... oskyldig pojke ...

Jag har tänkt på det där med talang, hur man får det, var det kommer ifrån. Om det är så att man har anlag för det, att det är genetiskt. Många ursäktar sig med det. "Åh du har så lätt för det där. Jag har så svårt för det, jag kommer aldrig lära mig det där. Jag kan inte! Jag kan inte!"

Mest tror jag att det är undanflykter och att inte vilja utsätta sig för risken att misslyckas. Jag tror väldigt är ett genetiskt hinder. Man kanske inte kan bli en Albert Einstein, en Mozart eller en Usain Bolt, det kanske det krävs lite gener för. För att få det där extraordinära. Men annars, om man vill bli typ en Mattias Sunneborn, eller en Lasse Åberg, eller en Stieg Larsson. Dåliga exempel, kanske. Men det är också svårt att komma på de där, och klassa dem som, inte extraordinära. De som nästan men int riktigt ligger i topp. Det är som ett isberg, bara toppen syns, och en hel massa massa som inte syns.

En sådan, som ligger precis under eller precis över vattenytan, kan de flesta bli med enstaka medel. Träning. Disicplin. Ihärdigt arbete. Även för de som tycks ha lätt för vissa saker finns det ofta betydligt mycker mer träning än folk tror. Zlatan blev inte Zlatan över en natt. Han började sparka bollen som knatte, med ett mål, att bli bäst.

Jag läser en bok om teckning. Tydligen är det så att man använder en viss del av hjärnan när man tecknar. Den högra. Den del av hjärnan som är lite mer odefinierad, som går mer på känsla. Den vänstra är den logiska, den som tänker och strukturerar världen i termer. Den man använder för att tala, och tänka. Det förklarar varför det känns som om jag drunkar bort från tiden när jag tecknar ibland. De gånger det blir bra, något bättre än jag själv trodde. Jag slutar tänka och övergår till att bara känna och ta in. Betraktar och tar in objektet precis som det är, skuggan som ligger på sne. Utan att tänka på vad det egentligen är för något jag tittar på, utan att tänka i logiska termer, så här borde det se ut. Det är då det går.

Det är ungefär det som framstående förspårkar för att bli upplyst. Som en buddha. Att bli medveten. Meditera. Då man slutar att tänka. Då sinnet blir stilla. Då man stannar i ögonblicket. Då det förflutna försvinner, slutar påverka, och framtiden kommer, i varje nytt ögonblick. Där stannar man. I tystnaden i sinnet. Och bara är.

Jag ska försöka leva mer i min högra hjärnhalva. Jag ska teckna mer. Och kanske går det att ta med några av de där stunderna, till de övriga. Jag vill kunna stanna upp och sluta tänka, och bara känna. Inte bli frånvarande, glömma bort var jag är, förtränga och bara vara glad och inte bry sig, leva i ett gulligt rosa moln där allt är sockervadd och fina blommor. Helt tvärtom. Stanna upp och bli helt medveten om var jag är, vad jag gör, i ögonblicket, nuet. Bara känna, ta in. Utan att låta det inprogrammerade och förflutna påverka. Så!

Som det där med att få känslan, intuitionen, komma till insikt. Ibland kanske man inte behöver sätta det i ord. Bara gå på känslan. Så! Inte analyserra sönder det. Precis så som jag gör nu och är så duktig på. Jag vill förstå förstå förstå, hur man ska agera bäst, perfekt! Kanske si, kanske så. Kanske kanske, man inte måste analysera det, alltid. Utan bara gå på känslan. Känna känslan, men inte nödvändigtvis sätta det i ord för att man ska förstå det. Bara lita på känslan och ta till sig all den information den ger, och agera utifrån det. Direkt.

Ja, jag tror det är så Osho pratar om Medvetenhet. Och ja, jag vill leva mer i min högra halva.

Intervjuer. Jag har blivit intevjuad för det där jobbet som jag verkligen-ville-ha-mer-än-något-annat-jobb-just-nu. Men jag är kanske inte rätt person. Det känns lite övermäktigt, för stort, för många under mig, och jag har inte så mycket erfarenhet. Och samtidigt drar jag mig för en fast tjänst så där direkt direkt. Vad händer om det är fel? Fast där i ett år? Och samtidigt känns det inte helt rätt i efterhand, inte så utvecklande, och skapande. Jag vill skapa.

