... oskyldig pojke ...

Jag har hittat ett hem, backpacking.se. Det är ju det jag alltid velat, varför har jag inte? Med en ryggsäck på ryggen och bära mig själv fram med fötterna, vandra, är vad jag vill. Kanske det gör utsidan.se mer mitt hem, för jag vill ut i vildmarken. Jag önskar jag var där nu, jag längtar verkligen till att komma dit. Ja, jag längtar efter det, vad jag kan komma ihåg mer än någonsin. Fast då kanske man måste bortse från kärlekar och det går ju faktiskt inte riktigt. Det är verkligen starkare än något annat, nästan så att jag tror jag är lite rädd för det nu.

Jag lever mig in, helt. Det är som om jag redan är där, ute i vildmarken, vandrandes. Det är nästan så att jag är där, på sätt och vis är jag det, knappt närvarande här där jag är nu. Jag kan inte få nog av det, letar och läser allt jag kan hitta. Allt för att hitta min, den där ultimata rutten, där jag får uppleva allt. Mitt tredje hem får väl bli maps.google.com. Och planerar in i minsta detalj, in till minsta tändsticka, vad jag ska ha i ryggsäcken. För den ultimata packningen. Men det var ju så jag inte vill göra. Det var det jag lite föraktade när jag betrakatade en kvinna på bussen för ett par veckor sedan, som plöjde igenom en turist-guide över ett land. Att knega ihop pengar under ett år, för att ett par/tre veckor om året göra dröm-resan till ett exotiskt land. Och dag för dag besöka alla de sevärdheter de läst sig till i sin lonelyplanet-guide, och där emellan övernattar på de förbokade hotellen.

Det var så jag inte ville göra, men nästan så jag gör. Jag får väl helt enkelt inse att till viss del behöver man göra så, men det jag håller på med börjar nästan bli fanatiskt, jag kan inte sluta. Jag tror mig veta vad det är, mitt gigantiska kontrollbehov, perfektionisten i mig. Jag tror mig få någon slags kontroll om jag tänkt på allt, då har jag koll. Men på vägen försakar jag annat. Det känns inte hälsosamt ibland, som nu. Och det är med största möjliga möda som jag lyckats slita uppmärksamheten och faktiskt klarat av att ta två steg som jag skulle göra. Labbar i förra veckan, och tentan i denna. Två steg i rätt riktning, men flera svåra kvar.

Jag måste hejda mig, jag tvingar mig själv till det. Jag vill inte ha allt planerat. Jag vill ta mig fram, här och nu, där och då, så som det blir, den väg som läggs vid mina fötter.

Jag vill ta min ryggsäck och gå. Ut, frammåt, utan mål, men dock med en riktning. Jag smider planer för hur det skulle kunna gå till. All packning, utrsutningen som skulle behövas för att klara mig på egen hand, har jag planerad. Det och det har jag. Det och det behöver jag. Jag kommer på små bra-att-ha-saker lite då och då och gör en mental not. Det måste jag ha med!

Jag tittar på kartor. Från Norrköping, söderut. Det är den generella riktningen. Men vart skulle jag vilja gå? Vart skulle jag kunna gå? Jag vill inte göra som andra, som jag iaf tror är det vanliga. Låna en bok om området, landet, dit man skal. Läsa sig till så mycket man kan, om historia, fina platser att besöka, bra resturanger, hyra bil sedan ta sig till alla de sevärdheter man vill se. Jag vill gå, vara en del av omgivnigen, hitta de fina platserna, men ta mig dit med egna fötter.

Det känns inte som jag lyckas förmedla vad det är jag vill egentligen, vad det är jag vill uppnå. Det känns, nu när jag skriver, som det är något jag borde gå ut och leta efter. Men jag vet inte vad, eller hur lång tid det skulle kunna ta. Vad har de där duvorna som sitter på fönsterblecket för syfte, mening med livet? De som sitter där i skydd för regnet under natten. Den ene håller vakt med ena ögat öppet, spanar på mig genom fönstret när jag närmar mig. Medans den andre sover, med näbben instoppad i fjäderdräkten. På morgonen, med soluppgången, så vaknar de. Sträcker på sig, putsar sina fjädrar, och beger sig iväg till nån vattensamling.

