Att vara duktig
Det där med självkänsla. Har jag en låg sådan? Jag har funderat på det tidigare. Det har alltid känts så tvetydigt för mig, vad det egentligen är. Jag har velat ha en definition, men det verkar vara svårt att få. Jag får utgå från exempel. Det har jag även gjort tidigare, men det är det som gjort mig tveksam, för att det stämt i vissa avseenden, men varit motsatser i andra. Det spelar nog int så stor roll dock, börjar jag inse.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
Kommentarer
Trackback