Jag känner mig rätt så uppåt. -So what, inte meant to be, inte rätt. Trallar jag för mig själv där jag går till bussen. För jag har lärt mig något om mig själv, att det och det inte är rätt, men snarare det och det. Men lite saknad kommer efter bussresan. Jag hade ju sett fram emot det. Nu, hem till lägenheten utan utsikter. Samma gamla ingenting. Lite menlöst. Skulle vilja ha en kram, där, då, nu. Kanske av den där flickan som satt och sov i sätet bredvid. Jag tar vad jag kan, och sluter ögonen jag med, lutar huvudet åt hennes håll. Men önskar det var lite närmare. Bara lite.

Den återkommer ibland. Då jag bara vill fly, komma bort. Och den verkar dyka upp efter att jag träffat en viss person. Jag har tänkt på det, men inte varit säker. Har det nedtecknat i min dagbok, efter varje kontakt. Mor. Mitt svarta får jag skyller allt det onda på. Jag vet att jag inte borde. Jag vet vad jag borde istället.

Men varför fly. Kanske för känslan av att hon inte ser mig. Den person jag vill ska älska mig. Och jag som trodde jag var medveten om allt, att jag kunde välja då, att det inte bekom mig. Men andra ser mig. Och känslan vänds, jag landar.

En bild till från helgen. En ensam groda i det stora gröna vattnet. Som kämpar för att korsa kanalen. Han kan inte ha tvekat. Han tog mod till sig, hoppade i och tog sig över det gigantiska hindret framför honom. Eller var det en hon?

Helgen klar, utsikten lika så. En lördag på sjön. En sista tur för säsongen, till dockan över vintern. Kallt och regnigt, men mysigt och trevligt i skyddet från det. Vi har alltid kunnat umgås bra, så där naturligt. Jag och mellanbroder.

En söndag med middag hos brodern, den andre, den störste. Jag blir lite störd, på allt detta presterande, allt det pratas om. Först vid bordet, och sedan i soffan med fotovisning. Det blir alltid så att bara två eller få pratar, och då menar jag under hela middagen. De andra faller i tystnad. Oftast jag en av dem. Ibland som nu, mellanbrodern också. Annars mamma som inte hänger med. Blir sittande och lyssnar istället, på vad de andra har sett och presterat. Det är, så ointressant, känner jag då. För mig. Och samtalet tycks alltid bli intriktad på sådant bara två kan prata om. Nu, en plats, fjällen.. -Och du vet där, vi var en gång. Jätte kul, en hel middag. Annars brukar samtalet bli inriktat på något vetenskapligt "problem" som bara två är insatta i och så flyter middagen iväg. För vissa i ständig diskussion, för resten i tystnad. Är det inte över snart!

Så börja prata om något annat då!? Säger kanske inte bara ni, utan även jag själv. Jag vet inte, men det funkar inte känns det som. Alla andra låtsas vara intresserade av det de andre pratar om. De vill ju vara hövliga. Och det blir ju så. Även om det är tråkigt, går tankarna kring samtalet som är aktuellt. Skulle man börja prata om något annat huxflux, skulle de verka störda och rikta uppmärksamheten mot det som störde. Men för tusen, det är väl bara naturligt säger jag nu. Det är så samtalen vandrar naturligt! Det är väl jag som är för mycke Jante och inte vill ta plats. Mor och barn, lika som bär, vi är.

När det äntligen är över sätter man sig i soffan och tittar på foton. Från alla håll, ska det redogöras för vad man gjort den senaste tiden. -Först såg vi det. Och en gjorde vi så. Och sen, och sen... Allt detta presterande för varandra. Jag blir, så trött. Eller nej, inte denna gång. Var alltför medveten om det, blev bara uttråkad.

Störste brodern som ska åka bort snart, hem till sin festmös by i thai landet. Detta himmla daltande, från min mor. Ho lånar böcker och läser och. Detta himla daltande. - Har ni kläder så ni klarar er? Är det något ni behöver? Ska jag köpa något? Det kan jag. Han är trettio-fem för f... Det är en djävla björntjänst, att vara så, beskyddande. Det är en god sak, men effekten blir passivitet. Det har både jag och min bror syndrom av, fortfarande. Är gärningen god då? Om tanken är god, men inte effekten. Det beror på hur man definierar det.

