... oskyldig pojke ...

Jag springer nästan hela vägen till bibblan. In i det sista, sitter jag och skriver ner citat från boken jag sträckläst sista halva, men inte känns klar med. Vakten har precis låst porten när jag kommer flåsande dit. Öppnar, kanske just för att han ser mina rosenröda kinder, ångande mun och bröst som häver sig. -Bara lämna böcker?

På väg hem genom gallerierna fångar ett Daim-stånd min blick. Forest Fruits, undrar hur det smakar, jag gillar daim, det var länge sedan. Jag fortsätter förbi, jag tillåter mig allt för sällan att njuta av det där, livets små läckerheter. Allt ska vara så perfekt, rent, uttänkt, kontrollerat, utan laster. Men 3för12, till och med min snåla perfektionist kunde inte motstå det. Och här sitter jag nu, med en glas glögg, knapprandes på Daim, som sjunger av blåbär.

Hon den där, från jobbet och fredags, är fortfarande i tankarna ibland, speciellt nät jag läste min bok, om ZEN. Hon är lite av en vad man i ZEN kallar en koan. En gåta, ett olösligt problem, en fråga utan varken rätt eller fel svar, men ändock som har ett svar. Det gäller bara att låta det komma till en själv, istället för att aktivt söka det. Inte reagera på alla impulser och tankar som väcks, köra på i de invanda mönstren från andra erfarenheter. Istället aktivt agera och lita på den intuitiva kunskapen, då tillfället kommer. Känslan, den som jag har så svårt att hitta ibland. Men jag mår märkbart bra av det, bara nu, den korta stund jag stötte på både henne och den andre, utan att fördöma eller möta med besvikelser och krav på upprättelse, fly eller stöta bort. Bara möta och välkomna, gåtan som den är.

Och är det en gåta jag kan ta något ifrån? Våga? Ja, sure, inte låta det gamla styra det nya. Spela spelet mer? Jag hatar spelet. Kanske för att det känns så främmande, konstigt, jag kan det inte, så att jag stöter bort det, förkastar det. Men medvetet för att det känns så fel. Det funkar säkert, alla som provar säger så. -Det funkar faktiskt, skrattar de, som om de vunnit på lotto. De har hittat en väg, till framgång? Men jag undrar, hur det förändar personen, som är under den där masken man visar upp? Masken som är förföraren. Nej, det känns bara fel och jag vill inte hålla upp någon mask framför mig. Jag vill bli tagen som jag är, inte som den någon annan vill att jag ska vara. Eller spela på andras fatila önskningar om att bli älskade. Är det han den där pretentiösa perfektionisten som är framme och nosar igen? Det tar jag i så fall. (Om spelet.)

Och jag ber ett stilla förlåt, både till er som faktiskt läser mig och till mig själv. För att jag är så dålig på att skriva här, där jag av hela min varelse vill skriva. Nästa år...

Jag vaknar, ser upp mot en himmel som börjat ljusna, moln och dis som börjar skingras och släpper fram den blå bakgrunden. Jag ligger i soffan, inlindad i den filt jag virade om mig natten innan. Halvnaken, med strumpor på. Jag försöker fästa blicken, den drar åt höger, vill inte. Det var länge sedan. Även om det bara är ett halvår sedan sist. Så mycket blev det inte igår men antar jag lyckats avvänja mig lite. Positivt. Jag försöker, men kan inte somna om. Och försöker, men kan inte stanna uppe. Kvar blir jag i sängen/soffan, och dagdrömmer. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så igår, med arbetskamraterna på puben. De närmsta, vi som jobbat mest med varandra. Ovant att se vissa ur sina arbetskläder, så olika, men ändå samma. Han och han och han och jag... och hon.

Jag kände mig rätt så hemma, rätt så pratglad, rätt så del av. Undrar hur mycket som var alkoholen. Men önskar bort den bittra eftersmaken som ligger kvar, ord som ekar och tränger sig på. För snäll. För feg. Varför lät jag henne gå? Hon som lockat mig så länge på jobbet. Varför släppte jag taget om hennes midja där i baren. Det dröjde inte länge förrän hon satt i den andres knä, och lät hans händer smeka på och uppför och innåt hennes lår. Jag satt som en fån bredvid ett tag, när deras uppmärksamhet försvann från mig och allt annat runtomkring och blev låste till bara de två, innan jag reste mig upp och gick.

