... oskyldig pojke ...

What do yuo do when lightning strikes, and you never wake up. What do you do when the moon is up, but you can not stand up. What do you do when the fright is in your veins, and you can not stop thinking about the dark valley down below. What do you do when the cold start to creep in on your skin, when you have no home.

Eller nåt, jag vet inte, det var bara väldigt länge sedan i alla fall som det flöt ord på denna sida. Någon har ramlat in en gång i bland säger statistiken, annars är det tyst som i graven. Nästan så man tro den författande gått bort? Många turer hit och dit till fjärran land och förr eller senare känns det som om man kommer tillbaka till samma punkt. Samma pojke. Samma osäkerhet till vad världen kommer kasta en i ansiktet härnäst. Även om det är en ny kontext jag är i, så är det en kärna som är sig lik. Som jag inte skulle vilja säga är oföränderlig, nästan, men som allt bygger vidare by, som jag i grunden aldrig kan "fly ifrån", bara lägga på.

[bild]

Hej, det är bara jag, på en av mina favoritplatser i staden, bibblan. I bakgrunden finns besökande poeter som poetar sig, de kommer från sällskapet Dödsstjärnan. Själv, kommer jag från mammas mage. En gång i tiden ville jag inte visa vem jag var här. Jag ville hålla det hemligt från vardagen, och ge utrymme för både mina ljusa och mörka sidor, allt det jag inte visade annars. Jag har inte samma behov längre utan jag vågar, i större utsträckning, visa de där inneboende sidorna även till nära och kära i vardagen.

Jag vet inte riktigt om det betyder att jag är klar med denna blogg. Det  verkar ju onekligen som jag är det på Ett sätt, om man tittar på alla uteblivna inlägg de senaste månaderna. Så åtminstone skulle jag kanske behöva byta skepnad på den om den ska finnas kvar, om jag ska skriva i den mer. Eller iaf definera om mitt syfte med den. Men det får komma av sig självt, det blir som det blir.

Så som ett annat beslut, att hitta en andrahandsgäst till min etta till nästa månad för att då kunna gå, dra, tillslut. Jag lät det bara komma, det beslutet, utan att göra någon stort av det, utan att känna mig tvingad till något drastiskt. Det var två veckor sedan och ännu har jag ingen klar, har nog tyvärr varit lite för kräsen. Nästa som dyker upp, som vill och kan ta lägenheten, får den, i sex månader. Det borde kännas lite skrämmande tycker jag, det är bara en och en halv vecka kvar till näst amånad. Ska jag flytta från min bostad då? Ja ja, det blir som det blir.

Don't turn away from possible futures before you are certain you don't have anything to learn from them.
You're always free to change your mind and choose a different future, or a different past.

Och jag läser igen. Och jag ler igen. Och jag skrattar igen. Och jag tror nästan jag är bipolar (wiki).

Jag står still. Jag har stannat. Och tiden rusar förbi. Tystnaden och tomheten har ekat här, och ekar in i vardagen. Den stora högen med böcker på nattduksbordet, ligger lika oläst. Den stora högen på diskbänken, huller om buller med kastruller, ligger odiskad. Den stora högen med tidningar innanför dörren, blir allt högre, men förblir oläst även den. Mellan allt bråte tittar dammråttorna fram, stora och gråa, och undra vad som står på.

- Varför gör han inget? Varför sitter han bara här när han kommer hem, vid sin dator och skrivbord? Varför låter han allt förfalla och ligga, samla damm och förbli orörda? Varför gör han inte det han brukade göra, läsa och pyssla och hålla igång? Nu sitter han bara här, stilla, tyst, och tittar, på skärmen, på det hans blick faller på.

Där är jag, där sitter jag, men var exakt är det är det jag är? Inne i en depression, på något annat sätt går det inte att tolka, det är klassiskt. Det är så jag är när jag är "nere". Orkar inte, låter saker ligga ogjorda eller halvklara, sitter still, gör inget, kryper in i mina egna tankar, bort från allt. Jobbet brukade fylla upp med betydelse, mening. Det höga tempot, motsatsen till stillheten och allt som inte görs. Så vill jag ha det, så är jag tillfreds, då det händer mycket, då jag gör mycket.

Men det stora som gått förlorat är den stora riktningen, utan den blir alla aktiviteter bara tomma, hur högt tempo det än är, hur mycket jag än gör. Jag vet, jag ser, att jag brukar försöka dölja perioderna så, genom att vara aktiv. Göra massor och massor, så att jag inte hinner tänka, vara med mig själv? Kanske... Men det är målen jag måste finna igen, de som glidit ur sikte. Aktiviteter jag hoppats på, personer jag hoppats på. Jag vet, jag vet, jag försöker, se mig själv, där borta fram i tiden. Vart är jag, vem är där?

Jag undrar, för mig själv, hur jag lättast skulle bryta sinnesstämningen. Det finns många skolar, men två som framför andra är vitt skiljda. Den som går på djupet, ändrar från begynnelsen, barndomen och frammåt. Och det finns den som går på ytan, ändrar här och nu. Vardera säger att det är endast det som behövs, här och nu eller där och då. Jag tror båda är insnöade på varandra. Men jag undrar, om det var rent och snyggt och ordning i min lilla lägenhet, skulle jag känna annorlunda? Jag tror jag måste testa. Men bara tanken, och att jag faktiskt gör det, tror jag betyder att det redan är förbi.

21:32 Städat nu. Förtrollningen bruten nu?

Jag är här där jag sitter, återigen på väg att söka den där korta kicken, för att höja upp mig själv en stund, bara för en stund känna att jag duger igen. Jag gör det så ofta när jag sitter här, ensam i lägenheten, allt för lång tid. När allt bara känns så grått och tråkigt, odefinierbart. När jag saknar syfte, saknar betydelse, när jag är låg. Ju längre jag borrar mig in i mindervärdeskomplexet, så kommer jag till skammen, av att jag inte presterar, av att jag inte duger, att jag inte är duktig.

Då söker jag mig till den korta kicken, som en liten sockerbit kan ge. Eller kanske vinna över någon eller något på ett spel. Eller en annan kort men högst personlig tillfredställelse. Bara för att känna att man duger igen, för en stund. Men ruset lägger sig snabbt och innan man vet ordet av känner man skammen igen, till och med djupare än innan, för vad har man gjort förrutom att vara mer passiv och menlös. Runt runt... and so are, the days of my life. Oduglig!

