hon tyckte jag gjorde för stor sak av våran vänskap och allt tidigare. Det var aldrig något stort för henne och jag förstorade allt hela tiden.

Det smärtade, att det betydde så lite, när det var bland det största jag själv upplevt. Jag visste inte om jag kunde ha kvar henne som vän, men jag bestämde mig för att försöka. Hon hade gått vidare för länge sedan, och hoppades jag också hade det. Jag hade redan accepterat henne som en vän, hur väl man nu kan göra det, och försökte gå vidare. Att bara intressera mig för andra, men det var svårt, med en annan person i sina tankar. Kändes bara fel.

Men för tre helger sedan gjorde jag ett seriöst försök. Jag förundras över hur olika varje människa är. Ingen är den andre lik. Man tror sig kunna placera personer i specfika fack, men var person är verkligen sin egen individ och det var en helt ny person jag lärde känna. Den person som hon påminde mest om är mig själv, det gjorde det trevligt. Vi verkade ha en liknande uppväxt och familj, jag från en frilufsar-familj, hon scouterna. Många intressen och livsinställningar var lika, men känslomässigt kanske vi var lite olika. Vi var dock ute efter samma sak, pojkvän/flickvän, och det lekte vi att vi var från dag ett. Varje gång vi sågs umgicks vi 24h i sträck, gjorde allt tillsammans. Vi åt och laga mat ihop, sov ihop, promenera hand i hand, gick med på varandras småärenden, eller bara myste i soffan. Jag själv hade aldrig haft något sådant. Hon, önskade få det igen. Jag älskade verkligen närheten vi gav och tog av varandra. Det kändes så skönt att alltid ha någon nära.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna då. Det gjorde det inte lättare att jag precis hade börjat bråka med vännen igen, Louise, samma dag jag träffade Scoutern. Hon sa upp vänskapen och ville aldrig höra från mig igen. En person som jag hade hållt mer kär än någon var på väg ut och en ny på väg in. Det är märkligt att allt ska hända samtidigt och att man inte kan få det i små lagom portionerade doser, den berömda ketchup-effekten. Det skulle bli så mycket lättare att hantera. Nu blev allt istället en stor soppa i huvudet och det var svårt att rikta tankarna.

Vi blev vänner igen tillslut. Hon had blivit upprörd då hon tyckte jag inte tagit hennes parti när en vännina hade hotat henne. Det var en kväll ute och jag minns inte ens vad jag sa. (En dimma som inte vill släppa.). Jag minns bara känslan hon lämnade mig med, att jag som alltid inte fick tala till punkt, eller förklara vad jag menade. Utan hon hoppade fem steg i förväg och sa upp vänskapen istället. Men efter många sms, och mail när det blev för långt, blev vi vänner igen. Vi behöver varandra...

"Den ser utmärkt ut och jag är djupt imponerad." Ord av min far, som inte kan göra mig annat än varm i hela kroppen, med en klump i halsen. Det är väl inget fel med att känna så, av en person man håller kär, respekterar mer än få. Men jag önskar jag inte var så beroende av det.

Framförallt från min mor. Ibland känns som hela min existens är till för att göra mamma glad. Och glad blir hon om jag har pengar och jobb, kommer någonstans i livet och då är det ju det som räknas. Ofta är det det enda frågorna kretsar kring på de tradionella telefonsamtalen på söndagkvällarna. Känns som förhör ibland, att jag gör det jag ska och borde. Ändå... vet jag hon bara vill mig väl... och hon känner mig bättre än någon annan.

Osökt försöker jag att göra henne glad. Göra henne stolt. Och söker även bekräftelsen. Ständigt försöker jag vara den duktige pojken...

"Mother dear, she can see inside
Mother dear, and I've nowhere to hide
Mother dear, kept me warm and safe
Mother dear, I'll never lose my faith in mother dear

Mother dear, did I spoil your plans?
Mother dear, I do the best I can" - The Divine Comedy, Mother Dear