En produktiv individ
Jag är här där jag sitter, återigen på väg att söka den där korta kicken, för att höja upp mig själv en stund, bara för en stund känna att jag duger igen. Jag gör det så ofta när jag sitter här, ensam i lägenheten, allt för lång tid. När allt bara känns så grått och tråkigt, odefinierbart. När jag saknar syfte, saknar betydelse, när jag är låg. Ju längre jag borrar mig in i mindervärdeskomplexet, så kommer jag till skammen, av att jag inte presterar, av att jag inte duger, att jag inte är duktig.
Då söker jag mig till den korta kicken, som en liten sockerbit kan ge. Eller kanske vinna över någon eller något på ett spel. Eller en annan kort men högst personlig tillfredställelse. Bara för att känna att man duger igen, för en stund. Men ruset lägger sig snabbt och innan man vet ordet av känner man skammen igen, till och med djupare än innan, för vad har man gjort förrutom att vara mer passiv och menlös. Runt runt... and so are, the days of my life. Oduglig!
Vore det inte bättre, frågar jag mig, att göra något produktivt istället då? Varför gör jag inte? Det blir viserligen heller inget tillstånd som består, inga tillstånd gör, man äger dem inte. Men det blir i någon bemärkelse, något som ligger kvar, som kan minnas. Något som inte bara var ett trick jag tog till för att lura min kropp att tro jag är en lyckad, lycklig och glad individ. Istället företa mig något som är produktivt och som faktiskt, reellt och på riktigt, gör att jag växer som individ. Det är ju då jag är lycklig och lyckad som individ, när jag kommer frammåt. När jag lär mig något nytt, om mig själv eller någon annan i världen, när jag får förståelse. Då växer jag och är då inte bortkastad tid. Då duger jag ju. Varför är jag så dum? Varför är jag så mänsklig?
Som den här tiden, jag la ner på att skriva detta korta inlägg, istället för tillfredställelsen jag såååå önskade ännu en kick av. Att sätta det i ord hur jag vill och hur jag önskar, hur jag söker det. Nu aktivt, tackvare att jag definierade det i ordet. Så är jag, en produktiv individ...
Då söker jag mig till den korta kicken, som en liten sockerbit kan ge. Eller kanske vinna över någon eller något på ett spel. Eller en annan kort men högst personlig tillfredställelse. Bara för att känna att man duger igen, för en stund. Men ruset lägger sig snabbt och innan man vet ordet av känner man skammen igen, till och med djupare än innan, för vad har man gjort förrutom att vara mer passiv och menlös. Runt runt... and so are, the days of my life. Oduglig!
Vore det inte bättre, frågar jag mig, att göra något produktivt istället då? Varför gör jag inte? Det blir viserligen heller inget tillstånd som består, inga tillstånd gör, man äger dem inte. Men det blir i någon bemärkelse, något som ligger kvar, som kan minnas. Något som inte bara var ett trick jag tog till för att lura min kropp att tro jag är en lyckad, lycklig och glad individ. Istället företa mig något som är produktivt och som faktiskt, reellt och på riktigt, gör att jag växer som individ. Det är ju då jag är lycklig och lyckad som individ, när jag kommer frammåt. När jag lär mig något nytt, om mig själv eller någon annan i världen, när jag får förståelse. Då växer jag och är då inte bortkastad tid. Då duger jag ju. Varför är jag så dum? Varför är jag så mänsklig?
Som den här tiden, jag la ner på att skriva detta korta inlägg, istället för tillfredställelsen jag såååå önskade ännu en kick av. Att sätta det i ord hur jag vill och hur jag önskar, hur jag söker det. Nu aktivt, tackvare att jag definierade det i ordet. Så är jag, en produktiv individ...
Vandra sin stig
Det är spännande, att föreställa sig, fantisera, se sig själv i en ny situation, en möjlig framtid. Vill jag dit? Trivs jag där? Men vad svårt det kan vara, när det blir tvingat, ett avgörande beslut som kommer bestämma sin framtid, en längre period. Dit eller dit, höger eller vänster, vilken väg ska du ta? Och speciellt när båda vägarna kan leda fram till samma mål, potentiellt. Vad väljer man då? Följer hjärtat, följer känslan. Men den säger ju så mycket.