Vore det inte bättre, frågar jag mig, att göra något produktivt istället då? Varför gör jag inte? Det blir viserligen heller inget tillstånd som består, inga tillstånd gör, man äger dem inte. Men det blir i någon bemärkelse, något som ligger kvar, som kan minnas. Något som inte bara var ett trick jag tog till för att lura min kropp att tro jag är en lyckad, lycklig och glad individ. Istället företa mig något som är produktivt och som faktiskt, reellt och på riktigt, gör att jag växer som individ. Det är ju då jag är lycklig och lyckad som individ, när jag kommer frammåt. När jag lär mig något nytt, om mig själv eller någon annan i världen, när jag får förståelse. Då växer jag och är då inte bortkastad tid. Då duger jag ju. Varför är jag så dum? Varför är jag så mänsklig?

Som den här tiden, jag la ner på att skriva detta korta inlägg, istället för tillfredställelsen jag såååå önskade ännu en kick av. Att sätta det i ord hur jag vill och hur jag önskar, hur jag söker det. Nu aktivt, tackvare att jag definierade det i ordet. Så är jag, en produktiv individ...

Det är spännande, att föreställa sig, fantisera, se sig själv i en ny situation, en möjlig framtid. Vill jag dit? Trivs jag där? Men vad svårt det kan vara, när det blir tvingat, ett avgörande beslut som kommer bestämma sin framtid, en längre period. Dit eller dit, höger eller vänster, vilken väg ska du ta? Och speciellt när båda vägarna kan leda fram till samma mål, potentiellt. Vad väljer man då? Följer hjärtat, följer känslan. Men den säger ju så mycket.

Jag var tvungen, en eftermiddag i veckan. På ett par timmar bestämma mig om jag ska ta ett kliv åt sidan från den stig jag hade utstakad i fantasin, den jag trodde mig skulle vandra. Bara en avstickare, eller permanent val, kunde vara vilket som. Men mot en helt annan livsstil, en jag tidigare valt bort, som hela tiden tycks suga mig tillbaka. Med prydliga kläder, välkammat hår, rakad kind, portfölj med laptop under arm, lutad mot kontrosvägg i stort landskap med surrande datorfläktar. Där? Vill jag dit? Trivs jag där?

Det skulle bara behöva bli temporärt, kan säga upp mig när jag vill, månads uppsägningstid. Det skulle ju underlätta så, få cash, då skulle jag inte vara så begränsad. Den skulle underlätta, jag skulle bli del av något, passa in, inrätta mig i ledet så som omgivningen vill, vänner och samhälle. Göra sådant som de vill och gör. Gå ut, köra en barrunda, bli full, spontan middag, fika, hålla mig trendig, nya kläder och skor, köpa prylar som imponerar, resa dit jag vill... och uppfylla den där drömmen.

Jag har valt bort mycket av det där, som jag åtrår. Saknar gör jag, de saker som ger mig frihet, som att kunna resa, och det som ger mig sällskapet, som att äta ute. Min inre dialog försöker övertyga, att pengar, det är det man ska ha, det som ger lyckan. En annan del av mig, säger något annat, något jag inte kan skaka av. Jag säljer mig själv, säljer min kropp, min identitet. För pengar, för att passa in för andra, de som köpt konceptet, de som inrättat sig i ledet, att det är så man hittar lycka. Horar för pengar. Hoppar in i ekorrhjulet och börjar springa. Ja, just så, där man bara fortsätter jobba och springa för att kunna göra av med mer och mer. Så som samhället har bestämt, att man är en bra konsument.

Sålde jag mig själv? Lät jag mig styras av någon annan än mig själv, och ser inte längre stigen? Lät jag mig styras av pretto egot, och missade stigen iaf? Även efter man har tagit beslutet, är det nog vettigt att känna efter. Känner jag skuld? Känner jag mig deppig, smutsig, dålig? Har jag trampat på några av mina egna värden för att nå det jag tror mig vilja ha? Eller känns det som jag fortfarande vandrar på stigen? Ja, jag fortsätter vandra.

Jag blir lite kluven, för jag vill gilla De Halvt Dolda, väldigt mycket, den där min serien av Jonas Gardell på SVT. Historier om vanliga svenssons, att få en inblick i hur det är i andra familjer, andra liv, precis som ens eget. Men varför ska allt vara så extraordinärt? Vitt eller svart. Det ska handla om skinnheads, helt ner-knarkade mammor, pappor som torterar sina barn, kristna religösa fanatiker. Vad händer med allt det där andra som ligger i grå-zonen, inte är så klippt och skuret och färdigpaketerat med etikett? Som kanske den där morsan som bara dricker lite för mycket ibland men inte ser de spår det sätter i sitt barn, eller den där pojken med fantasier om män som många unga pojkar har, hur osäker det gör honom i duschen på gympan.

Jag skrev sådana historier en gång, om att bli jagad av skinnheads och andra bråkstakar och dumma människor, i mellanstadiet. Och det är där sådana historier hör hemma för mig, de känns så grunda. Och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, åt att det finns en homosexuell man i princip varje familj det berättas om. Jonas, ponken, är inte det lite väl smalt, att det bara är de som är halvt dolda, halvt utstötta?

Men jag gillar att få lite insikter även i de där extraordinära familjerna, det ger förståelse, och det är insiktsfullt, så som han berättar. Och kanske man måste göra så, då man vill berätta. Jag vill hålla fast vid synpunkten att det inte behöver vara så extremt, så tilltaget, så uppskruvat. Jag vill få det till att även den lilla historien kan vara speciell, att den kan vara det inom oss. För det är där vi bestämmer, hur stor en sak ska vara. Och det är just de små sakerna vi, den stora grå massan mellan de där extremerna vitt och svart, befinner oss. Väldigt få befinner sig ute i spetsarna av tillvaron. Men kanske det är svårt att förmedla till någon annan, för att det är så eget och det måste komma en precis likadan individ för att den ska se det lika stort? Kanske därför Liza Marklund spädde på den där sanningen om mannen med de mörka grymma skräckinjagade ögonen?

Jag skrev om en fjäril en gång. En fjäril som förvirrat sig in i ett hus, i skydd från vinterkylan. Och jag kanske även skrev fortsättningen någon annan gång, men kommer inte ihåg. Jag önskar dock historien tog slut där.