Jag ser något annat också, elelr blir påmind. Mamma frågar aldrig, hur eller varför jag känner och tycker som jag gör. När jag kritiserar hennes daltande i bilen hem från störste brodern, jag är inte tyst om det. Jag ger hintar till höger och vänster att det inte bara är detta specifika det gäller, allt daltande. Det som hela tiden pågått. Det hjälper inte. Det förlamar. Det lär inte eget ansvar. Det förminskar. Det trycker ner. Men hon frågar aldrig. Hur menar du? Jag märker, vilken otrolig skillnad det är mot andra, släkten som jag träffade för inte länge sedan. Att de frågar, undrar, vill få det utvecklat, intresserade. Så försöker jag göra.

Det kan tyckas altruistiskt, men jag ser det mer och mer som ego. Att hon ska känna sig viktig. Vara en del, av oss. Det är det enda sätt hon vet hur hon ska vara det. Jag tror aldrig hon lärt sig hur hon kan vara det på ett känslomässigt plan. Vara där, ett stöd, en vän. Hon måste ha beroendet. Det var så hennes mor var.

Men jag blir, inte trött av det heller. När man är medveten, när man ser det. Det verkar som om man kan välja då. Låta det bekomma mig eller inte? Om man inte visste vad det var, skulle man bara bli irriterad, deppig, känna att något är fel, men inte kunna säga vad. Att se det, förstå det, är första steget i så mycket och det känns som jag tar flera sådana steg. Men vad ska jag ersätta det med, det vet jag inte. Men det är kanske som med insikten för kreativiteten. Först får man en vision. Man ser probemet. Men man förstår det inte riktigt. Man kanske inte rigktigt kan sätta det i ord. Man försöker, men ibland mer än andra, tar det tid att komma underfund med vad det egentligen var jag såg i ögonblicket av upplysthet.

Jag förundras över balansen inom mig. Det är harmoniskt, jag skrattar och skuttar runt i lägenheten. Och det tycks lysa ut genom mig. Ögonvitorna är mer vita är de varit på, så länge jag minns. De som så brukar ha lite rödsprängda ådror, antigen pga av bruten sömn eller skavande linser. Och min man på skallen lyser som på en, tiger. Och huden, är inte alls så jätte len utan lite torr på sina ställen. Man kan inte få allt. Låt efter låt som rullar på radio eller tv, är bättre än den andre. Hela tillvaron, är som musik i mina öron.

Orsak och verkan. Så ska det ju vara här i livet. Så vad är orsaken till det goda, nu. Vad har jag gjort annorlunda. Det tål att tänkas på.

Och jag har hittat jobbet. Det jag just nu vill ha mer än andra. Inget drömjobb som kommer göra mig skrattande lycklig för all framtid, men något som känns rätt för stunden. Ett steg i rätt riktning, mot mål jag vill. Dit vill jag! Dit ska jag!

Jag undrar. Jag undrar, om fasaden kommer att rämna, när jag minst anar det. Som när jag inte får det där jobbet.

Jag hörde inte av mig. Inte hon heller. Och så får det vara. Jag undrar fortfarande vad hon ville uppnå med sitt mess. Men jag släpper tanken, och inser att livet faktiskt går vidare, igen, utan henne. Jag blev förvirrad där, ett dygn. Hon finns i tanken oftare, nu, men bara så där som vem som helst. Så som jag ofta har personer i tanken. Men hon försvinner mer och mer, och snart har hon nog landat där bak i huvudet någonstans igen. Bortom det medvetna, men ändå aldrig glömd.

Livet går vidare, ja. Och vad vill jag med livet egentligen. Jag har aldrig haft några drömmar. Jag har aldrig haft några mål. Aldrig något att sikta mot. Så känns det. Jag har följt med den ritning floden tagit mig, låten andra styra mig. Så känns det. Och ingen har frågat, vad jag komemr ihåg. Vad vill du? Vad drömmer du om? Vad vill du bli när du blir stor? Jag har aldrig haft svar iaf. Men jag vill ändra på, jag ändrar på det.

Jag börjar få drömmar, sådant som jag vill uppnå, och som kommer från mig och ingen annan. Och jag vill dela med mig! Jag vill inte gömma drömmarna. Jag börjar se mig själv i framtiden. Så, det där skulle jag vilja göra. Det där skulle jag vilja jobba med. Det där är jag!