Jag kände mig inte sårad. Lite förvånad över det, men tycker samtidigt inte att jag borde. Jag var ju lockad av henne, eller var det bara hon som lockat mig, samma sak. Om hon så snabbt satte sig i den andres knä, skulle jag kanske vara tacksam att det inte blev jag, om hon kommer gå lika snabbt vidare till nästa. Men det är ett uselt försvar, som faller lika fort som tanken kommer. Och jag är inte sämre jag, jag tar det närmsta och tillgängliga hela tiden. Jag kan också säga att hon inte är rätt ändå, att hon faktiskt passar alldeles utmärkt och bättre med han den andre. Men den ursäkten faller lika hårt som den första. Vem säger att man måste vara lika, och en sådan samarait som jag har ingen, inklusive jag, någonsin gillat. Bara ursäkter. En snäll dörrmatta.

Jag tänkte för mycket, även då, i stunden, när hon faktiskt stod och höll om mig, tittade nära och länge. För hon stod ju ännu närmre den andre alldeles nyss, varför gjorde hon det med mig nu? Hade hon inte redan valt? Ville hon bara ha uppmärksamheten? Den jag ser henne så gärna vill ha och tar av alla andra snygga killar på jobbet.

Feg, det var jag. Det tyckte även han den där latinamerikanen som stod i baren bredvid oss tidigare, och pratade på knaglig engelska. - You let her go to ease my friend! Jag kunde bara fortsätta le, och rycka på axlarna, innerst inne höll jag med. Om jag stannat i stunden, och inte brytt mig om det innan, hade jag kunnat våga då? Om jag inte brytt mig förrän problemet var framför mig, inte alltid är så försiktig och framtidsskådande, för att gå på en törn, spräcka den perfekta ytan. Vill inte leva så. Vill inte tänka så. Vill helldre vara rustad att ta emot törnen när den kommer. Förberedd, redo, inte fly från den, ta emot, skutta över, och gå viadre på andra sidan, som det lilla lilla gupp i livet det är, vad det än är.

Har en hel del att lära om livet, samhället, som det är. Jag klara inte att hävda mig alltid, eller hänga med i munhuggeriet. Har för lite träning i det. Men det är väl också allt jag kan, och ska, träna, på måndag, då jobbet väntar. För jag vill inte bli den där bittra gubben som sitter i lägenheten och tappat allt hopp om en ljusare framtid. Nej, inte som han. Helldre bitter som Clintan i så fall, som i filmen Gran Torismo, bitter men rak som doktor house.

Snö som kommit. Snö som gått. En vecka som kommit. En vecka som gått. Det har fortsatt i samma veva som den innan, ständig övertid. Jag är tacksam för det, vill jobba och trivs med det, men kanske det blev för mycket en dag. Morgonen är tidig och kvällen sen. Det känns som man vill få ut något av den. Inte bara jobba, äta, laga ny mat till morgondagen, och sedan sova. Försöker hålla sig vaken och hitta något vettigt att få gjort, skriva något, eller åtminstonde någon underhållning. Men det blir mest meningslös dimma av allt. Kanske var det det som blev för mycket tillslut.

På onsdagsmorgonen hade kylan kommit, men den höll sig ändå utanför den tunna men vindtäta skaljackan, värmen kom innifrån. Cyklen gnislade och protesterade dock, den som stått ute i regnet för ofta på senaste. Det var tungt att gå upp, även den morgonen, rent fysiskt efter den innan tyngsta dagen hittills. Också det, rent bokstavligt och fysiskt, med endast tunga paket att lyfta. Mentalt var sinnet dock som alltid, fjäderlätt och svävande. Så har det alltid varit, och jag är så oerhört tacksam för det, att det aldrig aldrig har känts tungt i sinnet att sätta sig på cykeln på den tidiga morgonen, inte ens i duggregnet.