Mamma, ville så gärna ha ett foto på den lilla fjärilen, för minnas det hon höll så kärt. Hon gjorde som hon gjort förrut, löste upp lite honung på ett fat, för att den skulle sätta sig på kanten och suga i sig av läckerheten. Men den ville inte. Hon föste den varsamt mot fatet, slö som den var av vintertiden. Men den flaxade iväg och satte sig för sig själv på golvet igen. Men mamma fortsatte. Hon nöp tag i den med fingrara över de ihopfällda vingarna och satte den varsamt på kanten igen. -Nej men... det är allt jag får fram. Gör inte så, den vill inte. Den prätte med benen och flaxade med vingarna så snart de blev fria för att skutta iväg, men såg inte den klibbiga pölen i mitten av fatet. Med benen indränkta, tunga klibbiga släppande efter sig, med klibbiga vingar som flämtade som för att få luft, kröp den bort mot väggen. -Oooh, nej lilla vännen... Den lämnades så.

Dagen efter, hade den förlorat alla sina ben utom ett. På slagsida låg den på golvet, oförmögen att förflytta sig från sin plats mitt på golvet. Hon älskade den där lilla krabaten, och det plågade henne att se den så. Hon hanterade det som sig bör, genom att inte prata om det, bli tyst då det kommer på tal. Pappa såg det, och tog med lika varsam hand upp den, bar ut den till förrådet och vinterkylan, och där fick den stanna, klara sig bäst den kunde.

...

Hon ville så gärna ha den där fjärilen kvar i henne, ville inte glömma den, ville kunna visa upp den, fånga den, äga den. Hon ville att den skulle göra som hon ville, accepterade inte den egna viljan, kontrollerade. Hon skadade den, så pass att den gick en säker död till mötes, om inte på vintern samma natt då frosten kom, så nästa sommar, hur skulle den klara sig? Hon älskade den till döds, dennes död.

9/11-2007. Jag har aldrig mött, en person som är så genom altruistisk som min mamma.
19/1-2009. Jag har aldrig mött, en person som är så egoistisk som min mamma.

Jag förstår inte riktigt, hur jag kan se båda dessa människor, i en och samma varelse. Jag kan inte undvika att känna mig som den där fjärilen. Jag känner kärlek större än berg, hur hon vill mig så innerligt väl, men också krossad av tyngden. Det känns även, som om jag blev utföst i världen, som med brutna revben så att jag knappt kunde andas, med deformerade ben så att jag knappt kunde stå, utan riktiga medel för att klara sig i den kalla världen. Men jag vill stoppa där, och inte lägga skuld på dem längre än så, bara känna, hur det var. Eller lägga skuld för att jag inte känner mig älskad, tillräckligt av dem, eller så som jag vill. Så som är riktigt kärlek för mig, då man njuter av den andre, glädjer sig, känner dess innersta, ger liv. Små insikter kryper sig på så sakterligen, som att det kanske kanske, inte är min sak att försöka förändra? Eller att det kanske kanske, är skuld som gör att hon är så tyst?

...

Det bubblar, sjuder inom mig på senaste. Jag ryter och attackerar till höger och vänster. Arbetsledaren på jobbet, både i fantasin och vid varje tillfälle som ges, och anledningarna tycks aldrig ta slut, en käftsmäll efter en annan. an sköter inte sitt jobb, inte så som jag tycker han ska, så som jag själv skulle göra. Förhållanden är så dåliga de kan vara. Ännu en dag idag, med 45 minuters arbetstid. Det tog 40 minuter att cykla dit och tillbaks i duggregn-snön. Nej, det finns inget minimum arbetstid, eller lön. Nej, det går inte att uppskatta hur länge det blir. Nej, det finns inget mer jobb hela denna vecka. Knytnäve efter knytnäve, och inget finns det att säga till om. Ingen talan. Inga rättighter. Men tyst, det är jag inte för det. Jag klagar och säger ifrån så fort jag kan. -Det där accepterar jag inte! Men mottagen, det blir man aldrig. Bara ett, jag förstår, men sedan frisägande från allt eget ansvar.

Och så är det mamma, som aldrig sluta vara mamma, så som hon är. Känslomässigt avstängd. Jag kritiserade, hårt, sa, att hon inte älskade mig. Det var så hon tog det i alla fall, då jag sa att hon inte vet vad kärlek är, riktigt omsorgsfull, livgivande kärlek, som man har glädje av och med. Motsatsen till då den är förstummande, kontrollerande, kvävande, icke livgivande, så som den känns. Var jag för hårt? Tanken sliter i mig då hon står där med tårar i ögonvrån, kämpar för att hålla dem tillbaka, men utan att röra en min, eller visa minsta svaghet. Och innan de bryter fram, vänder hon om och går ner längs gatan. Tyst, anklagar hon mig, för att inte älska henne längre. Det är så hon gör, ger skuld, varje gång man blir upprörd, och länge lever det kvar. Men jag tar den inte nu, skulden, det är slut med det, och jag skjuter den ifrån mig innan den biter tag.

Jag inser, att jag mest sysslat med ett sätt att hantera ilskan. Jag kritiserar, attackerar tillbaka, mot det som gör mig frusterard. Men det finns ju faktiskt andra sätt att hantera det, konstruktiva sätt. Att be om hjälp, stöd, för att lösa problemet. Att sänka kraven, som man själv har på situationen. Till och med att fly, ta avstånd, kan vara konstruktivt. Men den ena lösningen behöver inte utesluta den andra, och de kan avlösa varandra. För man behöver väl inte alltid attackera, men så länge man känner känslan, så länge man accepterar att den finns där, då kan man agera utifrån den.

Jag känner, att jag börjar ge upp på jobbet. Jag blev inte det minsta upprörd när jag hörde idag, inget mera hela veckan. Dels för att det var väntat, dels för att jag tappat suget, jag bryr mig inte. Det är inte mitt allt längre, det viktigaste i vardagen, som får tillvaron att gå runt. Och det känns som om jag borde ta mitt pick och pack och gå, ifrån stället jag inte känner mig respekterad. Så istället för att skicka långa och tidsödande krav till chefen, sänker jag kraven, och accepterar det som det är. Och sedan flyr jag, snart, så snart jag kan.

