Desperat eller playerfasoner
En helg sedan var jag ute med Scoutern, och där i vimmlet stod också Louise. Jag stannade inte. Hejade. Log, genuint, för det var kul att se henne. Men jag gick vidare, med handen i Scouterns.
Jag började skriva på ett brev, när hon kom hem från semestern för tre veckor sedan.. men jag har aldrig skickat det. Det har bara blivit halvklart. Jag vill förklara, berätta. Men jag börjar tänka på vad det egentligen är jag har att förklara. Det har känts klart, hur det är emellan oss, hur det komemr att vara. Hon har alla andra pojkar hon håller i. Hon har raggat fritt på semestern. Det är inget som känns, som jag är svartsjuk över. Jag undrar bara vad det är jag har att förklara då.
Men tydligen hade jag det. Hon tog avstånd. Stötte bort mig. Ångrar att jag någonsin inledde något med dig. Jag trodde det inte, att det fanns nåt att förklara. Scoutern trodde det, hon hade rätt. Jag blir verkligen imponerad av hur bra hon är. Och det är inte bara jag som ser det heller. Både nära och lösa vänner kommer till henne, öppnar sig mot henne.
Jag har gjort det med. Men det börjar kännas som jag utnyttjar henne. Använder henne som mitt samvete. Ger henne all fakta, och låter henne döma. Är det rätt eller fel? Det är fel, av mig, att göra så. Använder jag henne för att komma över Louise? Hon frågar, och jag svarar ärligt att det inte är så, att jag vill träffa henne, att jag trivs med henne. Det gör vi, det känns aldrig pressat, eller är obekväm tystnad. Men.. det känns nästan lite för bekvämt. Ska det verkligen vara så trubbelfritt? Var är passionen? Var är de heta känslorna? Lidelsen? Måste det vara så, eller har jag bara fått en skev bild från tidigare erfarenheter? Jag vet inte.
Det känns som det börjar bli seriöst, börjar... och jag tvekar. Skulden kommer smygande. Ansvaret jag själv tagit att vara ärlig med känslorna. Finns de? Kan jag ge dem tillbaks? Jag litar inte för fem öre på dig. Desperat eller playerfasoner! Så säger Louise. Är det playerfasoner? Om jag väcker känslor men sedan överger dem obesvarade skulle det vara det. Det är inte medvetet, jag vill hitta dem. Det... kanske jag är lite desperat efter. Visst är det så. Jag vill verkligen träffa någon. Hitta någon. Hitta något verkligt. Men går det verkligen att pressa fram?
Till en viss del vill jag tro det. Kärlek, är inget som kommer som blixt från klar himmel. Förälskelsen kanske kan komma så. Men för att kärlek ska följa måste man arbeta för det. Förälskelsen är inte bestående, fast den kan återuppväckas. Jag undrar dock om man kan hitta kärleken utan förälskelsen. Scoutern frågade det också. Känner hon likadant? Jag hade inget svar, jag önskar jag hade det.
Dagarna fortsätter att variera i humör. Idag är en dålig dag. Grubblande dag. Jag har övergivit grubblandet ett tag, då jag inte hitta några svar, då det inte ledde till något. Jag har istället försökt leva i nuet. Inte tänka så mycket. Göra det som känns rätt nu, för stunden, och ta saker som de kommer. Men sakerna tror jag börjar komma ifatt, börjar hopa sig.
Jag fortsätter skriva brevet till Louise. Hon ville först inte prata, berätta, förklara, varför det är som det är. Jag bad henne, att jag trodde båda skulle ha nytta av det. Inte bara klippa banden som hon gjort tidigare, som hon fortfarande gör. Senast var det bästisen hon var på semester med. Klipp. Så var hon borta från Msn, facebook, och alla gemensamma bilder där. Det vägrar jag att bli, ett frågetecken om hur det egentligen var. Och hon svarade, i ett långt sms.. men jag har inte givit något svar ännu. Jag ska. Men jag vet inte var jag ska börja. Vet inte var jag ska sluta. Vet inte hur mycket jag ska säga. Varför jag tror hon är som hon är? Hur det känns mellan oss. Hur det är att vara hennes vän. Hur svårt det är. Hur påfrestande det är. Varför hon har så många konflikter omkring sig.
Jag vill säga mycket, men jag tror inte hon vill lyssna, tror inte hon kommer höra. Och då skulle orden bara vara påfrestande från min sida. Det är viljan som måste komma först. Så jag fortsätter att skriva, till mig själv...
