Mia Törnbloms självkänsla
Jag har läst Mia Törnblom nu, och hennes Självkänsla Nu!. Jag har problem med den där självkänslan, behöver öva upp den, och de metoder och övningar hon har verkar vettiga. Jag har alltid ställt mig tveksam mot dem innan, det som man hört i aftonbladets typiska "Bättre självkänsla på 21 dagar!" eller likanande. Det har känts som det behövs mer än att bara se sina bra sidor, vilket det mycket går ut på. Och att sedan övertala sig själv att man duger.
Halvvägs in i boken blir jag lite besviken, för hon tycker inte att man behöver gå tillbaka i sitt förflutna, barndomen eller var det kan vara, och se varifrån en inre konflikt kommer. En viss oro, en viss ångestkänsla eller liknande. När man vet vad känslan är så kan man börja att träna och tränga bort den negativa känslan, enligt henne. Men då låter man ju en konflikt vara olöst, utan att komma i kontakt och förstå känslan, varför den uppstår. Det är först då, när man ser och förstår känslan, som man kan få insikten. Man tar fram känslan från det Omedvetna, eller lyser upp Jungs skugga.
Medans jag läser kan jag inte ungå att få känslan av en kvinna som fortfarande har den sviktande självkänslan. Som trillar dit och behöver rabla sina ramsor hon har, för att övertyga sig själv att hon är bra och duger, igen. Men så kanske det är även för de med den starkaste självkänslan sviktar och tvivlar på sig själv, men att de naturligt får tillbaka tron på sig själv.
Men den är bra, den är nyttig, ger också mycket insikt, och den mentala träningen har klart sin plats. Men jag vill gå djupare, med mitt ständiga sökande. Jag vill förstå.
Halvvägs in i boken blir jag lite besviken, för hon tycker inte att man behöver gå tillbaka i sitt förflutna, barndomen eller var det kan vara, och se varifrån en inre konflikt kommer. En viss oro, en viss ångestkänsla eller liknande. När man vet vad känslan är så kan man börja att träna och tränga bort den negativa känslan, enligt henne. Men då låter man ju en konflikt vara olöst, utan att komma i kontakt och förstå känslan, varför den uppstår. Det är först då, när man ser och förstår känslan, som man kan få insikten. Man tar fram känslan från det Omedvetna, eller lyser upp Jungs skugga.
Medans jag läser kan jag inte ungå att få känslan av en kvinna som fortfarande har den sviktande självkänslan. Som trillar dit och behöver rabla sina ramsor hon har, för att övertyga sig själv att hon är bra och duger, igen. Men så kanske det är även för de med den starkaste självkänslan sviktar och tvivlar på sig själv, men att de naturligt får tillbaka tron på sig själv.
Men den är bra, den är nyttig, ger också mycket insikt, och den mentala träningen har klart sin plats. Men jag vill gå djupare, med mitt ständiga sökande. Jag vill förstå.
Liggande åtta
Varför sticker det så i ögonen när jag hör om någon annan som "lever livet". Jag tänker och vill direkt kritisera dem för att de oansvariga, lever på ren lättja. Direkt så vill jag hitta något som gör deras lycka felaktig. Varför inte bara vara glad för deras lycka.
Är det kanske för att jag själv inte lever det där livet? Att det känns som jag själv trampar runt i ett ekorrhjul. Trampar runt i samma gamla invanda fotspår, utan att komma någonstans. Väntandes på förändringen som aldrig sker. Var försvinner tiden, och vad går jag egentligen och väntar på?
Är det kanske för att jag själv inte lever det där livet? Att det känns som jag själv trampar runt i ett ekorrhjul. Trampar runt i samma gamla invanda fotspår, utan att komma någonstans. Väntandes på förändringen som aldrig sker. Var försvinner tiden, och vad går jag egentligen och väntar på?
