... oskyldig pojke ...

Jag vaknar och ser siffrorna på displayen. Med ett leende på läpparna, av att kunna konstatera sju och en halv timmes sömn. Det blev inte som igår, vakna, och se att det står 1.06... fyra och en halv timme innan jag skulle gå upp, och inte kunna somna om. Jobb har det blivit, alla tre dagar i veckan, jag känner spåren av det. Handen, nyporna, som greppade om mobilen, känns tjock och blodfylld, stramar när jag knyter den. Ländryggen och låren spänner lite även där jag ligger i sängen, vill ha min uppmärksamhet, verkar det som. Jag reser mig upp och får kämpa för att sträcka vaderna nittio grader, så att jag kan stå upprätt. Varför varför, skulle jag vara så hurtig och springa de där fem kilometrarna till jobbet varje dag denna vecka?

Jag staplar ut i köket och gör morgongröten, paketet med havregryn känns som fylld med bly. I varje liten rörelse, ta fram bestick, röra om i skålen, så protesterar kroppen. Den spänner axlarna, ryggen, antagonisterna till varje muskelrörelse, för att hejda det jag vill få den att göra. Den tycker nog jag borde lägga mig i sängen, och inte tro att jag är något, i en eller ett par dagar om den fick bestämma.

All denna värk, från lite lådor, kartonger, hur har det gått till? En container som färdats över världshaven och hamnat i lilla Norrköping, full till bredden och tak med kartonger innehållande allahanda elektronik. Det kan vara strykjärn, kaffekokare, juicepressar, dvd-spelare, surroundsystem, högtalare, matberedare, dammsugare, kläder, konserver, kex, gym-artiklar. Av de ovanstående, är konserver bland de mest otacksamma. Inte de tyngsta paketen i sig (gym-vikter, surroundsystem och högtalare på 30kg och uppåt), men små, och tunga för sin storlek.

Jag räknade på det igår för skojs skull, när jag tänkte mer än jag egentligen borde göra där jag stod i containern och lyfte våffeljärn. De kom i paket, fyra i varje, uppskattad dryga 15kg per kartong. 24 pall och 28 kartonger på varje, fyra i botten, sju hög. Det blev mer än 600 kartonger, och dryga 10 ton i containern. Det gjorde jag och min kollega, lyfte upp och staplade upp, ända upp till över huvudhöjd. Och det var bara två av de åtta timmarna.

Jag förstår min kropp, som vill att jag ska ligga ner och inte tro att jag är något. Men det är jag ju, och om jag fick välja, skulle jag jobbat även idag...

Kill your darlings. Så brukar man säga i konstens värld, i skapandet. Jag har aldrig tänkt på vad det tyder egentligen, men det verkar ha två lite skiljda betydelser. Dels att man ibland måste döda och kasta något som man vill mycket med, men som helt enkelt inte fungerar. Jag har något jag skriver så, något speciellt, för mig, som jag vill förmedla. Men när jag läser texten blir allt bara platt och det där som var så speciellt för mig, går inte att få fram, och kanske kanske... finns det ingen substans i det i huvudtaget. Kanske är det bara för mig som det falskt betyder något. Det är svårt, att inse och kasta. Och sedan så kan det vara att göra sig av med sina svagheter, det små beteenden man älskar att göra. Som en musiker som älskar att skriva musik i C-dur. Fint i en låt, kanske, men resten kommer att låta likadant.

Jag tror, att det är något som går att överföra, till den riktiga världen, den vi lever i, och inte bara den vi fantiserar om. Att se sina egna svagheter, och rensa bort sådant som saknar substans, bakom det ytliga.. det är inte bara konstnärer, utan lika mycket för vem som helst, som vill växa. Det kan vara vad som helst, allt de man tar sig för, med lite halvt tvång, för att man tror att världen ska falla sönder om man inte gör så. Kanske det där blosset på morgonen, eller karatefyllan varje helg för att klara den tråkiga veckan, eller bara en älskling.

