Jag skriver
Jag skriver, till vännen. Jag börjar om på nytt, ifrån textfilen med slumpmässiga meningar jag skrivit ner i två månaders tid. Jag tar det från början...
Jag har väntat allt för länge med att svara dig.
Jag fortsätter skriva, berättar för vännen, om vännen, hur jag har sett henne.
Det är svårt, att ha dig som vän.
...
Brydde du ens dig om mig? Jag ser det inte, för du visade det inte.
...
Du har klippt bort mig ur ditt liv nu, som du gjort med många andra, J senast. Har du klistrat in henne än? Har du funderat på varför du gör så?
...
Du tar allt för ofta till elaka ord. Du skriker och skäller och sparkar ifrån dig. Varför gör du så?
...
Som med alla dina pojkar.
...
Det var ditt livs stora kärlek? Tolkade jag det som, och att det fortfarande var det? Du kan fortfarande inte gå ifrån honom?
Jag skriver, om mig själv. Jag vill få henne att förstå, som inte gjort förrut.
Samtidigt vet jag, att jag har svårt att se min egen uppskattning. Jag saknar den självkänslan.
...
Jag hade gärna öppnat mig, och verkligen behövt det, men kan inte utan att veta var jag har dig just då.
...
Jag behöver inte mycket för att ge till dig, till någon, och jag behöver inte direkt något tillbaks. Men uppskattning, bekräftelse för den person jag är, det behöver jag, än så länge iaf...
...
Ord sårar. Det var länge sedan jag verkligen tog åt mig av det, men först gjorde det ont.
...
Jag har också vägar jag måste undersöka, sådana jag har stött på med tiden.
...
Det handlade aldrig om dig,
....
Är jag desperat? Kanske. Ja troligtvis, var jag det åtminstonde. Desperat på uppskattning.
...
Jag uppfyllde det kravet då, men det har ätit på mig ända sedan den stunden.
...
Hon bad efter en vän. Hur ska jag kunna neka henne det?
...
Men det handlar inte om Dig som du vill få det till, eller J, det handlar om mig själv.
...
Att neka henne skulle vara att neka mig själv. Det skulle ta död på mig inifrån.
Jag skriver, allt. Allt det jag vill säga och kommer till slutet. Men sen då. Vad vill jag efter det här. När jag skickat det, vad vill jag då. Är det verkligen det här jag vill säga. Så här.
Jag börjar skriva igen.
Jag söker din bekräftelse hela tiden. Jag gör det med alla, föräldrar, vänner. Jag vill göra allt för dig, vill alltid vara där för dig, när helst du behöver. Och där har jag också varit, helt till ditt förfogande. Precis som jag sagt.
...
Jag har väntat allt för länge med att svara dig.
Jag fortsätter skriva, berättar för vännen, om vännen, hur jag har sett henne.
Det är svårt, att ha dig som vän.
...
Brydde du ens dig om mig? Jag ser det inte, för du visade det inte.
...
Du har klippt bort mig ur ditt liv nu, som du gjort med många andra, J senast. Har du klistrat in henne än? Har du funderat på varför du gör så?
...
Du tar allt för ofta till elaka ord. Du skriker och skäller och sparkar ifrån dig. Varför gör du så?
...
Som med alla dina pojkar.
...
Det var ditt livs stora kärlek? Tolkade jag det som, och att det fortfarande var det? Du kan fortfarande inte gå ifrån honom?
Jag skriver, om mig själv. Jag vill få henne att förstå, som inte gjort förrut.
Samtidigt vet jag, att jag har svårt att se min egen uppskattning. Jag saknar den självkänslan.
...
Jag hade gärna öppnat mig, och verkligen behövt det, men kan inte utan att veta var jag har dig just då.
...
Jag behöver inte mycket för att ge till dig, till någon, och jag behöver inte direkt något tillbaks. Men uppskattning, bekräftelse för den person jag är, det behöver jag, än så länge iaf...
...
Ord sårar. Det var länge sedan jag verkligen tog åt mig av det, men först gjorde det ont.
...
Jag har också vägar jag måste undersöka, sådana jag har stött på med tiden.
...
Det handlade aldrig om dig,
....
Är jag desperat? Kanske. Ja troligtvis, var jag det åtminstonde. Desperat på uppskattning.
...
Jag uppfyllde det kravet då, men det har ätit på mig ända sedan den stunden.
...
Hon bad efter en vän. Hur ska jag kunna neka henne det?
...
Men det handlar inte om Dig som du vill få det till, eller J, det handlar om mig själv.
...
Att neka henne skulle vara att neka mig själv. Det skulle ta död på mig inifrån.
Jag skriver, allt. Allt det jag vill säga och kommer till slutet. Men sen då. Vad vill jag efter det här. När jag skickat det, vad vill jag då. Är det verkligen det här jag vill säga. Så här.
Jag börjar skriva igen.
Jag söker din bekräftelse hela tiden. Jag gör det med alla, föräldrar, vänner. Jag vill göra allt för dig, vill alltid vara där för dig, när helst du behöver. Och där har jag också varit, helt till ditt förfogande. Precis som jag sagt.
...
Men det tar också död på mig att göra så. Att helt låta dig styra, var du ska ha mig, för det har jag låtit dig bestämma, vännen.
...
