Det där med våld
Det är mycket hallå om ungdomsvåldet nu. Tittade nyligen på Nyhetsmorgon i Fyran som var bakom "manifestationen mot våld". Jag tror de var två bekanta till 16-åringen som dog nyligen.
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Kommentarer
Trackback