Det känns som en lika meningsfull tillvaro som jag lever nu. Varför skulle den vara sämre. Jag vill leva så. Vakna med soluppgången. Leva med dagen. Somna med solnedgången. Sova med natten.

Jag började planera och fantisera i mitt huvud, så fort jag sett klart den där filmen, Into the Wild. Allting var så klart då, allt kändes så naturligt. Det är det här jag ska göra! Det jag alltid velat göra! När ska jag gå? Det är ju den här årstiden jag borde, måste, göra det. Sen blir det bara kallt och regnigt. Eller snöigt. Men jag kan inte släppa allt nu, som jag skulle vilja. Klarar jag verkligen att vänta med det till nästa säsong? Ett helt år?

Det var förr förra helgen, men för varje dag som går känns det som visionen av mig, där i framtiden, grumlas och blir suddig. Som en dröm som glöms bort, ju längre tid man spenderar vaken. Jag har vaknat, dags att börja leva.

...

Jag blir lite fundersam på hur suget efter att komma ut i vildmarken går ihop med suget av att bosätta sig i Stockholm, stor-staden, men bara för ett tag. Men det är ju inte så att jag vill fly från allt vad folk heter, helt ut i vildmarken. Jag var och hälsade på Mormor som bor på Gärdet förra helgen, och fick lite tid att gå runt själv genom stan. Den känsla som slog mig, var att det kändes som en mer öppen och accepterande atmosfär. Inte lika dömande och trångsynt som på andra ställen. Extremt mycket i den "lilla by" som jag växt upp i, men finns även en släng av det i Norrk.

Men jag tror verkligheten får komma först. Det finns saker jag måste ta tag i först, som faktiskt både är och känns viktigare. Jag lyckas dock greppa tag och hålla kvar drömmen, visionen, den finns kvar. Planen finns kvar, men reviderad och kommer nog att bli reviderad både tre och fem gånger till. Men den finns.

Labbar. Tenta. Examen. Jobb. Flytta. Pengar. Gå.

Jag blev riktigt glad när jag hörde vem som framför Frankrikes bidrag i Eurovision. Sébastien Tellier, som jag verkligen önskade jag kunnat höra när han spelade i sverige i veckan. Det var en nyhet för en tid sedan, när han för andra omedvetna bestämt sig att sjunga på engelska. Till och med parlamentet gjorde utalande om landsförräderi(!). De kan vara roliga, de där fransoserna. Men det är väl mest att det är så främmande, från svenskens stora avsaknad av stolthet av sitt land och språk.

Hoppas verkligen han gör ett lyckat framträdande och att det går bra, att folket av europa röstar. Om han nu själv vill vinna, men han verkar ha en skön inställning till spektaklet.

Jag fick ett tips om en film, och även om jag redan hade den var den helt på pricken. Jag. En film som jag redan på förväg känner är min typ av film, med en karaktär jag helt kan leva mig in i och relatera till. De på filmen, känns som jag. Det är filmer som lämnar avtryck. Jag hade två andra sådana filmer till som låg och väntade, som kändes Jag. Alla tre väldigt olika, men förenade med riktigt bra skådespeleri och helhet, med budskap.

Jag vet inte om det är som i den första filmen, In The Land of Women, att jag projicerar ut mig själv allt för mycket, att jag så innerligt vill vara som karaktären på bioduken, att det tar överhand? Han i filmen, gör det med de han träffar, projicerar ut en föreställning, fast de kanske inte alls är så. Så kanske jag också är, eller är det bara just en sådan där projektion jag gör, att jag är som Honom? -Klurigt.