Men kan jag sänka kraven på mamma? Jag ser inte hur. Jag accepterar inte, hur hon är, hur hon aldrig mottager min känsla. Jag accepterar inte hur hon stänger inne sin egen frustration, aldrig visar den, aldrig tar den till sig. Hon borrar in dig i sig själv, ignorerar den, eller lägger den på lager. Effektivt sätt, så tar hon då ut den på mig istället. Den frustration som hon har kvar från sin egen mamma, som var precis likadan som henne själv. Hon löste aldrig det problemet, men tar nu ut det på de som inte kan säga ifrån, mormor som är dement, morbror som är "psyk-sjuk". Jag blir äcklad då jag ser henne med dem, hur hon klagar och rackar ner, gnäller, även fast de är förmögna att göra som hon vill. Och jag får känslan av att det beror på att jag innerst inne känner igen det, hur hon behandlat mig.

Bröderna, verkar ha sänkt sina krav, men jag ser inte hur jag ska klara det. Jag är inte intersserad av en så kärlekslös relation, känslolös, som bara är charader med falska leenden, inga äkta känslor. Jag ber redan om hjälp av pappa. Han som ska vara så klok, men som allt för ofta kommer med dn enda lösnigen: det är ditt problem. Det är mit problem att jag ser det som ett problem, det är jag som är stött, och inte den andra som stöter. Och visst, så säger till och med pretto gurun Kay Pollack, att man oftast inte är upprörd av den anledning man tror. Och jag tror hans ord, känner hans ord, hur sanna de är. Som arbetsledaren, det är i mångt och mycket inte han jag är arg på, utan situationen, för att jag inte får jobba, det är vad som gör mig stött. Men jag känner det inte som en lösning nu, för jag vet varför jag är arg, jag tror, att jag vet vad jag är arg på. Men de kraven, på en vettig relation, kan jag inte sänka.

Och får jag inte igenom de... återstår det bara att fly då?

I biosalongens mörker. En timme in i filmen kommer ett par in från sidodörren. På duken, har mamman till den lilla pojken precis dött, sorgsna violinstråkar ljuder, alla är på helspänn, och gör sitt bästa för att ignorera klackar som kloppar mot trappan, ytterkläder som prasslar där de slagit sig ner på en kant. De gör sitt bästa för att inte höras, då de tyst börjar viska sinsemellan.
-Men... det här är ju Australia, det här är inte den. Är du säker på att det var salong 5?
-Va? Ja, det stod så. Prassel prassel. Här, fem.
-Rad fem...
Det blir tyst några sekunder. Sedan prassel och kloppande med klackar då det nyanlända paret tar sig ner för trappan. Spridda fnitter hörs runtom i bioslanongen då dörrarna stängts. På filmduken håller en svart man upp en död kvinna mot en rödfärgad solnedgång, och skriker ut sin sorg.


Hemma, ser jag på högen. Undrar, hur jag ska hinna läsa ut alla de, innan månadsslutet. Jag måste förstå, hur allt ligger till, lösa gåtan, hitta lösningen. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då kan inget överraska mig, då finns det inget obekant som kan komma min väg, då kan jag hantera det, då är jag förberedd. Om jag vet allt. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då sjunger kroppen till mig själv. Ja, mera!

Känns lite skadat ibland, och därför har inte suget varit så stort på senaste. Men det finns väl ett annat sätt att se på det. Att jag måste hitta orden för att kunna förstå det. För, att det känns som om jag har missat en del i uppväxten, då jag egentligen skulle ha lärt mig. Vad är kärlek? Vad är en relation? Får jag bli arg nu? Det finns mycket, som inte känns lika tillgängligt att lära sig, nu, som vuxen. Men om jag hittar orden, hittar förhållingssätten, hittar språket, då blir det lite mer förståeligt, för mig.

Hitta språket, jag läste det någonstans (not till mig själv: jag förringar min egen tanke), men jag kommer inte ihåg var. Det är lite besvärligt det, för jag lånar det mesta, och mycket. Plöjer igenom det. Jag undrar, hur mycket av det som stannar. När jag ibland inte ens kommer ihåg titeln på boken förra veckan, vad har då stannat i skallen? Perfektionisten börjar tala då. -Kanske det är onödigt, kanske det finns bättre sätt att spendera tiden på, kanske du är ineffektiv, kanske inte perfekt! Men jag tar väl inte skada. Och på något sätt tycker jag mig hitta gemensamma nämnare, mellan helt spridda ämnen, eller hittar referenser. Då, sköljer en känsla över mig, en känsla jag inte kan sätta i ord, för jag saknar språket för den. Jag har inte lärt mig det än. Men en känsla av helhetsbild, så, hänger allt ihop. Då känns det som om jag har kontroll, älskar kontrollen.

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar i. Jag är förlorad. Jag är hopplös. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas att jag inte ser det. Jag faller ner i gen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar i, det är en vana. Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag vid sidan av.

Jag tar en annan gata.

Sista glöggen intagen, sista julpyntet borttaget, det gick på en kvart båda två. Så nu är det väl bara att börja längta, till nästa glögg, till nästa advent. För det är väl det, som gör det så speciellt. Saliga väntan.

Jag fick åtmistone visa upp det en gång, pynteriet, för den där vännen, hon jag tog till en syster en gång. Vi försöker alltid så inenrligt, att vara så djupa, så nära, så öppna. Så där som vi var en gång, den gången. Men det har aldrig nåt fram sedan dess, de fåtalet gånger vi försökt. Det har inte känts bra, det har varit något som fattats, men utan att jag kunnat sätta ord på det.

Men jag tror jag ser. Det handlar bara om henne. Då som nu. Allt som sägs vänds till om henne, när vi ligger i soffsängen och försöker vara innerliga, och jag börjar berätta, om något nära, hur jag är, växt upp, upplevt. Jag hinner bara öppna, så har hon avbrutit, tagit över, och gör det till hennes, berättar hur det är för henne. Var tog jag vägen? Jag låter mig försvinna, jag blir tyst, tyst irriterad. Är det jag som måste avbryta tillbaka? Vågar inte, avbryta och säga som det är, tala om hur jag känner, säga ifrån, hävda mig. Skulle hon förstå? Skulle hon ta till sig? -Snälla, låt mig berätta, lyssna på mig också. Jag gav henne chansen, gång på gång efter uppenbarelsen, hon missa varje gång. Så nu ska jag försöka undvika fallgropen.

Och hon den där med den andre. Hon bekommer mig inte längre. Hon passerar framför mig, och fortsätter bort. För jag har något annat, något eget, hon finns inte med i projektet längre. Och det känns bra...

