En Halvt Dold Verklighet
Jag blir lite kluven, för jag vill gilla De Halvt Dolda, väldigt mycket, den där min serien av Jonas Gardell på SVT. Historier om vanliga svenssons, att få en inblick i hur det är i andra familjer, andra liv, precis som ens eget. Men varför ska allt vara så extraordinärt? Vitt eller svart. Det ska handla om skinnheads, helt ner-knarkade mammor, pappor som torterar sina barn, kristna religösa fanatiker. Vad händer med allt det där andra som ligger i grå-zonen, inte är så klippt och skuret och färdigpaketerat med etikett? Som kanske den där morsan som bara dricker lite för mycket ibland men inte ser de spår det sätter i sitt barn, eller den där pojken med fantasier om män som många unga pojkar har, hur osäker det gör honom i duschen på gympan.
Jag skrev sådana historier en gång, om att bli jagad av skinnheads och andra bråkstakar och dumma människor, i mellanstadiet. Och det är där sådana historier hör hemma för mig, de känns så grunda. Och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, åt att det finns en homosexuell man i princip varje familj det berättas om. Jonas, ponken, är inte det lite väl smalt, att det bara är de som är halvt dolda, halvt utstötta?
Men jag gillar att få lite insikter även i de där extraordinära familjerna, det ger förståelse, och det är insiktsfullt, så som han berättar. Och kanske man måste göra så, då man vill berätta. Jag vill hålla fast vid synpunkten att det inte behöver vara så extremt, så tilltaget, så uppskruvat. Jag vill få det till att även den lilla historien kan vara speciell, att den kan vara det inom oss. För det är där vi bestämmer, hur stor en sak ska vara. Och det är just de små sakerna vi, den stora grå massan mellan de där extremerna vitt och svart, befinner oss. Väldigt få befinner sig ute i spetsarna av tillvaron. Men kanske det är svårt att förmedla till någon annan, för att det är så eget och det måste komma en precis likadan individ för att den ska se det lika stort? Kanske därför Liza Marklund spädde på den där sanningen om mannen med de mörka grymma skräckinjagade ögonen?
Jag skrev sådana historier en gång, om att bli jagad av skinnheads och andra bråkstakar och dumma människor, i mellanstadiet. Och det är där sådana historier hör hemma för mig, de känns så grunda. Och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, åt att det finns en homosexuell man i princip varje familj det berättas om. Jonas, ponken, är inte det lite väl smalt, att det bara är de som är halvt dolda, halvt utstötta?
Men jag gillar att få lite insikter även i de där extraordinära familjerna, det ger förståelse, och det är insiktsfullt, så som han berättar. Och kanske man måste göra så, då man vill berätta. Jag vill hålla fast vid synpunkten att det inte behöver vara så extremt, så tilltaget, så uppskruvat. Jag vill få det till att även den lilla historien kan vara speciell, att den kan vara det inom oss. För det är där vi bestämmer, hur stor en sak ska vara. Och det är just de små sakerna vi, den stora grå massan mellan de där extremerna vitt och svart, befinner oss. Väldigt få befinner sig ute i spetsarna av tillvaron. Men kanske det är svårt att förmedla till någon annan, för att det är så eget och det måste komma en precis likadan individ för att den ska se det lika stort? Kanske därför Liza Marklund spädde på den där sanningen om mannen med de mörka grymma skräckinjagade ögonen?
Förändrad definition
Jag skrev om en fjäril en gång. En fjäril som förvirrat sig in i ett hus, i skydd från vinterkylan. Och jag kanske även skrev fortsättningen någon annan gång, men kommer inte ihåg. Jag önskar dock historien tog slut där.