Jag bara är
Jag flyter med. Tar dagen som den kommer och gör det bästa av den. Jag försöker få tillbaka rutinen, dygnsrytmen, balansen, i allt. Ofta blir det små listor, att-göra-listor, både för dagen och veckan. En del tid går åt träning, som jag försöker komma igång med. Kvällsjogging, nästan varje kväll, och lite övningar hemma, bara för att aktivera hela kroppen. Och jag äter, mer och regelbundet.
Jag vill bort från slacket och slöandet från sommaren och få tillbaka balansen. Jag känner det till viss del. Jag börjar få rutin, men det är inte med nyttiga saker, det som måste göras. Var är jag egentligen påväg..
Jag kom att tänka på ett citat från en viss tv-serie som går på tv nu, efter idol...
"To be truly happy, a man must live absolutely in the present and with no thought with what's gone on before, and no thought of what lies ahead. But a life of meaning, a man is condemned to wallow in the past and obsess about the future."
Det är kloka ord. Man kan nog vara lycklig om man bara lever i nuet. Men för ett liv med mening, ett rättfärdigt liv, måste man tänka på det som varit. Och konsekvenser för det man gör. I nuet behöver man inte tänka på det. Konsekvenser blir obefintliga, det förflutna glöms.
Men det är inte där jag är. Jag försöker tänka så lite som möjligt dock. Inte för att "bara skita i allt", men för att få lite lugn. Jag lyckas inte hitta några svar, så grubblandet blir utan syfte. Jag måste bara försöka hitta svaren på annat sätt.
No longer is she, our mutual friend
Jag har tillämpat det några gånger nu, tre för att vara exakt. Första gången var när Systern och jag bestämde oss för att sluta träffas, som dejt. Trots att jag hade vunnit en vän, och trots att jag skillts med en leende på läpparna hela vägen hem, kände jag mig allt lite ensam dagarna som kom. Att inte längre ha någon att krama om.
Nu, är jag också lite ensam. Jag är vilsen. Jag kom att tänka på Depplistan då. Den var så här:
Divine Comedy - Our Mutual Friend
Albert Hammond Jr - Scared
Timbaland - Apologize
Imogen Heap - Goodnight and Go
Beirut - Postcard From Italy
Imogen Heap - Speeding Cars
Those Dancing Days - Hitten
Gruff Rhys - Candylion
Jag utnyttjade även körkoret och bilen idag, åkte ut till vattnet. Saknar stillheten. Men missade solnedgången. Imorgon...
Vill du ha sällskap i natt?
Hon har inte mer än kommit hem från semestern. Vi har inte pratat. Kände hon sig ensam? Ville hon bara ha något att somna bredvid, som andra gånger? Mår hon dåligt? Ville hon ha bekräftelse? Hur har hon haft det på semestern tro. Men imorgon då? Vad vill hon då? Jag lyckas inte somna om direkt, utan sätter mig och skriver. Det här.
Jag älskar henne. Fortfarande. Jag vill inte. Men jag kan inte förmå mig själv att göra annat. Varför kämpar jag då emot det? För jag vet att det bara leder till olycka. Jag vet precis hur det kommer att bli. Hon kommer stöta bort mig. Irritera sig på något obefintligt. Bråka. Sen säga upp kontakten eller sluta höra av sig.
Jag klara inte att bli lekt med så. Mitt hjärta, som tillhör henne, klarar inte av den berg- och dalbana det är med henne. Det är nog. För mycket. Jag mår bara dåligt av att åka längre.
Men jag älskar henne. Jag är tvungen att erkänna det. För mig själv. Och andra. Jag träffar någon nu. Tog upp kontakten för en vecka sedan. Det är Scoutern. Och hon.
Det är inte rättvist mot henne Jag trodde jag var fri. Att jag var redo att gå vidare. Men det är jag inte. Hur bra det än känns med den personen. Jag kan spendera all min tid med henne, utan att det känns besvärat, från något håll. Nu som då. Men jag kan inte ge mig själv helt, som hon kan. Som hon gör.
Jag har försökt att övertyga henne. Jag har gett henne alla fakta, alla känslor, men utan löften. Jag har försökt vara ärlig i allt, hur jag känner. Jag har gjort det i förhoppning att hon ska tro mig. Och i och med det även övertyga mig själv, att det är så. Hon har fått vara mitt samvete. Det goda. Men jag har aldrig klarat att övertyga henne. Hon har fortsatt att vara misstänksam, lite reserverad. Och det har varit berättigat av henne, mitt samvete, det är för klokt.