Jag ångrar inte det, att jag gett mig till dig så, jag hoppas du uppskattat det. Och det tror jag faktiskt, vännen, att du behövt det. Och så länge du har gjort det är jag glad, nöjd.
...
Jag är hopplöst förlorad i dig vännen. Jag bryr mig inte längre. Jag är din. Du kan göra som du vill med mig. Jag ber dig bara om att behandla mig med respekt, tänk på mig.
...
Jag kan inte vara där för dig mer vännen. Som jag sa. Du kan anklaga mig för tomma ord, men jag ber dig vännen, gör inte det. Snälla. Jag har gjort allt jag förmår.
...
Tårarna rinner nerför min kind, vännen, för det känns som jag lämnar dig, här och nu. Du må redan ha gjort det, men jag sätter punkt. Och det är en uppsjö av blandade känslor. Som jag kommer sakna dig vännen, men samtidigt så oerhört glad jag är att få ha träffa dig. Så oerhört tacksam.
Jag skriver inte längre. Teet i glaset framför mig är kallt. Det är sent. Allt för sent. Jag trodde jag skulle hunnit bli klar med det här nu. Om jag spenderade helgen till det. Bara jag gör allt jag kan, så kan jag lämna det bakom mig, om jag nu behöver göra det. Jag kommer så nära, och ändå är jag så oerhört långt borta, precis där jag började. Vad vill jag?
Att se tillbaka
Jag tittar tillbaks på gamla konverstationer med vännen, Louise. Går igenom MSN-historik, det är där vi pratat och umgåtts mest. Sorgligt. Jag läser gamla brev, de som vi bråkat och blivit sams igenom. Jag vill hitta svar, bekräftelse på att min känsla har varit rätt.
Jag ser henne varm och vänskaplig till en början, då vi blivit vänner efter att vi bröt. Hon öppnar sig, jag med. Någongång började jag säga för mycket, för henne, hon blev kall, frånvarande. Sen kom bråk, inte det första, inte det sista. Vi bryter vid några, skiljs som ovänner vid andra. Hon ställer krav. Orimliga krav. Omöjliga krav. Inte de första. Jag försöker se att hon uppskattade mig. Jag ser det inte. Hon skäller bara. Jag fanns när hon ville att jag skulle finnas.
Jag ser också med nya ögon. En pojke som desperat försöker hålla kontakten. Men jag ser också nåt jag egentligen inte vill se. Att hon faktiskt var varm mot slutet. Verkade vara det. Varför skulle jag stöta bort henne just då? Såg jag inte det förrut? Det gjorde jag ju, men jag såg det som tillfälligheter, som det brukade vara. Det var inte det ögonblicket, utan alla ögonblick som kommit innan dess. Allt som byggts på, och aldrig fått komma ut. Det blev för mycket undantryckt, som inte fick komma ut pga av hennes krav. Det var tvunget att komma ut. Men jag var ju inte tvungen att göra det bakom ryggen på henne. Det blev fel.
Jag intalar mig själv att jag måste lita på min egen känsla, att hon aldrig gav någon uppskattning, att jag fanns så länge hon behövde mig. Men det är ju just det jag har problem med att se. När jag är uppskattad. När min närvaro blir registrerad. Den självkänslan saknar jag.
- Om du inte fatta att jag brydde mig tror du helt fel! Jaja! Du kan jag ju sluta bry mig, för det gjorde jag! Kunde du inte bara visat det också gumman? Bara nån enstaka gång, för jag känner det inte själv.
Jag går emot mitt eget råd. Att det inte finns några misstag, att man inte bör se tillbaks. Men jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill se sanningen, hur ful och smutsig den än gör mig.
Jag ser henne varm och vänskaplig till en början, då vi blivit vänner efter att vi bröt. Hon öppnar sig, jag med. Någongång började jag säga för mycket, för henne, hon blev kall, frånvarande. Sen kom bråk, inte det första, inte det sista. Vi bryter vid några, skiljs som ovänner vid andra. Hon ställer krav. Orimliga krav. Omöjliga krav. Inte de första. Jag försöker se att hon uppskattade mig. Jag ser det inte. Hon skäller bara. Jag fanns när hon ville att jag skulle finnas.
Jag ser också med nya ögon. En pojke som desperat försöker hålla kontakten. Men jag ser också nåt jag egentligen inte vill se. Att hon faktiskt var varm mot slutet. Verkade vara det. Varför skulle jag stöta bort henne just då? Såg jag inte det förrut? Det gjorde jag ju, men jag såg det som tillfälligheter, som det brukade vara. Det var inte det ögonblicket, utan alla ögonblick som kommit innan dess. Allt som byggts på, och aldrig fått komma ut. Det blev för mycket undantryckt, som inte fick komma ut pga av hennes krav. Det var tvunget att komma ut. Men jag var ju inte tvungen att göra det bakom ryggen på henne. Det blev fel.
Jag intalar mig själv att jag måste lita på min egen känsla, att hon aldrig gav någon uppskattning, att jag fanns så länge hon behövde mig. Men det är ju just det jag har problem med att se. När jag är uppskattad. När min närvaro blir registrerad. Den självkänslan saknar jag.
- Om du inte fatta att jag brydde mig tror du helt fel! Jaja! Du kan jag ju sluta bry mig, för det gjorde jag! Kunde du inte bara visat det också gumman? Bara nån enstaka gång, för jag känner det inte själv.
