Lets get båstad tonight
-Shitt asså, det är Helg.... ÄNTLIGEN, NU SUPER VI!!! WOOOOOOOOOOOOOOO!!!
Ja... shitt asså... det känns avlägset, och är avlägset, har inte varit berusad på länge. Ändå festat, om man nu kan säga det, för det är ju inte fest utan att man dricker, eller hur? Det är en märklig kollektiv dimma vi lever i, känns det som ibland. Hur blåsta vi är, och hur vi blåser varandra. I skrivande stund kommer det meddelande från kårhuset jag fortfarande får nyhetsmail av. -Kom kom kom, till Afterschool och sup med oss! Bara 25kr för Öl/Cider. Lets get Båstad tonight! Typ. Så, otroligt, djävla, fånigt, det känns, nu, när man ser det i vitögat.
Rör inte min sup!
Jag fortsätter insupa dokumentärer. Vill tro att det är ett försök till att bli mer jordnära. Inte sväva omkring bland molnen, utan stå fast på marken, så som den är, där människan är, där jag är.
Det sticker ofta i ögonen när man påstår något, som om att vi alla super för mycket. Jag förstår varför, jag känner igen det väl, när det är något eget som attackeras. Man får säga vad man vill, bara det inte är om något en annan tar sig för. Då sätts försvarsmurarna upp, direkt, och bågskyttar skjuter vilt från de höga tornen, det som omger det inre heliga. Man förkastar det den andra säger med fördomar, ignorans eller rena motattacker. -Men shitt asså, jävla moraltant! -Fan va tråkig han blivit på senaste, han vill jag inte umgås med längre!
Svårt är det, när man måste särskåda sitt egna heliga, det gäller det mesta. Men vill också tro att det är bland det alldra största. Jag har inga illusioner om att det inte kan vara några som läser detta, och tycker samma sak om mig. Att jag är en moraltant. Att jag borde hålla mig för mig själv. Eller att de inte vill läsa mig längre. Men det är helt och hållet dennes problem, hoppas de samma inser det, att det är de som tar åt sig.
Ja... shitt asså... det känns avlägset, och är avlägset, har inte varit berusad på länge. Ändå festat, om man nu kan säga det, för det är ju inte fest utan att man dricker, eller hur? Det är en märklig kollektiv dimma vi lever i, känns det som ibland. Hur blåsta vi är, och hur vi blåser varandra. I skrivande stund kommer det meddelande från kårhuset jag fortfarande får nyhetsmail av. -Kom kom kom, till Afterschool och sup med oss! Bara 25kr för Öl/Cider. Lets get Båstad tonight! Typ. Så, otroligt, djävla, fånigt, det känns, nu, när man ser det i vitögat.
Rör inte min sup!
Jag fortsätter insupa dokumentärer. Vill tro att det är ett försök till att bli mer jordnära. Inte sväva omkring bland molnen, utan stå fast på marken, så som den är, där människan är, där jag är.
Det sticker ofta i ögonen när man påstår något, som om att vi alla super för mycket. Jag förstår varför, jag känner igen det väl, när det är något eget som attackeras. Man får säga vad man vill, bara det inte är om något en annan tar sig för. Då sätts försvarsmurarna upp, direkt, och bågskyttar skjuter vilt från de höga tornen, det som omger det inre heliga. Man förkastar det den andra säger med fördomar, ignorans eller rena motattacker. -Men shitt asså, jävla moraltant! -Fan va tråkig han blivit på senaste, han vill jag inte umgås med längre!
Svårt är det, när man måste särskåda sitt egna heliga, det gäller det mesta. Men vill också tro att det är bland det alldra största. Jag har inga illusioner om att det inte kan vara några som läser detta, och tycker samma sak om mig. Att jag är en moraltant. Att jag borde hålla mig för mig själv. Eller att de inte vill läsa mig längre. Men det är helt och hållet dennes problem, hoppas de samma inser det, att det är de som tar åt sig.
Krysta och klämma
Vet inte riktigt vad jag ska skriva här, just nu. Det mesta känns lite fånigt, och krystat. Jag får alltid sitta och klämma ut allt som ska skrivas. För jag måste ju hålla bloggen vid liv, jag som vill vill skriva skriva, så ett blogginlägg var eller varannan dag, borde ju inte var så svårt? Så det måste jag ju.
