Är jag vuxen nu?
Det blev en tidigt morgon, upp kvart över fyra. Blev bara ett par timmars sömn, många tankar som flög omkring. Men var inte trött och inte kall, trots nollgradigt. Jag värms innifrån av måbra känslor.Jag har följt med föräldrarna till Skavsta, för att sedan ta hand om bilen. Och jag kan inte hålla tillbaka glädjefnattet medans jag börjar rulla och hastigheten råkar direkt krypa över de femtio tillåtna. Körkortet är två dagar gammalt och det är första gången ensam bakom ratten. Nu ska jag få ha den i två veckor. Jag mår.
Jag hade mörkat det för alla, hållt det hemligt för att kunna överraska. Förrutom ett par utvalda. Det har gått länge sedans jag övningskörde, 3-4år sedan jag var aktiv. Allt kom i veckan. Jag körde med föräldrarna när jag kunde. Tog halkkörningen. Några körlektioner. Och övrig tid har gått åt Bonniers Trafikskola. Jag har verkligen levt körning hela veckan. Kom på mig själv att kolla bakomvarande trafik innan jag gick in i hissen. Skadat, men det satte sig ju. Men kan väl fortfarande inte riktigt köra. Fick motorstopp två av tre gånger under halkkörnigen, till lärarens uteblivna glädje. Och det var vad jag fick anmärkning av från kontrollanten från vägverket, hanteringen av bilen. Men jag var uppmärksam och riskmedveten, så hon trodde: att det skulle vara riksfritt att släppa ut mig i traffiken. Moget Appe! Det är vad jag gjort sedan jag övningskörde sist, mognat. Resten tror jag kommer med vanan. Förrhoppningsvis nu under de veckorna jag har bilen. Annars får det väl bli ett par "kärringstopp" ibland, som under uppkörningen. :) No biggie!
Du måste ju göra en skiva med dina favorit låtar. Som du kan sjunga med till. Det är ett tips från en väldigt speciell vän, den enda som visste om det. Och det är precis vad jag gör. Drar upp volymen och sjunger högt. Men har inte hunnit göra en egen skiva, så tar en gammal, som jag inte lyssnat på på länge. Inte mn vanliga musik i dagsläget, men låtarna kan jag, och andrenalinet flödar. Monster Magnet - Space Lord. God says No. I like. För att de håller sin alldeles egna stil.
Vad stor du har blivit! Vad vuxen du har blivit! Det utbrister mammsen medans vi tar farväl och kramar om. Kanske kan hon släppa taget om mig nu. Men visst är det så litegrann. Man anses inte riktigt ha växt upp innan man har fått körkort. Och det kanske är bevis på en viss mognad. Respekt, för medmänniskor och medtraffikanter. Men tyvärr är det inte nödvändigt, alla växer inte upp.
Att bara umgås med sig själv
Det är svårt, att bara umgås med sig själv. Konstigt nog, så mycket som man är ensam. Men jag är aldrig ensam i tanken. Tanken flyter alltid iväg. Till någon annanstans, till någon annan person. Bort ifrån det jag gör. Bort ifrån mig. Jag måste träna på att behålla tanken i mig själv när jag är ensam. Där jag är. Inte där jag önskade jag var, eller med vem. Jag måste ha kontroll och trivas med att bara vara, just där jag är, ensam eller med sällskap.
Jag vet bara en sak, att jag inte kan låta henne, vännen, styra mitt liv. Resten får jag ta som det kommer. Jag kommer vara ärlig, berätta att jag har kontakt med hennes ärke-rival. Och att jag träffar andra. Det senare tror jag inte kommer spela lika stor roll, iaf inte på ytan. Men det första tror jag tyvärr att hon kommer att känna sig sviken för. Så sviken att hon kommer stöta bort mig. Men inte hela vägen. Hon kommer kontakta mig, nästa gång hon känner sig nere. Och jag kommer trösta. Jag kommer vara där. Eller så blir jag en ny fiende. Någon hon undviker, inte hälsar på och går åt andra hållet om vi möts. Det vill jag verkligen inte. Hon behöver inte en till fiende att må dåligt över.
