Kyssjukan
Det var körtelfeber. Kyssjukan, som doktorn kalla den. För att den främst smittar genom saliv, och vanligt bland ungdomar. De flesta har det någon gång i livet. Jag läste på lite mer om den direkt när jag kom hem. Det dröjer normalt 4-6 veckor från smittotillfället till första sympton. Det skulle stämma bra med en viss Scout, den person jag varit mer intim med än någon annan. Hoppas bara inte hon har det också, utan kanske bara bar på viruset. Inte hört annat.Det var länge sedan jag var hos doktorn inser jag. En gång under lumpen för sex år sedan, det var senast. En släng av influsensan som jag fick en penicilin-kur till. Jag undra varför, det dröjt. I skolåldern känns det som det var med lite jämna mellanrum. Man ramla och slog sig lite mer då, och gick åtminstonde till skolsystern för koll då och då fram till gymnasiet. Vill gärna tro för att jag aldrig varit riktigt sjuk sedan dess. Vad jag kan minnas har jag inte det, men tror inte det är hela sanningen. Tror det hänger ihop lite med att försöka "bli vuxen". När man flyttade hemmifrån. Att bli mer självständig. Kunna klara sig själv, utan föräldrar eller andra som vakar över dig.
Det visade ju sig at jag inte behövt gå till doktorn nu heller, då det inte finns något att göra. Men det var skönt att få beskedet. Det kändes bara skönt att höra att det var av en anledning att jag varit så trött och orkeslös den senaste månaden. Att det inte bara var jag som var lat eller orkade ta tag i saker. Jag blev glad, lättad, av att höra det. Det var kanske inte är lika roligt att få veta att det troligtvis kommer fortsätta lika lång tid till, innan kroppen lyckas så ut viruset själv (finns inget vaccin), eller rent av flera månader. Men det känns mindre viktigt, både när jag hörde det och nu, och förhoppningsvis imorgon, och om en vecka.
Jag kan åtminstonde röra på mig lite, träna lite lätt, gjorde det idag. Orkade knappt röra mig efteråt. Kom på mig själv att sitta som ett fån på pallen en meter framför tv'n, stirrandes på något meningslöst. Men det var skönt ändå, att kunna aktivera sig. Och trots allt skönt att jag inte har många måsten just nu. Jag har en anledning till att ta det lugnt, vila. Så trött. Får bara se till att jag inte använder det som en ursäkt till mig själv.
Och det är skönt. För det känns som jag fått pusselbitar på plats. Jag förstår. Jag måste förstå.
Men lite tråkigt var det att min främsta nyhets- och informationskälla, Aftonbladet.se, visade sig ha lite fel. Men det var ingen nyhet i sig.
Hela livet är i paus-läge
Jag är berorende av en stadig dygns-rytm inser jag. Regelbundenhet. En rutin att hålla sig till, men runt den fylla med vad som faller mig in. Jag vill vara spontan, tycker jag är det. Men vill samtidigt ha rutinen i vardagen att falla tillbaks till, vid slutet av dagen. En trygghet kanske, att jag inte halkat snett. Fortfarande är på spår, mot de mål jag vill nå.
Men rutinen är som bortblåst sedan början av månaden. Skolan tog slut. Och samtidigt drog jag på mig en infektion. Något virus som inte vill släppa. Det har gjort all träning uteslutande. Tillsammans med skolarbetet var det vad som upptog hela min stadiga rutin. Jag försöker hitta substitut. Men orken finns inte där. Aptiten och energin lyser med sin frånvaro.
Det känns som allt kommit i paus-läge. Dagarna går, inget förändras, inget händer. Jag befinner mig på samma plats. Personerna i min närhet likaså. Men jag trivs där någon av dem är. Det är svårt att hålla skenet uppe, att allt är bra. Varken vill eller orkar göra det.
Det blir att beställa tid hos doktorn imorgonbitti. Jag sätter mina förhoppningar på att allt ska bli bättre, bara jag blir frisk. Att jag kan få tillbaks någon typ av rutin.. att jag kan få ork till annat då.