Va tråkigt saker och ting känns, just nu. Oinspirerat. Jag undrar, vad som skulle göra det bättre. En rejäl jävla avhyvling kanske? Så det bara sjöng och ven i öronen långt efter att den fort genom luften. Då kanske man skulle komma upp på rätt köl igen? Men det känns, som om det är Janurai. Då allt är mörk och inget händer. Mörkerjanuari. Dysterjanuari. Bitterjanuari. Butterjanuari. Kukjanuari. Varför har du kommit? Så vad gör jag denna spännande lördagkväll? Samma som igår, ser dokumentärer på min dator och läser böcker... facklitteratur.

Kanske är det stämningen på jobbet som återspeglas i vardagen, för där verkar det dala, återgå till osäkerheten om man får jobba, då det bara blir då och då. Osäkert från dag till dag, och då man kan bli hemskickad när som helst, då jobben tagit slut. Bara de två heltidsanställda får stanna kvar då, för de ska ha sina timmar. Alla andra är anställda som extra jobb, bemanning, vid behov, och måste rätta sig efter de två. Inte rättvist för några öre alls. Ja ja... så är det. Bara att acceptera? Nej, långt ifrån, men bara att inse och inte ta åt sig tror jag. Inse att det bara är en dal i den eviga horisonten som är livet.

Kanske det nyfallna lagret av vitt puder kan lysa upp mörkerjanuari. Stunderna av ljus blir allt viktigare, ska tas till vara. Som igår på väg hem från jobbet, då vi blev hemkickade tidigt, fortfarande i dagsljus. Där vid kanalen vid järnvägsbron, med fartyget och solen, speglandes i isen, med ljummen choklad i pappersmugg. Det är stunder jag vill ta vara på.

Jag springer nästan hela vägen till bibblan. In i det sista, sitter jag och skriver ner citat från boken jag sträckläst sista halva, men inte känns klar med. Vakten har precis låst porten när jag kommer flåsande dit. Öppnar, kanske just för att han ser mina rosenröda kinder, ångande mun och bröst som häver sig. -Bara lämna böcker?

På väg hem genom gallerierna fångar ett Daim-stånd min blick. Forest Fruits, undrar hur det smakar, jag gillar daim, det var länge sedan. Jag fortsätter förbi, jag tillåter mig allt för sällan att njuta av det där, livets små läckerheter. Allt ska vara så perfekt, rent, uttänkt, kontrollerat, utan laster. Men 3för12, till och med min snåla perfektionist kunde inte motstå det. Och här sitter jag nu, med en glas glögg, knapprandes på Daim, som sjunger av blåbär.

Hon den där, från jobbet och fredags, är fortfarande i tankarna ibland, speciellt nät jag läste min bok, om ZEN. Hon är lite av en vad man i ZEN kallar en koan. En gåta, ett olösligt problem, en fråga utan varken rätt eller fel svar, men ändock som har ett svar. Det gäller bara att låta det komma till en själv, istället för att aktivt söka det. Inte reagera på alla impulser och tankar som väcks, köra på i de invanda mönstren från andra erfarenheter. Istället aktivt agera och lita på den intuitiva kunskapen, då tillfället kommer. Känslan, den som jag har så svårt att hitta ibland. Men jag mår märkbart bra av det, bara nu, den korta stund jag stötte på både henne och den andre, utan att fördöma eller möta med besvikelser och krav på upprättelse, fly eller stöta bort. Bara möta och välkomna, gåtan som den är.

Och är det en gåta jag kan ta något ifrån? Våga? Ja, sure, inte låta det gamla styra det nya. Spela spelet mer? Jag hatar spelet. Kanske för att det känns så främmande, konstigt, jag kan det inte, så att jag stöter bort det, förkastar det. Men medvetet för att det känns så fel. Det funkar säkert, alla som provar säger så. -Det funkar faktiskt, skrattar de, som om de vunnit på lotto. De har hittat en väg, till framgång? Men jag undrar, hur det förändar personen, som är under den där masken man visar upp? Masken som är förföraren. Nej, det känns bara fel och jag vill inte hålla upp någon mask framför mig. Jag vill bli tagen som jag är, inte som den någon annan vill att jag ska vara. Eller spela på andras fatila önskningar om att bli älskade. Är det han den där pretentiösa perfektionisten som är framme och nosar igen? Det tar jag i så fall. (Om spelet.)

Och jag ber ett stilla förlåt, både till er som faktiskt läser mig och till mig själv. För att jag är så dålig på att skriva här, där jag av hela min varelse vill skriva. Nästa år...

Jag vaknar, ser upp mot en himmel som börjat ljusna, moln och dis som börjar skingras och släpper fram den blå bakgrunden. Jag ligger i soffan, inlindad i den filt jag virade om mig natten innan. Halvnaken, med strumpor på. Jag försöker fästa blicken, den drar åt höger, vill inte. Det var länge sedan. Även om det bara är ett halvår sedan sist. Så mycket blev det inte igår men antar jag lyckats avvänja mig lite. Positivt. Jag försöker, men kan inte somna om. Och försöker, men kan inte stanna uppe. Kvar blir jag i sängen/soffan, och dagdrömmer. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så igår, med arbetskamraterna på puben. De närmsta, vi som jobbat mest med varandra. Ovant att se vissa ur sina arbetskläder, så olika, men ändå samma. Han och han och han och jag... och hon.

Jag kände mig rätt så hemma, rätt så pratglad, rätt så del av. Undrar hur mycket som var alkoholen. Men önskar bort den bittra eftersmaken som ligger kvar, ord som ekar och tränger sig på. För snäll. För feg. Varför lät jag henne gå? Hon som lockat mig så länge på jobbet. Varför släppte jag taget om hennes midja där i baren. Det dröjde inte länge förrän hon satt i den andres knä, och lät hans händer smeka på och uppför och innåt hennes lår. Jag satt som en fån bredvid ett tag, när deras uppmärksamhet försvann från mig och allt annat runtomkring och blev låste till bara de två, innan jag reste mig upp och gick.