Dels tror jag det handlar om att jag hittar en mening i jobbet. Det är ett sketet slit som inte många skulle göra frivilligt, utan glamour, utan prestige, inte ens bra betalt. Men jag gör det, något som måste göras. En uppgift ingen annan skulle klara att göra bättre, eller kanske inte ens klara att genomföra. Så tror jag, så känner jag. I det stora hela, är det en uppgift som är lika viktig som någon annan. Men kort och gott kan man nog sammfatta det med att, det är min uppgift.

Men denna onsdag blir speciell. Det blir ännu en tung dag, bara tunga lyft, hemmabiosystem i lådor stora som likkistor. Det blir det namn jag ger dem, likkistor, och det känns som jag borde ligga i en, för jag är helt slut på energi, ork. Och jag har ingen möjlighet att byta eller direkt vila. De flesta har truckkort, där på jobbet, och turas om med att sitta i truck och bära lådor, vissa sitter hela tiden. Jag kan bara bära. Och det finns ingen annan grupp jag kan byta med heller, med lättare lådor och lyft, de är skadade eller helt enkelt för små och svaga. Inte stor och stark som jag med mina 65 kilo(!). Det finns inga alternativ. Kanske var det det, situationen som var oförändringsbar?

Jag känner hur irritationen och frustrationen kommer krypande, i takt med att energin försvinner. Varför låter jag mig piskas så? Ingen annan behöver göra det, bara jag som är dum och låter mig utnyttjas. Inte ens kamraterna, som är ett stort glädje ämne och dragplåster till jobbet, lyckas få upp mina mungipor. De är envist riktade mot golvet där jag släppar fötterna. Sammanbitet, som ett åskmoln, väl gömt i ett blankt uttrycklöst yttre, går jag mot omklädningsrummet i slutet av dagen. Inte ens kylan som träffar lungorna när jag kommer ut genom porten. Inte ens den varma chokladen i pappermuggen jag har i handen ifrån kaffeautomaten. Inte ens de fjäderlätta snöflingorna som börjat falla. Inte ens det lyckas få mungiporna att rikta sig uppåt, ens för en stund. Det som jag normalt sett skulle njutit av, för varje sekund jag kände värmen som spred sig av chokladen, den som blandade sig med kylan från den kalla luften, betraktandes snöflingorna som dansar i luften.

Väl hemma, sitter jag bara, orkar inget annat. Jag värmer ett glas glögg, släcker och sätter mig bekvämt tillrätta i sängen där jag kan blicka ut över skyn och julbelysningen i balkongerna mittemot. Jag tror det ska ändra min sinnestämming, men tankarna bara fortsätter rulla, jag sitter kvar. Kramar det kalla tomma glaset hårt, som för att hålla det kvar, när impulsen av att kasta det hårt i väggen kommer. Det är tur ingen är i närheten, inte chefen, inte nån annan. Minsta ord skulle kunna få mig ur balans, så känns det. Jag gjorde nog klokt i att dra hem, snabbt, utan att säga mycket till hejdå. Jag spelar upp scenario efter scenario, där jag får uttr ycka min ilska, där mycket går fel. Bara worst-case scenarion, där allt slutar att till och med vara sämre än det är nu, då.

Den där meningsfullheten, som jag känner varje morgon, är då som bortblåst, och jag saknar den innerligt. Kvar har jag bara känslan att vara utnyttjad och det är nog bland de värsta jag kan känna. Kommer jag ens kunna ta mig till jobbet imorgon? Av alla dagar, då stor-chefen kommer på besök från sitt kontor. Hur ska jag få fart på kroppen om jag inte har viljan? Den kommer bara ligga kvar i sängen, under täcket. Så som jag sitter kvar där i sängen och stirrar ut på ingenting. Hela kvällen går, och jag sitter fortfarande, i sängen eller stolen framför datorn. Tittar på något meningslöst men är någon helt annanstans i sinnet ändå, ser bara rödfläckad ilska för ögonen.

Den tar verkligen över hela mig, hela min kropp. Alla de normala behoven och begären skuggas av det svarta molnet som dundrar och blixtrar till höger och vänster där inne. Var är min hunger? Efter en hel lång arbetsdag med övertid. Kroppen ska skrika efter mat, den gör alltid det, den är som en bottenlös brunn ibland, då. Både en och två middagar brukar gå ner på kvällen, och fika. Ändå går jag ner i vikt. Det första jag alltid gör, när jag komemr hem är att slänga av mig de svettiga arbetskläderna från hela dagen och kämpiga cykelturen, äta massa mat och sedan in i duschen. Då har jag blivit återställd, till stor del. Då börjar jag varva ner.