Mamma, ville så gärna ha ett foto på den lilla fjärilen, för minnas det hon höll så kärt. Hon gjorde som hon gjort förrut, löste upp lite honung på ett fat, för att den skulle sätta sig på kanten och suga i sig av läckerheten. Men den ville inte. Hon föste den varsamt mot fatet, slö som den var av vintertiden. Men den flaxade iväg och satte sig för sig själv på golvet igen. Men mamma fortsatte. Hon nöp tag i den med fingrara över de ihopfällda vingarna och satte den varsamt på kanten igen. -Nej men... det är allt jag får fram. Gör inte så, den vill inte. Den prätte med benen och flaxade med vingarna så snart de blev fria för att skutta iväg, men såg inte den klibbiga pölen i mitten av fatet. Med benen indränkta, tunga klibbiga släppande efter sig, med klibbiga vingar som flämtade som för att få luft, kröp den bort mot väggen. -Oooh, nej lilla vännen... Den lämnades så.
Dagen efter, hade den förlorat alla sina ben utom ett. På slagsida låg den på golvet, oförmögen att förflytta sig från sin plats mitt på golvet. Hon älskade den där lilla krabaten, och det plågade henne att se den så. Hon hanterade det som sig bör, genom att inte prata om det, bli tyst då det kommer på tal. Pappa såg det, och tog med lika varsam hand upp den, bar ut den till förrådet och vinterkylan, och där fick den stanna, klara sig bäst den kunde.
...
Hon ville så gärna ha den där fjärilen kvar i henne, ville inte glömma den, ville kunna visa upp den, fånga den, äga den. Hon ville att den skulle göra som hon ville, accepterade inte den egna viljan, kontrollerade. Hon skadade den, så pass att den gick en säker död till mötes, om inte på vintern samma natt då frosten kom, så nästa sommar, hur skulle den klara sig? Hon älskade den till döds, dennes död.
9/11-2007. Jag har aldrig mött, en person som är så genom altruistisk som min mamma.
19/1-2009. Jag har aldrig mött, en person som är så egoistisk som min mamma.
Jag förstår inte riktigt, hur jag kan se båda dessa människor, i en och samma varelse. Jag kan inte undvika att känna mig som den där fjärilen. Jag känner kärlek större än berg, hur hon vill mig så innerligt väl, men också krossad av tyngden. Det känns även, som om jag blev utföst i världen, som med brutna revben så att jag knappt kunde andas, med deformerade ben så att jag knappt kunde stå, utan riktiga medel för att klara sig i den kalla världen. Men jag vill stoppa där, och inte lägga skuld på dem längre än så, bara känna, hur det var. Eller lägga skuld för att jag inte känner mig älskad, tillräckligt av dem, eller så som jag vill. Så som är riktigt kärlek för mig, då man njuter av den andre, glädjer sig, känner dess innersta, ger liv. Små insikter kryper sig på så sakterligen, som att det kanske kanske, inte är min sak att försöka förändra? Eller att det kanske kanske, är skuld som gör att hon är så tyst?
...
Mamma, ville så gärna ha ett foto på den lilla fjärilen, för minnas det hon höll så kärt. Hon gjorde som hon gjort förrut, löste upp lite honung på ett fat, för att den skulle sätta sig på kanten och suga i sig av läckerheten. Men den ville inte. Hon föste den varsamt mot fatet, slö som den var av vintertiden. Men den flaxade iväg och satte sig för sig själv på golvet igen. Men mamma fortsatte. Hon nöp tag i den med fingrara över de ihopfällda vingarna och satte den varsamt på kanten igen. -Nej men... det är allt jag får fram. Gör inte så, den vill inte. Den prätte med benen och flaxade med vingarna så snart de blev fria för att skutta iväg, men såg inte den klibbiga pölen i mitten av fatet. Med benen indränkta, tunga klibbiga släppande efter sig, med klibbiga vingar som flämtade som för att få luft, kröp den bort mot väggen. -Oooh, nej lilla vännen... Den lämnades så.