Jag undrar vad det är jag kan ge. Tröst. Men det kommer bli på mig bekostnad. Hon kommer riva och slita i mitt hjärta. Och slänga åt sidan när hon vill. Jag vet inte hur mycket jag klarar av. Jag skulle kunne ge henne ett avslut. En avslutad relation. Det skulle vara hennes första, och det skulle visa henne att det går. Att man kan få ett lyckligt slut.
Jag fick en Syster
Jag har inte träffat henne på länge. Jag kallar henne Syster. Jag tog kontakt med henne igår, innan har det funnits en annan person emellan oss. Min andra alldeles speciella vän, Louise. Hon som varit mitt allt. Den jag levt för. Hon har krävt att jag inte få träffa Systern. Kanske för att jag inte skulle få höra den andra sidan av historierna, alla de konflikter de själva haft. För de är fiender nu för tiden.
Och hon har lyckats. Jag har glömt vilken fin person hon är, Systra mi. Jag såg det när jag träffade henne första gången, en genom-god människa. Jag vet inte varför den bilden försvunnit. Jag har aldrig velat att den försvann och jag har kämpat hela tiden med att få behålla den. Men vi har aldrig umgåtts, jag har aldrig fått bli påmind. Och jag har lyssnat på henne, Louise.
Därför var jag avvisande, eller åtminstonde reserverad, när hon kontakta mig innan sommaren. Jag skulle ju inte ha kontakt med henne alls. Jag avvisade henne när hon sa att hon inte hade det bra, att hon mådde dåligt. Det var svagt och jag ångrade det samma stund jag skicka svaret till henne. Det löser sig nog, vi oroar oftast mer än nödvändigt.
Men vi träffades nu, och nu kunde jag vara den vän jag alltid velat vara. Hon fick prata av sig och jag lyssnade, det är oftast allt som behövs, men jag borde ha lyssnat förrut också. Hon hjälpte mig också att få perspektiv om Louise, hon var ju trots allt en betydligt närmre vän och umgås fortfarande med bekanta till vännen. Jag är ju ingen ny person i hennes liv, hon följer samma mönster med alla. Det är skrämmande hur klart det är.
Jag har bara haft ett synsett på henne, det jag kunnat skapa själv. Men hon har verkligen snärjt mig, fått mig till hennes, men samtidigt hållt mig på armslängs avstånd. Inte riktigt där, inte för nära. Aldrig för nära. De personerna stöter hon bort.
Men f**n vad jag lider med henne. Hon kan inte rå inte för det och jag kommer aldrig vara arg på henne. Trots all den smärta, alla de tårar som fallit för henne. Det är skrämmande.
Men vad kan jag göra för henne. Hon har redan fått rådet att hon borde prata med någon, någon profersionell. Jag är ingen psykopat! Näh, hon kommer inte se det i sig själv. Problemet är aldrig i henne. Det ligger i alla runt omkring henne. Hon måste vilja förändras. Hon måste inse att hon har problem. Sen måste hon själv få insikt om hennes problem. Var det bottnar. Först då kan det göras något åt det. Men det kan ingen göra åt henne. Det måste ske i rätt ordning.
Och vad kan lilla jag göra åt det? Jag är inte rätt person. Hur mycket jag än vill så är jag inte kapabel. Min tanke är fortfarande helt och hållet på henne, hennes eget bästa, och det blir samtidigt mitt bästa. Vilket är att lämna henne i fred, att leva sitt egna liv. Sitt miserabla liv. Tills hon får viljan att ändra det. Jag kvävs i hennes närhet. Precis som alla andra.
Det är ingen ny tanke, att det bästa både för mig och henne skulle, är att lämna henne. Men jag har aldrig fullbordat det Jag har hållts kvar, och hållt kvar mig själv. Hon har varit mitt allt.