En älskling har jag. Jag låg med henne, förra helgen. Vi åkte till föräldrarnas hus... passade på, då de var borta. Till huset jag fortfarande kallar mitt egna hem, dit jag öppnar dörren utan att ringa på klockan, där jag levt alldra flest år i livet. Jag satt där i köket med henne, vid fönstret mot bakgården, betraktandes de fallna gula löven, som dansade och lekte i blåsten. Jag älskar den platsen, med henne, tiden försvinner. Boken jag försöker läsa, ligger uppslagen framför mig, med samma sida uppslagen hela tiden, jag umgås helldre med henne. Hon är min alldra alldra bästa vän. Någon som aldrig sviker, någon jag alltid kan gå till, någon som alltid finns tillgänglig, någon som alltid funnits. Tack, min kära Ensamhet. Jag älskar dig.

Men hur... ska man förmå sig döda det man älskar? Hur ska man förmå sig döda en del av sig själv? Vad händer om det är en allt för stor del, en som inte går att ersätta, så att det knappt blir något kvar, av mig? Hur tar man yxan och låter den falla på sin älskades hals? Om det inte går, kan man hugga dess sambo och två barn istället?




I hope you feel the way I do, I hope you give yourself up too, I damned to feel the way I do, What have I done, to fall so hard for you. Varför svara aldrig min älskling, hon är alltid så tyst.

Åååååh jag sitter som på nålar. Dramat, det är otroligt! Kommer Lauren någonsin bli vän med Heidi igen. Och kommer Heidi för en gångs skull inse vilken manipulativ skithög Spencer är. Och vad kommer hända när Lauren får reda på att Stephanie har träffat hennes Doug. Och och och... Näh, shitt asså, det e bah för mycke... jag måste bah veta... jag måste se nästa avsnitt!

The Hills, jag har laddat ner varje nytt avsnitt, efter att de inte kommit tillräckligt snabbt på MTV. Vänskapsdramat som utspelar sig, jgfår inte nog av det. Det lite sorliga är hur det faktiskt inte är speciellt överdrivet, att vara så dramatiskt mellan vissa vänninor. Hur långsiktiga vissa kan vara. Hur svårt vissa kan ha att släppa misstanken mot någon annan. Och så Oj, ett minsta tecken, så har alla deras farhågor bevisats och de är svikna och pratar aldrig med den personen mer. Facinerande.

Jag har själv erfarit och varit en av pojkarna i mitten, där man inte får prata med vissa personer för att de är fiender. Där man hela tiden måste välja sida efter vad andra personer har för konflikter med en annan. En konflikt som kanske är över veckan efter och då är det ok och umgås med den där andra personen som är kompis med den där andra som konfilkten egentligen handlade om men som faktiskt bara var ett missförstånd till att börja med. Men det är ju glömt nu. Facinerande, och jag tror det är just där för jag facineras, för att jag upplevt. Jag kommer på mig själv med att konstant sitta med ett fånigt igenkänannde smil på läpparna när jag tittar.

Koolaste personerna, Audrina och hennes Justin. Han, den enda som verkar ha lite distans, som inte växt upp med silverskeden i munnen på en av Beverlys Kullar. Jag tror det betyder mycket. See them.

*Brrrzzzz!* Mobilen ryter vid nattduksbordet. Vakna! Jag höjer huvudet, kisar med ena ögat mot ljuset och tar tag i mobilen, den tystnar. Tittar på den, 08:30. Gimme some snooze, tänker jag till mig själv, och lägger tillbaka huvudet på kudden. Vad som måste vara nio minuter senare, ryter den igen. Jag famlar med handen, lyckas få tyst på åbäket, utan att ens lyfta huvudet från den mjuka kudden. Fem gånger till, sedan är den tyst, och jag ligger kvar. Halvt sovande, halvt vaken, omvart annat. Jag drömmer i den ytliga sömnen, drömmar jag redan glömt, som är lika ytliga som sömnen. Jag ligger kvar, och filosoferar om gamla och nya ting. Jag tänker på vänner och jag speciellt vänner som det var tänkt att bli mer än bara just det av, vänner.