Dagen efter, hade den förlorat alla sina ben utom ett. På slagsida låg den på golvet, oförmögen att förflytta sig från sin plats mitt på golvet. Hon älskade den där lilla krabaten, och det plågade henne att se den så. Hon hanterade det som sig bör, genom att inte prata om det, bli tyst då det kommer på tal. Pappa såg det, och tog med lika varsam hand upp den, bar ut den till förrådet och vinterkylan, och där fick den stanna, klara sig bäst den kunde.
...
Hon ville så gärna ha den där fjärilen kvar i henne, ville inte glömma den, ville kunna visa upp den, fånga den, äga den. Hon ville att den skulle göra som hon ville, accepterade inte den egna viljan, kontrollerade. Hon skadade den, så pass att den gick en säker död till mötes, om inte på vintern samma natt då frosten kom, så nästa sommar, hur skulle den klara sig? Hon älskade den till döds, dennes död.
9/11-2007. Jag har aldrig mött, en person som är så genom altruistisk som min mamma.
19/1-2009. Jag har aldrig mött, en person som är så egoistisk som min mamma.
Jag förstår inte riktigt, hur jag kan se båda dessa människor, i en och samma varelse. Jag kan inte undvika att känna mig som den där fjärilen. Jag känner kärlek större än berg, hur hon vill mig så innerligt väl, men också krossad av tyngden. Det känns även, som om jag blev utföst i världen, som med brutna revben så att jag knappt kunde andas, med deformerade ben så att jag knappt kunde stå, utan riktiga medel för att klara sig i den kalla världen. Men jag vill stoppa där, och inte lägga skuld på dem längre än så, bara känna, hur det var. Eller lägga skuld för att jag inte känner mig älskad, tillräckligt av dem, eller så som jag vill. Så som är riktigt kärlek för mig, då man njuter av den andre, glädjer sig, känner dess innersta, ger liv. Små insikter kryper sig på så sakterligen, som att det kanske kanske, inte är min sak att försöka förändra? Eller att det kanske kanske, är skuld som gör att hon är så tyst?
...
Faan vad arg jag är
Det bubblar, sjuder inom mig på senaste. Jag ryter och attackerar till höger och vänster. Arbetsledaren på jobbet, både i fantasin och vid varje tillfälle som ges, och anledningarna tycks aldrig ta slut, en käftsmäll efter en annan. an sköter inte sitt jobb, inte så som jag tycker han ska, så som jag själv skulle göra. Förhållanden är så dåliga de kan vara. Ännu en dag idag, med 45 minuters arbetstid. Det tog 40 minuter att cykla dit och tillbaks i duggregn-snön. Nej, det finns inget minimum arbetstid, eller lön. Nej, det går inte att uppskatta hur länge det blir. Nej, det finns inget mer jobb hela denna vecka. Knytnäve efter knytnäve, och inget finns det att säga till om. Ingen talan. Inga rättighter. Men tyst, det är jag inte för det. Jag klagar och säger ifrån så fort jag kan. -Det där accepterar jag inte! Men mottagen, det blir man aldrig. Bara ett, jag förstår, men sedan frisägande från allt eget ansvar.
Och så är det mamma, som aldrig sluta vara mamma, så som hon är. Känslomässigt avstängd. Jag kritiserade, hårt, sa, att hon inte älskade mig. Det var så hon tog det i alla fall, då jag sa att hon inte vet vad kärlek är, riktigt omsorgsfull, livgivande kärlek, som man har glädje av och med. Motsatsen till då den är förstummande, kontrollerande, kvävande, icke livgivande, så som den känns. Var jag för hårt? Tanken sliter i mig då hon står där med tårar i ögonvrån, kämpar för att hålla dem tillbaka, men utan att röra en min, eller visa minsta svaghet. Och innan de bryter fram, vänder hon om och går ner längs gatan. Tyst, anklagar hon mig, för att inte älska henne längre. Det är så hon gör, ger skuld, varje gång man blir upprörd, och länge lever det kvar. Men jag tar den inte nu, skulden, det är slut med det, och jag skjuter den ifrån mig innan den biter tag.
