Att bara umgås med sig själv

Jag kvävs. Jag kan inte andas, kan inte leva. Jag måst få leva, mitt liv. Som jag vill. Jag låser mig helt. Allt i vardagen, gör jag för att kunna berätta om det, för henne. All tanke, går åt henne. Gick åt henne. Men jag inser att det inte bara är med Louise jag gör så, utan vem som helst jag involverar mig med. Jag måste också ändra mig.

Det är svårt, att bara umgås med sig själv. Konstigt nog, så mycket som man är ensam. Men jag är aldrig ensam i tanken. Tanken flyter alltid iväg. Till någon annanstans, till någon annan person. Bort ifrån det jag gör. Bort ifrån mig. Jag måste träna på att behålla tanken i mig själv när jag är ensam. Där jag är. Inte där jag önskade jag var, eller med vem. Jag måste ha kontroll och trivas med att bara vara, just där jag är, ensam eller med sällskap.

Jag vet bara en sak, att jag inte kan låta henne, vännen, styra mitt liv. Resten får jag ta som det kommer. Jag kommer vara ärlig, berätta att jag har kontakt med hennes ärke-rival. Och att jag träffar andra. Det senare tror jag inte kommer spela lika stor roll, iaf inte på ytan. Men det första tror jag tyvärr att hon kommer att känna sig sviken för. Så sviken att hon kommer stöta bort mig. Men inte hela vägen. Hon kommer kontakta mig, nästa gång hon känner sig nere. Och jag kommer trösta. Jag kommer vara där. Eller så blir jag en ny fiende. Någon hon undviker, inte hälsar på och går åt andra hållet om vi möts. Det vill jag verkligen inte. Hon behöver inte en till fiende att må dåligt över.

Jag undrar vad det är jag kan ge. Tröst. Men det kommer bli på mig bekostnad. Hon kommer riva och slita i mitt hjärta. Och slänga åt sidan när hon vill. Jag vet inte hur mycket jag klarar av. Jag skulle kunne ge henne ett avslut. En avslutad relation. Det skulle vara hennes första, och det skulle visa henne att det går. Att man kan få ett lyckligt slut.

Det är jag

Mobb_fotbol_pojkeMen... det där är ju jag. Det där är ju jag som tolvåring, med den enda drömmen om att bli fotbollsproffs, de senaste sex åren. Men en dag dog den.

(Se Friends filmer här, Fotboll)

De bestämde sig för att börja mobba mig. Varför just jag, vet jag inte direkt. Det började under en turnering, Gothia Cup. Det gick inte så bra för oss, så kanske ville ha en hackkyckling. Jag var nog ett lätt mål. Jag kom ofta i bakgrunden i vilket fall.

Efter vi kommit hem från den cupen kom jag inte till nästa träning, och ingen efter det. Föräldrarna undrade ett tag varför jag inte ville spela fotboll längre, men de gav upp rätt så snabbt. De trodde väl att jag växt ifrån det.

Jag gick inte i samma skola som de flesta i fotbollslaget under högstadiet, det var nog tur. Men det var en nära kompis och klasskompis jag blev sviken av, som jag hade haft de senaste fyra åren. I gymnasiet hade jag dem runt mig igen dock.

Jag skrattade alltid bort det. Haha, ja det var kul sagt. Kul, att du har kul, på min bekostnad. I tre år. Jag har alltid bemött det med ett smile. Det tog lång tid innan jag insåg och erkände för mig själv, att det påverkat mig mycket, då som senare och fortfarande. Att ta kontakt med andra, andra grupper. Jag har svårt för det, det skrämmer mig. Det gör mig tyst, ännu tystare. Jag är rädd för att dela med mig. Jag är rädd för att bli sviken igen, bli hackad på. Men om de inte vet något om mig, om jag håller mig i bakgrunden, tyst. Då har de inget att hacka på.

Lite så är det nog jag omedvetet tänker. Det gör att jag glider ifrån, gruppen. Kanske är det därför jag känner mig så trygg i tjejers sällskap, i tjejgrupper. Killgrupper däremot, som nya klasser, fester... eller fotbollslag. Jag vet inte vad som händer, blir tillbakadragen. Drar mig omedvetet, fast lite medvetet trots allt, undan från dem. Inte för att jag inte vill umgås eller få nya vänner. Inte för att jag inte trivs i sällskapet, men jag är nog rädd. Jag intalar mig själv att jag inte passar in...

Making my own way home, ain't gonna be alone

Jag börjar skriva, men kommer ingenstans. Jag har mycket jag skulle vilja skriva av mig om. Men allt bygger bara på igen, så att jag inte vet var jag ska börja. Jag ska försöka ta tag i det, få ner det i ord, jag tror jag behöver det.