Oskuld vid tjugofem
Det beror väl mycket på personen, men i min kompiskrets är det verkligen inget ovanligt, och det är också därför som jag tror det dröjt. Av de sex grabbar i mitt kompisgäng som jag hållt ihop med de senaste tio åren har endast en flickvän, och den enda som haft det. Det har aldrig varit på tapeten. Ingen som dejtat eller träffat knappt någon tjej. Varför, vet jag inte, men vi har nog kollektivt påverkat varandra, omedvetet.
För rätt så exakt ett år sedan, efter en värdelös 25års-dag, så bestämde jag mig dock för att förändra mig. Jag skulle ha firat ihop med andra, i grabbgänget, som fyller ungefär samtidigt. Men dagen innan får jag veta att de hade ställt in, och glömt säga något till mig. Så där stod jag. Ensam. Övergiven. Och skulle fira en av mina större födelsedagar. Hade åtminstonde kunnat fira med familjen, men det hade jag skjutit upp, för att vara med kompisarna. Jag bad dem dra åt helvete, stängde in mig i lägenheten och deppa ihop. Det var början på en förändring i mig. Jag fick i alla fall reda på vilka som var riktiga vänner, som kom över på födelsedagen och fira av mig och gjorde det bästa för att glädja mig. Det är jag evigt tacksam för.
Jag ville aldrig känna som jag gjorde då igen. Så ensam, utan riktiga vänner, vilket jag trots allt hade. Men jag bestämde mig ändå för att söka mig utåt, utanför vänskapkretsen, samma jag haft i tio år. Jag ville inte komma i samma situation igen, att bli övergiven av de enda vänner jag hade. Och jag ville träffa någon, att dela med mig till. Och jag har ändrats. Det har skett gradvis, och sker fortfarande, jag har hela tiden känt det. Det sker i hela mig. Det största förändringen i mitt inre tror jag är att jag låter känslorna ta plats, den plats jag aldrig gett dem förrut. De som känner mig sedan tidigare ser samma kille verkar det som, det är svårt att bryta en bild av någon. Men inte de som träffar mig nu, och det är jag glad för, för de ser mer av mig.
Jag Har varit desperat, det är inget jag sticker under stolen, och skulle då ha tagit första bästa tillfället för att bli av med den. Oskulden. Det är patetiskt, men ibland har jag verkligen trott att jag skulle bli "den siste oskulden i världen", att jag skulle "dö som oskuld". Jag har till och med trott att allt har varit fake vid ett kort, svagt ögonblick. Att ingen egentligen hade sex. Att det bara var skådespeleri och specialeffekter, som man ser. Då var jag tvungen att ge mig själv en rapp mental-örfil.
Men så fort jag började komma ut, träffade flickor, så la sig allt behov av att skynda, bara för att. Det jag egentligen ville ha var kärlek och närhet, det insåg jag tidigt. Jag insåg också att jag skulle kunna få det att ske om jag ville, som jag inte trode innan. Men jag hade redan "väntat" i tio år, så skulle lika gärna kunna vänta i tio till. Om det nu var det som skulle krävas för att träffa någon speciell, som det skulle betyda något med. Någon fin. Inte nödvändigtvis "den rätte", eller den jag ska spendera resten av mina dagar med, det är svårt att veta. Men det skulle också vara fint.