Min player-kompis
Jag sprang på en gammal vän på stan idag, som jag inte hörts med på länge, efter att man ändå umgåtts regelbundet under lång tid. Det är konstigt, men ändå lite förståligt, hur lätt det är att glida ifrån varandra. Det tar inte så lång tid att glömma personen, när det inte längre sker regelbundet. Och när man väl tänker på personen undrar man helldre varför den inte hört av sig istället för att göra det själv.Vi var visserligen kompisar genom skolan, högskoleprogrammet, och umgicks inte mycket utöver det. Men i skolan var det alltid vi två "mot världen", på föreläsningar, labbar, uppsatser. Det var först efter ett år som det blev så, men det var nog tur, för båda. Skoltrötta och oengagerade till trots, så kunde vi iaf tillsammans få saker gjorda, kanske var det därför vi sökte oss till varandra. Han blev inte klar med alla poäng men fick jobb som han fortfarande är på, och det kan nog också vara en annan förklaring. Skol- eller jobbarkompisar som man i princip bara umgås med pga av en viss sysselsättning tappar man lätt intresset/viljan för att umgås med, när den sysselsättningen försvinner. Även om man varit nära och personliga under lång tid.
Men väldigt kul att se honom igen och jag kände till och med lite fjärrilar i magen, även efter vi skilts igen. Skulle nästan kunna tro att jag var lite kär. Han är dock en sådan person. Pratar med alla, känner alla... och alla gillar honom, tjej som kille, gubbe som tant. Det är nog många som är lite kära i honom, för det är svårt att inte gilla honom, det märkte jag på alla han träffa med mig vid hans sida. På så sätt var det rätt coolt att han ville hänga med lilla mig dagen lång. Men jag tror mig kunnat uppskattas på annat sätt, och han kanske gillade att han uppskattades på annat sätt än hos de flesta andra, utan att behöva visa upp och skryta om det där gigantiska självförtroendet han alltid hade. Men det var inte alltid så mot mig, och jag tror han märkte att det inte bet heller. Han var nämligen vad man brukar kalla en riktig player. Han musslade med många, även då han hade sambo. Ja visste det inte då, för 4år sedan, utan fick höra det nyligen av en gemensam vän från den tiden. Men blev inte förvånad, tyvärr, de flyttade isär under skolgången.
Jag undrar hur det är med honom idag, verkligen är med honom, för det var inte alltid det var bra. De tillfällen då han släppte garden, kaxigheten, attityden, fasaden med den glimande guldkanten. I efterhand anar jag en sviktade självkänsla där, att han behöver uppehålla fasaden att vara lyckad hela tiden. Jag är likadan.
Och angående bilden, så påminner de om varandra på något sätt, bara delvis till utseendet.
Mammas gamla kappa
På väg till sängs igårkväll kom jag att tänka på en historia jag hörde om mig själv som barn under julhelgen med familjen. Jag måste ha varit 3-4år och en kväll efter läggdags så var jag inte i min säng, och spårlöst försvunnen. Bröderna väcktes och alla sprang runt och letade efter mig, i och runt hela huset. Efter en lång hittade de mig tillslut. Jag låg och sov på skohyllan. Längst in bakom alla långa rockar och kappor. Och jag själv invirad i mitt favorit plagg, mammas gamla kappa, med det glatta nylon tyget på insidan.
Men då som nu kunde inte undvika att tänka på varför jag egentligen var där. Till historien, som endast kommer som en sid notis, att någon hade nallat en massa glasspinnar ur frysen. Och jag ser mig själv gömma mig medvetet, i rädsla för att ta konsekvenserna. Tydligen hade jag en dålig självkänsla redan då. De lär ha ropat när de letat efter mig, och jag lär ha hört dem. Jag undrar om jag verkligen sov när de hittade mig, eller om jag bara låtsades.
Jag ska ta och ge Mia Törnblom en chans...
Men då som nu kunde inte undvika att tänka på varför jag egentligen var där. Till historien, som endast kommer som en sid notis, att någon hade nallat en massa glasspinnar ur frysen. Och jag ser mig själv gömma mig medvetet, i rädsla för att ta konsekvenserna. Tydligen hade jag en dålig självkänsla redan då. De lär ha ropat när de letat efter mig, och jag lär ha hört dem. Jag undrar om jag verkligen sov när de hittade mig, eller om jag bara låtsades.
Jag ska ta och ge Mia Törnblom en chans...