Jag försöker fortfarande, för mycket, hålla kvar i fåniga önskningar och fåniga begär, som inte är mina. Man måste ju bli någon, bli erkänd, göra karriär, stadig inkomst, skaffa flickvän... and then some. Nej, man borde frigöra sig från allt det, det som är fåniga påtryckningar från världen utanför en själv. Borde sluta göra saker, sluta tänka. Bara göra ingenting, utan mål, rensa huvudet på tankar. Bara för ett ögonblick. Jag undrar, vad som skulle finnas kvar då. Jag? Vad skulle jag vilja göra då? Det, vill jag göra.
Men sluta klämma fram blogginlägg som bara är platta och fåniga, ska jag. Låt det rinna, det är mitt nya motto, låt det komma av sig själv, om det vill.
Hej.
Jag försöker fortfarande, för mycket, hålla kvar i fåniga önskningar och fåniga begär, som inte är mina. Man måste ju bli någon, bli erkänd, göra karriär, stadig inkomst, skaffa flickvän... and then some. Nej, man borde frigöra sig från allt det, det som är fåniga påtryckningar från världen utanför en själv. Borde sluta göra saker, sluta tänka. Bara göra ingenting, utan mål, rensa huvudet på tankar. Bara för ett ögonblick. Jag undrar, vad som skulle finnas kvar då. Jag? Vad skulle jag vilja göra då? Det, vill jag göra.
Men sluta klämma fram blogginlägg som bara är platta och fåniga, ska jag. Låt det rinna, det är mitt nya motto, låt det komma av sig själv, om det vill.
Hej.
Farewell but not goodbye
Jag är lite halvt sjuk, en förkylning i kropp som mynnar ut i hals. Med varm fleece-halsduk virad om, har jag i lägenheten gått, tre dagar långt. Mest myst i soffan, med en filt och film som värme. Jag har fortsatt på samma spår som senaste filmen, dokumentärer, en hel hög. Om storföretag, om hemlösa barn i rumänien, om en lindansös och om ghandi (som visserligen var en spelfilm, men ändå får ses som lite av ett historiskt dokument).
Han, känns nästan lite som en ny hjälte, förebild. Han var en stor man. Han levde ett gott liv. Han dog, som en stor och god man. På underliga men ändå självklara sätt liknar han den andre, lindansören. Som själv säger: - Om man dör, för sin passion, det man värdesätter mer än något annat... vilket fint sätt att gå bort på. Det går rakt till hjärtat mitt. Att följa sin dröm, stupa med och för sin dröm, är ett bättre sätt ån något annat jag kan tänka mig, att gå.
Båda, lever sina liv till fyllo. Jagar ögonblicket, jagar drömmen, och tar saker som de kommer. Båda skiljs från vänner, men det är bara fysiskt. Ett farväl behöver inte vara ett adjö. Deras spår och närvaro lever kvar, i varje cell kan de kännas. Så tror jag, så känner jag. Jag behöver bara känna själv, till personen som han på linan påminner om. Han jag inte har kontakt med, men som var en bästis, min enda riktiga. Jag önskar han fortfarade var nära. Men samtidigt känner jag honom alltid, nu.
Jag tror jag börjar inse litegrann, att och hur man måste släppa ibland. Att inte alltid klänga fast och vilja ha det förflutna, så som det var, det enda bra man känner till. Vissa saker måste förändras, vissa saker måste släppas. Kan inte sparas, men kan ändå ha dem kvar, känslan av dem, och fortfarande tillsammans gå mot nya mål. Är inte det också kärlek?
Han, känns nästan lite som en ny hjälte, förebild. Han var en stor man. Han levde ett gott liv. Han dog, som en stor och god man. På underliga men ändå självklara sätt liknar han den andre, lindansören. Som själv säger: - Om man dör, för sin passion, det man värdesätter mer än något annat... vilket fint sätt att gå bort på. Det går rakt till hjärtat mitt. Att följa sin dröm, stupa med och för sin dröm, är ett bättre sätt ån något annat jag kan tänka mig, att gå.Båda, lever sina liv till fyllo. Jagar ögonblicket, jagar drömmen, och tar saker som de kommer. Båda skiljs från vänner, men det är bara fysiskt. Ett farväl behöver inte vara ett adjö. Deras spår och närvaro lever kvar, i varje cell kan de kännas. Så tror jag, så känner jag. Jag behöver bara känna själv, till personen som han på linan påminner om. Han jag inte har kontakt med, men som var en bästis, min enda riktiga. Jag önskar han fortfarade var nära. Men samtidigt känner jag honom alltid, nu.Jag tror jag börjar inse litegrann, att och hur man måste släppa ibland. Att inte alltid klänga fast och vilja ha det förflutna, så som det var, det enda bra man känner till. Vissa saker måste förändras, vissa saker måste släppas. Kan inte sparas, men kan ändå ha dem kvar, känslan av dem, och fortfarande tillsammans gå mot nya mål. Är inte det också kärlek?
