... oskyldig pojke ...

Jag gillar Juno. Jag gillar henne och jag känner henne. I mitt liv kallar jag henne Louise. Fast hon är egentligen bara till hälften lik henne. Hon är inte så där lite pojk-flicka och går sin egen väg, utan att bry sig om normer eller andras åsikt. Hon är flick-flicka och vill passa in.

Jag älskar attityden. Någon som är rak. Med lite grow humor. Icke-hycklande. När jag tänker på det, så känner jag en annan Juno. I högskolan gick vi i samma klass. Hon var inte mer än 19-20år och fick två hela barn, under den tre åriga utbildningen. Hon var cool. Så innåt jävla cool. Hon var rak. Spontan. Hon hade integritet att det fyllde hela klassrum, och blev över för alla där. Hon stod upp för sig själv, och det hon trodde på.

Ja. Jag dras till sådana personer. Som House, det är kanske därför jag gillar honom så mycket. Han är ju också mycket en sådan person. Han är inte ond, men han hycklar inte med andras känslor. Är inte rädd att såra, om det är det rätta. Och lite små grov humor, är en stor underdrift. Han skulle jag nog också bli lite kär i om han hade bröst. Om det nu behövs...

När jag tänker på det, så är/var inte Louise alls så mycket av en Juno. Inte på det sättet åtminstonde. Men hon var spontan. Gick på sin initution. Och den gjorde nog henne lite förvillad ibland. Hon gjorde det den sa för stunden, utan att reflektera. Men tankarna var kvar i hennes ex-appe och hon kunde nog inte riktigt sortera ut de tankarna. Som uppenbarligen även fanns på mig. I motsats till vad jag var så övertygad om att de inte var det. Att de bara fanns hon de gamla exen. Men hon blev ju sårad. Det misstror jag inte.

Jag ler. Nu efteråt gör jag det. Det är kul att tänka tillbaka på. Att tänka på beteenden. Så dumma vi var. Båda. Så mycket sorg och självömskan som det varit är jag ändå så glad över erfarenheten. Det är det ända sättet att lära sig. Och jag kommer inte göra om samma misstag en gång till. Det lovar jag mig själv. Att göra det, att göra om sina misstag, ser jag som bland de störta misstag man kan göra. Det, är att misslyckas. Inse era fel! Då har man faktiskt bara vunnit.

Det är det någon sa som jag hörde nyligen men inte har en anning om var. Eller från vem. "If at first you don't fail, try and try again, until you do." -Okänd profet. Det är så man lär. Och det är det jag ska göra nu. Jag har bestämt mig för att dra ut på en ensamsegling, in min (och mina bröders) segelbåt. RJ85:a för den som vet vad de är för modell. 85 står för 8,5m lång, och den har alldeles för hög mast i förhållande till den längden. För mycket segel, att den lägger sig ner med reglingen i vattnet för minsta vind. I kryss. Den båten, som jag växt upp med, som jag seglat i ändå från mammas mage, ska jag ut i.

Jag känner mig rätt så självsäker. Konstigt nog. För så mycket skillz har jag egentligen inte. Normalt sätt brukar jag försöka göra så lite som möjligt när jag är med i den båten. Det brukar kännas rätt så knivigt, när man är två. Helst tre. Men jag tror inte heller att det kommer att bli någon picknicktur. Det är inte det jag vill ha. Jag vill misslyckas, men under kontrollerade förhållande såklart. Jag vill lära mig. Jag har ju flytväst liksom. Kan ju simma. Vad kan hända mer än att man går på grund och sänker båten? Den är gammal.

Men det kanske är därför som hela familjen blir så ängsliga när jag nämner det. Lite så där i förbifarten. Så jag får väl förstå det, även om jag blir så sjukt irriterad av deras oro. Den äter på mig. Mammas mer än någon annan. Den fyller varje lem. Alltid gjort det. Oro oro oro. Jag kan nästan se all den oro som cirkulerar uppe i hennes huvud, när jag betraktar henne. Om mig. Om mormor. Morbror. Bröderna. Ständigt ständigt ständigt, är hennes tankar och oro på alla runt omkring henne. Väldigt sällan på henne eller i ögonblicket.

Det har jag lärt mig av henne. Jag har insett mitt fel. Så jag har vunnit! Och jag ska göra mitt allt för att inte misslyckas med min vinst. Och inte göra om misstaget. Jag ska inte oroa mig så mycket. Men inte för den delen vara dum eller oomtänksam. Det är absolut inte samma sak.

Vi ses om jag överlever.