Jaga en dröm
Jag börjar det första inlägget i det nya året, med samma ämne som jag slutade det med. Jag var svag den dagen, jag undrar om jag omedvetet tänkte på henne pga. vilket datum det var, det var en speciell dag för ett år sedan, en speciell period. Men har inte tänkt på henne mycket efter det, även om hon dykt upp i tankarna fortfarande, oftare än jag själv önskar.
Ändå känns det rätt så naturligt att jag tänker på henne och mig, när jag ser och läser om kärleken som finns överallt i vardagen. Det kan vara nästan plågsamt ibland , att ständigt bombarderas från alla håll... musik, film. Det är inte många sånger som inte handlar om kärlek. Och de flesta filmer har med en kärlekshistoria, om den inte ligger i centrum för berättelsen. Jag har inte precis så många kärleksrelationer att relatera till, reflektera över, så känns ändå rätt självklart att det är just hon som dyker upp i tankarna när jag försöker förstå.
Men det är en annan som varit dominerande den senaste tiden, Scoutern, som jag helldre kallar J från och med nu. Det är hon som finns i tankarna. Hon som jag pratar med inom mig själv. Hon som finns vid min sida i allt jag gör. Hon som jag vill imponera på.
Jag har nog alltid haft och behövt ha en sådan person inom mig. Någon att verka duktig för, att prestera för. Det är så jag hittar bekräftelse, så jag alltid fått den. Jag är mer medveten om det nu och förbannad på mig själv att jag inte kan göra saker för mig själv oftare, utan att det finns någon annan jag gör det för. Min egen vilja, var har den varit?
Jag tror det har något med att jag har svårt att släppa taget, för att jag behöver en person att prestera för. Jag önskar jag var tillräckligt modig att göra det. Modig nog att släppa och ta nya steg, in i okändmark. Det är nog det alldra svåraste. Även om något är rent destruktivt och dåligt kan man hålla kvar i det, bara för att det är bekant, det är känt, det är tryggt. Jag kan inte göra annat än beundra sådana personer, som vågar släppa allt det trygga och invanda, för att jaga sin egen dröm, sitt egna mål med livet.
Jag har varit borta från allt vad bloggar heter länge, längre juluppehåll än väntat. Jag är tacksam för att några fortfarande verkar titta in! Ha det!
Ändå känns det rätt så naturligt att jag tänker på henne och mig, när jag ser och läser om kärleken som finns överallt i vardagen. Det kan vara nästan plågsamt ibland , att ständigt bombarderas från alla håll... musik, film. Det är inte många sånger som inte handlar om kärlek. Och de flesta filmer har med en kärlekshistoria, om den inte ligger i centrum för berättelsen. Jag har inte precis så många kärleksrelationer att relatera till, reflektera över, så känns ändå rätt självklart att det är just hon som dyker upp i tankarna när jag försöker förstå.
Men det är en annan som varit dominerande den senaste tiden, Scoutern, som jag helldre kallar J från och med nu. Det är hon som finns i tankarna. Hon som jag pratar med inom mig själv. Hon som finns vid min sida i allt jag gör. Hon som jag vill imponera på.
Jag har nog alltid haft och behövt ha en sådan person inom mig. Någon att verka duktig för, att prestera för. Det är så jag hittar bekräftelse, så jag alltid fått den. Jag är mer medveten om det nu och förbannad på mig själv att jag inte kan göra saker för mig själv oftare, utan att det finns någon annan jag gör det för. Min egen vilja, var har den varit?
Jag tror det har något med att jag har svårt att släppa taget, för att jag behöver en person att prestera för. Jag önskar jag var tillräckligt modig att göra det. Modig nog att släppa och ta nya steg, in i okändmark. Det är nog det alldra svåraste. Även om något är rent destruktivt och dåligt kan man hålla kvar i det, bara för att det är bekant, det är känt, det är tryggt. Jag kan inte göra annat än beundra sådana personer, som vågar släppa allt det trygga och invanda, för att jaga sin egen dröm, sitt egna mål med livet.
Jag har varit borta från allt vad bloggar heter länge, längre juluppehåll än väntat. Jag är tacksam för att några fortfarande verkar titta in! Ha det!