Jag går emot mitt eget råd. Att det inte finns några misstag, att man inte bör se tillbaks. Men jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill se sanningen, hur ful och smutsig den än gör mig.
Det finns inga misstag
Det är skönt att se, höra, uppleva, att allt löser sig till det bästa tillslut. Trots tvivel. Trots oro. Hur mörkt det än ser ut. Igår var det miserabelt för vännen. Men idag fick jag ett sådant meddelenade att allt faktiskt gått bra. En farfar som kommit helskinnad genom en operation, och tillråga på det en mattetenta avklarad, som "garanterat" var kuggad. Allt på engång. Allt för mycket oro. Men visst hade det kunnat vara precis tvärtom.
Jag ser filmen Evening och dess budskap angränsar till samma sak, fast kanske åt motsatt håll. Det som har hänt, istället för det som ska komma. Det är mycket som kan anses som misstag i livet. Personer man släppt taget om. Eller drömmar. Men med de personerna nära, eller de drömmarna uppfyllda, hur skulle livet ha sett ut då? Det kan man aldrig veta. Det som bara verkar bringa lycka och gott med sig, kan bringa lika mycket olycka och ont. Så man borde inte se något som misstag, något förlorat. Se det man har, det man fått uppleva.
Jag fick min solnedgång i förra veckan. Jag hade jagat den länge, och småsprang ut när jag såg den rosa himmeln genom skyltfönstret. Och den var fin (extra, för att jag sökt den så länge?). Finare än min mobilkamera kan återge.
Jag ser filmen Evening och dess budskap angränsar till samma sak, fast kanske åt motsatt håll. Det som har hänt, istället för det som ska komma. Det är mycket som kan anses som misstag i livet. Personer man släppt taget om. Eller drömmar. Men med de personerna nära, eller de drömmarna uppfyllda, hur skulle livet ha sett ut då? Det kan man aldrig veta. Det som bara verkar bringa lycka och gott med sig, kan bringa lika mycket olycka och ont. Så man borde inte se något som misstag, något förlorat. Se det man har, det man fått uppleva.
Jag fick min solnedgång i förra veckan. Jag hade jagat den länge, och småsprang ut när jag såg den rosa himmeln genom skyltfönstret. Och den var fin (extra, för att jag sökt den så länge?). Finare än min mobilkamera kan återge.
Citylights
Det är med ett stort inre lugn i kroppen jag går hem genom staden med. Kroppen är mjuk, men spänd på samma gång. Kylan och vinden letar sig in under den öppna jackan, men får inget fäste, jag värms innifrån. Ett ordentligt pass på gymmet följt av bastu har skapat värmen, och gjort kroppen avslappnad, men lugnet kände jag redan i början av dagen.
Jag äter middag med mamma som är i stan. Jag möter blickar, håller kvar dem på gränsen till för länge. Jag letar efter meddelande i blicken, säger den något? Är den igenkännande? Vad tänker den på? Så gör jag bara när jag känner mig trygg i mig själv, där jag är. Motsatsen när jag inte är trygg i min placering i livet. Då möter jag inte blicken, utan tittar bort, ner, snabbt. Varför tittar han på mig? Ser han hur jag mår?
Jag vill gärna tro det, att ens inre lyser igenom. Det är på gott och ont antar jag, men mest gott. Om man nu vill se så glad ut hela tiden får man väl ta och må bra hela tiden, helt enkelt.
Jag äter middag med mamma som är i stan. Jag möter blickar, håller kvar dem på gränsen till för länge. Jag letar efter meddelande i blicken, säger den något? Är den igenkännande? Vad tänker den på? Så gör jag bara när jag känner mig trygg i mig själv, där jag är. Motsatsen när jag inte är trygg i min placering i livet. Då möter jag inte blicken, utan tittar bort, ner, snabbt. Varför tittar han på mig? Ser han hur jag mår?
Jag vill gärna tro det, att ens inre lyser igenom. Det är på gott och ont antar jag, men mest gott. Om man nu vill se så glad ut hela tiden får man väl ta och må bra hela tiden, helt enkelt.
Hon är vid min sida
Jag släppte taget om henne, Louise... en mörk augustikväll. Hon fastnade i tavlan och jag gick hem själv den kvällen. Men inte ensam.
Men jag känner hennes närvaro i mig igen. Hon har kommit tillbaks, och finns vid min sida. Jag pratar med henne ibland. Jag hör hennes svar. Ser hennes leende. Och känner hennes beröring. Ändå är hon så långt bort...
Men jag känner hennes närvaro i mig igen. Hon har kommit tillbaks, och finns vid min sida. Jag pratar med henne ibland. Jag hör hennes svar. Ser hennes leende. Och känner hennes beröring. Ändå är hon så långt bort...
En annan tid, en annan kanal
Efter jag gjort listan tittar jag tillbaks i bloggen, och inser att jag knappt nämnt Scoutern, nu på senaste. Vi träffades igen, efter sommaren, men har slutat ses nu. Det är två veckor gammalt, men känns betydligt längre.
Vi träffades så ofta vi kunde, men det var inte allt för ofta tyvärr. Promenerades, hand i hand. Mysandes, famn i famn. Det är sånt som saknas nu.