Jag kände mig inte sårad. Lite förvånad över det, men tycker samtidigt inte att jag borde. Jag var ju lockad av henne, eller var det bara hon som lockat mig, samma sak. Om hon så snabbt satte sig i den andres knä, skulle jag kanske vara tacksam att det inte blev jag, om hon kommer gå lika snabbt vidare till nästa. Men det är ett uselt försvar, som faller lika fort som tanken kommer. Och jag är inte sämre jag, jag tar det närmsta och tillgängliga hela tiden. Jag kan också säga att hon inte är rätt ändå, att hon faktiskt passar alldeles utmärkt och bättre med han den andre. Men den ursäkten faller lika hårt som den första. Vem säger att man måste vara lika, och en sådan samarait som jag har ingen, inklusive jag, någonsin gillat. Bara ursäkter. En snäll dörrmatta.

Jag tänkte för mycket, även då, i stunden, när hon faktiskt stod och höll om mig, tittade nära och länge. För hon stod ju ännu närmre den andre alldeles nyss, varför gjorde hon det med mig nu? Hade hon inte redan valt? Ville hon bara ha uppmärksamheten? Den jag ser henne så gärna vill ha och tar av alla andra snygga killar på jobbet.

Feg, det var jag. Det tyckte även han den där latinamerikanen som stod i baren bredvid oss tidigare, och pratade på knaglig engelska. - You let her go to ease my friend! Jag kunde bara fortsätta le, och rycka på axlarna, innerst inne höll jag med. Om jag stannat i stunden, och inte brytt mig om det innan, hade jag kunnat våga då? Om jag inte brytt mig förrän problemet var framför mig, inte alltid är så försiktig och framtidsskådande, för att gå på en törn, spräcka den perfekta ytan. Vill inte leva så. Vill inte tänka så. Vill helldre vara rustad att ta emot törnen när den kommer. Förberedd, redo, inte fly från den, ta emot, skutta över, och gå viadre på andra sidan, som det lilla lilla gupp i livet det är, vad det än är.

Har en hel del att lära om livet, samhället, som det är. Jag klara inte att hävda mig alltid, eller hänga med i munhuggeriet. Har för lite träning i det. Men det är väl också allt jag kan, och ska, träna, på måndag, då jobbet väntar. För jag vill inte bli den där bittra gubben som sitter i lägenheten och tappat allt hopp om en ljusare framtid. Nej, inte som han. Helldre bitter som Clintan i så fall, som i filmen Gran Torismo, bitter men rak som doktor house.

Snö som kommit. Snö som gått. En vecka som kommit. En vecka som gått. Det har fortsatt i samma veva som den innan, ständig övertid. Jag är tacksam för det, vill jobba och trivs med det, men kanske det blev för mycket en dag. Morgonen är tidig och kvällen sen. Det känns som man vill få ut något av den. Inte bara jobba, äta, laga ny mat till morgondagen, och sedan sova. Försöker hålla sig vaken och hitta något vettigt att få gjort, skriva något, eller åtminstonde någon underhållning. Men det blir mest meningslös dimma av allt. Kanske var det det som blev för mycket tillslut.

På onsdagsmorgonen hade kylan kommit, men den höll sig ändå utanför den tunna men vindtäta skaljackan, värmen kom innifrån. Cyklen gnislade och protesterade dock, den som stått ute i regnet för ofta på senaste. Det var tungt att gå upp, även den morgonen, rent fysiskt efter den innan tyngsta dagen hittills. Också det, rent bokstavligt och fysiskt, med endast tunga paket att lyfta. Mentalt var sinnet dock som alltid, fjäderlätt och svävande. Så har det alltid varit, och jag är så oerhört tacksam för det, att det aldrig aldrig har känts tungt i sinnet att sätta sig på cykeln på den tidiga morgonen, inte ens i duggregnet.

Dels tror jag det handlar om att jag hittar en mening i jobbet. Det är ett sketet slit som inte många skulle göra frivilligt, utan glamour, utan prestige, inte ens bra betalt. Men jag gör det, något som måste göras. En uppgift ingen annan skulle klara att göra bättre, eller kanske inte ens klara att genomföra. Så tror jag, så känner jag. I det stora hela, är det en uppgift som är lika viktig som någon annan. Men kort och gott kan man nog sammfatta det med att, det är min uppgift.

Men denna onsdag blir speciell. Det blir ännu en tung dag, bara tunga lyft, hemmabiosystem i lådor stora som likkistor. Det blir det namn jag ger dem, likkistor, och det känns som jag borde ligga i en, för jag är helt slut på energi, ork. Och jag har ingen möjlighet att byta eller direkt vila. De flesta har truckkort, där på jobbet, och turas om med att sitta i truck och bära lådor, vissa sitter hela tiden. Jag kan bara bära. Och det finns ingen annan grupp jag kan byta med heller, med lättare lådor och lyft, de är skadade eller helt enkelt för små och svaga. Inte stor och stark som jag med mina 65 kilo(!). Det finns inga alternativ. Kanske var det det, situationen som var oförändringsbar?

Jag känner hur irritationen och frustrationen kommer krypande, i takt med att energin försvinner. Varför låter jag mig piskas så? Ingen annan behöver göra det, bara jag som är dum och låter mig utnyttjas. Inte ens kamraterna, som är ett stort glädje ämne och dragplåster till jobbet, lyckas få upp mina mungipor. De är envist riktade mot golvet där jag släppar fötterna. Sammanbitet, som ett åskmoln, väl gömt i ett blankt uttrycklöst yttre, går jag mot omklädningsrummet i slutet av dagen. Inte ens kylan som träffar lungorna när jag kommer ut genom porten. Inte ens den varma chokladen i pappermuggen jag har i handen ifrån kaffeautomaten. Inte ens de fjäderlätta snöflingorna som börjat falla. Inte ens det lyckas få mungiporna att rikta sig uppåt, ens för en stund. Det som jag normalt sett skulle njutit av, för varje sekund jag kände värmen som spred sig av chokladen, den som blandade sig med kylan från den kalla luften, betraktandes snöflingorna som dansar i luften.

Väl hemma, sitter jag bara, orkar inget annat. Jag värmer ett glas glögg, släcker och sätter mig bekvämt tillrätta i sängen där jag kan blicka ut över skyn och julbelysningen i balkongerna mittemot. Jag tror det ska ändra min sinnestämming, men tankarna bara fortsätter rulla, jag sitter kvar. Kramar det kalla tomma glaset hårt, som för att hålla det kvar, när impulsen av att kasta det hårt i väggen kommer. Det är tur ingen är i närheten, inte chefen, inte nån annan. Minsta ord skulle kunna få mig ur balans, så känns det. Jag gjorde nog klokt i att dra hem, snabbt, utan att säga mycket till hejdå. Jag spelar upp scenario efter scenario, där jag får uttr ycka min ilska, där mycket går fel. Bara worst-case scenarion, där allt slutar att till och med vara sämre än det är nu, då.