Jag var tvungen, en eftermiddag i veckan. På ett par timmar bestämma mig om jag ska ta ett kliv åt sidan från den stig jag hade utstakad i fantasin, den jag trodde mig skulle vandra. Bara en avstickare, eller permanent val, kunde vara vilket som. Men mot en helt annan livsstil, en jag tidigare valt bort, som hela tiden tycks suga mig tillbaka. Med prydliga kläder, välkammat hår, rakad kind, portfölj med laptop under arm, lutad mot kontrosvägg i stort landskap med surrande datorfläktar. Där? Vill jag dit? Trivs jag där?
Det skulle bara behöva bli temporärt, kan säga upp mig när jag vill, månads uppsägningstid. Det skulle ju underlätta så, få cash, då skulle jag inte vara så begränsad. Den skulle underlätta, jag skulle bli del av något, passa in, inrätta mig i ledet så som omgivningen vill, vänner och samhälle. Göra sådant som de vill och gör. Gå ut, köra en barrunda, bli full, spontan middag, fika, hålla mig trendig, nya kläder och skor, köpa prylar som imponerar, resa dit jag vill... och uppfylla den där drömmen.
Jag har valt bort mycket av det där, som jag åtrår. Saknar gör jag, de saker som ger mig frihet, som att kunna resa, och det som ger mig sällskapet, som att äta ute. Min inre dialog försöker övertyga, att pengar, det är det man ska ha, det som ger lyckan. En annan del av mig, säger något annat, något jag inte kan skaka av. Jag säljer mig själv, säljer min kropp, min identitet. För pengar, för att passa in för andra, de som köpt konceptet, de som inrättat sig i ledet, att det är så man hittar lycka. Horar för pengar. Hoppar in i ekorrhjulet och börjar springa. Ja, just så, där man bara fortsätter jobba och springa för att kunna göra av med mer och mer. Så som samhället har bestämt, att man är en bra konsument.
Sålde jag mig själv? Lät jag mig styras av någon annan än mig själv, och ser inte längre stigen? Lät jag mig styras av pretto egot, och missade stigen iaf? Även efter man har tagit beslutet, är det nog vettigt att känna efter. Känner jag skuld? Känner jag mig deppig, smutsig, dålig? Har jag trampat på några av mina egna värden för att nå det jag tror mig vilja ha? Eller känns det som jag fortfarande vandrar på stigen? Ja, jag fortsätter vandra.
Jag var tvungen, en eftermiddag i veckan. På ett par timmar bestämma mig om jag ska ta ett kliv åt sidan från den stig jag hade utstakad i fantasin, den jag trodde mig skulle vandra. Bara en avstickare, eller permanent val, kunde vara vilket som. Men mot en helt annan livsstil, en jag tidigare valt bort, som hela tiden tycks suga mig tillbaka. Med prydliga kläder, välkammat hår, rakad kind, portfölj med laptop under arm, lutad mot kontrosvägg i stort landskap med surrande datorfläktar. Där? Vill jag dit? Trivs jag där?
Det skulle bara behöva bli temporärt, kan säga upp mig när jag vill, månads uppsägningstid. Det skulle ju underlätta så, få cash, då skulle jag inte vara så begränsad. Den skulle underlätta, jag skulle bli del av något, passa in, inrätta mig i ledet så som omgivningen vill, vänner och samhälle. Göra sådant som de vill och gör. Gå ut, köra en barrunda, bli full, spontan middag, fika, hålla mig trendig, nya kläder och skor, köpa prylar som imponerar, resa dit jag vill... och uppfylla den där drömmen.
Jag har valt bort mycket av det där, som jag åtrår. Saknar gör jag, de saker som ger mig frihet, som att kunna resa, och det som ger mig sällskapet, som att äta ute. Min inre dialog försöker övertyga, att pengar, det är det man ska ha, det som ger lyckan. En annan del av mig, säger något annat, något jag inte kan skaka av. Jag säljer mig själv, säljer min kropp, min identitet. För pengar, för att passa in för andra, de som köpt konceptet, de som inrättat sig i ledet, att det är så man hittar lycka. Horar för pengar. Hoppar in i ekorrhjulet och börjar springa. Ja, just så, där man bara fortsätter jobba och springa för att kunna göra av med mer och mer. Så som samhället har bestämt, att man är en bra konsument.
Sålde jag mig själv? Lät jag mig styras av någon annan än mig själv, och ser inte längre stigen? Lät jag mig styras av pretto egot, och missade stigen iaf? Även efter man har tagit beslutet, är det nog vettigt att känna efter. Känner jag skuld? Känner jag mig deppig, smutsig, dålig? Har jag trampat på några av mina egna värden för att nå det jag tror mig vilja ha? Eller känns det som jag fortfarande vandrar på stigen? Ja, jag fortsätter vandra.