Hon är på semester nu, en vecka till. Det ger mig tid till att Jag ville inte ta upp något innan semestern för att förstöra den. För hon kommer bli ledsen, det är jag övertygad om. Även om hon kanske kommer stöta bort mig igen, innan elelr samtidigt som jag gör det, för att skydda henne själv. Jag har en vecka till på mig att komma fram till ett bra sätt att lägga fram det. Jag kan bara försöka. Försöka få henne att förstå. Att jag inte kan leva med henne. Och försöka få henne att inse sitt problem. Locka fram viljan att ändra på sig.
Jag har knappt lyckats greppa allt. Det är så mycket ny insikt. Det är så mycket jag känner. Oerhörd sorg över min kära vän. Oerhörd glädje över att ha fått en tillbaks en Syster. Och i mitt i där någonstans, känner jag något om mig själv. För att jag varit snärjd så länge. Allt jag skriver känns grötigt, tankarna har inte mognat än, men måste bara skriva av mig...
Min söta miserable lille vän. Vad ska det bli av dig...
Det är jag
Men... det där är ju jag. Det där är ju jag som tolvåring, med den enda drömmen om att bli fotbollsproffs, de senaste sex åren. Men en dag dog den.(Se Friends filmer här, Fotboll)
De bestämde sig för att börja mobba mig. Varför just jag, vet jag inte direkt. Det började under en turnering, Gothia Cup. Det gick inte så bra för oss, så kanske ville ha en hackkyckling. Jag var nog ett lätt mål. Jag kom ofta i bakgrunden i vilket fall.
Efter vi kommit hem från den cupen kom jag inte till nästa träning, och ingen efter det. Föräldrarna undrade ett tag varför jag inte ville spela fotboll längre, men de gav upp rätt så snabbt. De trodde väl att jag växt ifrån det.
Jag gick inte i samma skola som de flesta i fotbollslaget under högstadiet, det var nog tur. Men det var en nära kompis och klasskompis jag blev sviken av, som jag hade haft de senaste fyra åren. I gymnasiet hade jag dem runt mig igen dock.
Jag skrattade alltid bort det. Haha, ja det var kul sagt. Kul, att du har kul, på min bekostnad. I tre år. Jag har alltid bemött det med ett smile. Det tog lång tid innan jag insåg och erkände för mig själv, att det påverkat mig mycket, då som senare och fortfarande. Att ta kontakt med andra, andra grupper. Jag har svårt för det, det skrämmer mig. Det gör mig tyst, ännu tystare. Jag är rädd för att dela med mig. Jag är rädd för att bli sviken igen, bli hackad på. Men om de inte vet något om mig, om jag håller mig i bakgrunden, tyst. Då har de inget att hacka på.
Lite så är det nog jag omedvetet tänker. Det gör att jag glider ifrån, gruppen. Kanske är det därför jag känner mig så trygg i tjejers sällskap, i tjejgrupper. Killgrupper däremot, som nya klasser, fester... eller fotbollslag. Jag vet inte vad som händer, blir tillbakadragen. Drar mig omedvetet, fast lite medvetet trots allt, undan från dem. Inte för att jag inte vill umgås eller få nya vänner. Inte för att jag inte trivs i sällskapet, men jag är nog rädd. Jag intalar mig själv att jag inte passar in...
Jag vill bara att hon ska vara lycklig
Jag har aldrig slutat hoppats, att vi kan bli något mer än bara vänner. Eller ens vänner för den delen, för det har vi knappt varit under sommaren. Hon gav mig hopp nu. Men den var kortvarig, för jag har fått större insikt hur det är med henne. Varför hon är som hon är. Varför hon pendlar så. Varför hon är så fientlig och så varm. Allt på samma gång och om vart annat.Hon har så många i sitt liv, som hon tycker om, som hon älskar. Sådana som hon håller kvar vid. Alla gamla ex tycks det som, och jag fick reda på en ny senast i helgen. Jag blev lite ställd av det först, för jag trodde jag kände alla hennes pojkar, vi har pratat om så många, som varit så speciella. Det var någon som "lekt" med henne i ett och ett halvt år. Tydligen hennes alldra största kärlek som sårat henne mer än någon annan genom att klampade in i hennes liv, och ur det lika fort. Hon var väldigt deppig och citerade Rihanna's "Rehab" flera gånger: You were my favorite drug, The only problem is, That you was using me. Trots insikten verkade hon ändå inte kunna släppa honom. Har man blivit sårad tillräckligt mycket slutar man till slut att bry sig.