Jag inser, att jag mest sysslat med ett sätt att hantera ilskan. Jag kritiserar, attackerar tillbaka, mot det som gör mig frusterard. Men det finns ju faktiskt andra sätt att hantera det, konstruktiva sätt. Att be om hjälp, stöd, för att lösa problemet. Att sänka kraven, som man själv har på situationen. Till och med att fly, ta avstånd, kan vara konstruktivt. Men den ena lösningen behöver inte utesluta den andra, och de kan avlösa varandra. För man behöver väl inte alltid attackera, men så länge man känner känslan, så länge man accepterar att den finns där, då kan man agera utifrån den.
Jag känner, att jag börjar ge upp på jobbet. Jag blev inte det minsta upprörd när jag hörde idag, inget mera hela veckan. Dels för att det var väntat, dels för att jag tappat suget, jag bryr mig inte. Det är inte mitt allt längre, det viktigaste i vardagen, som får tillvaron att gå runt. Och det känns som om jag borde ta mitt pick och pack och gå, ifrån stället jag inte känner mig respekterad. Så istället för att skicka långa och tidsödande krav till chefen, sänker jag kraven, och accepterar det som det är. Och sedan flyr jag, snart, så snart jag kan.
Men kan jag sänka kraven på mamma? Jag ser inte hur. Jag accepterar inte, hur hon är, hur hon aldrig mottager min känsla. Jag accepterar inte hur hon stänger inne sin egen frustration, aldrig visar den, aldrig tar den till sig. Hon borrar in dig i sig själv, ignorerar den, eller lägger den på lager. Effektivt sätt, så tar hon då ut den på mig istället. Den frustration som hon har kvar från sin egen mamma, som var precis likadan som henne själv. Hon löste aldrig det problemet, men tar nu ut det på de som inte kan säga ifrån, mormor som är dement, morbror som är "psyk-sjuk". Jag blir äcklad då jag ser henne med dem, hur hon klagar och rackar ner, gnäller, även fast de är förmögna att göra som hon vill. Och jag får känslan av att det beror på att jag innerst inne känner igen det, hur hon behandlat mig.
Bröderna, verkar ha sänkt sina krav, men jag ser inte hur jag ska klara det. Jag är inte intersserad av en så kärlekslös relation, känslolös, som bara är charader med falska leenden, inga äkta känslor. Jag ber redan om hjälp av pappa. Han som ska vara så klok, men som allt för ofta kommer med dn enda lösnigen: det är ditt problem. Det är mit problem att jag ser det som ett problem, det är jag som är stött, och inte den andra som stöter. Och visst, så säger till och med pretto gurun Kay Pollack, att man oftast inte är upprörd av den anledning man tror. Och jag tror hans ord, känner hans ord, hur sanna de är. Som arbetsledaren, det är i mångt och mycket inte han jag är arg på, utan situationen, för att jag inte får jobba, det är vad som gör mig stött. Men jag känner det inte som en lösning nu, för jag vet varför jag är arg, jag tror, att jag vet vad jag är arg på. Men de kraven, på en vettig relation, kan jag inte sänka.
Och får jag inte igenom de... återstår det bara att fly då?
Och så är det mamma, som aldrig sluta vara mamma, så som hon är. Känslomässigt avstängd. Jag kritiserade, hårt, sa, att hon inte älskade mig. Det var så hon tog det i alla fall, då jag sa att hon inte vet vad kärlek är, riktigt omsorgsfull, livgivande kärlek, som man har glädje av och med. Motsatsen till då den är förstummande, kontrollerande, kvävande, icke livgivande, så som den känns. Var jag för hårt? Tanken sliter i mig då hon står där med tårar i ögonvrån, kämpar för att hålla dem tillbaka, men utan att röra en min, eller visa minsta svaghet. Och innan de bryter fram, vänder hon om och går ner längs gatan. Tyst, anklagar hon mig, för att inte älska henne längre. Det är så hon gör, ger skuld, varje gång man blir upprörd, och länge lever det kvar. Men jag tar den inte nu, skulden, det är slut med det, och jag skjuter den ifrån mig innan den biter tag.
