Runway to elsewhere
Jag lägger mig på sängen för att slappna av en stund och råkar stänga ögonlocken ett par timmar. Kanske var det därför, för sedan kommer känslan. Så otroligt skönt att ha det överstökat. Snart två år sedan jag började, på ett 10p arbete. Det har alltid hängt där. En saftig hamburgetallrik och ett par öl satt otroligt fint då, med två examinatade vänner, även de från idag, men de är helt klara. En fråga stannar.
Nu då?
I väntan på bättre tider
Jag önskar jag hade någon som inte trodde på mig. Så att jag kan motbevisa. Det kan ofta vara det som driver mig. Men som Mia Törnblom säger, om jag hade självkänslan, skulle jag inte så desperat behöva gå ut och faktiskt prestera. Jag skulle inte svälja det och arbeta arslet av mig för att prestera ett motbevis. Jag skulle veta att jag kunde och kanske till och med kunna motargumentera.
Jag önskar... önskar... att så mycket var annorlunda. Att min lott var annorlunda. Att jag hade en "normal" familj. En älskande mor, en nära mor, en nära vän. Gemenskap där jag känner att jag hör hemma. Jag vill fly ibland. Bli en förlorad son. Flyga långtbort, och bli han som försvann. Det känns som enda lösningen då. Att allt kommer att upprepa sig om jag stannar. Allt som jag ser som fel i min familj, och som jag ser som omöjligt att ändra på. Både nu och för en framtid generation. Att det inte finns något som håller mig kvar. Att jag inte kommer bli saknad. Eller sakna.
Jag har svårt att släppa den tanken, även om det var ett tag sedan jag faktiskt kände så. Det är en sådan radikal tanke som sätter sina spår. Som den millisekunden då jag ville hoppa. Då jag skulle hoppa om jag stod på avsatsen. Just i det ögonblicket, så skulle jag ha hoppat. Ett ögonblick som etsats in i ögonlocken, som inte vill försvinna från minnet. En sådan tanke är det. Som inte riktigt försvinner även om känslan gör det.
Jag önskar... önskar... drömmer och fantiserar om hur jag skulle vilja ha det. Om jag kunde välja att ändra det förflutna och kunde bestämma om framtiden. Alltid massa önskande, men inget arbete för att faktiskt förändra något. Jag sitter fortfarande ihopkrupen i min stolen, ensam i lägenheten. Och gör ingenting. Önskar... och väntar på bättre tider.
...
Jag har funnit en ny favorit serie. Dr. House. Han som ofta tycks vara en osedvanligt omoralisk och egoistisk människa, men som när det visar sig, är, framställs som, snarare en osedvanligt empatisk människa. Jag önskar... önskar... att jag var som honom. Att jag kan se vad andra känner. Jag vill. Det arbetar jag ju faktiskt för, aktivt. Jag söker i mig själv, nu. Men någon gång måste jag också komma ut och se andra, försöka, lära.
Alltid när jag ser något jag beundrar så vill jag vara som den. Jag vill ta efter, och till och med göra det bättre. Är det verkligen hälsosamt. Ibland när jag ser på något, kan det göra att jag ser andra möjligheter, hur det skulle kunna utvecklas, göras bättre, eller bara annorlunda. Men samtidigt gör det ibland svårt för mig att faktiskt uppskatta det någon annan gör eller presterar. För jag tänker direkt på hur jag skulle kunna göra det bättre. Och då ser jag inte den prestation som de åstadkommit. Och kan då heller inte berömma dem eller ge min uppskattning av det.
Jag tänker bara på mig. Ego. Så känns det ofta. När jag läste en beskrivning av vad en narcissist är kunde jag känna igen mig i mycket av det. Det var skrämmande. Alla har väl en sådan ådra. Det är nödvändigt för att leva, alla vill bli bekräftade till någon grad. Men om inte barnet blir bekräftad för den det är, kan det utveckla ett överdrivet narcissistiskt beteende. Då kommer det att söka den beröm och beundran hos andra i vuxenlivet, som det inte fick från föräldrarna. Så var det ytterligare förklarat. Det är lite skrämmande att läsa, för det känns som jag inte gjort annat i mitt liv, sökt bekräftelse, som jag inte fick från föräldrarna. Är jag en narcissist? När jag läste vidare var det inte lika bekant längre. Men det var även det en sådan där tanke som höll sig kvar. Ett varningsrop för att reflektera över mina tankar, tar jag det som.