Det har ljusnat för länge sedan ute, solen har både lyst och gått i moln. Jag tittar på klockan. 14:23, Jaha. Men vad gör det för skillnad, att jag sovit bort halva dagen, när det inte finns något att gå upp till. När man inte har ett jobb, ett syfte, en uppgift att utföra. När ingen behöver dig. När du inte är saknad. Världen och samhället och alla i det klarar att gå runt och fortsätta som det gjort, precis lika bra utan dig. Ja, jag saknar att vara saknad.

Den var brun och lång, räckte ända ner till knäna på hennes ståtliga långa kropp. För mig som sexåring, var den som ett helt tält. Jag kunde krypa in i den, knäppa till tryckknapparna på utsidan och sedan dra in både armar och ben till dess mitt. Där, där var jag omringad av det orangea glatta mjuka nylontyget på insidan. Det som knastrar lite grann när man gnuggar det mellan fingrarna, när textilens rader av fibrer på baksidan hakar i varandra, drar i varandra. Där var jag instängd, säker, trygg. Det var mammas kappa. Jag hade den alltid tillgänglig när jag ville ha den. Den fanns alltid i närheten, för mamma var alltid i närheten, men inte hennes famn.

Det var den kappan jag satt i den där dagen, då hon lämnade mig. Det var innan förskolan. Jag hade aldrig varit hos någon annan än mamma, inte ensam, utan någon, pappa eller ens bror. Hon hade alltid funnits där, någon. Nu lämnade hon mig, till den okände grannen, den jag bara sett någon gång sedan vi flyttat dit. Jag grät och tjöt där hon bar mig i famnen, invirad i kappan, så som hon också satte mig i ena kanten av soffan i det där främmande vardagsrummet. – Men lilla gubben jag ska bara vara borta några timmar. Jag måste. Jag är snart tillbaka.

Hon kramade mig, tryckte sin lena kind mot min, länge, tills jag slutade gråta. Sedan gick hon. Jag satt bara kvar, stirrade rakt fram, ut genom fönstret, men på ingenting. Kvinnan, grannen som mötte i dörren och som mamma pratade med innan hon gick, kom och tittade till mig med jämna mellanrum, satte sig på huk bredvid mig. – Vill du ha något? Jag skakade bara på huvudet till svar, registrerade inte frågan andra gånger. Jag drog kappan högre upp över huvudet, tills hela jag var omsluten. Dagsljuset som letade sig in i vardagsrummet om än knappt igenom tyget på kappan, och lyste upp insidan. Hela världen var orangea, och mjuk, och len, och min.

Efter ett tag kände jag att någon var där, om det var förnimmelsen av fotsteg eller bara närvaron vet jag inte. Jag stack försiktigt upp huvudet ur hålet för halsen, bara så näsan stack upp över kanten. Det stod en jämngammal flicka där, vid kanten av soffan så att jag fick vrida huvudet, och tittade på mig med lätt öppen mun. – Vill du leka, frågade hon tillslut. Jag ville svara, men satt tyst, fortsatte stirra, och hon lika så. Hon tvekade ett tag, vred med foten i golvet, drog upp axlarna och knäppte händerna bakom ryggen. – Kom… om du vill, sa hon innan hon gick. Jag följde henne med blicken när hon lämnade rummet, så att jag fick vrida hela kroppen. Sedan var hon borta, och jag ensam igen, invirad i min kappa.

