... oskyldig pojke ...

Jag blir både förvånad, förbannad och imponerad av hur ett litet virus, ett litet program, kan slå ut ett datorsystem som det gör. Hela datorn låser sig stupikvarten, sölar ner hela systemet, och har man internetanslutning går inte ens att ha ansluten, än mindre surfa. Jag bråkar med register, antivirus- och ad-ware program en halvdag innan jag ger upp och bestämmer mig för att formatera.

Men inte i vrede och heller inte på så sätt att jag egentligen ger upp. Jag behöver rensa min lilla hårddisk och har inte formaterat på över tre år, så dags. Jag går i genom allt och stöter på gamla mail och konversationer. Oj, vad ilsken jag var då, och hur dålig jag var på att hålla det inne. Istället lät jag det gå ut över personer som råkade komma i min väg, oskyldiga, för små saker.

Vreden har alltid varit min egen, som jag borde riktat mot mig själv, det är först på senare tid som jag undersökt var den kommer ifrån. Nu, med viruset, brusade jag inte upp, hur många försök som än misslyckades. Och formatera, rensa och bestämma vad man ska behålal och inte, tar sin lilla tid det också, men det såg jag bara fram emot. Jag har råkat ut för ett likande virus, det var bra att tänka på. Det var för tre år sedan ungefär tror ja. Ja, senaste gången jag formaterade.

Då, kände jag lite oftare och lite mer, så här.

Det är bra. Det är bättre nu än förr, och inte tvärtom. Frammåt så...

24/11 -2007. Det är först när jag skriver ner datumet i dagboken som jag inser vilket datum det är. Ett år sedan jag träffade Louise, första gången våra ögon möttes. Hennes leende fastnade på näthinnan den kvällen, och jag har sökt att återse det enda sen dess. Mitt liv tog en vändning den dagen. Tanken kommer upp om det var till det bättre eller sämre, men slår bort den, för det har ingen betydelse. Det här är nu, och jag ångrar inte det som hänt under de 365 dagar som gått.

Jag kan inte sätta fingret på det först, varför videon suger tag i mig så. Den skulle lätt kunna vara tråkig, och kanske är den det för många. Kanske för att jag sett henne live och att hon inte alls känns igen, scenspråket, utan hon sjunger med hela kroppen. Ser i videon hur armarna vill bli befriade från sina fängslande fickor. Men det är ett sug i ögonkontakten istället, känns intimt, och det är "feeling".

Men det var inte låten jag ville hitta, utan Kom Hem. Andra låten. Hos mig är du alltid.

Jag har varit borta en tid, för länge, och undrar var tiden försvinner, vad den försvinner till. Jag måste se tillbaks i dagboken och se att jag faktiskt gjort något, att den inte varit helt tom, eller meningslös.

9/11

När jag är hemma hos föräldrarna, gör mamma något som verkligen definierar henne som person. En sommarfjäril har letat sig in i deras sovrum, och verkar ha bestämt sig för att övervintra där. En nässelfjäril. Mamma ger den mat. Hon tar ett fat och spär ut lite honung med vatten, som den ska kunna sörpla i sig. En bara aningens sämre person tror jag skulle fånga in den vilsna fjärilen och, snällt men bestämt, slänga ut den i kylan, och en säker död. Utan att egentligen tänka på det. En fjäril kan man ju inte ha inomhus, alldra minst i mörkret i sovrummet. Jag betraktar henne när hon står där i köket, i nattlinnet, med fatet. Det är så naturligt för henne. Mamma, en mer altruisk människa har jag aldrig träffat och jag är stolt att ha henne som förbild. Så oerhört stolt att vara hennes son.

Jag känner mig allt mer bekväm med var jag är just nu. Även om jag är långt borta från mål jag har satt upp, med livet. Men jag är på väg emot dem och det känns som det ända som spelar roll. Det är trots allt vägen emot att uppfylla något, eller uppleva något, som är det den bästa biten. Att se fram emot något.

