Snälla förklara
Vem är jag? Jag har inget svar. Jag vet inte. Inte ens var jag är, eller vart jag vill. Vem vill jag vara? Jag vill ju inte vara någon annan än mig själv, men vem är det.
Jag vill, se mer till mina behov, och mindre till mina begär. Så säger texten jag läser, jag undrar om det är därför jag vill det. Men det låter så bra, låter så sant, känns så sant, som att jag bara väntat på att få se det i ord. Det får mig att tänka på vad jag önskar i en partner. Vad behöver jag, i en annan? Jag tror jag egentligen bara behöver en sak. Att hon ska se mig för den jag är. Ta mig, för den jag är. Inget mer.
Hon behöver inte vara pratsam, ha självförtorende, ha pondus, vara söt eller ha stora bröst. Hon behöver bara se mig för den jag är. Respektera, den jag är innerst inne. Se, vad jag behöver. Just nu är det att få lägga mitt huvud i någons knä- Bara för en stund, bli omkramad, och känna att jag får vara nere och ensam ibland. Att det är tillåtet, att vara jag, precis så som jag är för stunden. Det, behöver jag.
Men det måste jag också klara, det är vad jag vill klara. Se den andre, för den hon är. Se hennes behov, som kanske inte alltid är lika med hennes begär. Ge, det hon behöver.
Jag vill bli tagen, för mig själv. Men vem är jag? Jag vet så mycket att jag inte visar upp vem jag är, för de jag möter. Hur ska jag då bli tagen för den personen som jag inte känner själv. Eller veta när jag blir det. Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet en sak som jag inte behöver, och det är ensamheten. Den berikar mig inte, inte i denna usträckning. Jag vill umgås, kommunicera, men inte som vännerna ikväll. Spelandes Rock Band hela kvällen. Jag vill ha mer. Och jag vill utmana mig själv, både psyke och kropp. Mina talanger. Jag vill och gillar det. Testa gränserna och överträffa mig själv. Då mår jag bra. Men kanske det är ett begär ändå, som ett par stora bröst? Är det något jag behöver, eller bara trånar efter för att tillgodose mitt ego?
Jag kan inte le åt mig själv i spegeln. Jag borde det, för det är lite kul, hur jag kan deppa ihop, så snabbt, utan att veta varför. Att jag inte kan hitta något nöje, i något, musik, sällskap, så som jag annars kan. Det är märkligt, att jag fungerar så här.
Jag funderar, på vad det är. Är det för att hon från det förflutna spökar i sinnet? Är det för att det känns som om jag är tillbaka, till den osäkre, den som inte vågar ta steget. Varför var jag tvungen att leta upp bilden på henne idag? Det ansikte jag inte sett på ett år, som jag nästan glömt hur det såg ut. Är det hon som spökar nu, som påminner mig om alla tillkortakommanden och önskningar, som inte uppfylldes med henne? Är det därför? Hänger det ihop?
Jag analyserar, tänker, för långt ibland. Jag slår knut på mig själv, stryper mig själv, lägger krokben på mig själv. Det, är ju faktiskt riktigt kul. Det skulle se riktigt kul ut om Robert eller annan Gustavsson gjorde, satte krokben på sig själv, och föll hals över huvud i backen. Jag skulle skratta, så varför inte åt mig själv? Jag har väl kanske inte den förmågan, som jag önskar jag besatt. Att se på mig själv utifrån, se vem jag är. Jag vet inte.
Nu kunde jag le åt mig själv. Och såg ljusglimten i tillvaron i det. Jag såg glimten av regnbågen, trots det dystra regnet som öste ner. Det betyder att solen lyser någonstans, den finns, trots molnen som döljer den. Snart är den tillbaka, det är väl bara att vänta. Ta skydd, tills stormen har passerat.
Och den har faktiskt nästan helt passerat nu.
Jag vill, se mer till mina behov, och mindre till mina begär. Så säger texten jag läser, jag undrar om det är därför jag vill det. Men det låter så bra, låter så sant, känns så sant, som att jag bara väntat på att få se det i ord. Det får mig att tänka på vad jag önskar i en partner. Vad behöver jag, i en annan? Jag tror jag egentligen bara behöver en sak. Att hon ska se mig för den jag är. Ta mig, för den jag är. Inget mer.
Hon behöver inte vara pratsam, ha självförtorende, ha pondus, vara söt eller ha stora bröst. Hon behöver bara se mig för den jag är. Respektera, den jag är innerst inne. Se, vad jag behöver. Just nu är det att få lägga mitt huvud i någons knä- Bara för en stund, bli omkramad, och känna att jag får vara nere och ensam ibland. Att det är tillåtet, att vara jag, precis så som jag är för stunden. Det, behöver jag.
Men det måste jag också klara, det är vad jag vill klara. Se den andre, för den hon är. Se hennes behov, som kanske inte alltid är lika med hennes begär. Ge, det hon behöver.