Men... sen gick det en vecka, utan att någon av oss hörde av sig. Det är inget vi kan skylla på den andre, som vi gärna skulle vilja ha gjort. Jag behövde tid för mig själv. Jag har tillräckligt med mig själv just nu. Men frågar mig samtidigt varför, måste kunna ge någon annan tid, så mycket behöver jag inte själv. Men om det skulle kännas rätt skulle du nog finna tiden. Det är hennes replik. Så klok som vanligt, visst skulle jag göra det.
Vi ville hitta ursäkter för att vi skulle sluta ses. Hon, som sagt att hon egentligen skulle vara singel i 1,5år. Efter det att hon gjorde slut med sitt ex, och medans hon satsar på träningen. Det är det hon gör nu, och tar den mesta tiden. Sen träffade hon mig. Vi vill båda hitta ursäkter för att avbryta. Ursäkter för att inte behöva känna efter. Finns det något?
Jag vill också vara singel ett tag nu, på obestämd tid. Ska du? Hon frågar, lite för snabbt, för att dölja sina tankar. Nej det beror inte på någon annan vännen. Eller du. Det är jag. Jag behöver tid för mig själv. Vi har alltid varit så jävla bra på att kommunicera. Det är jag oerhört glad för. Det fanns aldrig några frågetecken. Det är främst henne att tacka det för, tror jag, för att hon ställde de svåra frågorna. Att hon vågade alltid göra det.
Så vi skiljs åt, med ett: Kanske någon gång i framtiden. En annan tid.
Vi träffades så ofta vi kunde, men det var inte allt för ofta tyvärr. Promenerades, hand i hand. Mysandes, famn i famn. Det är sånt som saknas nu.
Men... sen gick det en vecka, utan att någon av oss hörde av sig. Det är inget vi kan skylla på den andre, som vi gärna skulle vilja ha gjort. Jag behövde tid för mig själv. Jag har tillräckligt med mig själv just nu. Men frågar mig samtidigt varför, måste kunna ge någon annan tid, så mycket behöver jag inte själv. Men om det skulle kännas rätt skulle du nog finna tiden. Det är hennes replik. Så klok som vanligt, visst skulle jag göra det.
Vi ville hitta ursäkter för att vi skulle sluta ses. Hon, som sagt att hon egentligen skulle vara singel i 1,5år. Efter det att hon gjorde slut med sitt ex, och medans hon satsar på träningen. Det är det hon gör nu, och tar den mesta tiden. Sen träffade hon mig. Vi vill båda hitta ursäkter för att avbryta. Ursäkter för att inte behöva känna efter. Finns det något?
Jag vill också vara singel ett tag nu, på obestämd tid. Ska du? Hon frågar, lite för snabbt, för att dölja sina tankar. Nej det beror inte på någon annan vännen. Eller du. Det är jag. Jag behöver tid för mig själv. Vi har alltid varit så jävla bra på att kommunicera. Det är jag oerhört glad för. Det fanns aldrig några frågetecken. Det är främst henne att tacka det för, tror jag, för att hon ställde de svåra frågorna. Att hon vågade alltid göra det.
Så vi skiljs åt, med ett: Kanske någon gång i framtiden. En annan tid.
Nio till ett
9 senaste
Senaste alkoholdrycken: Öl.
Senaste bilfärd: Med föräldrarna från segelbåten.
Senaste filmen du såg: Reign Over Me, och den var riktigt bra.
Senaste ringda telefonsamtal: Mamma, igår.
Senaste bubbelbadet: Länge sedan.
Senaste spelade cd: Pulp Fiction soundtrack, då jag hade föräldrarnas bil.
Senaste kyss: Scoutern, 3 veckor sedan.
Senaste gången du grät: Lite till filmen, reign over me, ett par/tre dagar sedan
Senaste måltiden: Tonfisksallad.
8 har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar? -Nej.
Blivit arresterad? -Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? -Nej. Det har krävts ett andra.
Fått ditt hjärta krossat? -Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? -Nej. Aldrig sagt det till någon.
Haft ett one night stand? -Nej.
Busringt till nån? -Ja. Så klart, det var fina tider från ungdomen.
7 saker du har på dig
1. Svarta strumpor
2. Vita kalsonger
3. Svarta jeans
4. Brun tshirt, med tryck.
5. Svart armband
6. Vitt armband
7. Linser
6 saker du gjort idag
1. Vaknat.
2. Kollat mailen. Något från examinatorn? Icke.
3. Promenerat.
4. Fått skavsår.
5. Tränat lite.
6. Läst i bok.
5 favoritsaker
1. Snooza
2. Godis
3. Musik
4. Solnedgångar
5. Livet
4 personer du kan berätta allt för
1. Louise, resten kommer långt i andrahand
2. Scoutern
3. B, "bestis"
4. D, "2nd best"
3 val
Svart eller vit? -Svart
Sommar eller vinter? -Sommar
Choklad eller chips? -Chips
2 saker att göra innan du dör
1. Hoppa fallskärm.
2. Lära mig tala spanska.
1 sak du ångrar
1. Det första som jag kom att tänka på, av någon anledning... Att jag en gång i somras inte erbjöd min hand till den ensamme killen/mannen med barnvagn, uppför trappan i bussen.
Senaste alkoholdrycken: Öl.
Senaste bilfärd: Med föräldrarna från segelbåten.
Senaste filmen du såg: Reign Over Me, och den var riktigt bra.