...
Jag skriver, utan att tänka, utan att gå tillbaka, utan bara fortsätter att skiva. Så säger William Forrester att man ska göra, i filmen jag fortfarande har i pausläge, just där. Inte tänka. Bara skriva. Skriv första utkastet, som det kommer från hjärtat. Det är hans första regel, inte tänka. Bara göra. Det går nog att säga om mycket. Sluta tänka så mycket på hur och varför och om. Om man vill göra något, verkligen vill göra något, bli bra på något. Gå ut och gör det. Så lär man sig och då borde man ju också bli glad för att man faktiskt gör det man verkligen vill och känner är meningsfullt. Gör det bara. Tänk inte. Sitt inte och fantisera om hur det skulle kännas om jag gjorde det. Hur det kommer att kännas när jag uppnått, det där. Det kan man göra efteråt. Släpp fantasierna och önskedrömmarna och gå ut och gör det. Annars kanske det kommer en tid då man fortfarande sitter ihopkrupen i sin stol i en tom lägenhet. Och är bitter över att jag aldrig fick chansen att göra, just det där.
Ut å hoppa någon gång då, Appe.
Jag önskar... önskar... jag hoppade, flög genom luft och över regnbåge.
Andra utkastet, 22/2 -2008, 03:33.
Soulmate - Incompatible
Halvägs på min jogging runda stannar jag upp, ser mig omkring. Det är mörkt, bortom lyfternas sken, orions bälte hänger synligt och tydligt i luften. Där, ser du? Jag vill visa för någon. Titta vad jag ser! Visst är jag duktig? Men det finns ingen där, ingen vid min sida. Jag börjar gå, jag har halva sträckan kvar. Men jag fortsätter gå. Sakta lunkandes, med benen släpande. Var är du Louise, var är du så jag kan imponera på dig?
Jag är ute på havet, den kyliga luften får mig att tänka tillbaks på sommaren med segelbåten. Jag står längst ut på piren i Borgholm. Vänd mot vinden. Ensam, med tårar.
Jag är på Anholt med de milslånga stränderna. Och jag vill inget helldre än att vara ensam, med mina tankar på henne. Då är det som hon är där.
Jag är med bröderna i våran egna segelbåt. Men jag vill helst vara ensam.
Jag hade samma sinnesstämning hela sommaren, på alla ställen jag var. Någon gång, för en stund, för en dag. Hon fanns alltid med mig. Eller snarare var jag så hopplöst hennes, men hon så oerhört långt bort från mig. Alltid när jag umgåtts med andra, sällskap. Är det då avsaknaden av henne blivit tydlig? Är det därför jag undviker sällskapen nu?
Näh, jag vill inte ha dig tillbaks så igen. Jag vill inte känna så, som jag så ofta gjorde, jämt. Det var därför jag sa ifrån vännen, det var jag som gjorde det tillslut. Satte ner foten. Nu får det räcka. Jag klarade inte att ha dig så löst, det rev sönder mig innifrån. Att gå skiljda vägar var nästan det ända rätta vi någonsin gjorde.
...
Det finns mycket som kan ha väckt sinnesstämningen från joggingrundan jag nyss kom hem ifrån, men undrar vad exakt. Att jag inte hade någon att titta på stjärnorna med? Vinden, kylan och blanserandet på räcket? Ute på piren igen. Eller bara Natasha Bedingsfields stämma i hörlurarna, de brukar inte vara med nu för tiden. Det blev iaf en fortsatt lång skön promenad hem i den ljumma "vårvärmen" med henne i öronen.
Nu inser jag. Det var ord jag läst, om en annan värld, som väckte den världen inom mig igen. Dina ord hanna. Jag trodde väl joggingturen skulle kunna skingra tankarna, men de låg kvar. Det var min egentliga sinnesstämning som kom fram, som inte kunde hållas tillbaka längre.
Fields of Gold
Det är synd och rent sorgligt att man upptäcker personer först då de redan försvunnit. Som Hon ovan. Ibland känns det nästan som det krävs.