Den där meningsfullheten, som jag känner varje morgon, är då som bortblåst, och jag saknar den innerligt. Kvar har jag bara känslan att vara utnyttjad och det är nog bland de värsta jag kan känna. Kommer jag ens kunna ta mig till jobbet imorgon? Av alla dagar, då stor-chefen kommer på besök från sitt kontor. Hur ska jag få fart på kroppen om jag inte har viljan? Den kommer bara ligga kvar i sängen, under täcket. Så som jag sitter kvar där i sängen och stirrar ut på ingenting. Hela kvällen går, och jag sitter fortfarande, i sängen eller stolen framför datorn. Tittar på något meningslöst men är någon helt annanstans i sinnet ändå, ser bara rödfläckad ilska för ögonen.

Den tar verkligen över hela mig, hela min kropp. Alla de normala behoven och begären skuggas av det svarta molnet som dundrar och blixtrar till höger och vänster där inne. Var är min hunger? Efter en hel lång arbetsdag med övertid. Kroppen ska skrika efter mat, den gör alltid det, den är som en bottenlös brunn ibland, då. Både en och två middagar brukar gå ner på kvällen, och fika. Ändå går jag ner i vikt. Det första jag alltid gör, när jag komemr hem är att slänga av mig de svettiga arbetskläderna från hela dagen och kämpiga cykelturen, äta massa mat och sedan in i duschen. Då har jag blivit återställd, till stor del. Då börjar jag varva ner.

Men denna dag sitter jag fortfarande i arbetskläderna med intorkat svett, ända till kvällen, ändå tills läggdags. Äta lyckas jag, sent, och viss energi lyckas komma tillbaka, och även till viss del tränga bort det där molnet i sinnet. Var det så simpelt, frågar jag mig själv. Var det bara brist på e nergi? Jag brukar ju vara så, grinig och ilsken, så fort jag inte får mat när jag vill och behöver, alltid varit. Tanken slår mig på kvällen, vad är det som ändrats, vad är som är så speciellt med denna dag? Varför är jag så lack? För trött? För tungt? Det har det varit tidigare. För att jag sliter mer än andra? Inget nytt heller, jag gör det frivilligt varje dag. För att jag är utnyttjad? Jag tillåter mig själv bli det, varje dag. Och det är också något som irriterar mig. För jag vill ju hitta någon skyldig, i ilskan, med alla scenarion, någon som felat och gjort det här emot mig. Men alltid finns den gnolande känslan som säger mig att jag gjort det mot mig själv, att det lika mycket är min orsak, min egen dumdristighet.

Jag önskar jag kunde ta ut ilskan på någon, önskar jag kunde göra det nästa dag, men eftersom felet skulle kunna vara helt och hållet mitt eget, så skulle det kännas väldigt dumt efteråt. Jag lyckas på något sätt lägga det lite bakom mig till torsdagen, och då får jag också göra lätta uppgifter, packa om kexpaket och etikera dvd-spelare. Jag får göra det innan jag själv behöver säga till, så som jag planerat, att jag inte vill lyfta tungt idag, någon annans tur. Vill tro att han, arbetsledaren, insett det fysiska senaste dagarna, eller ser det i mina ögon, men är inte säker i slutet av dagen. När jag i slutet av dagen får veta att jag f örlorat två övertidstimmar veckan innan, för att jag tvingades gå hem tidigare än alla andra på fredagen, i brist på jobb, så kommer det där åskmolnet fram igen. Känner det inom mig, känner blodet rusa, blossa upp ansiktet. Jag låter det födas, använder det, energin. Men jag är stolt över mig själv att känna att jag behåller behärskningen. Att jag inte låter ord spottas ut, som jag ångrar stunden efter, som helt saknar reson, och att jag kan ta till mig svaren, lyssna och höra, och inte bli helt förblindad av ilskan.

Och det känns skönt, att bara få något lite erkännande, att de förstår att jag är arg, frustrerad. Att jag har all rätt till det, att det är bra att jag står upp för mig själv. Även den hårda men ändå väldigt mjuka arbetsledar Lars. Vi har ett långt samtal i omklädningsrummet efteråt, då vi både helst skulle jäktat hem. Det hjälper ju inte mycket, reellt sett, förändrar ju inget, att få förståelse. Eller så kanske det gör all skillnad. På fredagen är allt som det brukar, jag cyklar fjäderlätt  både till och från jobbet.

Det var, en lärofylld vecka. Sällen har jag blivit så lack, och det liknade mest en depp-dipp, med ungefär samma konsekvenser, att allt annat blev oviktigt, bara den svarta känslan som gnolade i kroppen betydde något. Jag är bra på att dölja det, för andra, känslorna som kommer fram. För bra, jantelagen som mamma gett mig, säger åt mig att inte känna, att det är fult att visa det. Men är ändå stolt över hur jag lät den komma fram. Utan att låta den ta över hela mig, låta den styra hela mitt sinne och kropp. Det är så, som jag faktiskt vill förhålla mig till den där känslan. Känna den, använda den, men inte styras av den.

Fortsatt, så tänker jag på, funderar på, filosoferar på, hur jag ska förhålla mig till den där känslan som vill att jag ska fly. Ta mitt pick och pack, och gå. Kanske, blir det en julnöt jag kan knäcka då.

Idag, första dagen jag får dagens gråa ljus i ögonen på en vecka. Annars har det varit annat ljus, artificiellt ljus som strålar från taket. Ljus som inte förändras med dygnet och natten. Alltid samma ljus, alltid lika ljust. Jag skulle kunna vara sur, uppgiven över den ständiga övertiden. Och visst kommer stunderna då allt känns riktigt tungt, och det blir tjockt i huvudet. Men de är få, och det är motvilligt jag går hem tidigt på fredagen, första dagen utan övertid.

Mmmm mmmm, jag är dålig på att sätta saker i ord. Varför jag ja si, varför gör jag så. Varför är jag vegetarian. Undrande frågar de vid fikabordet, då de börjar lägga märke till att jag alltid har sådan mat med mig i lunchlådan. Det är en negativ klang på det, känner jag själv, tycker jag själv, tyckte. -Du är väl inte en sån' där vegetarian elle!? -Jag äter vegetariskt, brukar jag svara. Hemma, annars äter jag vad som bjuds, vad som finns. Övergången har gått naturligt, med början för ett drygt år sedan, förra vintern. Övergången var total, att själv bara laga vegetariskt, till sommaren som kom och gick.