Senaste ringda telefonsamtal: Mamma, igår.
Senaste bubbelbadet: Länge sedan.
Senaste spelade cd: Pulp Fiction soundtrack, då jag hade föräldrarnas bil.
Senaste kyss: Scoutern, 3 veckor sedan.
Senaste gången du grät: Lite till filmen, reign over me, ett par/tre dagar sedan
Senaste måltiden: Tonfisksallad.
8 har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar? -Nej.
Blivit arresterad? -Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? -Nej. Det har krävts ett andra.
Fått ditt hjärta krossat? -Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? -Nej. Aldrig sagt det till någon.
Haft ett one night stand? -Nej.
Busringt till nån? -Ja. Så klart, det var fina tider från ungdomen.
7 saker du har på dig
1. Svarta strumpor
2. Vita kalsonger
3. Svarta jeans
4. Brun tshirt, med tryck.
5. Svart armband
6. Vitt armband
7. Linser
6 saker du gjort idag
1. Vaknat.
2. Kollat mailen. Något från examinatorn? Icke.
3. Promenerat.
4. Fått skavsår.
5. Tränat lite.
6. Läst i bok.
5 favoritsaker
1. Snooza
2. Godis
3. Musik
4. Solnedgångar
5. Livet
4 personer du kan berätta allt för
1. Louise, resten kommer långt i andrahand
2. Scoutern
3. B, "bestis"
4. D, "2nd best"
3 val
Svart eller vit? -Svart
Sommar eller vinter? -Sommar
Choklad eller chips? -Chips
2 saker att göra innan du dör
1. Hoppa fallskärm.
2. Lära mig tala spanska.
1 sak du ångrar
1. Det första som jag kom att tänka på, av någon anledning... Att jag en gång i somras inte erbjöd min hand till den ensamme killen/mannen med barnvagn, uppför trappan i bussen.
Jag har läst
Jag har spenderat hela dagen med att läsa. Pärm till pärm. Nästan. Det berodde dels på att den skulle lämnas igen imorgon, och att jag verkligen ville läsa den. Den kändes rätt från början, och så var det. Jag blev uppslukad av texten och berättelsen. Tog varje ledig stund och satte mig i soffan, med föttena uppdragna och boken i knät. Och jag blev uppslukad av vad den tycktes ge mig. Insikt, om mig, om min omgivning.
Jag älskar insikten. Att få den. Jag funderar på om jag till och med älskar den så pass mycket att jag bildar den själv. Att jag ser det sanna, genom insikten, i allt möjligt. Men som kanske inte alls är sant. Det tycks vara för bra, För mycket, För bra. Delvis till punkt och pricka likt.
Älskar jag den så mycket att jag lurar mig själv? Jag söker den hela tiden. Förståelsen av omvärlden och människorna i den. Om det är för att jag vill se sammanhanget, det som ligger bakom, eller genuin nyfikenhet på det okända, vet jag inte. Troligtvis inte det senare, som jag själv skulle vilja.
Men jag ska inte underskatta författaren, Paulo Coelho. Jag vet inte, men kanske är hans berättelser och ord så tilltalande för så många för att de är så allmänna. Kan tolkas av alla på sitt egna sätt. Lite symboliskt, som den här lilla berättelsen i berättelsen är till sitt yttersta:
------
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt att flyga fritt på himlen, till glädje åt betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon, "Den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg!" Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig med kunna känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam.
Hon tänkte, "Jag ska göra en fälla." Nästa gång fågeln dyker upp komemr den inte flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Den var föremålet för hennes kärlek, och hon visade upp den för sina väninnor, som sade, "Men du har ju allt." En märklig förändring började emellertid äga rum. Eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och utrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lysten i fjäderdräkten och blev ful. Och kvinnan som knappt såg den längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?", frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer. Nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
-----
Boken är Elva Minuter.
Jag älskar insikten. Att få den. Jag funderar på om jag till och med älskar den så pass mycket att jag bildar den själv. Att jag ser det sanna, genom insikten, i allt möjligt. Men som kanske inte alls är sant. Det tycks vara för bra, För mycket, För bra. Delvis till punkt och pricka likt.
Älskar jag den så mycket att jag lurar mig själv? Jag söker den hela tiden. Förståelsen av omvärlden och människorna i den. Om det är för att jag vill se sammanhanget, det som ligger bakom, eller genuin nyfikenhet på det okända, vet jag inte. Troligtvis inte det senare, som jag själv skulle vilja.
Men jag ska inte underskatta författaren, Paulo Coelho. Jag vet inte, men kanske är hans berättelser och ord så tilltalande för så många för att de är så allmänna. Kan tolkas av alla på sitt egna sätt. Lite symboliskt, som den här lilla berättelsen i berättelsen är till sitt yttersta:
------
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt att flyga fritt på himlen, till glädje åt betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon, "Den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg!" Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig med kunna känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam.
Hon tänkte, "Jag ska göra en fälla." Nästa gång fågeln dyker upp komemr den inte flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Den var föremålet för hennes kärlek, och hon visade upp den för sina väninnor, som sade, "Men du har ju allt." En märklig förändring började emellertid äga rum. Eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och utrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lysten i fjäderdräkten och blev ful. Och kvinnan som knappt såg den längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?", frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer. Nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
-----
Boken är Elva Minuter.