Det där med drömtolkning igen. Jag vill tro på drömmarna, jag vill tro att de har ett syfte och att de går att förklara. Det inser jag visserligen också kan vara en önskedröm i sig. Och man behöver inte förstå, jag avundas de som inte behöver det.

Jag skulle i alla fall vilja förklara det på så sätt, att när vi är vakna lever vi i det medvetna, men använder det omedvetna. Och när vi sover lever vi i det omedvetna och använder det medvetna. Vaket, styrs vi av omedvetna impulser och känslor. I drömmen använder vi synintryck och andra medvetna minnen.

Att rätt upp och ner försöka förstå varför man under dagen gör si och känner så, är inte lätt. Att förstå varför man känner sig obekväm inför den där personen, eller i den där situationen, eller vad det nu kan vara. Att sätta ord på det man känner, är något jag ofta har svårt med iaf, något jag ständigt arbetar på, något jag beundrar andra för.

Lika svårt är det nog att förstå sig på sina drömmar, men det blir på ett omvänt sätt. Det är de medvetna synintrycken och symboliska minnena, som man ska förstå sig på, och det ligger åtminstonde närmre till hands än de omedvetna känslorna som man döljer för sig själv.

Men att hitta exakt vad det är som en viss dröm skulle handla om, är nog näst intill omöjligt veta. Om den i huvudtaget handlar om något. Det är med en hel skopa salt jag tar det jag tror mig komma fram till.

Men samtidigt tycker inte jag att det är det viktigaste, att komma fram till en ordagrann tolkning som är helt sann. För all drömtolkning handlar om att reflektera om sig själv, reflektera om sitt omedvetna, det man inte förstår sig på. Och genom drömmen kan man då nog hitta infallsvinklar som man aldrig skulle ha kunnat hitta på självmant, medvetet, vaket.

Hela tiden får man känna efter i sig själv, reflektera, rannsaka sig själv, kan det här stämma? Kan det vara så jag är? Det är där själva arbetet ligger. På så sätt tror jag att man potentiellt kan lära sig något om sig själv som skulle ha varit mycket svårare annars.

Också jag tror att det är skevt om man tar alla sina drömmar ordagrant. Rent av riskabelt och farligt, då kan man nog bli smått galen. Att det är ouppfyllda önskedrömmer, eller liknande, det man tar sig för i drömmen. Jag har både dödat och mördat där. Jag skulle kunna kapitulera och tro på det, att jag är en mördare. Tro på det någon annan eller en dröm säger om mig. Men det vill jag inte tro på.

"Allt kan vi inte välja i livet, men våra roller är varken givna eller oföränderliga." - Annika Borg

Jag drömde. Jag hölls kidnappad av främmande och beväpnade män och kvinnor, i mitt eget hem, barndomshemmet. De överraskade oss, mig och mina vänner. Men de lyckades fly upp på övervåningen, och försvarade sig, de kom inte åt dem. Jag kunde röra mig nästan helt fritt i huset och sällan var dörrarna låsta. Utanför vaktade de beväpanade männen. Lika mycket som av de beväpade männen hölls jag kvar för att de hade min mobil. Tillslut bestämmer jag mig, jag ska fly. Mina föräldrar är där, jag säger till dem: "Jag drar till grannen." Därifrån ska jag skaffa hjälp. Jag snörar lugnt på mig skorna, går ut genom dörren, och springer. Jag är fri. Jag vaknar.

...

Det där med drömtolkning, har jag inte försökt mig på på ett tag. Det har inte varit mycket till drömmar, vad jag komemr ihåg, men den här var speciell. Den satte spår och jag vaknade på en alldeles för tidig morgontimme.

Det är luddigt begrepp, drömtolkning, men det finns massor med symbollik att läsa in sig på i min dröm. De beväpnade männen som kidnappat mig, vilka var de? Några utomstående? Eller snarare närstående? Inte föräldrarna, de var där. Eller är det kanske jag själv som kidnappat mig, jag som håller mig tillbaka och hindrar mig från att bli fri. Vännerna på övervåningen, kan vara delar av mig. Högre delar, inre delar, mer heliga, som försvarar sig själva.

Förrutom männen är det en annan sak som håller mig tillbaka. Mobiltelefonen. Mina gamla kontakter. Mitt förflutna. Det vill jag inte släppa, det vet kidnapparna. Men tillslut är det just vad jag gör, det är vad som krävs för att räddas, för att bli fri. Jag gör det då jag hotas till livet, om de inte får tag på vännerna på övervåningen, mitt inre. Det kan jag inte tillåta.

...

