... oskyldig pojke ...

Ännu en segeltur, ännu en solnedgång. Denna gång med ett par kompanjoner. Det känns som det är dags att börja socialisera, efter att ha dragit mig undan och stängt ute många. Som mamma, och pappa. Vi träffades för en fika, och jag berättade, vad det är jag håller på med. Att jag går igenom mitt förflutna. Pappa förstod direkt, utan att jag behövde säga mer. Sade att det bara var att säga till om jag behövde prata, disskutera, berätta, om det där förflutna. Men mamma, var så oförstående som man kan vara, det gick inte in. Jag beundrar min pappa, på ännu ett sätt efter detta. Jag önskar jag haft honom mer tillgänglig under uppväxten, men då var det jobb, punkt. Jag var utelämnad till min mamma, och hennes demoner.

På gott och ont, känns det som om jag kommer tillbaka mer till mitt gamla jag. På gott, för att jag ser värme från vänner som uppskattar. På ont, för att kanske är tillbaka mot den där grabben som vill imponera på alla. Men så känns det inte riktigt. Och egentligen, ska det inte spela någon roll hur det gamla jaget ser ut, eller hur det framtida jaget ska se ut. Det ska bara vara det aktuella jaget som spelar roll. Stanna i nuet. Förbered så mycket du kan, ta det lugnt, och låt det komma. Så var det ju jag kom fram till.

Jag är hemma och studsar, iväg igen, snart, nu. Den tomma villan, jag vill fortsätta att ha lite lugn ett par dagar, till att läsa och tänka och arbeta. Bort från bullret i stan. Det känns som om jag skjuter upp vissa saker, om och om igen. Men just nu gör jag det jag vill och behöver. Så då får det vara så, inget jag får dåligt samvete för.

Jag drömmer. Jag är ute på någon promenad eller rundtur, på ett nytt eller existerande jobb. Jag observerar, ser mig omkring. Jag stannar vid en busshållplats efter ett tag, vid ett staket, och tar upp min mobiltelefon. Det har fortfarande skyddsfilmen över knappsatsen, den som brukar finnas när den är ny. Dax att ta bort den, tycker jag, på väg att lossna ändå. Men halvvägs tror jag att jag ångrar mig, men då är det försent, den fäster inte längre. Och en knapp fattas, nollan, den måste ha lossnat med skyddsfilmen och dessutom ser jag att knapparna är smutsiga under filmen.

Jag öppnar upp skalet på mobilen, för att rensa den på damm och sand och kanske även hitta den saknade knappen där. Men då lossnar nästan varje knapp och allt rasar ner i gruset bredvid staketet där jag står, när jag skakar på den, tillsammans med all sand och smuts som var i mobilen. Jag sätter mig ner och börjar leta efter knapparna, hittar en, två, flera, inte alla, men andra små plast bitar som måste funnits där i mobilen, som nästan passar. Jag lägger upp alla bitar och börjar sätta tillbaka dem. Medans jag gör det kommer det förbi en liten flicka i klänning. Hon börjar prata om tresteg, och hur äventyren är större i norr. Jag distraheras, jag vill veta om äventyren. Hur menar du, frågar jag. När jag tittar tillbaka på marken ser jag inte bitarna längre. Och någonstans där vaknar jag.

...

Jag såg bara en knapp som var trasig som fattades först, men när jag väl öppna upp skalet så lossnade alla andra knappar. Det är så det känns i mig just nu. När jag väl börjar skrapa på ytan, upptäcker jag hur trasigt och hur mycket annat som saknas. Jag är full av tomma knappar och trasiga funktioner. Allt uppdagas när jag tar bort den skydda filmen som har suttit kvar sedan jag fick mig själv. Och den har faktiskt inte skyddat något alls. Den har snarare samlat och hållt allt smuts inne, iställer för att hålla det ute. Filmen i sig är hel och ren, nästan så att man inte ser den, det är meningen.

Jag börjar pussla ihop mobilen igen, det är vad jag gör med mig själv. Jag försöker. Men blir distraherad, titt som tätt. Lockad av äventyr, jag kan inte se bort. Men då förlorar jag de knappar jag hade hittat ur synhåll, de försvinner igen. Men jag hittade ändå aldrig alla, dock fanns det andra små plastbitar, som jag provade och undersökte, de skulle nästan fungera. Kanske kan jag använda plastbitarna att göra nya knappar. Kanske kan jag hela mig genom att göra så. Kanske var de där andra knapparna ända trasiga från början.

Jag blir hänförd av metaforerna och symboliken jag ser. Tanken jag hade innan jag somnade om en kort stund, där på morgonkvisten, var hur sårbar jag kände mig. Tanken var inte ny. I veckan när jag satt i köket och arbetade, med mig själv, observerade jag en skata som landat på gräsmattan. Det är samma som brukar komma, den stapplar fram på ett skadat ben. Konstant spanar den sig omkring, åt alla håll och riktningar, och betydligt mindre tid går åt till att göra vad den är där för, leta efter insekter i gräset. Den är modig och jag förstår varför den gör det, för den är i fiendeland. Varje dag stryker det omkring två av grannens katter, de brukar lura och gömma sig bakom buskarna och husknutarna, ständigt på jakt. Där skatan är skulle en kunna vara var som helst, hur många gömställen som helst. Kanske har den redan fått påhälsning mde dess ben. Jag förstår varför de alltid verkar så oroliga, ängsliga, fåglarna i vildmarken. Det krävs, för att överleva, ständigt spana efter fara.