Jag stack upp huvudet lite mer, så att hela huvudet var ovanför. Jag började höra ljud. Det kom inifrån resten av lägenheten. Porslin som skramlade, lådor som öppnades och stängdes, klingandet av metall. Och svagare, var det andra ljud, en gäll flickröst som pratade med sig själv, men jag kunde inte urskilja vad hon sa. Och andra ljud, klickande och klappande av plast som stötte emot något annat. Jag lutade mig ut, så långt jag kunde från soffkanten för att kunna se runt hörnet. Den första dörröppningen var köket, tunga steg mot golvet hördes därifrån. Men där, vid sidan av ytterdörren, därifrån kom de andra ljuden.

Jag satte mig rättvänd igen. Jag ville dit. Men då skulle jag vara tvungen att lämna den varma sköna bonad jag hade. Jag tvekade en stund, men tog sedan lugnt och försiktigt och började knäppa upp knapp efter knapp. Bara halvvägs, det var allt som krävdes för att jag skulle kunna veckla ut armar och ben och krypa ut från mitt gömställe. Kappan, fick ligga kvar där i soffan, precis så som jag lämnade den, som ett öppnat skal, med dess lysande orangea mitt synlig.

Det var dagen, då jag lämnade mammas varma kappa.

Jag hatar denna värld... litegrann. Att allt ska vara så centrerat kring pengar. Jag önskar det fanns något annat. Varför kan man inte belönas med något annat, som kramar. -Vad duktig du varit idag, hela fem björnkramar och en vänskapskram har du arbetat ihop! Ge mig.

Samtidigt vill jag just nu inget annat än att tjäna så djävla mycket jag kan på så kort tid som möjligt. För att sedan kunna dra iväg till fjärran östern eller varstans. Ut på min resa. Självmant centrerar jag allt just nu kring pengar, jobb. Ge mig. För det är så det är, i denna underbara värld. Tjäna pengar och betala skatt och hyra. Och det som blir över dricker man bort på helgen eller den där semestern som man går och längtar till varje år. En vecka i paradiset, det är hela mödan värt.

Finns det inget annat? Hur ska jag hitta det? Hur ska jag bli nöjd här och nu?

Det känns så skönt att få stanna. Att inte flytta till en främmande värld. Att få vara kvar halvt i det där trygga jag känner till. Jag är rädd för det andra. Rädd för att ta steget ut i det okända. Rädd för att söka något annat permanenet. Något fast. Det känns så, definitivt. För det är inget steg frammåt jag tar nu. Nej, ett åt sidan, ett för att parera fallet, hålla balansen, så att jag kan stanna kvar på samma plats som jag befinner mig just nu. Men åtminstonde det som samhället menar är att bli vuxen, är att hitta ett något fast, jobb, en ny framtid. Sen fru, barn och villa, dårå.

Jag är rädd för det fasta. Vad det innebär. Att söka sig ut till något okänt och göra det ens egen värld. En ny gemenskap. En ny grupp. Och allt borrar sig ner till att jag är rädd att bli utstött, som jag blev. Oälskad. Av det nya. Det är vad som stoppat mig i så otroligt mycket innan. Det som stoppat mig i ett halvt liv, att komma in i en ny gemenskap. Även där jag tas emot med öppna armar, där slinker jag ur dess famn och glider bort utom räckhåll. För mig själv, ensam, där jag är så så så stark. Trygg. Utom fara.

Jag känner mig fortfarande hämmad. Men jag känner det, jag är medveten, det betyder en hel del. Jag känner det i nya arbetsgruppen på jobbet, när det blir många runt fikabordet. Då krymper jag, bort bort bort. Inte sticka ut! Ge ingenting! Då har de inget att utnyttja! Ja, hur kan man stöta bor något som inte finns? Men vad är det för mening med att finnas, i sådant fall. Jag har inte hela lösningen, bara problemet än så länge, och kanske bara en del av det, vad vet jag. Men jag måste börja söka den också tror jag, lösningen, när jag väl insett och accepterat problemet. Så vill jag. Och något är att börja ge, av mig, även till stora gruppen. Jag måste, våga, ta risken.