Så imorgon bär det av till det förflutna igen. Det är jag som bestämmre om jag ska känna vemod över det. Jag gör det inte nu, jag tar det för vad det är. Inte mycket. Jag har tänkt en hel del på det där att bara vara. Jag försöker verkligen, att inte stressa upp mig för framtiden. Min nutid är lugn just nu, inga stora mål som uppfylls, inga livsavgörande beslut tas. Men jag mår inte sämre för det. Det är jag som bestämmer om jag ska göra det.

Jag älskar att jag alltid tycks hitta de böcker som jag just för tillfället behöver, de tycks komma till mig av sig själv. Detta kom, och fastnade: "Jag ångrar aldrig åren som förgäves har slösats bort som blom från vit syren." -Sergej Jesenin, 1925.

Jag gillar inte att göra det egentligen, men jag måste. Citera en låttext. Jag gillade låten innan, lyssnade på den i förbifarten men la inte mycket märke till texten. Jag brukar inte det, det är inte vad jag fastnar vid. Meningarna, de enstaka orden. Många brukar säga det, att texten är det viktigaste i en låt. Hycklare! säger jag. Den kan helt klart ge en sången helt annan dimension, men jag tror inte att den är. Lite väl självgott att säga hur andra tycker, kanske kanske? Men jag tror det är som med all annan kommunkation. Orden, står bara för en sådär 10%, hur vi säger det 30% och kroppsspråket resterande 60%.

Jag försvarar min tes genom att presentera det här klippet. Lyssna, och se för all del.


Utan att förstå ett ord (vilket jag förutsätter), så är iaf budskapet glasklart för mig. Smärtan går rakt genom kroppen, rakt till hjärtat.

Min låt, som jag inte för första gången hörde igår, men texten hörde jag för första gången. Den gick rakt in i mig. Så visst, texten kan ge det en helt annan innebörd, den kan göra att vi relaterar till något helt annat, helt nytt. Och ger sången och hela låten en helt annan dimension. Och det är bara till mig. Det är bara jag som relaterar till den, på just mitt sätt. Bara för att jag gillar den, texten, betyder inte att någon annan kommer att göra det. Så jag undrar nästan för mig själv varför jag ska citera en lång text, men det är ju trots allt min blogg.

Going On (Tryck på Play nedanför).

I’ve seen it with my own eyes
Obligated otherwise
Without the luxury of leaving
The touch and feeling of free
Is untangable technically
It’s something you’ve got to believe in

Connect the cause and effect
One foot in front of the next
This is the start of a journey.
And my mind is already gone
And the fear of the unknown
Somehow this doesn’t concern me

And you can stand right there if you want
But I’m going on
And I’m prepared to go it alone
I’m going on
To a place in the sun
That’s nice and warm
I’m going on
And I’m sure they’ll have a place for you too

Anyone that needs what they want
And doesn’t want what they need
I want nothing to do with
And to do what I want
And to do what I please
Is first of my to-do list

But every once in a while
I think about her smile
One of the few things I do miss
But baby I got to go
Baby I got to know
Baby I got to prove it

And I’ll see you when you get there
But I’m going on
And I’m prepared to go it alone
I’m going on
May my love lift you up to the place you belong
I’m going on
And I promise I’ll be waiting for you


Mening efter mening, blir bara mer och mer träffsäker, tillslut vet jag inte var jag ska ta vägen, jag vill bara gå. Och som körsbäret ovan på tårtan är videon helt underbar när jag ser den.

Jag har läst två för mig lite annorlunda böcker på senaste. Sådana där debutromaner, av unga författare som blir kritierrosade och uppmärksammade i tidningar. Jag är lite anti mot dem och det var jag även när jag började läsa, men jag vanns över.

Hey Dolly av Amanda Svensson och Vi som aldrig sa Hora av Ronnie Sandahl. Det är även annorlunda för mig då de är mer nutida, och om åldern de berättar, eftergymnasial förvirring och tidsfördriv. Hey Dolly var lite underhållande, om en på ett så där lite gulligt sätt lätt psykiskt störd tjej. Men jag tänkte nog oftast för mycket på den andra killen för att underhållas fullt ut, han jag oftare relaterade till. Ronnie, berättar istället för om storstan, väldigt träffande om uppväxten och ångesten att vara fast i en allt för liten by, som egnetligen vill kalla sig stad.

