Stjäla lite närhet i vimmlet och mörkret
Ute på en jogging tur igår så tror jag att jag såg Louise. Eller är det jag som vrider och vänder på omständigheter till det blir vad jag önskar att det är. Inte första gången jag tror jag ser henne, för att sedan upptäcka att det är någon annan när jag ser personen framifrån.
Det är märkligt, känslan sitter kvar, känslan av hennes närvaro. Trots att hon satt instängd i en bil, en escort som jag har för mig hon brukar köra. Men jag såg inte ansiktet. Först halvt bakifrån. Sen, ett par minuter och 4 tvärgator senare kom den från sidan, då tittade hon bort. Det kändes nästan tvingat hur hon titta bort, utan att ge fotgängaren (jag) som var på väg att korsa vägen vägen, den minsta uppmärksamhet. Kändes konstigt, och jag mötte istället passagerarens ögon. Om hon åkte ett varv runt ett kvarter för att ta en andra titt, av samma nyfikenhet som jag, så hade hon nog inte väntat mig vara där jag var, hade slutat springa.
Det är känslan som sitter kvar. Den har felat förrut med henne, men har också visat sig vara rätt många andra gånger. Det känns som hon, egentligen inget annat. Men känslan sitter kvar...
Men ikväll får det bli andra tankar. Först måste jag packa, sen till vänner och hoppas komma ut, till blinkande ljus och vimmel. Där kanske man kan stjäla lite närhet någonstans också. Jag behöver verkligen, och förstår egentligen inte hur jag klarar mig utan det så här länge. Men det kanske är just det jag inte gör.
Och packningen, till imorgon, iväg till fjällen med föräldrar och broder. Vita vidder, det var länge sedan, och som jag längtat. Blir borta ett tag från bloggen då troligtvis, tveksamt hur det är med täckningen till mobila bredbandet. Ha det bra till dess!
Försaka mig själv
Det har alltid varit ansträngt för mig att umgås med familjen, att få de pressande inpå livet utan att ha någonstans att fly. Men blev inte så denna helg. Ingen av bröderna sov över och följde inte med förldrarna på utflykter. Fick mycket tid för mig själv i villan, till det jag vill göra just nu, läsa och fundera. Jag har svårt för det i min lilla lägenhet, behöver miljöombyte för att kunna koncentrera mig, allt för mycket som distraherar och känns försakat annars. Massa borden.
Jag hade en dröm färsk i minnet när jag vaknade idag. Borde skriva ner dem direkt för detaljerna blir suddiga direkt:
Jag är prostituerad, eller snarare på väg att bli. Jag tar hjälp av "erfarna" som hjälper mig hur.
Den känns inte som så svår att tyda om man vet vilka tankar jag går i just nu. Allt kretsar kring jobb och vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte. Jag ifrågasätter allt och tvivlar på allt. Jag har varken dröm eller mål som jag vill uppfylla. Varför pluggade jag IT? Det verkade kul. Typ den typen av motivationen jag alltid haft. Det och att tillfredställa föräldrarnas press genom att skaffa jobb få pengar och bli självständig. Men vill jag egentligen jobba med IT? Inte hittat något hittils. Men jag behöver pengar. De sinar och jag behöver skaffa ett jobb, vilket som helst, för att få in några.
Så till drömmen. Jag tror inte det var någon önskedröm. Snarare mitt förnuft som försökte tala med mig, eller bara det omedvetna som talade om för mig var jag var på väg. Jag är på väg att försaka något, sälja mig för pengar. För det är ju så det känns just nu. Jag måste ju inte nödvändigtvis ha ett jobb som dröm och mål, inser jag, kan ju ha det som ett 9-5 jobb. Något man kan släppa när man kommer hem och kan lägga tiden och energin på fritiden. Men måste ha något att uppfylla på den fritiden isf. Faktiskt önskar jag ett sådant jobb, men ändå något som känns meningsfullt. Det är där skon klämmer för de mesta tror jag, i det område jag hamnat och inte dirket valt.