Zeitgeist the Movie
Det är något fel i världen. Jag känner det, men kan inte identifiera det, kan bara stappla fram på ord som inte bär sig själva. Att vi utnyttjar varandra... eller bara vill ha mer... vi är egoister... eller nej...
Jag väntar på att skärmen ska bli svart, att den ska ge mig svaren, att jag ska få ställa frågorna. What is the Matrix? Nästan så, får jag... jag får en film, som jag sätter på av egen vilja, men som ändå tycks hitta mig. Det, ger mig en glimt, ord på det jag alltid sett. Jag kan egentligen inte säga mer, för mina egna ord räcker inte till. Jag rekommenderar bara, er som läser, att se den. Jag har bara sett den första, nu, nyss, än. Den är gratis, finns på video.google, så ladda ner den i piratbukten med gott samvete, den är inte kommersiell.
Den första från 2007, den andra från 2008. Här. Det handlar om andlighet, religon, krig... och banker. Jag undrar, om de visste eller hade på känn, att det skulle bli aktuellt ett år efter utgivningåret på första. Det verkar inte vara så nytt. De ger sig på svåra ämnen, försöker med mycket, svårt att acceptera. Men nödvändiga frågor, intressanta, som saknar motsvar.
“I think I've spent 30 years of my life, the first 30, trying to become something. I wanted to become good at things, I wanted to become good at tennis, I wanted to become good at school and grades... and everything I kind of viewed in that perspective: I'm not OK the way I am, but if I got good at things...
...and I realized that I had the game wrong. The game was to find out what I already was.”
Back to basics. Jag gillar detta citatet. Känner det, hur jag själv så ofta viljat bemästra saker, bäst på allt, för att vara någon. Det är inte alltid man måste upptäcka något nytt, rusa fram i hundra-tio mot nya äventyr, nya utmaningar, finna sig själv. Ofta kan man nog ha sprungit förbi den man är, missat sig själv, i sin hets och sin iver, efter att bli någon. Det tror jag.
Jag väntar på att skärmen ska bli svart, att den ska ge mig svaren, att jag ska få ställa frågorna. What is the Matrix? Nästan så, får jag... jag får en film, som jag sätter på av egen vilja, men som ändå tycks hitta mig. Det, ger mig en glimt, ord på det jag alltid sett. Jag kan egentligen inte säga mer, för mina egna ord räcker inte till. Jag rekommenderar bara, er som läser, att se den. Jag har bara sett den första, nu, nyss, än. Den är gratis, finns på video.google, så ladda ner den i piratbukten med gott samvete, den är inte kommersiell.
Den första från 2007, den andra från 2008. Här. Det handlar om andlighet, religon, krig... och banker. Jag undrar, om de visste eller hade på känn, att det skulle bli aktuellt ett år efter utgivningåret på första. Det verkar inte vara så nytt. De ger sig på svåra ämnen, försöker med mycket, svårt att acceptera. Men nödvändiga frågor, intressanta, som saknar motsvar.
“I think I've spent 30 years of my life, the first 30, trying to become something. I wanted to become good at things, I wanted to become good at tennis, I wanted to become good at school and grades... and everything I kind of viewed in that perspective: I'm not OK the way I am, but if I got good at things...
...and I realized that I had the game wrong. The game was to find out what I already was.”
Back to basics. Jag gillar detta citatet. Känner det, hur jag själv så ofta viljat bemästra saker, bäst på allt, för att vara någon. Det är inte alltid man måste upptäcka något nytt, rusa fram i hundra-tio mot nya äventyr, nya utmaningar, finna sig själv. Ofta kan man nog ha sprungit förbi den man är, missat sig själv, i sin hets och sin iver, efter att bli någon. Det tror jag.