Av en händelse, och en dryg månad sedan, så är jag inte längre oskuld. Och dessutom tjugosex nu mera. Det skedde inte som jag hade trott, fantiserat om, dagdrömt om. Det var en kväll jag knappt kommer ihåg, inte exakt åtminstonde, hur jag träffade henne. Jag hade aldrig några intentioner eller förväntningar. En sak ledde till en annan. Efter vi dansat och tryckt våra kroppar, gick vi ut från stället tillsammans. Stog och kramades, och pussades, mitt på ett torg. Och frågade jag ville komma hem till henne, för att sova. Det skulle bli mys tyckte jag. Sova bredvid någon, var ett tag sedan då.Hon finns nämnd längre ner, Scoutern. Hon var fin. Hon är fin. Hon var tålmodig. Pressade aldrig, utan skedde helt på mitt initiativ, min takt. Och det kändes helt rätt, och som om jag var redo. Att det var rätt i tiden. Det har varit tillfällen innan, i säng med kvinnor, som det skulle kunnat ha skett. Men det är jag glad för att det inte gjorde, för jag tror inte jag var helt redo då. Då har jag varit fumlig, nervös. Trevandes fram på de första utforskningarna av en kvinnas kropp. Men allt sådant var som bortblåst nu. Mycket tackvare henne, tror jag i efterhand. Jag var avslappnad med henne, trygg i mig själv. Hon lät mig utforska. Och hon gav, av hela sig. Och hon tog, av hela mig. Jag kan inte i min fantasi önska mig något bättre och finare person att ge min oskuld. Hon vårdade den väl. Även om jag inte berättade för henne innan, först efteråt. Det var knappt hon trodde mig.
Jag träffar henne inte längre, en annan vän kom emellan. Min "bästa" vän. Annars skulle jag ha velat utforska tillvaron med henne mer. Om det är något jag ångrar så är det just det, timingen. Den kunde ha varit annorlunda. Men jag ångrar aldrig att jag träffade henne, och det som skedde. Det var bara rätt. Kommer aldrig att glömma dagarna, eller henne, den rödflammige Scoutern.
Behöver tårar alltid vara ensamna?
Det är inte långt till tårarna för mig, med hur jag är idag, men så har det inte alltid varit. Nu, går det oftast i perioder, när jag är emotionellt mottaglig. När jag reflekterar och analyserar mycket, över allt möjligt, som hur man levt.
Det är skönt. Befriande. Att gråta. För ofta är det inte bara tårar av olycka, utan en blandning. Som insikten i hur mycket min mamma älskar mig och hur väl hon känner mig, men trots det hur lite det är jag känner att jag kan berätta för henne. Men det är nog därför det känns så skönt då. För det är inte bara miserabelt och ont. Det är även något väldigt fint bland det och det är det man ska lyfta fram. Ta till sig. Komma ihåg till kommande dag. Men mest är väl tårarna om saknad. Om det jag inte längre har, eller önskar jag haft. Men det i sig, det som man saknar, är också något fint, och minnena av det stannar kvar och komemr till ytan efteråt.
Jag kunde inte stoppa tårarna i helgen när jag hörde en viss låt. Sweet Misery med Lisa Miskovsky. Aldrig fält några tårar kring den låten förrut, bara tyckt det är en grymt skön låt. Det var även till den som tankarna kring detta kom. En behaglig misär. Så kan det vara. När man är ledsen vet man åtminstonde vad det är man känner, vet vad det är man saknar. Jag måste bli påmind ibland verkar det som. Hur jag ska tolka det vet jag inte.
Jag satt i segelbåten med bröderna, när låten kom på radion. Jag vände bort ansiktet och blickade ut mot horisonten och solnedgången, och lät tårarna sakta rinna nerför kinderna. Vet inte om bröderna märkte något, brydde mig inte heller. Även om de skulle ha gjort det, skulle de inte sagt något. Jag vet inte varför tårarna och musiken är så starkt sammankopplade. Det är oftast då jag låter tårarna komma fram. Och efter det blir jag alltid påmind av samma känsla när jag hör samma toner och texter. Och det blir bara fler och fler låtar. Det är inga nya känslor man själv har, det finns oändligt med texter som beskriver vad man själv känner.
I min familj är min mamma den enda jag någonsin sett gråta. Främst när det handlat om mina morföräldrar, som är gamla och knaggliga, eller när hon bara blivit ledsen, beskviken... Men när hon gjort det har hon alltid sprungit undan, låst in sig, och egentligen har jag väl aldrig sett en tår. Aldrig hunnit. Jag vet inte om det är därför jag har tyckt tårar har varit ett tecken på svaghet. I den grabbiga familj som mina två bröder, jag och min far skapar, med min mor.