Och jag vill odla talanger. Fast det är lite tabu att prata om sådant i jante-sverige. Så vad har jag för talanger? När tycks tiden stå still? När känns det som om den bara försvinner? När blir jag uppslukad av det jag gör? När jag tecknar, ibland, som är allt för sällan. Men ibland, sätter jag mig, och slutar inte, och timme/timmar senare tittar jag upp och gjort något jag inte rktigt vet hur jag åstadkommit. Den medvetna tanken försvinner. Jag vet inte om det är en talang, säger jante jag, men jag vill odla det. Jag ska.

Grubbla, kan det var en talang? För då försvinner tiden som inget annat. Jag kan grubbla och tänka bort en hel dag nästan. Jag önskar jag kunde se hur en anna tänker. Men kan alla det? Kan det vara en talang, att ha en sådan fantasi? Kanske det går att använda till något annat.

för jag önskar att skriva, mer, och ska försöka här till att börja med. Drömmen är, att skriva en bok, jag vill. Jag har redan storyn för 4-5 böcker. Dels vill jag skriva om mig, hur det är att vara jag, hur det är att vara en tyst osäker pojke. Dels om mamma. Dels om annat. Jag har börjat anteckna, skissat storyn, börjat skriva. Men jag har egentligen allt redan klart i huvudet, det mesta.

Jaga drömmar, det är svårt tror jag. Men en börjar är nog att berätta om dem, först då kan man få stöd. Och ibland måste man kanske få det för att komam någonstans. Allt går nog att uppnå själv, men endast ett stöd kan hjälpa tusenfaldigt. Men komemr också att möta motsånd, jag gör det redan. Och det är nog där rädslan från at beätta om det kommer. Att det blir bemött som en fånig dröm och att man kommer kasta bort sitt liv. Det kan vara svårt att bortse ifrån, speciellt om det kommer från närt och kärt håll. Men ibland måste man nog, fortsätta jaga sin egen dröm, tro på sig själv, inte ge upp.

Hur många, som inte gett upp, har slutat i fördärv? Och hur många har faktiskt lyckats? Jag undrar...

"Ledsen om jag sårade dig. Var aldrig min mening. Orkade bara inte med mer."

Det kommer från okänd avsändare till mobilen. Någon som knappat in fel nummer, stackars, jag lider med personen som får det, och den som skickar. Något blir påmint i mig själv, hur svårt det kan vara. Jag skrattar av det dystra och visar kompisarna i förfestssoffan. -Ett sista ligg? Föreslår den mest utåtriktade som förslag på svar, nästan skickat i ruset, men inte jag. Sedan slår deja vun till i bakhuvudet. Det kan väl inte vara... Hon? Kan det verkligen vara det. Nu? Varför nu? Jag tog bort hennes nummer, någongång i vår. Kan det vara hon nu? Det går inte att hitta på några gulasidor.

"-Var det du Louise?", "-Ja, det var jag.." NU? Nästan på dagen ett år sedan vi sågs sist. Och hon får det att låta som om vi nyss bråkat, typ igår, förra veckan. Men NU? Har aldrig hörts heller, förrutom det där fåniga försöket till en förklaring av mig, i november. Den första tanken, som kommer med deja vun. -Vem är det som sårat henne nu då? Vilken kompis eller vilken pojke har hon sagt upp vänskapen med nu? För det var så det brukade vara. Bråk och göra slut. Nästa vecka vänner igen. Bara vänner, mer går inte. Och så går det inte iaf. Och så blir vi vänner igen. Hon kom till mig, och jag tröstade, lyssnade, höll om. Jag bad aldrig om något mer, krävde inget mer, hävdade aldrig min egen vilja. Jag gjorde bara som hon ville, kunde inte förmå mig till att göra annat.

Varför nu? En lördagkväll, och just denna kväll? Den första jag ska ut på, på många månader. Och på det stället hon iaf brukade hänga på, nu vet jag inte. Det är nästan som om hon visste. Som om hon tjuvlyssnade på mina meddelanden och telefonsamtal. Kommer jag träffa henne där nu?

Hon lyser med sin frånvaro på kvällen, men på något sätt har ändå det där ljuset letat sig in i mig och stannat. Jag svarade aldrig, men dagen efter, kan inte släppa det nu. "-Vi var båda lite knasiga, tror jag, på helt egna sätt. Jag hoppas att du har det bra Louise." Gjorde jag det igen? Kröp jag för henne igen? Föringade jag mig själv igen? Jag vill skriva igen, direkt... -Varför nu? Det känns överspelat för mig. Jag menade vad jag sa den där gången senast. Jag förlät dig, helt. Och med det menar jag att jag la det bakom mig, det du sårade, försonades.