Om jag skulle välja mina studier idag vet jag vad det skulle bli. Inte IT, utan det som intresserar mig mest just nu. Psykologi. Så jag skulle ju kunna plugga till psykolog, hittar inte mycket annat psykolgi inriktat. Bara fem år till i skolan, nu när dryga fyra år snart är avklarade. Tror inte nu att det skulle bli tråkigt, jag skulle ha ett geuint intresse, men allt annat skulle kännas redigt bortkastat. Det finns dock terminslånga kurser, grund-, fortsättnings- och fördjupnings- kurser. Frågan är vad man blir med det, typ två år slumpmässig psykologi. Då skulle även min IT-utbildning vara rätt så out-of-date.
Tillägg 27/3: I drömmen tar jag hjälp. Om det är mitt förnuft som talar där borde jag kanske lyssna. Brukar ju alltid be om hjälp för sent. Men har väl på sätt och vis redan gjort det genom en vän som också säljer sig själv för pengar just nu, känns så. Han tycker jag bara borde ta något, vad som helst, behöver ju inte va för alltid. Vet inte varför jag har så svårt för det, det låter så lätt.
Han kryper
Påskhelg med i föräldrahemmet med familjen samlad, plus två. För både brödernas respektive var med och åt påskmiddag. Den äldstes är han sambo och förlovad med, men mellanbroderns är första gången jag träffar. En god och glad göteborgska, bokstavligt. Jag ser dem agera tillsammans och ser kärlekens språk. Det är fint, och gör mig glad, för dem, för min bror. Jag tror han har väntat länge.Men lika full av kärlek och förälskelse som jag ser de är i, lika stor avsaknad ser jag med min andra bror, min alldra största, och hans respektive.
Efter att både bröderna åkt hem till sig och bara föräldrarna och jag är kvar kommer hon upp på tal i förbifarten. Då kan jag inte hålla mig längre. Då kan jag inte sitta tyst längre och låtsas som ingenting. Så som konfilker brukar hanteras i denna familj. - Jag tål henne inte! Hennes beteende och jargong. Jag tål den inte! Jag var tvungen att samla mod innan, för jag väntar mig motstånd, förvåning över var det kommer ifrån. Men de sänker blicken, söker i sig själva, och känner igen. Jag är inte ensam med dessa tankar. Och med lättnad tar vi ett samtal och det tabubelagda.
Det är mycket jag inte förstår med henne. Hon är från Thailand. Det kan ju ligga mycket med det, kulturellt. Det har funnits en språkbarriär, men den är inte lika stor nu, det känns nu som hon bara gömmer sig bakom den. Det är svårt att interagera med henne, men visserligen är inte den formen som det oftast blir ideal tror jag. Middagsbordet med alla samlade.
De förlovade sig snabbt, bara efter några månader, men vi vet fortfarande knappt något om henne. Jag inser att jag inte visat mycket intresse och ens frågat, och intalar mig själv att det beror på responsesn man brukar få. Noll, från både henne och brodern, för han verkar veta lika lite han. När kom hon till Sverige? Varför? Och hur kom hon till Sverige? Hon kommer från en liten by i norra Thailand som inte har mycket mer än rinnande vatten och el, verkar det som. En biljett till Sverige är inte billig. En del kommer på lånade pengar, men så verkar inte vara fallet, hon har vanligt jobb nu iaf. En del kommer med en rik västerlänning. Men var är han nu isf. Har hon uppehållstillstånd? Det verkar inte vara allt för självklart i dagens tider. Var det därför de förlovade sig så snabbt?
Det är många frågor som kommer upp och det finns många omständigheter kring dem som vi bara kan gissa kring. Men det går inte allt för länge, vi har gjort det i ett år nu. Det man inte får veta kan man helle inte ta ställning till. Inte ens min bror verkar veta svaren, han vet inte mycket. Han har frågat, men hon lär ha avfärdat honom som hon brukar, och han har inte pressat, för han kryper för henne. Han är kär. Men är hon det? Har hon känslor? Jag ser inte symbolerna. Jag kan göra till en början, men nu vill hon inte vara en del av min brors värld. Hon drar och sliter, och håller honom borta från sitt eget liv.