Jag vill bli tagen, för mig själv. Men vem är jag? Jag vet så mycket att jag inte visar upp vem jag är, för de jag möter. Hur ska jag då bli tagen för den personen som jag inte känner själv. Eller veta när jag blir det. Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet en sak som jag inte behöver, och det är ensamheten. Den berikar mig inte, inte i denna usträckning. Jag vill umgås, kommunicera, men inte som vännerna ikväll. Spelandes Rock Band hela kvällen. Jag vill ha mer. Och jag vill utmana mig själv, både psyke och kropp. Mina talanger. Jag vill och gillar det. Testa gränserna och överträffa mig själv. Då mår jag bra. Men kanske det är ett begär ändå, som ett par stora bröst? Är det något jag behöver, eller bara trånar efter för att tillgodose mitt ego?
Jag kan inte le åt mig själv i spegeln. Jag borde det, för det är lite kul, hur jag kan deppa ihop, så snabbt, utan att veta varför. Att jag inte kan hitta något nöje, i något, musik, sällskap, så som jag annars kan. Det är märkligt, att jag fungerar så här.
Jag funderar, på vad det är. Är det för att hon från det förflutna spökar i sinnet? Är det för att det känns som om jag är tillbaka, till den osäkre, den som inte vågar ta steget. Varför var jag tvungen att leta upp bilden på henne idag? Det ansikte jag inte sett på ett år, som jag nästan glömt hur det såg ut. Är det hon som spökar nu, som påminner mig om alla tillkortakommanden och önskningar, som inte uppfylldes med henne? Är det därför? Hänger det ihop?
Jag analyserar, tänker, för långt ibland. Jag slår knut på mig själv, stryper mig själv, lägger krokben på mig själv. Det, är ju faktiskt riktigt kul. Det skulle se riktigt kul ut om Robert eller annan Gustavsson gjorde, satte krokben på sig själv, och föll hals över huvud i backen. Jag skulle skratta, så varför inte åt mig själv? Jag har väl kanske inte den förmågan, som jag önskar jag besatt. Att se på mig själv utifrån, se vem jag är. Jag vet inte.
Nu kunde jag le åt mig själv. Och såg ljusglimten i tillvaron i det. Jag såg glimten av regnbågen, trots det dystra regnet som öste ner. Det betyder att solen lyser någonstans, den finns, trots molnen som döljer den. Snart är den tillbaka, det är väl bara att vänta. Ta skydd, tills stormen har passerat.
Och den har faktiskt nästan helt passerat nu.
en dröm och ett jobb
jag borde skriva av mig igen. inte för att jag är på väg ner, men för att det är så mycket som rör sig i huvudet. jag behöver skriva till bloggen, min vän, den som alltid lyssnar, som inte dömmer, som bara finns.
var på intervju idag, men jag är obeslutsam, och är orolig att det kan ha skinit igenom, i mina svar. det verkar vara ett riktigt kul jobb, och jag kommer ha en riktigt trevlig kompanjon. en bekant, som var den som rekommenderade mig för dem, företaget. ska jag se det som ett tecken på att jag är omtyckt. men jag klarar inte det helt och hållet, jag glömmer. jag tvekar, för att jag inte vill låsa mig. jag vill ju flytta, om än inte permanent, så ett tag, dra till stockholm. av fler anledningar än jag nämnt här. och jag ska ju resa, gå, vandra. jag vill göra det innan året är slut, vill inte vänta ett helt år till. jag vet inte, om jag sätter käppar i hjulet på mig själv. antigen genom att drömma dumma drömmar som gör att jag inte kan rota mig. eller att jag förnekar mig jälv genom att inte jaga drömmen, visionen. jag vet inte ens vilket.
en kompis säger att jag ska ta whatever, första bästa, tjäna lite pengar, sen kan ja flytta på mig om jag vill. göra som honom med andra ord. ta ett jobb som man inte alls är intresserad av egentligen och spendera massor av deras tid och resurser på sig. det känns ruttet, oärligt, om jag innerst inne skulle veta att jag om några månader skulle lämna dem i sticket. är jag för godhjärtad, tänker för mycket på andra, och åsidosätter mig själv, för lite egoist, för mycket altruist. tänker jag för mycket. jag önskar att jag inte tänkte så mycket, jag gör alltid det. jag önskar att det kunde vara tyst där uppe innanför pannan, om än bara för en sekund. alldeles tyst. utan tanke. utan rörelse. bara närvarande.
vad jag än ska ta mig för, här eller där, så vet jag att jag behöver få tillbaka rutinen och diciplinen. jag hoppas att den kan vara på väg tillbaka efter dagens springtur. jag känner hur nyttigt det är. kroppen, som är lite mjukare, mer avspänd, och lugnet i mig. ja, jag vill börja träna igen, jag vet att det är nyttigt, och att det är en del för att nå målet, drömmen. av den anledningen vill jag göra det, inte av den andra, den ytliga, den som vill imponera, den som vill prestera för andra.
jag brukar inte skriva mina inlägg så här, utan versaler. jag brukar vara väldigt petig med att få det snyggt och lättläst. men det är inte för att jag vill, jag kan inte använda shift tangenterna. de är ur funktion. så är det bara. de bestämde sig för att inte fungera för ett par dagar sedan och sedan dess har jag inte kunnat skriva stora bokstäver eller annat nyttigt och bra att ha, som snabel a, och frågetecken.