If I had a Hammer, I would hammer in the morning
Jag har spenderat det senaste dygnet, gårkvällen och dagen, med att se film. Det har legat lite lågt på senaste, jag tyckte jag såg för mycket meningslösa och dåliga filmer, och de vill jag undvika att spendera min tid på. Det är allt för svårt att de andra filmerna dock, och jag gjorde två botten napp den här gången. Samtidigt, så måste inte allt ha en stor betydelse, ett viktigt budskap eller mening med filmen. Det kan bara vara underhållning och avkoppling, och räcka som det. Bara det inte blir för mycket. För då blir det systematiskt för att bara döda tid. Det blir som att fly, från vardagen.
Två var lika på många sätt. Båda dåliga. Kasst skådespel, säkert pga ett fattigt manus. Båda lär bli eftertraktade i två separata men inte allt för olika grupper. Gamblers och Fighter-fans. Båda filmer om stora omoraliska frågor.
Den första var "The Condemned". Man skickar över tio dödsdömda fångar från världens alla hörn, till en enslig ö, där de slåss för att vinna sin frihet. De ska ju ändå dö, så vi kan väl ta och filma dem medans de mördar, torterar och våldar varandra lite till? Tänker en storhetsvansinnig it-miljonär. Där är filmen. Det omoraliska och hur det framställs blir så otroligt svartvitt. Det finns ingen grå-zon, som kanske skulle göra filmen intressant, skulle öppna en frågeställning.
Den andra är nog lite mer otydlig. "Lycky You". Den handlar om poker. Jag måst erkänna att jag gillar att titta på poker, det är underhållande, även om jag inte spelar själv. Och som det, en poker film, är den otroligt välgjord, den känns verklig. Spelberoendet visas väl, Eric Bana som aldrig lär sig av sina misstag, utan bara fortsätter att spela bort mer och mer pengar. Kommer längre och längre ner i träsket. Den är fylld med giriga, själviska och bedragande maner, det är där den börjar bli lite mer grå för många dock. Speciellt som det visas och till vilka filmen är riktad mycket, pokerspelare. (Jag vill inte ens börja säga vad jag tycker om pokerspelande, det skulle bli för mycket. Får vänta.)
Den omoraliska ådra som följer filmen försöker de rädda genom att slänga in lite romantik, med en sockersöt Drew Barrymore, som slänger ur sig fina och altruiska citat och handlar rätt. Jag är en sucker för romantiska filmer, men denna regisör hade inte koll för fem öre vad det är. Patetisk och oerhört Fel, på fler sätt än jag orkar beskriva. Han skulle hållt den till vad den gör sig bra som. En film om beroende gamblers, som gamblar sig igenom livet, i gamblernas Mecca, Las Vegas.
Båda filmer om stora omoraliska frågor, som de båda försöker rädda med glimtar av genuin altruism och givmildhet. Men otroligt malplacerat och allt för uppenbart. Det är som om de talar till en treåring. -Det är fel att stjäla, lilla gubben. -Nej men Rasmus, inte döda mer nu. Det blir plågsamt, att det är så uppenbart. Och jag blir samtidigt lite mörkrädd. Är det på den nivån många, vuxna, personer är? Är det på den nivån man måste börja tala till dem?
Kanske jag var så otroligt anti mpt dessa två filmer, för att jag såg en film som höll en så otroligt mycket högre klass, precis innan. "Confessions of a Dangerous Mind". Vet inte om den handlar om många moraliska frågor, däremot livsåskådande frågor. Meningar med livet. Framför allt är den så otroligt bra, smart, välspelad. I love. En till film med Drew Barrymore, men otroligt mycket bättre än i den förra.
En låt fastnade när jag såg den senaste filmen. If I had a Hammer.
Well I've got a hammer
And I've got a bell
And I've got a song to sing
All over this land
It's the hammer of justice
It's the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land
Just nu, i detta ögonblick. Så är det världens bästa låt. Jag kan inte få nog av den. Ju mer jag lyssnat på texten, desto mer fäst har jag blivit. Kinderna små, blir fuktiga så, bara jag lyssnar på den.
Två var lika på många sätt. Båda dåliga. Kasst skådespel, säkert pga ett fattigt manus. Båda lär bli eftertraktade i två separata men inte allt för olika grupper. Gamblers och Fighter-fans. Båda filmer om stora omoraliska frågor.
Den första var "The Condemned". Man skickar över tio dödsdömda fångar från världens alla hörn, till en enslig ö, där de slåss för att vinna sin frihet. De ska ju ändå dö, så vi kan väl ta och filma dem medans de mördar, torterar och våldar varandra lite till? Tänker en storhetsvansinnig it-miljonär. Där är filmen. Det omoraliska och hur det framställs blir så otroligt svartvitt. Det finns ingen grå-zon, som kanske skulle göra filmen intressant, skulle öppna en frågeställning.Den andra är nog lite mer otydlig. "Lycky You". Den handlar om poker. Jag måst erkänna att jag gillar att titta på poker, det är underhållande, även om jag inte spelar själv. Och som det, en poker film, är den otroligt välgjord, den känns verklig. Spelberoendet visas väl, Eric Bana som aldrig lär sig av sina misstag, utan bara fortsätter att spela bort mer och mer pengar. Kommer längre och längre ner i träsket. Den är fylld med giriga, själviska och bedragande maner, det är där den börjar bli lite mer grå för många dock. Speciellt som det visas och till vilka filmen är riktad mycket, pokerspelare. (Jag vill inte ens börja säga vad jag tycker om pokerspelande, det skulle bli för mycket. Får vänta.)Den omoraliska ådra som följer filmen försöker de rädda genom att slänga in lite romantik, med en sockersöt Drew Barrymore, som slänger ur sig fina och altruiska citat och handlar rätt. Jag är en sucker för romantiska filmer, men denna regisör hade inte koll för fem öre vad det är. Patetisk och oerhört Fel, på fler sätt än jag orkar beskriva. Han skulle hållt den till vad den gör sig bra som. En film om beroende gamblers, som gamblar sig igenom livet, i gamblernas Mecca, Las Vegas.