Det gjorde ont att se henne så. Jag kände väl igen det. Men det påminde mig också om att hon en gång brukade skära sig. Hon berättade det en gång, men det ska ha varit länge sedan. Undrar om det var när hennes pappa lämnade henne, hon var fjorton då. Jag tror det tog hårt på henne, hårdare än hon sagt, och jag tror det är ett litet svar på varför hon stöter bort de pojkar som kommer henne nära. För nära. Vi hann komma djupt, intimt, hon anförtrodde sig till mig för första gången på väldigt länge. Men hon avslutatde våran konversation den kvällen väldigt konstigt. vi försökte vara dejta det funkade inte och vi försökte vara vänner men det funkade inte..den gång skulle det vara nåt helt annat men det funkade inte. Efter det sa hon inget. Lämnade bara ett stort frågetecken.
Det kom helt ur tidigare sammanhang, då hon pratade om sin stora kärlek hon inte kunde släppa. Det var snarare att hon pratade om oss. För vi försökte först att dejta. Men det gick inte. Vi försökte bli vänner. Men det gick inte. Sen vet jag inte vad hon menar. Jag har funderat på det, för jag har aldrig försökt bli något annat. Ville hon bli KK? Hon som bara ville va, utan knussel. Det var en kväll, efter att jag för henne gav upp kontakten med Scoutern (se tidigare inlägg). De var påväg att hända något då, men gjorde aldrig det. Dagen efter ville hon bara vara vänner igen.
Men jag har börjat inse nu att hon inte har plats för mig i sitt liv. Hon har tillräckligt många hon håller i, som hon håller om. Som hon tycker om, älskar.. och även hatar och tycker illa om. Men det finns en person i hennes liv som är i fel katerogi över alla andra, och det är hon själv. Hon älskar inte sig själv, tycker allt för illa om vem hon är. Innan hon börjar älska sig själv kommer hon aldrig att kunna ge och få tillbaks den kärlek hon nu så desperat söker. Hon ger kärlek och omtanke nu, det är hon duktig på, ger det åt höger och vänster. Men det är ofta kärlek med krav, på att få något tillbaks. Och all kärlek är bara för att kompensera den avsaknad på kärlek som hon har för sig själv. Hon hoppas väl andra ska kunna fylla det tomrummet hon har i sig själv.
Men det kommer aldrig vara en lösning för henne. Hon tror hela tiden att hon ska bli påkommen, att den som ger henne kärlek kommer att se vilken ful och ond människa hon egentligen är. Det som hon tror att hon är själv. De människorna stöter hon bort, helldre innan än de kommit på henne. Men när hon gör det beivsar hon bara för sig själv vilken dålig människa hon är. Hon är en ständig förlorare.
Hon inser inte sina goda sidor, hur bra hon egentligen är. Det hör mycket ihop med självkänslan, att kunna älska sig själv. Att känna sig själv, att se sina goda sidor. Innan dess kommer hon aldrig kunna varken ge eller ta emot kärlek på rätt sätt.
Trots den definitiva insikten att jag troligtvis aldrig kan bli något med min underbara vän, så blev jag inte ledsen. Inte glad heller. För jag lider samtidigt, med henne. Det inser jag att hon gör, och att hon inte har ett slut på tunneln och mörkret inom synhåll.
Jag funderar inte längre hur eller om jag kan fungera med henne. Jag funderar dock hur jag ska gå vidare med denna insikt. Kan jag hjälpa henne? Kan jag göra henne lycklig? Kan ja få henne att älska sig själv? I slutändan är det bara hon själv som kan hjälpa sig själv. Hon måste få insikt om sig själv. Sin självkänsla, sin självkärlek. Men kan jag hjälpa henne? Jag vet inte hur än och jag vet inte hur jag ska hantera insikten.