Men själv vet jag inte vad jag ska spana efter längre, och det får mig att känna mig oerhört sårbar. Att det inte längre kändes som om jag hade några skydd, mot livet och omvärlden. Som om vad som helst kan träffa mig, utan att jag ser faran eller kan göra något åt den. Så att jag går i tusen bitar, utan möjlighet att pussla ihop.

Det är tungt, otroligt tungt, det här jobbet. Tyngre än jag vill erkänna. Jag började för tre månader sedan, och sedan tog jag ett tre månader långt uppehåll, och började igen i veckan. Boken med anteckningsboken har legat framme hela tiden, synlig, tillgänglig. Jag känner att jag behöver gå dit, men undviker den likväl. Dels är det nog för att det bara är jobbigt, påfrestande, att återuppleva alla de knepiga minnena. Alla känslor som kommer tillbaka. Dels nog för att det är ovant. Det är svårt att starta hjärnan, och tänka i bya banor, på nya sätt kring det förflutna. För det är vad jag gör med minnena. Vrider och vänder på dem. Ser dem från andra synvinklar, försöker se dem mer konkret, för vad de egentligen är.

Jag undrar ibland varför jag envisas med att försöka lösa allt själv, allt i mig. Jag gör alltid det och jag har svårt att inse när jag är fast, jag väntar alltid för länge med att be om hjälp, om jag gör det i huvud taget. Jag kanske börjar förstå det lite. Många av mina stora framsteg, prestationer, inbillar jag mig att jag klarat av själv. Och min tro på auktoriteter, sådana man skulle be om hjälp hos, är lite skadat. Det finns inte mycket rationalitet i det dock, att jag inte skulle kunna be om hjälp, eller att framstegen har varit av egen drift. Men jag tar ju faktiskt hjälp nu. Jag låter Dr. Phil hjälpa.

Det tog en halv vecka att komma igång. Men sedan dess har det varit mitt jobb, i lugnet av den tysta föräldravillan. Jag vaknar, äter frukost, och så sätter jag mig med böckrna. Oftast vid köksbordet, eller på altanen när solen tittar fram. Jag äter middag och lunch när jag blir hungrig, annars sitter jag nersjunken, skriver, eller försöker hitta minnet och känslan jag söker. Om någon skulle se mig skulle de se mig stirra rakt fram mest hela tiden, då är jag itne närvarande i nuet, då är jag i mig själv. Jag håller det tyst hela dagarna i huset, ingen musik, ingen radio. Lite skratt från lekande barn i närheten, och vinden, är de enda ljuden. På kvällen ser jag tv eller en film, äter något sött, och går och lägger mig. Det är min dag.

Mellanbrodern kommer och "stör" en dag i helgen, hans första dag på semestern. Vilket inte alls är så störigt, och kunde även behålla den mesta av koncentrationen på det jag ville. Vi umgås, precis som vi brukar. Vi disskuterar diverse vetenskapliga frågor, som någon hittar i Illustrerad Vetenskap. Eller löser frågor och test från samma tidning. Annars, är det mest tyst. Vi kan sitta genom nästan en hel middag, utan att säga mer än några meningar. Då vi inte har venskaps frågorna att disskutera. Men tystnaden är inte obekväm. Jag tror vi bara skippar det överflödiga, det meningslösa för att fylla ut tomrummet. Och ofta förstår vi varandra, utan ord.

Jobbet är långt ifrån klart, inte halvvägs genom Dr.Phil, och han är bara början. Men tiden i huset är slut, för stunden. Föräldrarna kom tillbaka ikväll, och friden och koncentrationen är med dem förstörd. Jag avlägsnade mig innan de kom hem. Kontakten har jag hållit minimal de senste två veckorna, seglingen och veckan efter. Mobilen har varit på ljudlös och utom räckhåll. Jag själv har valt när jag vill ha kontakt. Det är otroligt skönt, att inte vara så tillgänglig hela tiden. Det blir till en press. Så nu är jag tillbaka i lägenheten, i en tom stad, och vill redan bort från den igen.

Det är ett stort ord. Stort begrepp. Det finns en hel sjö av böcker, i alla handa områden. De flesta, handlar i grund och botten om hur man blir en lyckligare människa, också det de flesta önskar med livet. Lycka. Hur man kommer dit är en helt annan femma. Det är helt olika ting som fattas i livet. Tro på sig själv, mål i livet, verktyg att förverkliga dem.