Båda filmer om stora omoraliska frågor, som de båda försöker rädda med glimtar av genuin altruism och givmildhet. Men otroligt malplacerat och allt för uppenbart. Det är som om de talar till en treåring. -Det är fel att stjäla, lilla gubben. -Nej men Rasmus, inte döda mer nu. Det blir plågsamt, att det är så uppenbart. Och jag blir samtidigt lite mörkrädd. Är det på den nivån många, vuxna, personer är? Är det på den nivån man måste börja tala till dem?
Kanske jag var så otroligt anti mpt dessa två filmer, för att jag såg en film som höll en så otroligt mycket högre klass, precis innan. "Confessions of a Dangerous Mind". Vet inte om den handlar om många moraliska frågor, däremot livsåskådande frågor. Meningar med livet. Framför allt är den så otroligt bra, smart, välspelad. I love. En till film med Drew Barrymore, men otroligt mycket bättre än i den förra. En låt fastnade när jag såg den senaste filmen. If I had a Hammer.
Well I've got a hammer
And I've got a bell
And I've got a song to sing
All over this land
It's the hammer of justice
It's the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land
Just nu, i detta ögonblick. Så är det världens bästa låt. Jag kan inte få nog av den. Ju mer jag lyssnat på texten, desto mer fäst har jag blivit. Kinderna små, blir fuktiga så, bara jag lyssnar på den.
Det där med våld
Det är mycket hallå om ungdomsvåldet nu. Tittade nyligen på Nyhetsmorgon i Fyran som var bakom "manifestationen mot våld". Jag tror de var två bekanta till 16-åringen som dog nyligen.
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Att vara duktig
Det där med självkänsla. Har jag en låg sådan? Jag har funderat på det tidigare. Det har alltid känts så tvetydigt för mig, vad det egentligen är. Jag har velat ha en definition, men det verkar vara svårt att få. Jag får utgå från exempel. Det har jag även gjort tidigare, men det är det som gjort mig tveksam, för att det stämt i vissa avseenden, men varit motsatser i andra. Det spelar nog int så stor roll dock, börjar jag inse.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
Förändring
Hösten kom. Jag la aldrig märke till ögonblicket. Då löven ändrade färg, och började falla. Jag har varit alltför inåtriktad, och instängd. Men jag välkomnar den. Välkomnar förändringen. Välkomnar kylan. Hoppas redan på snö, att den kommer tidigt och att det blir en riktig varga vinter.
Jag var ute på sjön i veckan, en sista gång för säsongen. En sista segling till upptagningsplatsen för vintern. Fast blev bara motorsegling. Då la jag dock märke till hur bra jag trivs där ändå, igen. Jag fylls av ro, lugn. Det är nog det min far känner också. Han behöver bo nära till havet, sa han en gång under sommaren. Det märks på honom, att han trivs. På havet vill jag leva, på havet vill jag dö.
Jag upptäckte till min stora förskjusning att det på min 2-megapixels mobilkamera till och med fanns lite effekter man kunde lägga till. Det blir en annan känsla i bilderna, i svartvitt, eller sepia som den andra gulaktiga kallades.
Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort
Jag har varit dålig på att skriva här. Dagboken har varit lika tom. Jag läser de bloggar jag brukar, men blivit vid allt färre och färre tillfällen. Det är inte för att jag inte velat, för att jag inte känt behovet. Tvärtom, i alla fall nu. Jag har.. bara inte orkat. Inte orkat samla tankarna. Jag har inte tid... trots att det är det enda jag har just nu. Allt för mycket tid.
Det är konstigt. Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort. I alla fall så verkar jag vara så. Och jag vet att det är vad jag mår bra av. När jag pendlade och jobbade fulltid. Upp sex, hemma arton. Äta. Träning sju. Hemma nio. Äta igen. Lite tv eller annat tidsfördriv innan kudden elva. Då mådde jag. Jag ser mig inte som en person som gillar ett högt tempo, det tar jag heller saker och ting normal inte i. Jag tar min tid. Stressar inte. Men jag vill ha en uppgift, något att göra. Något som känns meningsfullt. Då mår jag.
Då hade jag tid att läsa böcker. Jag vill läsa, lånar hela travar från bibblan. Börjar läsa i den första, men de andra blir orörda. Jag för mycket tid, så jag hinner inte.
Det känns mest som jag flyr nu, från mig själv. Från min egna tillvaro. Gömmer mig och hoppas att allt ska bli bra om jag tittar bort tillräckligt länge. Men det blir det ju inte.