Det är väl skönast att gråta ensam trots allt, tycker även jag nu. Det är få saker som känns så befriande att låta känslorna härja, ge dem fritt spelrum. Både de otrevliga och de fina.
Dubbla budskap, vilket är rätt
Jag ska sluta skriva om henne så mycket, men just nu tar hon all min kraft och tankeverksamhet, vännen.
Jag försöker förstå henne. Och jag gör det till en viss del. Hur hon sprider all sin misär till människorna omkring henne. Men samtidigt vill jag ju respektera hennes vilja. Om hon inte vill veta av mig så kommer jag göra henne till vilja. Och det säger hon i princip i varenda meddelande: "jag har inget förtroende för dig längre", "det du sa sist var droppen", "det finns inget du kan säga", "låt mig bara vara".
Ändå blir jag lurad av henne varje gång. Att svara på hennes frågor, eller "tvingar" mig att förklara mig själv, när hon spottar ut sig någon absurd tolkning på mina ord eller handlande. Och varje gång, vad jag än säger, så är det något fel. Och om det inte är det i just då, så hittar hon något gammalt. Hon letar ständigt efter konflikten. Jag borde göra som jag redan hade bestämt att jag skulle göra. Hålla mig undan, vänta ut henne. Men finnas där i bakgrunden, inte få henne att känna sig övergiven. För i grund och botten vet jag att hon känner sig ensam och behöver känna sig uppskattad och att hon har stöd. Det har hänt saker i hennes liv nyligen, det är därför hon är nere.
Samtidigt som jag försöker förstå henne, så vill jag självklart respektera henne. Om hon inte har något förtroende och vill bli lämnad i fred, så ska jag det. Och det säger jag, att jag backar, tar ett break, jag vill ju att hon ska veta varför jag inte kontaktar henne, men jag finns fortfarande där om hon behöver mig, bara ett mess ifrån. Men det var fel också. Då bröt jag ju löftet att alltid finnas där, då var jag egoistik...
Först tänker jag hur fel hon har, igen, men... ja, jag är nog självisk och egoistisk. Jag förvånas över hur klarsynt hon är. En glimt av sitt forna jag. Det var inget nytt direkt. Jag har tänkt på det ett tag på senaste, att jag känt mig självisk. Att jag egentligen bara bryr mig om mig själv, att jag vill kännas behövd. Men om jag inte gör det längre, varför då hålla löften vid liv. Jag frågar mig om det är en naturlig känsla att ha? Ja menar, om hon säger att hon inte vill veta av mig, varför då dröja mig kvar? Men vad hände i så fall med det att "Ge och inte begära något tillbaks", jag begär ju något. Jag begär bekräftelse, när jag bara kunde ge och finnas, som jag sagt att jag skulle. För alltid. Jag sviker mina egna ord. Eller är det hon som får mig att känna så, för att dra med mig ner igen... Hur länge ska jag fortsätta att vara hennes slagpåse som hon kan ta ut all sin ilska och misär på? Jag vill åtminstonde inte sluta som en till person i hennes liv som hon lever i ständig konlikt med, det har hon nog med personer för redan. Men samtidigt vill jag inte bli utnyttjad, en person som bara slängs/sätts åt sidan när den inte behövs längre.
Jag är en logiskt tänkande människa, men det är inget som är logiskt med henne. Varje sak hon säger måste jag analysera för att veta vad det är hon menar, eller var den tanken eller kommentaren kom ifrån. Och jag måste välja mina ord... för att inte säga något hon kan tolka annorlunda. Hon är mästare på det. Hitta ett dolt budskap i orden som jag aldrig menat. Jag vill inte ha det så. Jag vill kunna va spontan, avslappnad, säga vad jag tycker och vill. Men det är jag så långt ifrån jag kan vara med henne. Det brukade inte vara så. Det brukade vara tvärtom. Men så ville hon inte ha det.