De flesta, har liknande budskap. Det har olika namn, men handlar om samma sak. Öka sin självkänsla, förbättra sin självbild, hitta sitt autentiska jag. Vägarna är lite olika, men de siktar mot samma sak. Det känns lite väl enkelt, tycker jag ofta. Är det allt som krävs för lycka, självtillit? Men jag börjar inse mer, hur så otroligt mycket av den psykiska hälsan, som ligger där. Hur man ser på sig själv. Alla reaktioner och känslor från ett möte, en situation, kommer från en själv. Känslan av mindervärde, irritation, vad det nu kan vara, väcks från en själv. Man själv har hela makten över ig själv.

Jag tycker aldrig jag läst någon bra beskrivning innan, vad den dåliga självkänslan är, tills nu. En bra självkänsla är när bekräftelsen framför allt är viktig från nära och kära. Och mindre bra när den är beroende av alla, även de människor man inte ens mött, eller kommer att möta. Där är jag. Jag känner det i hela kroppen. Men, på samma sätt, känner jag att jag är på väg bort från det. På väg.

Jag är inte så himmelskt beroende av att alla jag passerar på stan måste tänka: Wow, vilken kille! Jag kan till och med dra på mig glesbygdkavajen(fleece) nu, och i ett en veckors seglarskägg, gå till affären mitt i köpcentret. Och inte desperat söka andras gillande blickar, eller bry mig om att jag inte är Brad Pitt, för stunden.

Och jag använder inte lika mycket denna blogg som ett bekräftelseverktyg. För det har jag, ibland, ofta. Jag behöver inte ha att varenda slumpmässig person som ramlar in på sidan, ska tänka Wow! Och slås av häppnad. Lika lite som jag nödvändigtvis behöver det frånm dem på stan, som jag aldrig ens kommer veta namnet på eller någonsin kommer att träffa igen. Inte heller deras kompisar.

Det betyder inte att jag inte behöver bekräftelse, men jag känner inte samma krav på att vara älskad av alla. Utan det är mer riktat, inte bara i mig själv. Jag har provat en hel del "hjälp-dig-själv"-böcker, men aldrig varit nöjd. Det var från helt oväntat håll som jag dock fann en, när jag egentligen slutat leta. Klycha. Det är självaste Dr. Phil (Angelägenheter/Private matters). Jag hade lånat den som en att ha som en annorludna typ av Coffee-table-book, men tycka vad man vill om honom, han är en klok man. Och det jag framförallt gillar, är att han med boken ber läsaren att gå på djupet, dit jag alltid känt att jag behöver gå.

Jag gillar dig Philip C. McGraw. Två tummar upp. Du är helt okey.

Jag är tillbaks i lägenheten. Och nästan lite besviken att det inte hände något på färden. Felfritt gick det ju inte, men det gick. Jag var nervös varje gång jag gick in mot stranden för att lägga till. Men jag tvekade aldrig.

Det är en lektion som jag tar till mig. Det är att ta det lugnt. Och att förbereda sig. Gör allt du kan innan det bär av. Planera allt du kan, förbered alla segel, ha ett mål med resan. Men stressa inte dit. Låt det ta den tid det tar. Låt vinden bära, i den hastighet den bestämmer. Då har man gjort allt man kan för att möta det som komma skall. Dagen, och livet i stort, tror jag.

En annan insikt som kommer är, hur mycket jag älskar tillvaron där, på sjön. En spartansk, enkel tillvaro, utan alla "bekvämligheter". Det gör mig inget att vara utan de flesta. Jag brukar inte gilla tillvaron i längden när vi är familjen eller bröderna. Men nu gör jag det. Själv. Eller snarare, utan dem. Själv, är det jag som bestämmer. Jag har kontrollen. Jag har bara ansvar över mig själv. Jag är ensamvarg, så är det väl. Jag gillar inte att basa över någon annan, ha ansvar över någon annan. Och jag gillar inte att inte ha kontrollen, att bara vara passangerare, och bara flyta med. Det är så det blir med familjen. Och vännerna. Men det är ju jag som kryper undan.

Ur dagboken: 1/7, "Sjödag 1"

Jag är här nu. Ensam på sjön. Efter en dag av förflyttande och fixande på båten, så bar det av, sent på eftermiddagen. Vinden har lagt sig, och den lilla som finns kvar känns knappt i ryggen. Seglen fylls knappt. Jag glider fram på fjärden utan en båt så långt ögat når.

Tystnaden slår mig. Jag sitter där, utan minsta porl eller ljud frå båten. Alla andra ljud i fjärden hörs, transporterandes i vattnet. Kilometervis bort skrattar ett barn. En skarv slår i vattnet när den luftar sina vingar. Allt sprids i hela fjärden.

Så också nu, där jag ligger förtöjd i viken. Orangefärgade moln speglas i vattnet. Gökens rop ekar mellan den skogsbeklädda vikens väggar, till tonerna av småfåglarna i träden. En and tjattrar på andra sidan. En annan prasslar i vassen intill. Fiskar bryter den segelblanka ytan till som tätt. Jag, sitter och skriver dagbok. Jag är en del.