Jag inser, att jag mest sysslat med ett sätt att hantera ilskan. Jag kritiserar, attackerar tillbaka, mot det som gör mig frusterard. Men det finns ju faktiskt andra sätt att hantera det, konstruktiva sätt. Att be om hjälp, stöd, för att lösa problemet. Att sänka kraven, som man själv har på situationen. Till och med att fly, ta avstånd, kan vara konstruktivt. Men den ena lösningen behöver inte utesluta den andra, och de kan avlösa varandra. För man behöver väl inte alltid attackera, men så länge man känner känslan, så länge man accepterar att den finns där, då kan man agera utifrån den.
Jag känner, att jag börjar ge upp på jobbet. Jag blev inte det minsta upprörd när jag hörde idag, inget mera hela veckan. Dels för att det var väntat, dels för att jag tappat suget, jag bryr mig inte. Det är inte mitt allt längre, det viktigaste i vardagen, som får tillvaron att gå runt. Och det känns som om jag borde ta mitt pick och pack och gå, ifrån stället jag inte känner mig respekterad. Så istället för att skicka långa och tidsödande krav till chefen, sänker jag kraven, och accepterar det som det är. Och sedan flyr jag, snart, så snart jag kan.
Men kan jag sänka kraven på mamma? Jag ser inte hur. Jag accepterar inte, hur hon är, hur hon aldrig mottager min känsla. Jag accepterar inte hur hon stänger inne sin egen frustration, aldrig visar den, aldrig tar den till sig. Hon borrar in dig i sig själv, ignorerar den, eller lägger den på lager. Effektivt sätt, så tar hon då ut den på mig istället. Den frustration som hon har kvar från sin egen mamma, som var precis likadan som henne själv. Hon löste aldrig det problemet, men tar nu ut det på de som inte kan säga ifrån, mormor som är dement, morbror som är "psyk-sjuk". Jag blir äcklad då jag ser henne med dem, hur hon klagar och rackar ner, gnäller, även fast de är förmögna att göra som hon vill. Och jag får känslan av att det beror på att jag innerst inne känner igen det, hur hon behandlat mig.
Bröderna, verkar ha sänkt sina krav, men jag ser inte hur jag ska klara det. Jag är inte intersserad av en så kärlekslös relation, känslolös, som bara är charader med falska leenden, inga äkta känslor. Jag ber redan om hjälp av pappa. Han som ska vara så klok, men som allt för ofta kommer med dn enda lösnigen: det är ditt problem. Det är mit problem att jag ser det som ett problem, det är jag som är stött, och inte den andra som stöter. Och visst, så säger till och med pretto gurun Kay Pollack, att man oftast inte är upprörd av den anledning man tror. Och jag tror hans ord, känner hans ord, hur sanna de är. Som arbetsledaren, det är i mångt och mycket inte han jag är arg på, utan situationen, för att jag inte får jobba, det är vad som gör mig stött. Men jag känner det inte som en lösning nu, för jag vet varför jag är arg, jag tror, att jag vet vad jag är arg på. Men de kraven, på en vettig relation, kan jag inte sänka.
Och får jag inte igenom de... återstår det bara att fly då?
Att hitta språket
I biosalongens mörker. En timme in i filmen kommer ett par in från sidodörren. På duken, har mamman till den lilla pojken precis dött, sorgsna violinstråkar ljuder, alla är på helspänn, och gör sitt bästa för att ignorera klackar som kloppar mot trappan, ytterkläder som prasslar där de slagit sig ner på en kant. De gör sitt bästa för att inte höras, då de tyst börjar viska sinsemellan.