Jag kommer inte längre tävla om hennes uppmärksamhet, hennes kärlek, och det tror jag är tackvare att jag är trygg i mig själv. Och jag älskar mig själv. Jag uppskattar den person jag är. Men vill samtidigt bli bättre och jag arbetar med hela min själ för att bli en godare människa. Jag vill inte släppa vännen, men inte för att vara en kandidat för hennes kärlek.
Jag vill fortsätta ge till henne. Ge av mig. Allt vad jag kan. Jag vill lysa upp hennes fina sidor, så hon ser dem själv. Men hon kommer tro att jag inte kan släppa henne. Att jag vill något mer, något annat. Hon kommer inte veta hur jag känner. Igårkväll hade jag allt uttänkt hur jag skulle gå tillväga. Tavlan som jag gjort åt henne är klar, och med den skulle jag ge henne ett brev, där jag talade om att jag insåg att hon inte har plats för mig i sitt liv. Jag skulle lämna det vid hennes dörr, att hitta när hon kom hem från jobbet (hon kommer alltid hem innan fyra). För hon har varit konstig sedan vårat senaste samtal, det som slutade med ett frågetecken. Eller egentligen är hon som hon alltid varit. Hon är kluven, vill ha mig nära, men inte för nära. Hon verkar knappt vilja ha den tavla hon bad om, som jag med glädje gjorde åt henne. Hon har "fullt hela veckan". Gumman, du är så genomskinlig, jag ser rakt igenom dig. Skrämmer det dig, att jag ser så mycket av dig? Om du bara såg den bild jag har av dig, hur fin du är i mina ögon.
Men så blev det inte. Jag ändrade mig vid lunch idag. Hon skickade mess, bad om ursäkt att hon försvann från msn, var tvungen att stänga av datorn, kanske fått en mask eller nåt. Jag vet inte om det är ett försök till undanflykt, ett försök att rädda hennes tidigare undanflykter att ta emot tavlan. Jag vill inte göra en stor grej av det, vill inte blåsa upp den som andra gånger. Enkla saker som att jag skulle få komma att se hennes nya lägenhet någongång, slutade med att vi nästan sa upp allt vad vänskap hette. Hon tyckte jag förstorade allt då, men det är bara i hennes egna hjärna. Nu som då. Och det har aldrig egentligen handlat om lägenheten, eller tavlan. Därför kanske jag ska ställa tavlan utanför hennes dörr imorgon trots allt, innan hon kommer hem från jobbet. Utan förpliktelser. Utan baktankar, som hon kan tro jag har. Bara ge, utan krav. Utan meddelande att jag inser min plats, som inte är med henne.
För det saknar betydelse. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill Bara att hon ska vara lycklig. Jag inser det nu när jag skriver det, om och om igen för att vara säker. Hur sant det är, att jag inte vill något annat än att göra henne lycklig. Och jag blir tårögd av lycka över den insikten i mig själv. För det är bevis på att jag är på rätt väg. Till egen lycka, till att bli en god människa.
Var är alla lyckligast
Det har varit en del grubbel senaste tiden. Mycket har kretsat kring vännen, Louise. Jag såg henne i helgen, hon kom cyklades förbi uteserveringen jag satt vid. Det knöt sig i bröstet, som om hjärtat stannade upp mitt i sitt slag. Det var inte väntat att se henne, även om det inte helt och hållet var en tillfällighet att jag satt där, just då. Hon bor på samma gata, och det fanns i min baktanke i valet av ställe att ta den där ölen med kompisen.
Det var två månader senast jag såg henne, vi har bara bytt ord en handfull gånger hela sommaren. -Hur mår du? -Bra. -Bra bra. Men veckan innan denna har vi pratat mer än på hela sommaren. Ska se någon film nångång, det är oftast så vi träffas, i soffan. Hon kände sig väl ensam, som jag.
Hon har även bett mig göra den tavla som jag lovade göra henne, för evigheter sedan. En födelsedags present, sedan januari, vi hade precis träffats då. Men strax efter det började vi bråka och det har varit stökigt och bökigt sedan dess. Men nu, hade hon besämt sig för den bild hon ville ha porträterad.