Det är lite motvilligt som jag börjar gilla och tillslut sträckläser boken. Jag gillar egentligen inte sättet han skriver och beskriver, känns så ytligt ibland. All namedropping, som finns i båda böckerna. Jag förstår inte varför de gör det. Nämner ett namn för att försöka få fram en känsla eller nåt att relatera till? Det är ju helt individuellt, hur en person relaterar till en vis låt eller artist. Båda böckerna namedroppar också Morrissey och Sofia Copola minst ett par gånger. Låter mest som kulturelitiskt trams för mig. Men till viss del så ironiserar de visserligen sig själva, de karaktärer som åtminstonde jag tror är mest byggda på sig själva. Så det kan godtas det också.

Det är också otvilligt som jag mer och mer börjar relatera till Hannes i den senare boken. Han som är drömmare och så snäll och älskvärd, men ändå inte älskad. Han som gör allt för att tillfredställa sin käraste. Faan! Det är ju jag. Det är med en blandning av sorg och ironi jag tar det, mest med ro, att tänka tillbaka på sig själv och se sitt egna lätt patetiska beteende. Det till Louise, hon jag slutat skriva om. Jag är en drömmare av gigantiska mått. Jag har alltid redan fantiserat ihop och spelat upp scenarion om hur jag önskar det ska bli. Ibland är det svårt at skilja på vad som egentligen passerat. Mer än något annat, om en käraste. Men vem kanske spelar mindre roll, och det är nog det stora problemet. Att jag typ i efterhand försöker passa in personen i den mall jag skapat, eller nåt.

Vad händer när de inte motsvara varandra? Och hur ska jag i huvudtaget vara öppen för möten med personerna? Och vad pressade de måste känna sig av mitt ständiga drömmande, ständigt borta i det blå i mitt inre. Det är några få tillfällen som jag får ta till mig, de som känns okomplicerade, spontana, då jag varit närvarande. Då vi bara varit. Faan, Louises ord! Nu sjunker de in. Det var så hon alltid sa, att hon tyckte att man inte skulle ta det så komplicerat, utan bara vara. Var de så här hon menade? Och hon som också sa att man hittat rätt då man saknar just den personen och inte bara, någon. Faan igen! För det är ju det senare jag nog gjort som oftast, och därför jag tvekat på mig själv så ofta. Känslan är ju inte direkt mindre, den av ensamhet, att vilja ha närhet, men den är inte riktad till en person, bara så där allmänt. Hon ter sig klokare och mindre psykiskt off i mina ögon nu. Hon visste nog bara mer om vad hon behövde, jag var gröngöling.

I huvudtaget, så får jag nog ta och hoppa ner från pelaren jag stått och balanserat på så länge på ett ben. Och komma ner på jorden med båda fötterna. Dels med hur det var med Louise, jag har aldrig riktigt fullt ut erkänt det. Och dels måste jag erkänna var jag är just nu. Jag har ingen stor karriär, inga stordåd, inga idrottsprestationer eller andra drömmar, som lurar runt hörnet. Något som kommer slå alla med häpnad. Jag sitter just nu mest ensam i lägenheten, vissa dagar kommer jag inte ens ut. Andra säger jag inte några verbala ord till en annan. Jag har samma vänner som sedan gymnasiet, snart tio år. Har inte mycket kontakt med dem, och inte min familj heller.

Jag är ensam. Men, det gör inget, det är helt ok, det är så det är, det kommer. Jag tar det med ro, jag trivs, är nöjd med hur det är, just nu. Det är det ända jag kan göra. Jag är.

Innan jag blir upphämtad av föräldrarna kokar blodet en stund, häftigt men kort, så att pennan splittras mot väggen. Det är ett program jag ser på förmiddagen, något om husdjur, och hur mycket de kan betyda för vuxen så väl som barn. Hur mycket det kan ersätta och ge i livskvalitet, som närhet och kärlek, från och till minst en individ. Och hur mycket det kan betyda när ett husdjur går bort, som de oftast gör, innan sin ägare. Det som gör att blodet kokar för en stund är orden jag hinner citera med sagda penna. "Barnet har ett behov av öppenhet och ärlighet. Att prata om vad som händer. Tysthet skapar oro..." Jag kommer inte längre. Dj*vla skit mamma! Nog om det, jag tänkte inte direkt mer på det resten av dagen med familjen. Arbetate på båten i den "ljumma värmen", åt lite tårta, badade lite.