Men denna dag sitter jag fortfarande i arbetskläderna med intorkat svett, ända till kvällen, ändå tills läggdags. Äta lyckas jag, sent, och viss energi lyckas komma tillbaka, och även till viss del tränga bort det där molnet i sinnet. Var det så simpelt, frågar jag mig själv. Var det bara brist på e nergi? Jag brukar ju vara så, grinig och ilsken, så fort jag inte får mat när jag vill och behöver, alltid varit. Tanken slår mig på kvällen, vad är det som ändrats, vad är som är så speciellt med denna dag? Varför är jag så lack? För trött? För tungt? Det har det varit tidigare. För att jag sliter mer än andra? Inget nytt heller, jag gör det frivilligt varje dag. För att jag är utnyttjad? Jag tillåter mig själv bli det, varje dag. Och det är också något som irriterar mig. För jag vill ju hitta någon skyldig, i ilskan, med alla scenarion, någon som felat och gjort det här emot mig. Men alltid finns den gnolande känslan som säger mig att jag gjort det mot mig själv, att det lika mycket är min orsak, min egen dumdristighet.

Jag önskar jag kunde ta ut ilskan på någon, önskar jag kunde göra det nästa dag, men eftersom felet skulle kunna vara helt och hållet mitt eget, så skulle det kännas väldigt dumt efteråt. Jag lyckas på något sätt lägga det lite bakom mig till torsdagen, och då får jag också göra lätta uppgifter, packa om kexpaket och etikera dvd-spelare. Jag får göra det innan jag själv behöver säga till, så som jag planerat, att jag inte vill lyfta tungt idag, någon annans tur. Vill tro att han, arbetsledaren, insett det fysiska senaste dagarna, eller ser det i mina ögon, men är inte säker i slutet av dagen. När jag i slutet av dagen får veta att jag f örlorat två övertidstimmar veckan innan, för att jag tvingades gå hem tidigare än alla andra på fredagen, i brist på jobb, så kommer det där åskmolnet fram igen. Känner det inom mig, känner blodet rusa, blossa upp ansiktet. Jag låter det födas, använder det, energin. Men jag är stolt över mig själv att känna att jag behåller behärskningen. Att jag inte låter ord spottas ut, som jag ångrar stunden efter, som helt saknar reson, och att jag kan ta till mig svaren, lyssna och höra, och inte bli helt förblindad av ilskan.

Och det känns skönt, att bara få något lite erkännande, att de förstår att jag är arg, frustrerad. Att jag har all rätt till det, att det är bra att jag står upp för mig själv. Även den hårda men ändå väldigt mjuka arbetsledar Lars. Vi har ett långt samtal i omklädningsrummet efteråt, då vi både helst skulle jäktat hem. Det hjälper ju inte mycket, reellt sett, förändrar ju inget, att få förståelse. Eller så kanske det gör all skillnad. På fredagen är allt som det brukar, jag cyklar fjäderlätt  både till och från jobbet.

Det var, en lärofylld vecka. Sällen har jag blivit så lack, och det liknade mest en depp-dipp, med ungefär samma konsekvenser, att allt annat blev oviktigt, bara den svarta känslan som gnolade i kroppen betydde något. Jag är bra på att dölja det, för andra, känslorna som kommer fram. För bra, jantelagen som mamma gett mig, säger åt mig att inte känna, att det är fult att visa det. Men är ändå stolt över hur jag lät den komma fram. Utan att låta den ta över hela mig, låta den styra hela mitt sinne och kropp. Det är så, som jag faktiskt vill förhålla mig till den där känslan. Känna den, använda den, men inte styras av den.

Fortsatt, så tänker jag på, funderar på, filosoferar på, hur jag ska förhålla mig till den där känslan som vill att jag ska fly. Ta mitt pick och pack, och gå. Kanske, blir det en julnöt jag kan knäcka då.