Efter regn
Varför är jag här, i botten på vallgraven, där allt är svart. Jag är där i sinnet, och tankarna smittas av mörkret. Jag är värdelös och alla fel jag trott jag för länge sedan lagt bakom mig kommer upp till ytan. Mamma ber mig: - Kom hem och ät middag. - Om jag hinner, blir mitt svar. Jag vill, jag borde, men orkar inte. Ligger kvar i sängen tills det är försent. Tills jag inte behöver bry mig om det längre, och kan ge plats åt mörkret igen. Jag hinner fortfarande gå och träna. Vill, borde, det har inte blivit något senaste dagarna. Magen kurrar, jag borde äta. Alla borden och måsten. Men orkar ingenting, jag ligger kvar i sängen.
Men allt vänder, med att en vän hör av sig, och alla de svarta molnen skingras. Bara så där. Med samma avsaknad av egentlig mening, vänder allt från mörker till ljus. Ovanligt ljust. Eller kanske är det samma gråa som på en vardag, men att det känns så oerhört mycket mer. Det gråa kanske inte är så grått ändå, får mig åtminstonde att uppskatta det mer.
Jag är glad att det vände innan jag gick och la mig igår. Men jag måste lära mig att våga be om hjälp...
PS. Min blogg strular den senaste tiden, kan inte ge kommentarer, ibland inte logga in. .DS
Utan riktning, utan mål
Jag vet inte vad det är jag känner. Jag önskar jag visste varför jag känner mig nere, att jag kunde sätta ord på det. Det är bara som en grå otydlig massa inom mig. Är det den "vanliga" ensamheten som spökar? Även om jag hade någon skulle jag inte klara att vara öppen mot personen. Jag är introvert, borrar in allt i mig själv, så jag inte ens själv vet vad jag känner tycks det.
Det känns som jag nu pushar vissa i min omgivning, till att falla, i fördärv. Precis som jag gjort över andra, nästan ber jag om att andra ska göra. Men vet ändå inte vad jag ska säga när de fallit. Oberoende om det löser sig eller faller i bitar så hjälper det inte heller mig. Jag tror jag hoppas det på ett sätt. Om det löser sig för dem kan det lösa sig för mig. Det går inte att hitta en lösning så, men jag trodde inte att jag fortfarande letade efter en.
...
Jag drömde i natt. Jag seglade. Allt verkade lugnt, harmoniskt, jag slappnade av, lät tankarna flyga vid rodret. Men rycks ur mina tankar, jag prejar nästan en annan båt och åker nästan in i en pinne, en röd. Allt klir kaos, jag vet inte var jag är, jag har inte följt med på sjökortet och framför mig finns det nu flera röda och gröna pinnar. Jag forsätter i full fart utan att stanna, vilken sida om dem? Jag chansar, vänster om den gröna, håller andan och väntar på att gå på grund. Inget händer. Nästa pinne är redan inpå. Jag sick sackar fram, in i det enda sund jag ser. Det är fullt av pinnar på vardera sida, som en lång ränna, knappt en båtbredd emellan. Mot det far jag med fulla segel. Det går inte att se vad som finns bortom horisonten, men jag kan inte vända om. Då ropar jag på brodern...
...
Varför väntade jag? Jag väntar tills det inte finns någon annan utväg än att fortsätta rakt fram. Men vad händer om det är en återvändsgränd, då finns det inga alternativ kvar, det är då det går illa. Jag gör så, väljer inte, utan väntar tills omgivningen har valt åt mig. Då tappar jag kontrollen, som jag så desperat behöver, utan den blir jag ställd. Jag förlorar på två sätt.
Eagle vs Shark
Jag gillar det udda, annorlunda. Det har jag deklarerat förrut med några andra filmer. Det här är en sådan. Men med ännu extremare karaktärer. Jag känner alltid mer med dem, för dem. De känns mer genuina. Kanske för att de inte till lika stor grad försöker passa in, utan har sina karaktärsdrag drivna till sin spets. Och då går det också lättare att relatera till, eller tycka om de för just vad de är. De blir genuina, sig själva, utan pålagda masker.Jag tänker på J när jag ser den kvinnliga skådespelerskan. Hon känns lik, med sin röda kaluffs. Och det är lite motvilligt jag också relaterar till deras knepiga relation. Jag tänker mycket på henne, fortfarande. Jag försöker hitta tecken på att jag haft riktiga känslor för henne, att jag någongång varit förälskad. Jag vill. Jag vill hitta bekräftelse på att det kändes så... bra. Vi trivdes i varandras sällskap, var aldrig krystat eller påträngande. Det var bekvämt, bekymmersfritt. Och det är lite där skon klämmer. Att det känns som det var för bekvämt.