Jag vill vara lycklig. Jag vill göra henne lycklig, det skulle göra mig lycklig. Men kan jag det? Jag har tänkt mycket på henne, speciellt under semestertiderna. Ju mer jag gör det inser jag hur olika vi är. Hon är från en helt annan värld än min. Från en skillsmässofamilj. En kaotisk familj och släkt, med bråk åt alla håll. Ända från mormor ner till dotter, och bröder och fader där emellan. Utalade konflikter överallt. Jag förstår var det kommer ifrån då, hon är färgad av sin familj.
Semester kan säga en hel del om en familj. Min familj är alltid i rörelse, ska alltid göra något, uppleva något, något speciellt, äventyrligt. Se platser. Bara för att. Solsemester hade jag aldrig hört talas om när jag var liten, ligga och steka på beachen, bo i hotellkomplex. Men det är standard semestern för vännen. Min pappa är som pappan i TV-reklamen, som talar om för sitt barn att han inte får leka med ett sådant där charter-barn.
Jag är dock färgad av min familj på så sätt. Jag vill uppleva saker, ut på små äventyr. Men samtidigt önskar jag att vi varit lite mer närvarande dit vi tagit oss, och vill vara det i fortsättnigen. Jag vill stanna upp, för att ta in allt, hela omgivningen. Vi har alltid varit för oss själva. Vi, familjen. Far, Mor och bröder. Inga utomstående som vi ens pratat med. Det är inte så konstigt att jag har svårt att prata med främlingar, eller små prata om lite vad som helst. Jag är en avbild av mina föräldrar.
Till sättet är vi också olika. Hon har sagt nångång, att vi verkligen pratar olika språk. Så är det nog. Jag är för filosofisk och grubblig. Jag grubblar och försöker hitta min plats, vem jag är, hur jag fungerar och hur andra fungerar. Hur världen fungerar och hur vi fungerar tillsammans. Jag måste veta och jag måste förstå i allt. Jag kan inte låta frågetecken vara, bara acceptera situationen som den är. Jag måste alltid förstå. Hon går istället ofta på magkänslan och instinkten. Handlar, med bara den första impulsen i åtanke, och litar på att det är rätt. Ibland borde jag göra så, inte tänka så mycket. Men allt för ofta, har jag märkt, finns det bakomliggande orsaker som berättigar att man inte handlar direkt på den första impulsen. Sådant som endast kan komma fram i eftertanke, eller i sinom tid. Allt har en orsak. Att grubbla, att tänka, att ge det eftertanke, är viktigt för att handla rätt. Det är så man lär sig att handla rätt, nu som då och för framtiden.
Listan kan göras lång på hur olika vi är. Intressen, vardagssysslor. Vi är våra motsatser tycks det som. Men allt det, allt bakomliggande, alla olikheter, är bara ytligheter. Trots det förstår vi varandra. Bryr oss om varandra. Skulle vi kunna övervinna alla dessa olikheter, alla ytligheter? Kan vi ta allt det goda från henne, hennes familj, och mig, och min familj. Skulle vi kunna få det att fungera, skulel vi kunna komplettera varandra på ett underbart sätt. Bilda ett oslagbart super-par. Men det är många kompromisser.
Jag försöker föreställa mig henne vid middagsbordet med min familj. Skulle hon trivas där? De stunder att tryckande tystnad som kommer. Och ännu viktigare, trivs jag ens där själv? Vill jag vara där? Ja vill ju förändras, jag vill itne bli som min mamma och pappa. Även om jag på många, eller kanske alla, sätt är som dem, så vill jag vara annorlunda, jag ser de fel de gjort. Fel för mig. Ska jag söka mig till någon annan familj? Kan jag bli lyckligare så? Min mamma skulle bli djupt sårad, det vet jag. Det är redan så många som tappat intresse och tar ett tyst avstånd. Men var kan jag skänka mest lycka. Är det rätt att tänka så?