Dagarna är precis som jag vill ha dem. Lugna. Igår vaknade jag till att se snö på hustket mittemot, första snödagen denna vinter här i Norrköping. Jag hade ställt klockan tidigt, då jag visste att snön skulle komma, kom inte upp då tydligen, fast båda klockorna var avstängda.

Jag kom att fundera på det, när jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret, varför det kan vara så att man vaknar, tycks vara klarvaken, somnar om, och inte minns det efteråt. Mamma när jag bodde hemma har ofta upplevt det, när jag är sen till skolan och argt frågar varför hon inte väckt mig. -Men jag väckte ju dig för en halvtimme sedan, du satt på sängkanten. -Ja-jaha? Men det kanske inte är helt olikt som att gå i sömnen. Hjärnan har inte riktigt lämnat drömstadiet och drömmarna glömmer man oftast bort dagen efter, förrutom de som är närmast uppvaknandet.

Det är skönt att kunna ta de lugnt. Sätta sig ner vid matbordet på morgonen med en skål gröt och slött betrakta duvorna på andra sidan, eller folk nere på gatan på väg någonstans. Låta tankarna flyta, utan något speciellt mål. Jag läser mycket, mellan sysslorna. Några sidor här, några sidor där, och ofta flyter jag iväg i fantasin, sittandes med boken uppslagen, men blicken och tanken fäst långt förbi den. Det är just det som känns skönt just nu, att ha tid till sakerna runt skolan eller jobbet som annars oftast dominerar hela vardagen. Tvärtemot hur jag kände förrut, med för mycket tid. Jag ta mig tid till träning, när jag vill och känner för det, kan ta hand om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver öva båda.

Annars har onsdagarna blivit allt trevligare på senaste, för då är mammsen på besök i stan för att gå på kurs. Vi brukar inte hitta på något speciellt. En fika. En bit mat. En runda i någon affär, second hand förra veckan. En besök till någon utställning vi sett ut. Små saker som jag allt för ofta, för min egen smak, gör själv. Men som blir så mycket trevligare om man har någon att dela det med. Tack lilla mamma, jag säger det nog allt för sällan.

Det hjälpte ju också att det var världens bästa dag i onsdags. Första snödagen. Men jag vill se den falla också, då är det på riktigt. Helgen ser lovande ut.

Jag tittar mig själv i spegeln och blir förundrad av det jag ser. Jag är så glad, det måste ha varit länge sedan, för jag känner inte igen ansiktet. Leendet, inte anstängt, ögonen, ansiktet lyser av färg. Och jag blir ännu gladare att se det, att inse det. Jag är glad på riktigt. Och jag börjar skratta, av att jag bara är glad, utan någon anledning. Och tårarana börjar rinna, för att jag skrattar utan anledning. Och jag får magknipp, av att jag gråter utan anledning. Som en ond men ack så god cirkel. Allt som krävdes var min egen spegelbild.

Jag fortsätter att skriva till vännen. Mitt synsätt ändras hela tiden. Jag började med att skylla allt på vännen, det är väl lättast så, men alltid har känslan att allt är mitt eget fel funnits där. Jag vet inte om jag själv har hållit tillbaka den, eller om jag bara inte kunnat placera den, var den kom ifrån. Jag inser tillslut att det det inte finns en som gjort helt fel eller rätt, vi har hjälpt varandra, och utnyttjat varandra. Det är insikter om mig själv och vännen som jag gärna skulle vilja dela och jag önskar verkligen att vi kunde prata om det. Allt är ifrån mitt synsätt och jag försöker se det lika mycket från hennes, men hon måste besitta lika mycket, som kanske skulle ändra mitt synsätt lika mycket till. Om hon bara ville.

Det är inget som tynger ner mig längre, men jag önskar jag kunde få ett avslut snart. Jag önskade det förra helgen, att jag kunde släppa det, få det ur mig på något sätt. Så att jag kunde roa mig med andra vänner. Jag behöver det, bara roa mig. Jag önskar det igen denna helg.