Förrutom att jag inte hade kunnat släppa en annan. Och där är ett annat problem, för man kan älska många samtidigt, men bara vara förälskad i en. Och jag var nog fortfarande förälskad i någon annan, min förre bäste vän Louise.
Jag rensade mobilen på gamla mess häromdagen, alla hennes från ett år tillbaka. Jag gick igenom dem, läste var och ett. Men jag kunde inte bara radera dem, jag spara dem men inte lika tillgängligt. På något sätt vill jag kunna minnas som det var, se så jag inte själv förvrider minnet. Tog även bort hennes födelsedag från kalendern. Många minnen spelas upp. Bråken/disskussionerna mest, för det sköttes genom telefonen, på bekvämt avstånd bakom en skärm. Vet inte om jag ger det en rättvis bild, när det känns som att det var allt det var.
Jag måste erkänna för mig själv, än engång, att jag skötte det dåligt ibland. Att jag aldrig kunde vara ärlig och säga som det var, hur jag kände, ända till slutet. Jag var för mesig, det var alltid jag som bad om förlåtelse, och förlät. Sällan tvärtom, även då båda felat. Jag accepterade så mycket. Men jag har redan gjort allt jag kan för att ställa till rätta, bett om förlåtelse, så är inget jag ska gräva ner mig själv med igen. Måste förlåta mig själv och gå vidare.
Moralisering
Jag kan inte undvika att känna mig påkommen av det citatet. Lite skamsen, med handen halvvägs ner i kakburken. Jag som alltid vill moralisera och alltid vill handla rätt, och vill pressa på min moral till de omkring mig. Jag vill kritisera.
Som den här sidan, som jag fick tips av från en författarna THEMAN för ett tag sedan. Det är en sida med detjtingtips för killar, och vad den är inriktad på är i princip på hur man ska kunna få ligga så mycket som möjligt. Speciellt hur man har flera "förhållanden" samtidigt, KK förhållanden, bara sex och inga känslor. Players? Det var väl vad som lockade kommentaren iaf tror jag. Jag tycker det är ett värdelöst beteende. Att det är oansvarigt av många skäl. Ren lättja och vällust av flera anledningar. Att det också skapar alltför mycket sårade känslor, hur ärlig man än är med intentionerna av bara sex. Är det så djävla viktigt?
Så tänker jag, men vem är egentligen jag att kritisera och moralisera. Kan inte alltid ha samma normer som samhället och vem är jag att kritisera folk som vill ha sex för att de gillar det. Även om jag tycker det där med att man ska vara så frisläppt kan gå överstyr. Kanske är det för att jag själv har blivit bränd, men jag hade samma principer innan dess också, det var väl därför jag kände mig bränd. Kanske är det för att jag är avundsjuk, jag skulle också vilja kunna få sex och närhet, närhelst jag behöver. Men jag vill samtidigt medvetet inte ha en massa mer eller mindre tillfälliga kontakter bara för att få ligga.
Är det jag som förtränger en överdriven del av min driftnatur till det omedvetna, som Freud kanske skulle anse? Och är det egentligen något fel att göra så? Kanske, enligt honom fanns det två grunddrifter. Eros, den sexuella, som har som mål att ständigt åstadkomma större enheter och sålunda bevara, alltså förena. Och destruktionsdriften, dödsdriften (ett maktbehov?), som har som mål att upplösa sammanhang och sålunda förstöra tingen.
Om den ena förträngs alltför mycket kanske det ger allt för mycket utrymme år den andra, det destruktiva. Men den egna vilda tesen kommer nog visa sig fel. Men kan jag känna det i mig själv? Jag kan nog det, att jag inte vill erkänna mitt sexuella behov, och jag kanske oftare vill splittra och förstöra sammanhang, bara för att mer eller mindre, eller för att jag inte håller med. Det förstärker känslan av att vara påkommen.