jag vill ha en ny dator. det betyder pengar. ett jobb.
var på intervju idag, men jag är obeslutsam, och är orolig att det kan ha skinit igenom, i mina svar. det verkar vara ett riktigt kul jobb, och jag kommer ha en riktigt trevlig kompanjon. en bekant, som var den som rekommenderade mig för dem, företaget. ska jag se det som ett tecken på att jag är omtyckt. men jag klarar inte det helt och hållet, jag glömmer. jag tvekar, för att jag inte vill låsa mig. jag vill ju flytta, om än inte permanent, så ett tag, dra till stockholm. av fler anledningar än jag nämnt här. och jag ska ju resa, gå, vandra. jag vill göra det innan året är slut, vill inte vänta ett helt år till. jag vet inte, om jag sätter käppar i hjulet på mig själv. antigen genom att drömma dumma drömmar som gör att jag inte kan rota mig. eller att jag förnekar mig jälv genom att inte jaga drömmen, visionen. jag vet inte ens vilket.
en kompis säger att jag ska ta whatever, första bästa, tjäna lite pengar, sen kan ja flytta på mig om jag vill. göra som honom med andra ord. ta ett jobb som man inte alls är intresserad av egentligen och spendera massor av deras tid och resurser på sig. det känns ruttet, oärligt, om jag innerst inne skulle veta att jag om några månader skulle lämna dem i sticket. är jag för godhjärtad, tänker för mycket på andra, och åsidosätter mig själv, för lite egoist, för mycket altruist. tänker jag för mycket. jag önskar att jag inte tänkte så mycket, jag gör alltid det. jag önskar att det kunde vara tyst där uppe innanför pannan, om än bara för en sekund. alldeles tyst. utan tanke. utan rörelse. bara närvarande.
vad jag än ska ta mig för, här eller där, så vet jag att jag behöver få tillbaka rutinen och diciplinen. jag hoppas att den kan vara på väg tillbaka efter dagens springtur. jag känner hur nyttigt det är. kroppen, som är lite mjukare, mer avspänd, och lugnet i mig. ja, jag vill börja träna igen, jag vet att det är nyttigt, och att det är en del för att nå målet, drömmen. av den anledningen vill jag göra det, inte av den andra, den ytliga, den som vill imponera, den som vill prestera för andra.
jag brukar inte skriva mina inlägg så här, utan versaler. jag brukar vara väldigt petig med att få det snyggt och lättläst. men det är inte för att jag vill, jag kan inte använda shift tangenterna. de är ur funktion. så är det bara. de bestämde sig för att inte fungera för ett par dagar sedan och sedan dess har jag inte kunnat skriva stora bokstäver eller annat nyttigt och bra att ha, som snabel a, och frågetecken.
jag vill ha en ny dator. det betyder pengar. ett jobb.
Snedsteg
Dagboken 5/8. Jag är depp. Jag faller fortfarande, jag trodde det inte. Nej, jag snubblar lite bara. Jag är inte tillbaka, där nere i botten av dalen. Jag tppade fotfästet bara. Var på väg, men lyckades hålla mig kvar. Jag gjorde det nu. Genom att tänka och skriva ner dessa tankar, alldeles nu. Bara genom att säga till mig själv att det inte alls är något allvarligt, inte något stort, bara ett litet snedsteg.
Till och med ett litet spontant leende kommer på läpparna, då. Det är skrämmande och förundrande. Att två minuter innan ligga i sängen, stirrandes i taket, utan minsta hopp om framtiden i sikte. Det kändes som om jag var helt tillbaka i missären. Det menlösa. Att inte ha någon vilja. Att veta exakt vad det är som jag behöver. Mat i magen. Boken på bordet. Altl inom räckhåll, men utan att förmå mig göra något.
Men tanken på att jag kanske borde skriva av mig fäster. Jag slår bort den först. Men i nästa ögonblick slår jag inte bort den. Jag känner, att jag behöver. Lyckas dra mig upp. Och energin kommer tillbaka, direkt. Och en kvart senare har jag mat i magen. Jag förundras över det, att tanken kan betyda så mycket. Man är själv ansvarig för sin egen olycka.
Till och med ett litet spontant leende kommer på läpparna, då. Det är skrämmande och förundrande. Att två minuter innan ligga i sängen, stirrandes i taket, utan minsta hopp om framtiden i sikte. Det kändes som om jag var helt tillbaka i missären. Det menlösa. Att inte ha någon vilja. Att veta exakt vad det är som jag behöver. Mat i magen. Boken på bordet. Altl inom räckhåll, men utan att förmå mig göra något.
Men tanken på att jag kanske borde skriva av mig fäster. Jag slår bort den först. Men i nästa ögonblick slår jag inte bort den. Jag känner, att jag behöver. Lyckas dra mig upp. Och energin kommer tillbaka, direkt. Och en kvart senare har jag mat i magen. Jag förundras över det, att tanken kan betyda så mycket. Man är själv ansvarig för sin egen olycka.