Min världsvane far (som jag förvånas över vara så insiktfull ibland, trots att han annars kan vara så oomtänksam och tankspridd, ett annat kapitel) konstaterar att äktenskap inte riktigt ses på samma sätt där hon kommer ifrån. Det är mer arrangemang, att leva tillsammans, som det var förr i tiden här. Det är inte som idag i Sverige, att man skiljer sig när man tappat känslorna för varann.
Vi konstaterar till sammans, att vi inte kan acceptera hennes asociala beteende längre. Och det är vår plikt att på något sätt nämna våra känslor och tankar för min bror. Det var många frågor, förvirring, irritation och frustration som kom ut, kring vad som alltid känts som tabu att nämna. Men jag konstaterar även att det är sant som jag hört. Det försvinner inte bara för att man ventilerar det, sina känslor och tankar. Utan tvärtom, det växer.
Är du redo för kärleken
Den person som blivit medryckt i förälskelsen upplever problemen som den andres problem, inte som ett gemensamt drama; innerst inne säger hon: klara dig bäst du kan. "Jag finns här, jag tycker om dig, lös dina problem och kom sen tillbaka, men visa dig inte förrän du löst dem", säger hon. I en ömsesidig förälskelse däremot strävar bägge parter efter att invadera den andres territorium, att betrakta varje problem som "vårt", ett problem som bara "vi" kan lösa.
Jag kan dock inte undvika att inte känna igen mig. Hennes problem var mina, nästan till allt för stor grad, så jag glömde bort mig själv, försakade mig själv. Men hon ville aldrig ta del av det som var mitt, mina problem, mitt liv. Citat i texten skulle nästan ordagrant kunna vara taget från Louise.
I en ojämnt vägande förälskelse är det alltid den minst förälskade som anklagar den andre för att vara okänslig, egoistisk, att leva i fantasin eller att vara tvetydig. Istället är det alltid den mest förälskade som oupphörligt, med tusen nyanser, ställer den väsentliga frågan: älskar du mig?
Det var kanske hennes eget tvivel som gjorde att hon ifrågasatte mig och ofta anklagade mig för just vad det hon själv gjorde. Jag framställer henne alltid som boven, tycker jag själv ibland. Men det är inget jag gör medvetet och håller henne inte till svars för att hon inte kunde svara på det jag gav. Det kan ha haft många orsaker för att det var så, men jag är dock inte ute efter att hitta en anledning längre, men vill ändå fortsätta att hitta förståelsen. Det är alltid det som lockar mig.
Den som älskar tenderar att rycka med den älskade in i kärleken. Om även denna är redo att förälska sig, kan det uppstå ett möte och till och med förälskelse. Men det kan ju hända att den andra personen redan har någon som intresserar henne och den förälskades kärlekspoesi väcker då visserligen hennes kärlek - men till en annan. Hon förflyttas till ett högre känsloplan men mottagaren av dessa känslor är inte den som väckt dem.
Det handlar mycket om att hitta någon som är redo att förälska sig, tror jag. Som inte lever i det förflutna, som vill ha något nytt, annorlunda, här och nu, för frammåt ser den bara tomhet. Are you ready for love?
Yes I am. Men nog om kärlek, nu ska jag titta på House, han e mannen.
I never wanted to be away from her
Jag drömmer om kärlek. Jag längtar efter, önskar jag hade, väntar på att den ska komma.
Jag vill ha den "riktiga kärleken" , som i filmen jag ser, Away from her, om livslång kärlek. Och som handlar om hur svårt det är när den man lärt känna och älska förändras, till någon helt annan. Det är en sådan film som jag direkt när jag sett klart den bara vill sätta på repeat och uppleva den igen. Känsla den gav.
- She said, "Do you think it'd be fun if we got married?"
- And what did you say?
- I took her up on it.
I never wanted to be away from her.
She had the spark of life.
Lycka & trygghet
Det är många frågor jag inte fått besvarade än, många som kretsar kring J, Scoutern. Hon jag hade en så bra tillvaro med. Vi umgicks utan problem och med full trygghet.
"Det dagliga livet kännetecknas av besvikelser. Aldrig känner vi att någon riktigt förstår oss, aldrig sammanfaller våra egna och andras önskningar helt och hållet. Det är ett tillstånd som ständigt tycks vara på gränsen till att ta slut, det verkar faktiskt omöjligt att det kan fortsätta på det viset, så meningslöst, så irriterande.