Jag vet inte, och det gjorde mig extremt vilsen ett tag. Jag blev helt tömt på energi och lust att göra något och ville bara hem, till mig själv, från familjen. Tänka för mig själv. Jag tänkte lika mycket på det som en allmänfrågeställning: med vilken typ av partner kan jag sprida mest lycka, och var kan jag själv vara lycklig? Det borde vara samma fråga, för jag är ju lyckligast när jag sprider alldra mest lycklig, jag vet det, men håller de i sär lik förbannat. Är det med min motsats, som jag tror jag kan hjälpa, tror jag kan göra lycklig? Eller min likhet, som skulle passa in, i familj lika mycket som i mitt egna liv. Trubbelfri tillvaro utan många kompromisser. Men kan jag bli lycklig där?
Jag fick aldrig några svar för mig själv. Men jag insåg att jag kankse var ute, just nu i alla fall.
Making my own way home, ain't gonna be alone
Dagarna efter att ha varit ute och farit i segelbåten/ar den senaste tiden, flyter på utan att vara speciellt händelserika. Idag gick jag upp kl11, efter att ha snoozat bort en timme eller två. Tog på mig joggingkläder och gav mig ut och sprang. 10 minuters runda, men det var allt som behövdes. Fortfarande inte återställd sedan sjukdomsperioden i början av sommaren, men det var skönt, en bra start en dag. På eftermiddagen begav jag mig iväg till skolan och skulle fixa med ett par kursregistreringar, men det gick först imorgon visade det sig.
Vidare till parken där jag tog en avkortad runda frisbeegolfen, tills jag hittade en fin gräsplätt, där solen kunde gassa på min då bara överkropp. Så spenderade jag ett par tre timmar, insjuken i en bok och bröt av det och mina tankar som kom, med att teckna. En staty av en lo som står i parken fick bli mitt motiv.
Något liknande så har dagarna sett ut efter sommarmånaderna, lugna, tillbringande mig själv. Hemma underhåller jag mig just nu med att titta på en serie, Heroes, den fastande jag för direkt. Den handlar om superhjältar, vardagliga superhjältar. Har aldrig läst mycket serietidningar, men måste blivit smittad av mina smått fanatiska vänner. Men jag tror inte jag uppskattar riktigt samma saker som mina vänner i det.
Dagarna är mest för mig själv, med få visiter och besök, men jag trivs med det just nu. Jag är inte ensam. Jag ägnar mig åt mig själv, och det vill jag, det behöver jag. Men inte genom att bara döda tid framför tvn eller datorn. Jag tänker, reflekterar, får insikt genom de böcker jag läser. Det är jag.
Jag blev smått tårögd när jag gick hem i söndagskväll. Det var sent och folktomt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig på senaste. Tycks vara mycket tårar. Men det var iaf nu inte för att jag var ensam eller vilsen. Det var bara för att låten som kom reflekterade så väl vad jag kände, där jag tycker jag är. Det kan lika gärna vara en god och fin känsla som ger de tårarna.
Jag är ensam, men är inte ensam.
Making my own way home, ain't gonna be alone
I've got a life to lead, America
I've got a life to lead
I got a soul to feed
I got a dream to heed
And that's all I need
Rufus Wainwright, Going to a town (myspace andra låten)
Kall och Grå
Det var en vecka sedan jag var på väg ner längs kusten, och landande i Borgholm så småningom. En fin sommarstad. Sommar och sol. Alvaret är vackrare än någonsin, engligt de regelbundna sommarboende. Och ängen sprudlar verkligen i färg, i alla regnbågens färger. Så långt ögat kunde se och var man än trampade.Ändå vill jag inget annat än komma hem. Men jag undrar samtidigt varför, för det finns inget att komma hem till.
Jag är vilsen. Och helt ensam. För jag vet inte var jag hör hemma. Jag sitter och trängs med familjen i den lilla segelbåt. Ändå är jag helt ensam, för jag är helt och hållet borttappad i mig själv och där jag är.
