En annan tid, en annan kanal
Vi träffades så ofta vi kunde, men det var inte allt för ofta tyvärr. Promenerades, hand i hand. Mysandes, famn i famn. Det är sånt som saknas nu.
Men... sen gick det en vecka, utan att någon av oss hörde av sig. Det är inget vi kan skylla på den andre, som vi gärna skulle vilja ha gjort. Jag behövde tid för mig själv. Jag har tillräckligt med mig själv just nu. Men frågar mig samtidigt varför, måste kunna ge någon annan tid, så mycket behöver jag inte själv. Men om det skulle kännas rätt skulle du nog finna tiden. Det är hennes replik. Så klok som vanligt, visst skulle jag göra det.
Vi ville hitta ursäkter för att vi skulle sluta ses. Hon, som sagt att hon egentligen skulle vara singel i 1,5år. Efter det att hon gjorde slut med sitt ex, och medans hon satsar på träningen. Det är det hon gör nu, och tar den mesta tiden. Sen träffade hon mig. Vi vill båda hitta ursäkter för att avbryta. Ursäkter för att inte behöva känna efter. Finns det något?
Jag vill också vara singel ett tag nu, på obestämd tid. Ska du? Hon frågar, lite för snabbt, för att dölja sina tankar. Nej det beror inte på någon annan vännen. Eller du. Det är jag. Jag behöver tid för mig själv. Vi har alltid varit så jävla bra på att kommunicera. Det är jag oerhört glad för. Det fanns aldrig några frågetecken. Det är främst henne att tacka det för, tror jag, för att hon ställde de svåra frågorna. Att hon vågade alltid göra det.
Så vi skiljs åt, med ett: Kanske någon gång i framtiden. En annan tid.
Visst finns det hopp och fortfarande en chans om att 'någon gång i framtiden, i en annan tid men inte nu'. Visst. Men är det inte nu man vill ha det? Vem orkar vänta en evighet på något man vill ha nu nu nu och sen kanske upptäcka att den där andra tiden aldrig faktiskt kom men allt man gjorde var att gå och vänta på den
Det är inte med illusioner om att det kommer bli något i framtiden, att vi både kommer att vänta på den tiden. För mig, oss, var det fel tid, men vi avbröt medvetet, innan det blev mer...
Visst skulle jag vilja ha det där nu. Jag saknar närheten till någon. Den riktigt äkta närheten, där jag känner mig helt trygg, hade jag dock aldrig med henne. Samtidigt känns det inte helt nödvändigt just nu. Jag har tillräckligt med mig själv, som jag säger här ovan. Jag är nöjd som det är nu med.
då är det så det ska vara, om du är nöjd. själv vet jag inte riktigt hur jag känner angående allt sånt där. vill jag ha bara någon eller vill jag ha honom? det är frågan