Idag, första dagen jag får dagens gråa ljus i ögonen på en vecka. Annars har det varit annat ljus, artificiellt ljus som strålar från taket. Ljus som inte förändras med dygnet och natten. Alltid samma ljus, alltid lika ljust. Jag skulle kunna vara sur, uppgiven över den ständiga övertiden. Och visst kommer stunderna då allt känns riktigt tungt, och det blir tjockt i huvudet. Men de är få, och det är motvilligt jag går hem tidigt på fredagen, första dagen utan övertid.

Mmmm mmmm, jag är dålig på att sätta saker i ord. Varför jag ja si, varför gör jag så. Varför är jag vegetarian. Undrande frågar de vid fikabordet, då de börjar lägga märke till att jag alltid har sådan mat med mig i lunchlådan. Det är en negativ klang på det, känner jag själv, tycker jag själv, tyckte. -Du är väl inte en sån' där vegetarian elle!? -Jag äter vegetariskt, brukar jag svara. Hemma, annars äter jag vad som bjuds, vad som finns. Övergången har gått naturligt, med början för ett drygt år sedan, förra vintern. Övergången var total, att själv bara laga vegetariskt, till sommaren som kom och gick.

Jag är oftast så, på gott och ont, jag går på känslan utan att direkt känna den, bara följer. Egentligen är det allt jag vill och allt jag försöker lära mig att göra, inget jag vill förändra. Men den där känslan är inte alltid så sund, måste jag konstatera. Som känslan av att jag inte är önskad, som om jag är ett bihang, som om jag inte gör någon skillnad. Känslan som säger mig att ingen skulle sakna mig om jag imorgon inte skulle sitta där vid fikabordet. Ja den bubblar upp ibland, fortfarande, så kommer den krypande vissa perioder. Jag känner och går in i den nu.

Men känslan har inte så mycket verklighet bakom sig, det ser jag rationellt, men inte emotionellt. Jag måste konstatera att den värdefulla känsla jag alltid förlitar mig på är skadad i vissa anseenden. Och det gör mig lite rädd, och tveksam, och osäker. Inte för det förflutna, men framtiden. Det får mig att ifrågasätta alla de val och impulser jag träffar på. Var kommer denna känsla ifrån? Är den rätt? Eller gör jag något väldigt väldigt dumt nu igen? Gör jag om samma misstag? Är jag förblindad av mig själv?

Men kanske känslan inte är så fel? Skulle jag var saknad? Vem skulle de sakna? Vem är jag att sakna? När jag ser mig omkring vid samma fikabord, kan alla samfattas i en identitet. Inte verbalt, åtminstonde inte av mig, återigen fattas orden, men nästintill känslomässiga bilder. Han är han, som är så, hon är hon, som är så. Alla tycks ha ett koncept, en bild, av sig själva(?), som de följer. De säger det med ord och hållning, men framförallt vågar de visa den där bilden, vem de är, hävdar den där självbilden. -Den här är jag! -Men vem är du? Ja vem är jag, vet de? För jag ger ju inte av mig själv, jag ger inte av det jag är. Så skulle de sakna mig? Vad finns det att sakna om jag inget ger eller visar? Så kanske kanske känslan har någoting att säga mig ändå, och det blir upp till mig att göra något annat åt den.

Det känns som Julen är här, vilken dag som helst. Så fort som hela november gick. Jag tar glödd, röd och varm i glas, det är nog det bästa med min juletid. Och mer jul tog jag första advent, med kör i kyrka. Orgelmusik som dånade i hela salen, genom varje bänkrad och in i varje rumpa. Det kan bäst beskrivas som guddomligt, så jag antar att de uppfyllde sitt syfte. Men att sjunga om herren och sonen som ska komma och frälsa, känns rätt fånigt, och jag följer bara med halvt i texten under psalmerna. Jag ser mig omkring i salen, nästintill bara gråa och vita hår. Det är de som fortfarande växte upp med traditionen, då den fortfarande var inbiten. Jag undrar hur många av dem som egentligen tror på gubben i månen, eller bara är där, just för den traditionen.

Jag undrade också lite där jag satt, om inte kyrkan funnits, vad hade vi haft då? Vad hade människor använt för att knyta an till varandra, vilket gemensamma mål i livet att sträva efter. Vem skulle ge hoppet?