Vardagslivet växlar mellan två poler, lugn och besvikelse; förälskelsen mellan extas och plåga. Vardagslivet är en evig skärseld. Förälskelsen är endast antigen paradis eller helvete; vi är antigen frälsta eller förtappade. Vart och ett av dessa båda dialektiska par har en positiv och en negativ sida. Myten uppstår genom att man tar den positiva polen för dig och därefter de två positiva polerna tillsammans, lugn och lycka, utan de negativa, besvikelse och plåga."
Det är myten om "så levde de lyckliga i alla sina dagar", han pratar om. Den finns inte enligt honom, så långt jag kommit i boken iaf.
Tillvaron med Louise var en övervägande del en ständig plåga, blandad med ren och skär lycka. Det var då vi sågs, jag kommer ihåg varje ögonblick. Och det är inte bara pågrund av att vi sågs allt för sällan, månader emellan, och knappt hördes av där emellan heller. Tillslut klarade jag inte av det, det blev för mycket av en lång plåga. Det var nog därför jag sökte tillvaron med J. Hon erbjöd något helt annat, lugn och harmoni, inga bykymmer, inga besvär. Men besvikelsen planterade sig också där, över att det inte fanns någon passion, ingen glöd, inget extraordinärt.
"För att omvandla den till vardagligt lugn måste man förinta den. Priset blir emellertid att förälskelsen tar slut och extasen försvinner. Vad som återstår för dem är det triviala vardagslivet, det fridfulla lugnet som ständigt avbryts av leda, agg och "besvikelse". I det vardagliga livet önskar man alltså det extraordinära och i det extraordinära det vardagliga."
Det är ett lite pessimistiskt synsett han har, Francesco, men behöver inte vara mindre sant för det. Men inget som inger speciellt stort hopp. Ska man vara lycklig måste man plågas och ska man känna harmoni måste man känna besvikelse. Det går inte att vinna. Vad väljer man om man måste? Lyckan blandad med plåga, eller harmonin blandad med besvikelse?
Fick jag välja igen, vet jag inte vad jag skulle välja. Jag har valt bort både tidigare. Passionen och plågan med Louise, och lugnet och besvikelsen med J. Jag vill ha båda på något sätt och jag kommer då att tänka på en annan bok och ett annat citat:
"Den första kärleken, förälskelsen i en annan människa, känner vi och kan benämna på rätt sätt. Men vi behöver inte ha någon brådska att ge den andra kärleken ett namn. Det räcker med att vi i största allmänhet men med övertygelse erkänner att det finns två grundläggande former av kärlek i människohjärtat, en som drar oss till jordens mäktiga krafter och en annan som lockar oss att söka oss själva i kosmos. Och när vi erkänner dessa två fundamentala motiv börjar vi ana livets hela utmaning: att först se de två formerna av kärlek i all deras olikhet och till och med motstridigheter, och sedan arbeta för att på något sätt förena dem och få dem att tjäna varandra."
Det ger mig hoppet tillbaka. Det kanske handlar om att hitta balansen, och även kanske att alltid vara i fas, då man vill ha olikheterna, tryggheten eller passionen. En fråga jag fortfarande har är om kärleken alltid måste börja med förälskelsen, eller kan den komma senare? Det sägs att det tar uppemot ett år innan man verkligen lärt känna en partner. Under den tiden borde man kunna hitta det hinder som krävs för att förälskelsen ska blossa upp. Så borde man inte lika gärna kunna börja i andra änden, med en person man trivs med fullt ut i vardagslivet? Jag måste fortsätta läsa och söka svar. Men någon gång måste jag också våga försöka.
För övrigt, har en låt och en röst snurrat i mitt huvud hela dagen. Duffy's. Hon ber on nåd, just för att plågan ska ta slut...
Förälskelse & kärlek
Jag vet inte varför jag väntat. Boken har stått i hyllan utan att jag orkat börja läsa. Även fast jag vetat att det skulle kunna svara på så många svar jag sökt. Det har väl att göra med det där att jag inte orkat, tror jag. Fastän det ligger framför näsan på mig och jag vet exakt vad jag behöver göra, så har jag inte orkat. Den är precis så där härligt insiktsfull som jag trodde den skulle vara, jag över att jag hade rätt.