-Men... det här är ju Australia, det här är inte den. Är du säker på att det var salong 5?
-Va? Ja, det stod så. Prassel prassel. Här, fem.
-Rad fem...
Det blir tyst några sekunder. Sedan prassel och kloppande med klackar då det nyanlända paret tar sig ner för trappan. Spridda fnitter hörs runtom i bioslanongen då dörrarna stängts. På filmduken håller en svart man upp en död kvinna mot en rödfärgad solnedgång, och skriker ut sin sorg.
Hemma, ser jag på högen. Undrar, hur jag ska hinna läsa ut alla de, innan månadsslutet. Jag måste förstå, hur allt ligger till, lösa gåtan, hitta lösningen. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då kan inget överraska mig, då finns det inget obekant som kan komma min väg, då kan jag hantera det, då är jag förberedd. Om jag vet allt. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då sjunger kroppen till mig själv. Ja, mera!
Känns lite skadat ibland, och därför har inte suget varit så stort på senaste. Men det finns väl ett annat sätt att se på det. Att jag måste hitta orden för att kunna förstå det. För, att det känns som om jag har missat en del i uppväxten, då jag egentligen skulle ha lärt mig. Vad är kärlek? Vad är en relation? Får jag bli arg nu? Det finns mycket, som inte känns lika tillgängligt att lära sig, nu, som vuxen. Men om jag hittar orden, hittar förhållingssätten, hittar språket, då blir det lite mer förståeligt, för mig.
Hitta språket, jag läste det någonstans (not till mig själv: jag förringar min egen tanke), men jag kommer inte ihåg var. Det är lite besvärligt det, för jag lånar det mesta, och mycket. Plöjer igenom det. Jag undrar, hur mycket av det som stannar. När jag ibland inte ens kommer ihåg titeln på boken förra veckan, vad har då stannat i skallen? Perfektionisten börjar tala då. -Kanske det är onödigt, kanske det finns bättre sätt att spendera tiden på, kanske du är ineffektiv, kanske inte perfekt! Men jag tar väl inte skada. Och på något sätt tycker jag mig hitta gemensamma nämnare, mellan helt spridda ämnen, eller hittar referenser. Då, sköljer en känsla över mig, en känsla jag inte kan sätta i ord, för jag saknar språket för den. Jag har inte lärt mig det än. Men en känsla av helhetsbild, så, hänger allt ihop. Då känns det som om jag har kontroll, älskar kontrollen.
-Men... det här är ju Australia, det här är inte den. Är du säker på att det var salong 5?
-Va? Ja, det stod så. Prassel prassel. Här, fem.
-Rad fem...
Det blir tyst några sekunder. Sedan prassel och kloppande med klackar då det nyanlända paret tar sig ner för trappan. Spridda fnitter hörs runtom i bioslanongen då dörrarna stängts. På filmduken håller en svart man upp en död kvinna mot en rödfärgad solnedgång, och skriker ut sin sorg.
Hemma, ser jag på högen. Undrar, hur jag ska hinna läsa ut alla de, innan månadsslutet. Jag måste förstå, hur allt ligger till, lösa gåtan, hitta lösningen. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då kan inget överraska mig, då finns det inget obekant som kan komma min väg, då kan jag hantera det, då är jag förberedd. Om jag vet allt. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då sjunger kroppen till mig själv. Ja, mera!
Känns lite skadat ibland, och därför har inte suget varit så stort på senaste. Men det finns väl ett annat sätt att se på det. Att jag måste hitta orden för att kunna förstå det. För, att det känns som om jag har missat en del i uppväxten, då jag egentligen skulle ha lärt mig. Vad är kärlek? Vad är en relation? Får jag bli arg nu? Det finns mycket, som inte känns lika tillgängligt att lära sig, nu, som vuxen. Men om jag hittar orden, hittar förhållingssätten, hittar språket, då blir det lite mer förståeligt, för mig.