Just nu. Just då. Går jag ut på piren, med huvan uppdragen för vinden och hörlurarna i öronen. Det är grått ute. Dimman ligger tät och jag är så vilsen. Jag letar efter fyren, ljuset som ska guida mig. Hem. Men vad finns där hemma? Vem kan hålla i ljuset och vara min fyr? Det är ett medvetet val, låten jag börjar lyssna på, för jag vet vad jag behöver. Kinderna små, blir fuktiga så.
'Cause even though the skies above are cold and grey
I'm sure tomorrow we will see the light of day
När ord är överflödiga
En beskyddare för dem som saknar skydd
En vägvisare för dem som kommit vilse
Ett skepp för demmed ett hav att korsa
En bro för dem med floder att gå över
En säker plats för dem som är i fara
En lampa för dem som saknar ljus
En tillflyktsort för ddem som saknar trygghet
Och en tjänare för alla i nöd - Dalai Lama, Etik för ett nytt millenium
Det var de sista orden i boken. En oerhört insiktsfull bok. Jag gillar det ordet, insiktsfull. Kanske för att själv strävar efter det så mycket. Att få insikt, i mig själv och andra, hur det ligger till, hur jag och andra fungerar.
Jag läser det sista kapitlet med min okände resekamrat i sätet brevid, i bussen ner längs östkusten, om Samhället och Etik. Att döma av den korta blick jag fick innan jag satte mig, en grabb i gymnasieåldern. Är det ledigt här? Det är ledigt. Svara han med hörlurarna och hög musik fortfarande i öronen, men med ett genuint leende. Det är de enda orden vi säger varandra på den tre timmar långa resan bredvid varandra.
Jag ser det i perfirin först, att han tycks titta åt mitt håll, läsandes i min bok. Men det är alltid svårt att avgöra. Jag skulle kunna slänga en snabb blick mot honom, men inte så snabb att han inte skulle märka det. Och då kanske han skulle sluta läsa, och det vill jag inte riskera. Jag håller inne min nyfikenhet, för jag skulle inte ha något emot det om han läste. Det är en bok för alla, som han gärna får dela med mig. I stället viker jag upp boken lite mer, placerar den lite mer i mitten och slätar ut sidorna.
Det händer att jag tittar upp på något förbipasserande utanför fönstret, och då ser jag att han faktiskt läser. Jag skulle kunna ge honom en menande blick, det är allt som skulle krävas för att skrämma bort honom. Så enkelt. Han ser att jag tittar upp, och han söker mina ögon, tittar efter den blicken, någon blick alls. Men jag återgår lugnt till läsandet, utan att möta blicken. Jag vill inte skrämma honom, jag vet hur lätt jag själv skulle kunnat ha skrämts.
Han blir modigare och ibland sitter han halvt böjd över mitt knä, när han lutar sig mot armbågarna. Jag vill vända mig mot honom, säga att det är ok, fråga om jag ska vända sida, men det kanske skulle missuppfattas. Det vill jag inte riskera och ord känns överflödiga. Jag visar istället, att det ok, att han gärna får läsa. Jag börjar också lägga märke till när han verkar vara klar med sidan, när han sneglar på klockan eller far med blicken, och om jag är osäker väntar jag några sekunder extra när jag själv är klar. Så sitter vi, och läser de 60 sista sidorna i boken.
Jag önskar att det varit nån av de första delarna istället, som handlade om jaget, etik i en själv. Det är vad jag själv är mest intresserad av, för det är där allt måste starta. Utan förändringen i var man, kan man inte ändra något annat, inget bestående. Jag funderar på att ge honom boken när jag är klar och har slagit igen den. Lika genuint som hans leende var i början, verkade hans intresse för boken. Men den är lånad, av min far, som i sin tur har lånat den på biblioteket. Så resonerar jag, att det skulle bli problem. Krångligt.
Jag skulle kunnat ha bett honom att posta den till mig när han var klar. Skulle man våga det, kan man fråga sig, ge en främling en lånad bok. Om jag ger det förtroendet, så är jag helt övertygad om han han skulle vilja infira det. Speciellt efter att ha läst boken.
Jag ångrar att jag inte gjorde det. Att jag åtminstonde frågade. Jag ångrar det, och lovar mig själv att våga nästa gång.