Jag sa det då, senast, för att hon inte skulle fortsätta oroa sig, för att jag visste att hon förr eller senare skulle göra det. Över att hon var en så dålig person som gör alla illa. Jag trodde att hon hade lyckats, att hon faktiskt tagit till sig orden, så som jag önskade, hoppades. Men det verkar inte så. Jag vill skriva, om hon svarade, om hon ville börja prata, så ska jag. Men hon svarar inte på hela dagen efter.

Jag kan inte släppa det nu. Och jag kan inte tillåta henne att ta kontakt så här. Från ingenstans. Jag hade sagt upp allt. Sagt adjö. Accepterat att vi inte går ihop. Hon kan inte komma och väcka allt igen så här. Det går inte. Jag klarar det inte. Jag kan inte tillåta det för min egna överlevnad. För glömt, det har jag ju inte, bara så mycket man kan. Det hon sårade har jag lagt bakom mig, men henne och den hon var......

Nej, jag hamnar inte där igen, i ovissheten, den äter uppmig innifrån. Paralyserar mig, gör mig obrukbar, jag får inget gjort. Imorgon tar jag kontakt igen om inte hon. Imorgon måste vi börja försonas. På något sätt. Eller, så måste jag be henne att aldrig höra av sig mer. Att bara tänka på det ger mig en rysning. För frågan, ovissheten, som väckts igen, är om jag förnekar kärleken, den enda kärlek jag någonsin kommer att hitta. Den jag önskar, så... -Älska mig!

I den där ommöbleringen, hitta jag ändå något mer. Inte bara sådant som jag vill slänga. Men något värdefullt, som jag vill behålla och och till och med ta upp. Något jag lagt åt sidan och på något sätt klassat som en fånig hobby som inte går att leva på. Undrar var jag fick det ifrån, varför det blev så.

När jag bläddrar och rensar i skolblocken, inser alltid haft det i mig. Små teckningar, illustrationer och skisser pryder alla mina föreläsningsanteckningar. Då det varit tråkigt och ointressant, har jag drömt mig bort till det jag älskar. Det är något jag alltid lägger ner mycket tid och extra energi på. Nej, egentligen inte energi i den mening att det blir jobbigt, att det är ansträngande. Det känns naturligt. Som en klok kvinna sa en gång, när det är rätt, när det är menat, så går allt av sig själv, utan ansträngning.

Webbdesigner. Är det jag? Det känns så. Jag tror mig hittat hem litegrann, och jag rusar i stormsteg emot det nu. Jag är motiverad, och det går av sig själv. Jag stöter på problem hela tiden, allt strular, men jag tar bara ett kliv till och fortsätter, utan ansträngning och utan att gräva ner mig. Och jag känner mig kompetent, som om jag verkligen kan åstadkomma något, just där, med det. Jag hoppas inte bara att jag höjer upp mig till skyarna nu igen. Jag kommer på mig själv näst hela tiden, nu, med att jag gör det. Sätter mig på en pidelstal och fantiserar om sjungande applåder var än jag sätter mina fötter.
-Jesus har återvänt! Kyss hans fötter!
-Lugn mina barn, jag är här för att rädda er.

Där gjorde jag det igen, jdär brast jag ut i skratt, åt min egna ironi. Får man det? Jag ser framför mig hur även den som läser detta, får kramper i magen av min utsökta parodi på mig själv. Fick ni det?

Bara en gitarr, bara en röst, bara en text.

Ny städat. Ny möblerat. Inte en möbel i rummet på samma plats ellr på samma sätt. Känns nästan som nytt. Skönt, känner jag, det behövdes för att få lite ro i denna enrummare som det känns som jag vuxit ifrån för länge sedan. Lite ro hittar jag nu.

Jag borde städa klart i sinnet också, men det går inte lika fort. Det tar emot. Det är märkligt, det känns som om jag hindrar mig själv, som om jag vägrar att ge upp vissa saker. Blundar för dem och låtsas att de inte finns. Bortförklarar dem. Har nog blivit lite för bekväm på senaste, slutat ifrågasätta. Jag slängde en hel del i ommöbleringen, men det finns mer att slänga. Bara svårt att veta vad man ska spara och inte. Det är ju minnen och det förflutna, så bekvämt, och tryggt. När ska man släppa taget? Inse att det är en återvändsgränd och fallgrop.