Jag är oftast så, på gott och ont, jag går på känslan utan att direkt känna den, bara följer. Egentligen är det allt jag vill och allt jag försöker lära mig att göra, inget jag vill förändra. Men den där känslan är inte alltid så sund, måste jag konstatera. Som känslan av att jag inte är önskad, som om jag är ett bihang, som om jag inte gör någon skillnad. Känslan som säger mig att ingen skulle sakna mig om jag imorgon inte skulle sitta där vid fikabordet. Ja den bubblar upp ibland, fortfarande, så kommer den krypande vissa perioder. Jag känner och går in i den nu.

Men känslan har inte så mycket verklighet bakom sig, det ser jag rationellt, men inte emotionellt. Jag måste konstatera att den värdefulla känsla jag alltid förlitar mig på är skadad i vissa anseenden. Och det gör mig lite rädd, och tveksam, och osäker. Inte för det förflutna, men framtiden. Det får mig att ifrågasätta alla de val och impulser jag träffar på. Var kommer denna känsla ifrån? Är den rätt? Eller gör jag något väldigt väldigt dumt nu igen? Gör jag om samma misstag? Är jag förblindad av mig själv?

Men kanske känslan inte är så fel? Skulle jag var saknad? Vem skulle de sakna? Vem är jag att sakna? När jag ser mig omkring vid samma fikabord, kan alla samfattas i en identitet. Inte verbalt, åtminstonde inte av mig, återigen fattas orden, men nästintill känslomässiga bilder. Han är han, som är så, hon är hon, som är så. Alla tycks ha ett koncept, en bild, av sig själva(?), som de följer. De säger det med ord och hållning, men framförallt vågar de visa den där bilden, vem de är, hävdar den där självbilden. -Den här är jag! -Men vem är du? Ja vem är jag, vet de? För jag ger ju inte av mig själv, jag ger inte av det jag är. Så skulle de sakna mig? Vad finns det att sakna om jag inget ger eller visar? Så kanske kanske känslan har någoting att säga mig ändå, och det blir upp till mig att göra något annat åt den.

Det känns som Julen är här, vilken dag som helst. Så fort som hela november gick. Jag tar glödd, röd och varm i glas, det är nog det bästa med min juletid. Och mer jul tog jag första advent, med kör i kyrka. Orgelmusik som dånade i hela salen, genom varje bänkrad och in i varje rumpa. Det kan bäst beskrivas som guddomligt, så jag antar att de uppfyllde sitt syfte. Men att sjunga om herren och sonen som ska komma och frälsa, känns rätt fånigt, och jag följer bara med halvt i texten under psalmerna. Jag ser mig omkring i salen, nästintill bara gråa och vita hår. Det är de som fortfarande växte upp med traditionen, då den fortfarande var inbiten. Jag undrar hur många av dem som egentligen tror på gubben i månen, eller bara är där, just för den traditionen.

Jag undrade också lite där jag satt, om inte kyrkan funnits, vad hade vi haft då? Vad hade människor använt för att knyta an till varandra, vilket gemensamma mål i livet att sträva efter. Vem skulle ge hoppet?

-Shitt asså, det är Helg.... ÄNTLIGEN, NU SUPER VI!!! WOOOOOOOOOOOOOOO!!!

Ja... shitt asså... det känns avlägset, och är avlägset, har inte varit berusad på länge. Ändå festat, om man nu kan säga det, för det är ju inte fest utan att man dricker, eller hur? Det är en märklig kollektiv dimma vi lever i, känns det som ibland. Hur blåsta vi är, och hur vi blåser varandra. I skrivande stund kommer det meddelande från kårhuset jag fortfarande får nyhetsmail av. -Kom kom kom, till Afterschool och sup med oss! Bara 25kr för Öl/Cider. Lets get Båstad tonight! Typ. Så, otroligt, djävla, fånigt, det känns, nu, när man ser det i vitögat.

Rör inte min sup!

Jag fortsätter insupa dokumentärer. Vill tro att det är ett försök till att bli mer jordnära. Inte sväva omkring bland molnen, utan stå fast på marken, så som den är, där människan är, där jag är.

Det sticker ofta i ögonen när man påstår något, som om att vi alla super för mycket. Jag förstår varför, jag känner igen det väl, när det är något eget som attackeras. Man får säga vad man vill, bara det inte är om något en annan tar sig för. Då sätts försvarsmurarna upp, direkt, och bågskyttar skjuter vilt från de höga tornen, det som omger det inre heliga. Man förkastar det den andra säger med fördomar, ignorans eller rena motattacker. -Men shitt asså, jävla moraltant! -Fan va tråkig han blivit på senaste, han vill jag inte umgås med längre!

Svårt är det, när man måste särskåda sitt egna heliga, det gäller det mesta. Men vill också tro att det är bland det alldra största. Jag har inga illusioner om att det inte kan vara några som läser detta, och tycker samma sak om mig. Att jag är en moraltant. Att jag borde hålla mig för mig själv. Eller att de inte vill läsa mig längre. Men det är helt och hållet dennes problem, hoppas de samma inser det, att det är de som tar åt sig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva här, just nu. Det mesta känns lite fånigt, och krystat. Jag får alltid sitta och klämma ut allt som ska skrivas. För jag måste ju hålla bloggen vid liv, jag som vill vill skriva skriva, så ett blogginlägg var eller varannan dag, borde ju inte var så svårt? Så det måste jag ju.

Jag försöker fortfarande, för mycket, hålla kvar i fåniga önskningar och fåniga begär, som inte är mina. Man måste ju bli någon, bli erkänd, göra karriär, stadig inkomst, skaffa flickvän... and then some. Nej, man borde frigöra sig från allt det, det som är fåniga påtryckningar från världen utanför en själv. Borde sluta göra saker, sluta tänka. Bara göra ingenting, utan mål, rensa huvudet på tankar. Bara för ett ögonblick. Jag undrar, vad som skulle finnas kvar då. Jag? Vad skulle jag vilja göra då? Det, vill jag göra.

Men sluta klämma fram blogginlägg som bara är platta och fåniga, ska jag. Låt det rinna, det är mitt nya motto, låt det komma av sig själv, om det vill.

Hej.