Guldig brand
Jag cyklar till jobbet tidigt tidigt i den kyliga luften, med vit frost över hela cykelbanan och i gräset vid sidan av. Och vid horisonten brinner en guldaktig brand. Jag drar ner på farten, vill inte nå mitt mål. Och på vägen hem cyklar jag mot solnedgången, mot en lika guldig brand. Inte för att de direkt går att jämföra, ingen är den andre lik, alla kan vara speciella, på sitt egna vis. Färska sår på armarna gör sig påminda under den fuktiga tröjan, men jag har ändå bara en tanke. Det är ett privilegium att var jag, nu.
Fosterställning
Är det musiken? Mogwai's dystra emo stråkar som som sätter hela min kropp i gungning, drar med mig, i dess svängar.
Är det vinet? Alkoholen som sprider sig i kroppen med blodets fart, till varje lem i min kropp, domnar den, dämpar den.
Är det huset? Alla minnen, stämningar och känslor, som kommer tillbaka och levs om på nytt, i huset jag växt upp.
Är det kvällen? Kommer förävntningarna att motsvaras, de jag har på den, och det den och de andra har på mig.
Var det något av dem? Som gjorde att jag helst av allt ville krypa in under täcket och krama benen, resten av kvällen, för att inte vara ivägen för någon annan.
...
Igår, spenderades först med hela familjen i det gamla huset, middag och vin. Det var som deet brukar, bara så. Sedan hem till mitt, där jag nästan stannade. När vännerna frågade, kunde jag inte komma på någon anledning till varför jag inte skulle komma, som jag sagt. Sanningen kunde jag ju inte sagt(!?). Nyktert, tråkigt, förrutom de där vännerna jag inte träffar så ofta, han och de, var anledningen till att jag drogs ut.
Inatt, drömde jag, Och jag kände det när jag vaknade, att det var en sådan dröm, en viktig dröm. Och fånigt är det nu, när jag inte kan komma ihåg vad den handlade om. Varför skrev jag inte ner den, jag skulle ju? Jag tänkte på den hela morgonen, och kunde hitta de små vinkarna, som kopplade till tiden innan. Jag försöker hitta minnet, men det är som om det aldrig funnits. Den är mig förlorad, jag kan bara hoppas den hittar tillbaka.
Idag, är en slö dag. I köket, lagas mat till lådor för veckan. Jag hoppas det blir många använda, åtminstonde en på måndag. Och kokostoppar har bakats, med vanilj och mycket ingefära. Kanske för mycket, jag ska snart ta reda på det.
Är det vinet? Alkoholen som sprider sig i kroppen med blodets fart, till varje lem i min kropp, domnar den, dämpar den.
Är det huset? Alla minnen, stämningar och känslor, som kommer tillbaka och levs om på nytt, i huset jag växt upp.
Är det kvällen? Kommer förävntningarna att motsvaras, de jag har på den, och det den och de andra har på mig.
Var det något av dem? Som gjorde att jag helst av allt ville krypa in under täcket och krama benen, resten av kvällen, för att inte vara ivägen för någon annan.
...
Igår, spenderades först med hela familjen i det gamla huset, middag och vin. Det var som deet brukar, bara så. Sedan hem till mitt, där jag nästan stannade. När vännerna frågade, kunde jag inte komma på någon anledning till varför jag inte skulle komma, som jag sagt. Sanningen kunde jag ju inte sagt(!?). Nyktert, tråkigt, förrutom de där vännerna jag inte träffar så ofta, han och de, var anledningen till att jag drogs ut.
Inatt, drömde jag, Och jag kände det när jag vaknade, att det var en sådan dröm, en viktig dröm. Och fånigt är det nu, när jag inte kan komma ihåg vad den handlade om. Varför skrev jag inte ner den, jag skulle ju? Jag tänkte på den hela morgonen, och kunde hitta de små vinkarna, som kopplade till tiden innan. Jag försöker hitta minnet, men det är som om det aldrig funnits. Den är mig förlorad, jag kan bara hoppas den hittar tillbaka.
Idag, är en slö dag. I köket, lagas mat till lådor för veckan. Jag hoppas det blir många använda, åtminstonde en på måndag. Och kokostoppar har bakats, med vanilj och mycket ingefära. Kanske för mycket, jag ska snart ta reda på det.