Jag känner mig mer, känslorna som kommer, att vilja fly, känna mig ivägen, oönskad, inte våga. Det ska ju vara det viktigaste steget, att bli medveten. Jag behöver inte styras av den längre, men inte säker på vad jag ska ersätta den med egentligen. Nu då, nu när jag känner mig?

Och det som man vill slänga, hur gör man? Jag vet inte hur jag ska hantera det en sak. Mamma. Jag försöker bryta mönstret med henne. Jag visar att jag blir arg. Jag brusar upp, säger ifrån. Och hon, bryter ihop. Med vattniga ögon går in på toaletten. Hon är ett dj*vla känslolöst monster, så oförmögen till att hantera och prata om sina och andras känslor. Aldrig, har de pratats om. Det är tabu. Det är så det är. Det visar hon. Om hon blivit leden, slänger hon diskborsten eller vad det nu är hon gör och springer och gömmer sig på toaletten. En kvart senare kommer hon ut med rödsprängda ögon, och låtsas som om ingenting har hänt. Går tyst tillbaka till diskkon. Inte visa känslor här inte. Det är så vi gör i denna familj. Så är det!

Inte ens arg får man bli. Det är jordens undergång. Då älskar man inte varandra längre, så känner hon verkligen tror jag. Jag frågar henne, när vi äter kina mat, innan jag "blev arg på riktigt". -Nej, då säger man ofta bara så dumma saker. Onödigt att bli arg. Man ska hålla inne med det istället, svälj och låta det ligga tryggt och fint i lilla magen. Låtsas som om man inte alls är arg eller upprörd på den andre, det är ens eget problem att man är arg. Ja herregud, den där lilla tanten, som så innerligt lever i jantelagen. Inte ta plats! Inte stå ut! Inte göra sig hörd! Men rätt vad det är så spricker hon, när det blir för mycket. Då skriker hon med upprörd gäll röst, om man nu kan kalla det skrik, och säger saker, som helt saknar reson. -Ja men då kan vi väl strunta i allt ihop då! Hon viftar med armarna som en väderkvarn och skratta mitt i, i förtvivlan och hopplöshet. När hon är upprörd(?). Hon vet inte hur hon ska hantera det, inser jag nu, då de bryter fram, de där konstiga känslorna. Hon är ett monster för sig själv.

Nu, i veckan, efter kinamaten, så börjar hon som hon brukar. -Hur går det med pengar då? -Hon går det med jobb då? -Jag hoppas det kommer. Det blir tyst, hon dömer. -Jag förstår inte hur du bara kan gå så här. Blodet börjar rusa, jag blir arg, jag brukar inte bli det. -Tror du jag vill det, tror du jag vill gå så här sysslolös, nästintill, i snart ett och ett halvt år? Hon är tyst. -Ja det verkar ju så. Jag är nästan uppe i ansiktet på henne där vi går bredvid varandra, trycker axeln mot hennes, spänner rösten. -Det är inte så djävla lätt för mig, inser du inte det? Hon ser rakt fram, läpparna är ihoptryckta. -Nej, jag kan inte förstå. Hon säger det med en suck, uppgiven. Hur faan kan hon säga så. Jag säger ju rakt ut, nej, jag vill inte gå så här sysslolös. Och jag, ger upp jag också, låter pulsen falla, slappnar av i kroppen.

Varför kan hon inte fråga mig varför? Varför är det svårt? Varför är det jobbigt? Varför kan hon inte be mig att förklara? Varför kan hon inte visa mig att hon bryr sig? Det är allt jag önskar, av henne. Jag vill ha henne som vän, ett stöd. Men hon klarar inte det, verkar det som, hon är fast i en annan roll. Det känns mer, fortfarande, som om jag är hennes, hennes ägodel, och ska uppfylla hennes önskningar, uppfylla hennes drömmar om mig. Äsch, jag vet inte, jag kan inte sätta ord på det. Men jag hittar inga bevis på att hon faktiskt, verkligen, innerligt, älskar mig. Men jag vet, att jag inte klarar att ha det så här längre, det går inte. Jag accepterar det inte. Inte längre. Men det, vet jag inte hur jag ska hantera.