Jag försöker relatera till den andra mannen också, He Was A Quiet Man (Christian Slater). Tyst är jag ju. Och kan innerligt leva mig in i hans situation liknande som liknar Office Space, med meningslösa, hjärndöda uppgifter. Och sitta instängd i sitt lilla bås i en i övrigt gigantisk kontorsmiljö. -Shitt banan, jag vill inte tillbaka dit, till det gamla jobbet. Men lika schizofren som honom är väl svårare att relatera till. Dock intressant på andra sätt, och med aktuella tankegångar.

"It was easier in the past. A man knew what it was to be a man. You stood up for things that were wrong. You had the right to do so. You were expected to do so. Then something happend. We passed laws of decency. Lawyers became our shepherds. And what was once a fairly easy thing to understand, became muddled in the bureaucracy."

Och sen den tredje, den jag smygtittat på, väntat med, sugit på. Det är jag bra på. Och det var verkligen en karamell för sinnet, Into The Wild. Jag så innerligt göra som han, ta min ryggsäck och gå, bara gå. Lämna bekvämligheter bakom mig och med det, den meningslösa konsumtionen av förströelser. Den sitter i, filmen, i mig. Och jag behöver nog mer tid till att bearbeta den...

Jag vill verkligen relatera till han där, Chris. Det är kanske snarare så att jag introjicerar de där karaktärerna på duken. Jag önskar jag hade samma bakgrund, att den var lika tydlig och spektakulär som det är i filmen. Det skulle vara enklare så, jag skulle kunna förstå mig själv. Det skulle ge mig en glimt av mig själv utifrån och även som en manual, för livet.

Men jag är inte som han eller någon av karaktärerna i filmen. Jag önskar inte heller det. Jag kan relatera till dem, vissa mer än andra, men de är inte Jag. Jag har ett helt eget förflutet, unikt förflutet, som jag själv måste ta tillvara på. Ta reda på. Förstå. Lösa.

Hemkommen från byn, det mindre samhället jag växt upp i, och kan konstatera att Allt är som vanligt. Sorgligt på ett sätt, tryggt på ett annat. Jag sitter i samma skara av människor, men känner inte att jag passar in. Jag undrar lite vad jag gör här, fortfarande. Jag vill inte prata om samma saker. Jag klär mig annorlunda. Jag är annorlunda. Jag undrar om hon där på andra sidan bordet, den nytillkomna flickvännen, också kanske känner sig annorlunda. Jag tycker mig se det, men det kan lika gärna vara min föreställning. Hon sticker ut, klär sig annorlunda, minimalt kan man nog sammanfatta det bäst. Inte som de andra bönderna.

Allt fortsätter som vanligt på kvällen. Efter ett par öl i magen börjar de stora frågorna disskuteras. Och den "olycklige" är ett nytt ansikte, student från Kina. På knagglig och sluddrig engelska börjar den ene disskutera världspolitik. Det är lätt att tycka med ett par öl, speciellt för honom.

Det fortsätter som vanligt. En annan får lite inte bara sina egna öl i magen, utan snor (under senare stor uppståndelse) utan även någon annans sprit. Och däckar innan tio i en säng. Ibland vaknar han och stapplar runt i lägenheten, på väg till toaletten. Men senare ska han iväg och sova på annan plats, det är han världspolitikern som tar tag i saken och drar upp honom på fötter. Han ligger då förtillfället knappt nåbar i hallen. -Näh, här kan du inte ligga! Ordning och reda, det är hans motto. Han skulle passa som dörrvakt tänker, jag då, har kroppshyddan för det också. Där skulle han kunna stå och disskutera världsliga problem med arbetskamrater och gäster. Kanon!

Det slutar gott tillslut, alla hittar till sängar. Byn kan sova. Den har klarat ännu en valborg. Det känns tryggt, att inte mycket har förändrats, men jag ändå fortsätter att glida ifrån den världen.