"Visst är det sant att den kärlek som skildras i litteraturen är den förhindrande eller omöjliga, men detta kan förmodligen förklaras med följande: om det inte finns ett hinder, kan ingen rörelse uppstå och sålunda heller ingen förälskelse. Med andra ord, utan motsättningar, utan hinder föreligger inget behov av att införa ett annat system av motsättningar och bytesförhållanden, dvs att grunda en ny institution.
Om detta för i tiden utgjordes av släktskapsstrukturen, kan det i fortsättningen kanske uppträda i form av ett tidigare äktenskap, en politisk ideologi, en kulturell eller språklig motsättning eller en åldersskillnad eller rentav en sexuell avvikelse som när det gäller homosexuell kärlek. Förälskelse består således alltid i att bygga upp något nytt med utgångspunkt från två skilda strukturer."
Jag kan inte annat än se sanningen i detta, i mig själv och förälskelser omkring mig. Men det känns samtidigt, jobbigt, frustrerande, att det alltid måste finnas ett hinder, eller ett problem, för att man ska kunna bli kär. Men det är så av en anledning.
"Förälskelsen skiljer det som var enat och enar det som var åtskilt, men enandet sker på ett speciellt sätt, ty denna förening framstår som ett strukturellt alternativ till en redan strukturerad relation. Den nya strukturen utmanar den gamla vid roten och degraderar den till något värdelöst."
Det är olikheter som ska förenas. Den, förälskelsen, uppkommer för att man söker ett alternativ, och för att man ska söka ett alternativ måste man på ett sätt finna missnöje i där man är. Det känns också rätt sorgligt, men även naturligt. Man behöver inte direkt vara missnöjd, men ändå se ambivalensen, se både det goda och onda från sin bakgrund. Det krävde att jag kom till en viss punkt i mitt liv, 25-årsdagen för snart två år sedan, för mig att komma dit. Det var först efter den som jag träffades av min första förälskelse, och kort efter det, min andra.
De följer både samma mönster, men Louise som var den andra varade längre. Hon var min raka motsats. Intressen, familj och bakgrund, sociala umgängen. Som personer är vi natt och dag. Hon har många av de egenskaper jag önskar jag hade mer och starkare, hon har integritet, tar för sig och står på sig. För mycket ibland kanske, men min motsats. Och jag inbillar mig att jag har flera av de egenskaper som är svaga i henne. Trots detta kändes det som vi förstod varandra (iaf i början) det är förälskelsens makt. Jag ville förena mig med henne, ta mitt goda och hennes goda och skapa något nytt, helt eget, vi mot världen. Hon erbjöd ett alternativ, halvägs bort från den tillvaro jag levde.
"Begynnelsestadiet är en intensiv upplevelse av varat som säger ja. Det finns ingen orsak och ingen garanti för att det skall säga ja, men ändå gör det det. Den nyförälskade har tidigare gjort många försök, många gånger har han försökt öppna sig, men antigen var han inte redo eller också fick han inget gensvar. Men även när han finner ett gensvar kan han inte veta om det är ett äkta, totalt gensvar. Han kan inte säga det om sig själv och än mindre om någon annan. Att förälska sig är att öppna sig mot en ny och annorlunda tillvaro utan garantier för att den någonsin kan förverkligas."
Det är en sak jag länge ångrat och än mer nu. Jag sa aldrig hur jag kände för Louise. Jag ville, jag tänkte, men gjorde det aldrig. Jag öppnade mig inte och tilllät mig vara sårbar för framtiden. Utan garantier för om hon skulle svara eller inte. Allt för ofta frågade jag istället vad hon ville och kände, utan att ge några egna tankar. Hon måste ha varit lika osäker som jag var på henne, vad hon ville och kände. Vi gjorde ju faktiskt likadant. Vi visade, att det var något speciellt vi hade, men vi sa aldrig vad vi kände. Jag var för rädd, att mista kontrollen över mitt liv. I många avseenden kom nog inte min förälskelse till Louise längre än så här.
