... oskyldig pojke ...

Jag har spenderat det senaste dygnet, gårkvällen och dagen, med att se film. Det har legat lite lågt på senaste, jag tyckte jag såg för mycket meningslösa och dåliga filmer, och de vill jag undvika att spendera min tid på. Det är allt för svårt att de andra filmerna dock, och jag gjorde två botten napp den här gången. Samtidigt, så måste inte allt ha en stor betydelse, ett viktigt budskap eller mening med filmen. Det kan bara vara underhållning och avkoppling, och räcka som det. Bara det inte blir för mycket. För då blir det systematiskt för att bara döda tid. Det blir som att fly, från vardagen.

Två var lika på många sätt. Båda dåliga. Kasst skådespel, säkert pga ett fattigt manus. Båda lär bli eftertraktade i två separata men inte allt för olika grupper. Gamblers och Fighter-fans. Båda filmer om stora omoraliska frågor.

Den första var "The Condemned". Man skickar över tio dödsdömda fångar från världens alla hörn, till en enslig ö, där de slåss för att vinna sin frihet. De ska ju ändå dö, så vi kan väl ta och filma dem medans de mördar, torterar och våldar varandra lite till? Tänker en storhetsvansinnig it-miljonär. Där är filmen. Det omoraliska och hur det framställs blir så otroligt svartvitt. Det finns ingen grå-zon, som kanske skulle göra filmen intressant, skulle öppna en frågeställning.

Den andra är nog lite mer otydlig. "Lycky You". Den handlar om poker. Jag måst erkänna att jag gillar att titta på poker, det är underhållande, även om jag inte spelar själv. Och som det, en poker film, är den otroligt välgjord, den känns verklig. Spelberoendet visas väl, Eric Bana som aldrig lär sig av sina misstag, utan bara fortsätter att spela bort mer och mer pengar. Kommer längre och längre ner i träsket. Den är fylld med giriga, själviska och bedragande maner, det är där den börjar bli lite mer grå för många dock. Speciellt som det visas och till vilka filmen är riktad mycket, pokerspelare. (Jag vill inte ens börja säga vad jag tycker om pokerspelande, det skulle bli för mycket. Får vänta.)

Den omoraliska ådra som följer filmen försöker de rädda genom att slänga in lite romantik, med en sockersöt Drew Barrymore, som slänger ur sig fina och altruiska citat och handlar rätt. Jag är en sucker för romantiska filmer, men denna regisör hade inte koll för fem öre vad det är. Patetisk och oerhört Fel, på fler sätt än jag orkar beskriva. Han skulle hållt den till vad den gör sig bra som. En film om beroende gamblers, som gamblar sig igenom livet, i gamblernas Mecca, Las Vegas. 

Båda filmer om stora omoraliska frågor, som de båda försöker rädda med glimtar av genuin altruism och givmildhet. Men otroligt malplacerat och allt för uppenbart. Det är som om de talar till en treåring. -Det är fel att stjäla, lilla gubben. -Nej men Rasmus, inte döda mer nu. Det blir plågsamt, att det är så uppenbart. Och jag blir samtidigt lite mörkrädd. Är det på den nivån många, vuxna, personer är? Är det på den nivån man måste börja tala till dem?

Kanske jag var så otroligt anti mpt dessa två filmer, för att jag såg en film som höll en så otroligt mycket högre klass, precis innan. "Confessions of a Dangerous Mind". Vet inte om den handlar om många moraliska frågor, däremot livsåskådande frågor. Meningar med livet. Framför allt är den så otroligt bra, smart, välspelad. I love. En till film med Drew Barrymore, men otroligt mycket bättre än i den förra.



En låt fastnade när jag såg den senaste filmen. If I had a Hammer.

Well I've got a hammer
And I've got a bell
And I've got a song to sing
All over this land
It's the hammer of justice
It's the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land

Just nu, i detta ögonblick. Så är det världens bästa låt. Jag kan inte få nog av den. Ju mer jag lyssnat på texten, desto mer fäst har jag blivit. Kinderna små, blir fuktiga så, bara jag lyssnar på den.