Hitta språket, jag läste det någonstans (not till mig själv: jag förringar min egen tanke), men jag kommer inte ihåg var. Det är lite besvärligt det, för jag lånar det mesta, och mycket. Plöjer igenom det. Jag undrar, hur mycket av det som stannar. När jag ibland inte ens kommer ihåg titeln på boken förra veckan, vad har då stannat i skallen? Perfektionisten börjar tala då. -Kanske det är onödigt, kanske det finns bättre sätt att spendera tiden på, kanske du är ineffektiv, kanske inte perfekt! Men jag tar väl inte skada. Och på något sätt tycker jag mig hitta gemensamma nämnare, mellan helt spridda ämnen, eller hittar referenser. Då, sköljer en känsla över mig, en känsla jag inte kan sätta i ord, för jag saknar språket för den. Jag har inte lärt mig det än. Men en känsla av helhetsbild, så, hänger allt ihop. Då känns det som om jag har kontroll, älskar kontrollen.
En gata ner
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar i. Jag är förlorad. Jag är hopplös. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet att finna vägen ut.
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas att jag inte ser det. Jag faller ner i gen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar lång tid att komma ut.
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar i, det är en vana. Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag kommer ur det omedelbart.
Jag går samma gata ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag vid sidan av.
Jag tar en annan gata.
Sista glöggen intagen, sista julpyntet borttaget, det gick på en kvart båda två. Så nu är det väl bara att börja längta, till nästa glögg, till nästa advent. För det är väl det, som gör det så speciellt. Saliga väntan.
Jag fick åtmistone visa upp det en gång, pynteriet, för den där vännen, hon jag tog till en syster en gång. Vi försöker alltid så inenrligt, att vara så djupa, så nära, så öppna. Så där som vi var en gång, den gången. Men det har aldrig nåt fram sedan dess, de fåtalet gånger vi försökt. Det har inte känts bra, det har varit något som fattats, men utan att jag kunnat sätta ord på det.
Men jag tror jag ser. Det handlar bara om henne. Då som nu. Allt som sägs vänds till om henne, när vi ligger i soffsängen och försöker vara innerliga, och jag börjar berätta, om något nära, hur jag är, växt upp, upplevt. Jag hinner bara öppna, så har hon avbrutit, tagit över, och gör det till hennes, berättar hur det är för henne. Var tog jag vägen? Jag låter mig försvinna, jag blir tyst, tyst irriterad. Är det jag som måste avbryta tillbaka? Vågar inte, avbryta och säga som det är, tala om hur jag känner, säga ifrån, hävda mig. Skulle hon förstå? Skulle hon ta till sig? -Snälla, låt mig berätta, lyssna på mig också. Jag gav henne chansen, gång på gång efter uppenbarelsen, hon missa varje gång. Så nu ska jag försöka undvika fallgropen.
Och hon den där med den andre. Hon bekommer mig inte längre. Hon passerar framför mig, och fortsätter bort. För jag har något annat, något eget, hon finns inte med i projektet längre. Och det känns bra...
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas att jag inte ser det. Jag faller ner i gen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar lång tid att komma ut.
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar i, det är en vana. Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag kommer ur det omedelbart.
Jag går samma gata ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag vid sidan av.
Jag tar en annan gata.
- Okänd författare
Sista glöggen intagen, sista julpyntet borttaget, det gick på en kvart båda två. Så nu är det väl bara att börja längta, till nästa glögg, till nästa advent. För det är väl det, som gör det så speciellt. Saliga väntan.
Jag fick åtmistone visa upp det en gång, pynteriet, för den där vännen, hon jag tog till en syster en gång. Vi försöker alltid så inenrligt, att vara så djupa, så nära, så öppna. Så där som vi var en gång, den gången. Men det har aldrig nåt fram sedan dess, de fåtalet gånger vi försökt. Det har inte känts bra, det har varit något som fattats, men utan att jag kunnat sätta ord på det.