Dagarna efter att ha varit ute och farit i segelbåten/ar den senaste tiden, flyter på utan att vara speciellt händelserika. Idag gick jag upp kl11, efter att ha snoozat bort en timme eller två. Tog på mig joggingkläder och gav mig ut och sprang. 10 minuters runda, men det var allt som behövdes. Fortfarande inte återställd sedan sjukdomsperioden i början av sommaren, men det var skönt, en bra start en dag. På eftermiddagen begav jag mig iväg till skolan och skulle fixa med ett par kursregistreringar, men det gick först imorgon visade det sig.

Vidare till parken där jag tog en avkortad runda frisbeegolfen, tills jag hittade en fin gräsplätt, där solen kunde gassa på min då bara överkropp. Så spenderade jag ett par tre timmar, insjuken i en bok och bröt av det och mina tankar som kom, med att teckna. En staty av en lo som står i parken fick bli mitt motiv.

Något liknande så har dagarna sett ut efter sommarmånaderna, lugna, tillbringande mig själv. Hemma underhåller jag mig just nu med att titta på en serie, Heroes, den fastande jag för direkt. Den handlar om superhjältar, vardagliga superhjältar. Har aldrig läst mycket serietidningar, men måste blivit smittad av mina smått fanatiska vänner. Men jag tror inte jag uppskattar riktigt samma saker som mina vänner i det.

Dagarna är mest för mig själv, med få visiter och besök, men jag trivs med det just nu. Jag är inte ensam. Jag ägnar mig åt mig själv, och det vill jag, det behöver jag. Men inte genom att bara döda tid framför tvn eller datorn. Jag tänker, reflekterar, får insikt genom de böcker jag läser. Det är jag.

Jag blev smått tårögd när jag gick hem i söndagskväll. Det var sent och folktomt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig på senaste. Tycks vara mycket tårar. Men det var iaf nu inte för att jag var ensam eller vilsen. Det var bara för att låten som kom reflekterade så väl vad jag kände, där jag tycker jag är. Det kan lika gärna vara en god och fin känsla som ger de tårarna.

Jag är ensam, men är inte ensam.

Making my own way home, ain't gonna be alone
I've got a life to lead, America
I've got a life to lead
I got a soul to feed
I got a dream to heed
And that's all I need

Rufus Wainwright, Going to a town (myspace andra låten)

Hela livet är i paus-läge

Jag är berorende av en stadig dygns-rytm inser jag. Regelbundenhet. En rutin att hålla sig till, men runt den fylla med vad som faller mig in. Jag vill vara spontan, tycker jag är det. Men vill samtidigt ha rutinen i vardagen att falla tillbaks till, vid slutet av dagen. En trygghet kanske, att jag inte halkat snett. Fortfarande är på spår, mot de mål jag vill nå.

Men rutinen är som bortblåst sedan början av månaden. Skolan tog slut. Och samtidigt drog jag på mig en infektion. Något virus som inte vill släppa. Det har gjort all träning uteslutande. Tillsammans med skolarbetet var det vad som upptog hela min stadiga rutin. Jag försöker hitta substitut. Men orken finns inte där. Aptiten och energin lyser med sin frånvaro.

Det känns som allt kommit i paus-läge. Dagarna går, inget förändras, inget händer. Jag befinner mig på samma plats. Personerna i min närhet likaså. Men jag trivs där någon av dem är. Det är svårt att hålla skenet uppe, att allt är bra. Varken vill eller orkar göra det.

Det blir att beställa tid hos doktorn imorgonbitti. Jag sätter mina förhoppningar på att allt ska bli bättre, bara jag blir frisk. Att jag kan få tillbaks någon typ av rutin.. att jag kan få ork till annat då.


Behöver tårar alltid vara ensamna?

Det är inte långt till tårarna för mig, med hur jag är idag, men så har det inte alltid varit. Nu, går det oftast i perioder, när jag är emotionellt mottaglig. När jag reflekterar och analyserar mycket, över allt möjligt, som hur man levt.


Det är skönt. Befriande. Att gråta. För ofta är det inte bara tårar av olycka, utan en blandning. Som insikten i hur mycket min mamma älskar mig och hur väl hon känner mig, men trots det hur lite det är jag känner att jag kan berätta för henne. Men det är nog därför det känns så skönt då. För det är inte bara miserabelt och ont. Det är även något väldigt fint bland det och det är det man ska lyfta fram. Ta till sig. Komma ihåg till kommande dag. Men mest är väl tårarna om saknad. Om det jag inte längre har, eller önskar jag haft. Men det i sig, det som man saknar, är också något fint, och minnena av det stannar kvar och komemr till ytan efteråt.


Jag kunde inte stoppa tårarna i helgen när jag hörde en viss låt. Sweet Misery med Lisa Miskovsky. Aldrig fält några tårar kring den låten förrut, bara tyckt det är en grymt skön låt. Det var även till den som tankarna kring detta kom. En behaglig misär. Så kan det vara. När man är ledsen vet man åtminstonde vad det är man känner, vet vad det är man saknar. Jag måste bli påmind ibland verkar det som. Hur jag ska tolka det vet jag inte.