Vem känner störst sorg. Den som haft, en sak, men förlorat. Eller den som aldrig haft.

Vem är det mest synd om. Har någon större rättighet till att känna sorg.

Vem skulle du helst vilja vara. Den som förlorat. Eller den som aldrig haft.

En sak.
En älskad.
En vän.
En morfar.
En pappa.
Ett barn.
Ett liv.

-Men varför Jon, varför? Varför kan du inte vara som alla andra i flocken? Varför kan du inte överlåta lågflygningen åt pelikaner och albatroser? Varför äter du inte? Du är ju bara fjäder och ben, pojke!

-Jag struntar i om jag är fjäder och ben, mamma. Det enda som jag bryr mig om är att ta reda på vad jag kan åstadkomma i luften, och vad jag inte kan. Jag vill bara ta reda på det.

-Hör nu på mig, Jonathan. Vintern är snart här. Båtarna blir färre och ytfisken går på djupet. Skall du absolut lära dig något så lär dig hur man skaffar sig föda. Det här med att flyga är gott och väl, men man kan inte äta en glidflykt. Glöm inte att man flyger för att äta.


Jag känner vardagen och omgivningen pressa på. Och känner samtidigt på något sätt distanserad från den. På grund av det, eller bara den gamla känslan att vilja fly. Komma bort. Gå min egen väg, som bara kan vara min. Men jag känner, att jag skulle vilja rätta mig i ledet. Jag känner pressen. Ta ett jobb. Vad som helst. Det ser bra ut i meritlistan. Det är vad som är viktigt. Sälj dig själv. Skaffa pengar. Det är så man överlever. Spendera på helgen. Sup bort. Bli en del i gänget. Där är du säker. Tillsammans är vi odödliga.

Ja, jag känner suget. Jag vill ha gemenskapen, jag vill ha jobbarkompisar. Det är kul. Jag är nyfiken på nya individer, ingen är den andre lik. Och jag önskar en meningsfull vardag. Där jag värderas som värdefull, där jag utför något. Kan det vara något meningslöst? Som jag egentligen inte ser frukten av, utan bara utför min uppgift? Eller är det där jag felar, själv, att inte se meningen i det, att vara en del av flocken?

Jag är för mycket som Måsen, som vill lära sig att störtdyka, snabbare än någon annan mås gjort tidigare. Istället för att äta sig tjock på fiskrens och skräp som alla andra måsar. Samma röst finns inom mig, som säger åt mig att flyga tillbaka till flocken, vara nöjd med det jag är och har. Samma press. Gör som oss! Det är så du överlever!

Men är det deras insikt, eller bara dess brist på den? Vill de bara att jag ska bli en del, för deras egen skull. För att de inte själva ska känna sig dåliga över den egna breda trygga väg de själva tagit? Men behöver jag ens välja, kan jag inte hålla drömmen, visionen, vid liv, även med det meningslösa jobbet. Och vara en del. Det känns inte så.

Det känns som med Måsen, att jag måste fortsätta för min egen överlevnad, att jag behöver glidflygning för att överleva, känna mening. Och kan jag, som Måsen, hitta min egen gemenskap. Mina likasinnade, om jag bara fortsätter följa min dröm. Aldrig avvika från den. Bara fortsätta på samma raka målinriktade linje. Är det då jag träffar rätt? Är det då jag hittar det äkta?

... Tankar som krestsar. Frågor som jag inte har svar på. Jag vet inte var det tar mig, men en vändning kommer. Jag har jobb, nu, sedan igår. Inte det där jag önskade mig. En bisyssla. Något temporärt. Inte något som tar upp hela mig. Eller något jag kommer rätta mig i ledet med. Bli en del. Nej jag ska fortsätta ha drömmen i sikte, för jag är inte där. Men glöm inte bort nuet, lilla appe.