Men jag tror jag ser. Det handlar bara om henne. Då som nu. Allt som sägs vänds till om henne, när vi ligger i soffsängen och försöker vara innerliga, och jag börjar berätta, om något nära, hur jag är, växt upp, upplevt. Jag hinner bara öppna, så har hon avbrutit, tagit över, och gör det till hennes, berättar hur det är för henne. Var tog jag vägen? Jag låter mig försvinna, jag blir tyst, tyst irriterad. Är det jag som måste avbryta tillbaka? Vågar inte, avbryta och säga som det är, tala om hur jag känner, säga ifrån, hävda mig. Skulle hon förstå? Skulle hon ta till sig? -Snälla, låt mig berätta, lyssna på mig också. Jag gav henne chansen, gång på gång efter uppenbarelsen, hon missa varje gång. Så nu ska jag försöka undvika fallgropen.
Och hon den där med den andre. Hon bekommer mig inte längre. Hon passerar framför mig, och fortsätter bort. För jag har något annat, något eget, hon finns inte med i projektet längre. Och det känns bra...
Januaristunder
Va tråkigt saker och ting känns, just nu. Oinspirerat. Jag undrar, vad som skulle göra det bättre. En rejäl jävla avhyvling kanske? Så det bara sjöng och ven i öronen långt efter att den fort genom luften. Då kanske man skulle komma upp på rätt köl igen? Men det känns, som om det är Janurai. Då allt är mörk och inget händer. Mörkerjanuari. Dysterjanuari. Bitterjanuari. Butterjanuari. Kukjanuari. Varför har du kommit? Så vad gör jag denna spännande lördagkväll? Samma som igår, ser dokumentärer på min dator och läser böcker... facklitteratur.
Kanske är det stämningen på jobbet som återspeglas i vardagen, för där verkar det dala, återgå till osäkerheten om man får jobba, då det bara blir då och då. Osäkert från dag till dag, och då man kan bli hemskickad när som helst, då jobben tagit slut. Bara de två heltidsanställda får stanna kvar då, för de ska ha sina timmar. Alla andra är anställda som extra jobb, bemanning, vid behov, och måste rätta sig efter de två. Inte rättvist för några öre alls. Ja ja... så är det. Bara att acceptera? Nej, långt ifrån, men bara att inse och inte ta åt sig tror jag. Inse att det bara är en dal i den eviga horisonten som är livet.
Kanske det nyfallna lagret av vitt puder kan lysa upp mörkerjanuari. Stunderna av ljus blir allt viktigare, ska tas till vara. Som igår på väg hem från jobbet, då vi blev hemkickade tidigt, fortfarande i dagsljus. Där vid kanalen vid järnvägsbron, med fartyget och solen, speglandes i isen, med ljummen choklad i pappersmugg. Det är stunder jag vill ta vara på.
Kanske är det stämningen på jobbet som återspeglas i vardagen, för där verkar det dala, återgå till osäkerheten om man får jobba, då det bara blir då och då. Osäkert från dag till dag, och då man kan bli hemskickad när som helst, då jobben tagit slut. Bara de två heltidsanställda får stanna kvar då, för de ska ha sina timmar. Alla andra är anställda som extra jobb, bemanning, vid behov, och måste rätta sig efter de två. Inte rättvist för några öre alls. Ja ja... så är det. Bara att acceptera? Nej, långt ifrån, men bara att inse och inte ta åt sig tror jag. Inse att det bara är en dal i den eviga horisonten som är livet.
Kanske det nyfallna lagret av vitt puder kan lysa upp mörkerjanuari. Stunderna av ljus blir allt viktigare, ska tas till vara. Som igår på väg hem från jobbet, då vi blev hemkickade tidigt, fortfarande i dagsljus. Där vid kanalen vid järnvägsbron, med fartyget och solen, speglandes i isen, med ljummen choklad i pappersmugg. Det är stunder jag vill ta vara på.