Jag satt i segelbåten med bröderna, när låten kom på radion. Jag vände bort ansiktet och blickade ut mot horisonten och solnedgången, och lät tårarna sakta rinna nerför kinderna. Vet inte om bröderna märkte något, brydde mig inte heller. Även om de skulle ha gjort det, skulle de inte sagt något. Jag vet inte varför tårarna och musiken är så starkt sammankopplade. Det är oftast då jag låter tårarna komma fram. Och efter det blir jag alltid påmind av samma känsla när jag hör samma toner och texter. Och det blir bara fler och fler låtar. Det är inga nya känslor man själv har, det finns oändligt med texter som beskriver vad man själv känner.


I min familj är min mamma den enda jag någonsin sett gråta. Främst när det handlat om mina morföräldrar, som är gamla och knaggliga, eller när hon bara blivit ledsen, beskviken... Men när hon gjort det har hon alltid sprungit undan, låst in sig, och egentligen har jag väl aldrig sett en tår. Aldrig hunnit. Jag vet inte om det är därför jag har tyckt tårar har varit ett tecken på svaghet. I den grabbiga familj som mina två bröder, jag och min far skapar, med min mor.


Det är väl skönast att gråta ensam trots allt, tycker även jag nu. Det är få saker som känns så befriande att låta känslorna härja, ge dem fritt spelrum. Både de otrevliga och de fina.

Segling_solnedgang


En frustration i mig själv

Jag sitter vid skrivbordet och känner något börja brinna i mig. Ilska. Jag börjar kallsvettas. Svettpärlorna börjar bildas under tröjan. Jag tar av mig den och slänger den på stolen, men skulle helst ha viljat slita den i bitar. Tar en kudde och slänger den så hårt jag kan i sängen. Sen fick det vara nog.


Jag kommr inte ens ihåg vad det var jag blev frustrerad över. Något meningslöst och helt obefogat. Men det var inte över den lilla saken som frustrationen kom. Det är något större, mer allmänt. En frustration över tillvaron jag befinner mig i för ögonblicket. Jag känner igen den, från tidigare, när allt tycks ha stått still och man inte kommit någonstans.


Den har kommit tillbaks de senaste dagarna, ett par gånger. Jag har inte haft något att ta ut den på då och ingen har stått i vägen, tur nog. När småsaker inte går som man vill, och de tycks bli större och frekventare än de egentligen är. En cykelpunka, missad tvättid, mobil som strular. Jag skulle vilja rikta den mot något. Finna en anledning, en syndabock. Men det finns bara i mig själv.


Jag kommer också på mig själv att det var mycket länge sedan jag kände samma frustration, över att inte komma någonstans. Det måste betyda att jag har varit nöjd med där jag varit och varit påväg, och det stämmer med hur jag tycker och tror. Just nu står det still och är osäkert på alla möjliga håll. Ett ex-jobb och examinator som inte hör av sig och är för upptagen. Jobbsökande, som borde ha påbörjats för framtiden. Ekonomiskt beroende. Personer, som jag inte vet var jag har.


Halvt off-topic, men det kan vara vid sådana tillfällen som ett guldkorn i några textrader kan hjälpa dig genom vardagen. Något som sätter ord på precis det du känner och känns så självklart och uppenbart att det skulle kunnat ha varit du själv som satt och skrev de raderna. I just det ögonblicket.


"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta plågan av alla plågor." - Paulo Coelho, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

Norrk_bynight


Tappa kontakten

Sky_dawn
Det känns som om jag tappat kontakten med mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig trodde om mig själv. Svikit en person jag hållt mer kär än någon annan. Lekt på en annans känslor och behov. Jag har blivit någon jag inte vill vara. Jag har känt honom lura i ögonvrån, vetat att det inte har varit ett långt steg att ta, men jag trodde jag hade koll. Jag tog steget utan att märka det. Och nu har jag begått misstag som jag inte tror jag någonsin kommer att glömma.

Just nu vill jag helst försvinna från omvärlden, in i mig själv, där kan jag inte göra någon skada.

Hett med Vitt till sommaren

Angående kortet i föregående inlägg, som är tagit i en provhytt till H&M, måste jag säga att vita byxor ser riktigt hett ut, och då inte bara på mig :P.

Mamman i mig säger dock att: "de där kommer bli ner smutsade på engång"... Som de flesta gånger har väl hon också rätt, tyvärr. En lite smutsig parkbänk, nerkladdad barstol.. och allt annat man kan få på sig i vimlet och vardagen.

Men 198:- på H&M, inget att bry sig om... I like.

RSS 2.0