... oskyldig pojke ...

Jag har inte träffat henne på länge. Jag kallar henne Syster. Jag tog kontakt med henne igår, innan har det funnits en annan person emellan oss. Min andra alldeles speciella vän, Louise. Hon som varit mitt allt. Den jag levt för. Hon har krävt att jag inte få träffa Systern. Kanske för att jag inte skulle få höra den andra sidan av historierna, alla de konflikter de själva haft. För de är fiender nu för tiden.

Och hon har lyckats. Jag har glömt vilken fin person hon är, Systra mi. Jag såg det när jag träffade henne första gången, en genom-god människa. Jag vet inte varför den bilden försvunnit. Jag har aldrig velat att den försvann och jag har kämpat hela tiden med att få behålla den. Men vi har aldrig umgåtts, jag har aldrig fått bli påmind. Och jag har lyssnat på henne, Louise.

Därför var jag avvisande, eller åtminstonde reserverad, när hon kontakta mig innan sommaren. Jag skulle ju inte ha kontakt med henne alls. Jag avvisade henne när hon sa att hon inte hade det bra, att hon mådde dåligt. Det var svagt och jag ångrade det samma stund jag skicka svaret till henne. Det löser sig nog, vi oroar oftast mer än nödvändigt.

Men vi träffades nu, och nu kunde jag vara den vän jag alltid velat vara. Hon fick prata av sig och jag lyssnade, det är oftast allt som behövs, men jag borde ha lyssnat förrut också. Hon hjälpte mig också att få perspektiv om Louise, hon var ju trots allt en betydligt närmre vän och umgås fortfarande med bekanta till vännen. Jag är ju ingen ny person i hennes liv, hon följer samma mönster med alla. Det är skrämmande hur klart det är.

Jag har bara haft ett synsett på henne, det jag kunnat skapa själv. Men hon har verkligen snärjt mig, fått mig till hennes, men samtidigt hållt mig på armslängs avstånd. Inte riktigt där, inte för nära. Aldrig för nära. De personerna stöter hon bort.

Men f**n vad jag lider med henne. Hon kan inte rå inte för det och jag kommer aldrig vara arg på henne. Trots all den smärta, alla de tårar som fallit för henne. Det är skrämmande.

Men vad kan jag göra för henne. Hon har redan fått rådet att hon borde prata med någon, någon profersionell. Jag är ingen psykopat! Näh, hon kommer inte se det i sig själv. Problemet är aldrig i henne. Det ligger i alla runt omkring henne. Hon måste vilja förändras. Hon måste inse att hon har problem. Sen måste hon själv få insikt om hennes problem. Var det bottnar. Först då kan det göras något åt det. Men det kan ingen göra åt henne. Det måste ske i rätt ordning.

Och vad kan lilla jag göra åt det? Jag är inte rätt person. Hur mycket jag än vill så är jag inte kapabel. Min tanke är fortfarande helt och hållet på henne, hennes eget bästa, och det blir samtidigt mitt bästa. Vilket är att lämna henne i fred, att leva sitt egna liv. Sitt miserabla liv. Tills hon får viljan att ändra det. Jag kvävs i hennes närhet. Precis som alla andra.

Det är ingen ny tanke, att det bästa både för mig och henne skulle, är att lämna henne. Men jag har aldrig fullbordat det Jag har hållts kvar, och hållt kvar mig själv. Hon har varit mitt allt.

Hon är på semester nu, en vecka till. Det ger mig tid till att  Jag ville inte ta upp något innan semestern för att förstöra den. För hon kommer bli ledsen, det är jag övertygad om. Även om hon kanske kommer stöta bort mig igen, innan elelr samtidigt som jag gör det, för att skydda henne själv. Jag har en vecka till på mig att komma fram till ett bra sätt att lägga fram det. Jag kan bara försöka. Försöka få henne att förstå. Att jag inte kan leva med henne. Och försöka få henne att inse sitt problem. Locka fram viljan att ändra på sig.

Jag har knappt lyckats greppa allt. Det är så mycket ny insikt. Det är så mycket jag känner. Oerhörd sorg över min kära vän. Oerhörd glädje över att ha fått en tillbaks en Syster. Och i mitt i där någonstans, känner jag något om mig själv. För att jag varit snärjd så länge. Allt jag skriver känns grötigt, tankarna har inte mognat än, men måste bara skriva av mig...

Min söta miserable lille vän. Vad ska det bli av dig...