Dagens ord
En pizza blir till
Jag undrar vad det är med mig. Varför kan jag inte ta tag i något. Allt ligger framför näsan på mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, borde göra, måste göra. Om jag ska bli klar med utbildningen och skaffa ett jobb. Jag lyckades slutföra något förra veckan, lägga fram examensarbete, och jag trodde det skulle vara vändningen. Jag hoppades väl på det i alla fall.
Jag har känt så här allt för länge nu, längre än jag vill uttala eller knappt erkänna för mig själv. Men jag har ingen att berätta det för. Vänner och familj frågar, undrar, vad det är jag sysselsätter mig med nuförtiden egentligen. -De där labbarna, och tentan som kommer. Och borde börja söka jobb också. Ungefär så har jag sagt i mer än ett halvår. Hur länge kan jag dölja till kan jag dölja det tro?
De frågar och undrar, vännerna och familjen, men det är ingen jag kan prata med om det, säga som det är, rent ut. Jag klarar det inte. Jag orkar inte. Kanske för att jag nog skäms lite över det, att jag inte kan prestera som jag borde. Men varför orkar jag andra saker? Jag tränar och springer livet av mig. Jag läser och skriver med glädje, bara det inte är skolarbete eller jobbsökande. Jag vill bli av med det, men det samtidigt inte som lösningen. Jag måste vilja. Den är borta, förvillad, för jag vet inte vad jag vill.
Även om jag troligtvis skulle hinna med lika mycket om jag hade ett jobb, så blir det iaf nu tid till annat, som man i alla fall lätt känner man inte har tid för. Som matlagning, det gillar jag och lagar allt. Intresset och kunskapen har jag nog mammsen att tacka för. Jag kommer ihåg att jag brukade stå på en pall och titta på när mamma stog vid spisen. Det var när vi fortfarande bodde i den vita stora villan.
Igår blev det pizza, fullkornpizza (hälften grahamsmjöl), och en vegetarisk sådan. Som gratinering var det tomatsås, champinjoner, gröna oliver, rå lök, röd paprika och ovanpå den rivan osten, ruccolasallad. Enhetligt med pizzalandets färger, speciellt utan ost, då den nästan såg som mest smaskig ut. Det var den tillslut, ändå.
Kanske är det en del av att jag gillar det där med att skapa. Vad det än är, i princip, gör jag det med glädje. Om jag ser vad det ska leda till, om jag kan förnimma målet, då vill jag. Då kan jag.
...
Jag är sååå ledsen...
Det känns lätt lite fånigt vad man än säger. "Näh men va tråkigt, du...", "Jag är sååå ledsen...", värst när den andre inte verkar vara det. Ett "Jag beklagar sorgen och förlusten", blir det jag skriver nu, nog det jag själv skulle vilja höra.
En annan vän förlorade sin farfar för bara ett par månader sedan, en vän jag kallar min Syster. Vi försöker vara öppna, men hon sluter sig också direkt. Kanske var det för att jag så desperat ville (vill) dela den sorgen med henne då. Jag vill känna hur det känns. Och jag ville och förutsatte att hon var förstörd, för att jag skulle kunna trösta.
Nu, önskar jag att jag hade J i min famn, uppkrupen i soffan i mörkret och bara lyssnande på samma musik. Den jag själv använder för att gråta, den jag lyssnar på nu. Jag vill känna idag, känna att jag lever.
Kom hem
Vem ska annars se på mig - Anna Järvinen
House, Mad Doctor
Nu har jag sett klart House M.D. Eller snarare, nu är jag i fas med det som sänds i Sverige. Han är mannen. Han är mannen som är rätt. I tanken, och i handlingen. Han gör alltid det som behövs. Bryter många tradionella etiska och moraliska regler, men bara för att göra det i slutändan mest etiska, rädda liv. Han offrar många och mycket för det, även sig själv.
Det, är dock inte rätt. Det inser han, i sista sekunden av säsong 2. Man måste vara lite självisk, ta hand om sitt ego. Sin egna lycka. Man kan inte bara ge av den hela tiden, till andra. Det håller inte. Då kommer man ändå en dag dö miserabel, uppspikad på ett kors.
...