Jag intalar mig själv dagligen att jag måste bli klar med de lilla studier som finns kvar, innan jag söker jobb. Annars kommer de bara att ligga kvar och aldrig bli gjorda. Men de blir de ju inte i vilket fall. Kanske tänker jag fel. Jag kanske borde fixa ett jobb. Få ett syfte med vardagen. Först då kommer jag få tid med allt det andra. Som jag inte har tid med nu när jag inte har något att göra...
De flesta från kompis gånget, grabbarna, har fått jobb nu. Två började i måndags. Alla ironsikt nog på samma ställe, till och med samma avdelning. Det är märkligt hur vi följs åt, från högstadiet till gymnasiet till högskolan. Alla inom samma område. Jag funderar över om jag ska följa efter. Jag har alla möjligheter. Det var där jag gjorde exjobbet och jobbade i 1,5års tid. Har kontakter, erfarenhet.
Jag påminner mig dock hela tiden om vad jag sa sist jag lämnade det stället. Aldrig mer. Jag vantrivdes verkligen. Men inser samtidigt att det berodde på omständighetera för det jobbet. Den uppgiften. Den placering jag fick. Just då. Och att alla de skulle vara annorlunda för en annan avdelning och en annan uppgift.
Men jag har svårt att glömma känslan jag hade då. Och hur glad jag var att få slippa stället.
Jag gör tappra försök med att få tillbaks en rutin. Då och då. Försöker hålla liv i dem, men det är svårt. Jag ska försöka med bloggen, igen.
Det är konstigt. Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort. I alla fall så verkar jag vara så. Och jag vet att det är vad jag mår bra av. När jag pendlade och jobbade fulltid. Upp sex, hemma arton. Äta. Träning sju. Hemma nio. Äta igen. Lite tv eller annat tidsfördriv innan kudden elva. Då mådde jag. Jag ser mig inte som en person som gillar ett högt tempo, det tar jag heller saker och ting normal inte i. Jag tar min tid. Stressar inte. Men jag vill ha en uppgift, något att göra. Något som känns meningsfullt. Då mår jag.
Då hade jag tid att läsa böcker. Jag vill läsa, lånar hela travar från bibblan. Börjar läsa i den första, men de andra blir orörda. Jag för mycket tid, så jag hinner inte.
Det känns mest som jag flyr nu, från mig själv. Från min egna tillvaro. Gömmer mig och hoppas att allt ska bli bra om jag tittar bort tillräckligt länge. Men det blir det ju inte.
Jag intalar mig själv dagligen att jag måste bli klar med de lilla studier som finns kvar, innan jag söker jobb. Annars kommer de bara att ligga kvar och aldrig bli gjorda. Men de blir de ju inte i vilket fall. Kanske tänker jag fel. Jag kanske borde fixa ett jobb. Få ett syfte med vardagen. Först då kommer jag få tid med allt det andra. Som jag inte har tid med nu när jag inte har något att göra...
De flesta från kompis gånget, grabbarna, har fått jobb nu. Två började i måndags. Alla ironsikt nog på samma ställe, till och med samma avdelning. Det är märkligt hur vi följs åt, från högstadiet till gymnasiet till högskolan. Alla inom samma område. Jag funderar över om jag ska följa efter. Jag har alla möjligheter. Det var där jag gjorde exjobbet och jobbade i 1,5års tid. Har kontakter, erfarenhet.
Jag påminner mig dock hela tiden om vad jag sa sist jag lämnade det stället. Aldrig mer. Jag vantrivdes verkligen. Men inser samtidigt att det berodde på omständighetera för det jobbet. Den uppgiften. Den placering jag fick. Just då. Och att alla de skulle vara annorlunda för en annan avdelning och en annan uppgift.
Men jag har svårt att glömma känslan jag hade då. Och hur glad jag var att få slippa stället.
Jag gör tappra försök med att få tillbaks en rutin. Då och då. Försöker hålla liv i dem, men det är svårt. Jag ska försöka med bloggen, igen.
This is England
Jag satt trollbunden ikväll till den filmen. Det skulle kunna vara vilket annat land som helst. Väldigt trovärdigt. Starkt. Om lite vilsna personer, som söker en mening. En plats. Det är lätt att bara glida med i ögonblicket.Underbar film, som fyller en med många känslor och tankar.
Ju mer jag tänker på den, ju fler nya starka scener kommer jag på. Jag skulle vilja se den igen, direkt. Nu. Men det väntar jag med.
Jag har gjort det en gång innan, med en film. Space Cowboys. En helt annan film, och helt andra känslor. Jag har sett den några gånger nu och varje gång fylls jag av samma... hopp. Att det inte är försent. Det kommer andra chanser, att förverkliga drömmar. Livet tar inte slut vid 15, eller 25 år ålder. Det är varma känslor, som jag blir glad av. De blandas med starka känslor. Att offra sig, för det goda.
En pampig hollywood film, till skillnad från England. Budskapen brukar vara och kännas mer genuina i independent liknande filmer, men även om de är storslagna är de starka. Jag älskar slutet. Det är de två slutscenerna som finns i bilderna här (tagna med en usel mobilkamera, för att det är helt omöjligt att hitta program som tar screenshots på videofilmer!).
Jag tar fram den, filmen. Känner för att se den nu. Trots att jag känner den utan o innan, och precis titta på slutet. Om jag hinner. Imorgon...I love you Clintan.