Till något helt annat. Jag har kommit fram till att jag borde göra just det jag är rädd för, det jag fasar inför. Tvinga mig själv till det. Som att gå fram till helt slumpmässig person på stan och försöka starta ett samtal, få kontakt. Bara för att. Eller ta ett, första bästa, onenightstand, eller annat utan intentioner eller uttänkta utsikter. Inte vara så himmelskt rädd för att såra, eller bli sårad. Allt hänger på mig själv, jag måste våga. Framförallt våga ta kontakt, jag måste kunna. Och jag vill göra något annat, lite livsfarligt, där mitt liv sätts på spel och kan bli förlorat, bara litegrann. Som att hoppa fallskärm, eller gå balansgång på ett broräcke. Det första är en dröm som någongång ska uppfyllas, det senare mer realistikt och nära till hands.

Jag måste tappa kontrollen litegrann tror jag. Eller ställa mig inför situationer som jag inte har kontroll inför, för att se att jag klarar dem. Öppna mig, vara sårbar. Se att jag inte behöver ha sådan stenkoll med allt. Se att jag klarar det ändå, även om det går snett. Att det går att ta saker som de kommer, när de kommer. Det är min teori, till vad jag behöver, och den ska försöka verkställas.

Det är lite som det där att leva i nuet. Jag kommer att tänka på att par andra ord jag citerade för ett bra tag sedan, komemr inte ihåg dem ordagrant. För att uteslutande känna total lycka måste man ständigt leva i ögonblicket. Aldrig tänka på det förflutna eller på framtiden. För att leva ett rättfärdigt liv, måste man ständigt tänka på det som varit, och bekymra sig om framtiden. Orsaker och konsekvenser.

Jag vill ta mitt ansvar som medmänniska, jag tycker man borde göra det. Jag vill vara lycklig, men vet inte riktigt hur de ska förenas. Jag antar, för det är allt jag kan göra, att det kan handla om att finna den magiska gränsen. Så mycket, men inte mer åt något håll. Inte försaka sig själv, men inte sprida olycka och lidande till medmänniskor. Jag tycker dock att lycka allt för ofta blandas ihop med att vara glad och skratta. Så behöver inte en inre tillfredställelse ges som uttryck.

PS. Har låten nedan satt sig innanför era hjärnhinnor än? Det har den på mig i två dar. Kuschel Kuschel Kuschel Kuschel !!!

Frånvarande igen. För att jag varit i främmande land, denna gång. Inte till fots, jag önskar det, men mest med bil runt i norra EU. Runt i tyskland, och in i holland. Det är två väldigt olika platser. Det räcker med att passera gränsen med ett få tal kilometer för att märka skillnaden. De fina bilarna som bränner förbi på motorvägen. Statusen och livsstilen som finns i en glänsande snabb bil. Och sedan har vi kyrkorna. Kirche, Kirche Kirche. Wieder immer Kirchen. Varje minsta lilla by vi passerar längs Moseldalen, har minst en.

Om tyskland är bilarnas och kyrkornas land, så måste holland vara syndernas land. Framförallt Amsterdam då kanske. Ett ställe där droger och prostitution bokstavligt finns att greppa från armslängsavstånd. Utan någon eller något som försöker stoppa dig. Bara din egen moral. Det är en udda upplevelse att traska genom de rödbelysta kvarteren. Lite surealistiskt, med damerena som kråmar sig i fönstren, lockar betraktaren. Det finns där, en stund närhet, för en liten slant. Och på andra sidan gatan, ett rus i en kaffestuga. En stad med lockelser, men också med stor kultur och historia så klart.

Det har varit en vecka med flera upp och nedgångar. Både för mig själv och vi, vännerna. Vi är alltid så avskurna, för oss själva utan att släppa in eller ta kontakt med någon utomstående. Vi som gäng har nog dragits till varandra av en anledning, att vi är lika på så sätt. Det har varit tryggt, att alltid ha några vänner till hands. Men det är skadat, vill bort från det. Det går för långt och har gjort det för länge, och har ingen anning om hur jag ska bryta det. Jag var tvungen att fly ett tag i Amsterdam, klarade inte en hel dag i deras sällskap. Kvävd. Känslan försvann direkt, själv kände jag mig mindre ensam än med dem. Beror det på mig eller oss?

Att åka, att komma bort, kändes dock helt rätt. Välbehövt, och har stängt av livet i Sverige helt. Mobilen avstängd eller på ljudlös hela tiden. Enda kontakten i form av orosstillande meddelande att flygresor gått bra, till lilla mamma. Men även det tog emot. Imorgon blir det familjen för hela slanten, plus broders sambo antar jag. Uteblivet födelsedagsfirande, av mig, som självklart måste tas igen. Får väl se hur det känns. Undrar vilka felriktade påhitt och presenter de kommer komma upp med. Har inte gett dem någon som helst hint. Men det blir mer spännade än dragiskt känns det som just nu.