... oskyldig pojke ...

Jag har spenderat hela dagen med att läsa. Pärm till pärm. Nästan. Det berodde dels på att den skulle lämnas igen imorgon, och att jag verkligen ville läsa den. Den kändes rätt från början, och så var det. Jag blev uppslukad av texten och berättelsen. Tog varje ledig stund och satte mig i soffan, med föttena uppdragna och boken i knät. Och jag blev uppslukad av vad den tycktes ge mig. Insikt, om mig, om min omgivning.

Jag älskar insikten. Att få den. Jag funderar på om jag till och med älskar den så pass mycket att jag bildar den själv. Att jag ser det sanna, genom insikten, i allt möjligt. Men som kanske inte alls är sant. Det tycks vara för bra, För mycket, För bra. Delvis till punkt och pricka likt.

Älskar jag den så mycket att jag lurar mig själv? Jag söker den hela tiden. Förståelsen av omvärlden och människorna i den. Om det är för att jag vill se sammanhanget, det som ligger bakom, eller genuin nyfikenhet på det okända, vet jag inte. Troligtvis inte det senare, som jag själv skulle vilja.

Men jag ska inte underskatta författaren, Paulo Coelho. Jag vet inte, men kanske är hans berättelser och ord så tilltalande för så många för att de är så allmänna. Kan tolkas av alla på sitt egna sätt. Lite symboliskt, som den här lilla berättelsen i berättelsen är till sitt yttersta:

------
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt att flyga fritt på himlen, till glädje åt betraktaren.

En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
 
Men så tänkte hon, "Den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg!" Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig med kunna känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam.

Hon tänkte, "Jag ska göra en fälla." Nästa gång fågeln dyker upp komemr den inte flyga bort igen.

Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.

Varje dag betraktade hon fågeln. Den var föremålet för hennes kärlek, och hon visade upp den för sina väninnor, som sade, "Men du har ju allt." En märklig förändring började emellertid äga rum. Eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och utrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lysten i fjäderdräkten och blev ful. Och kvinnan som knappt såg den längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.

En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.

Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.

Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?", frågade hon döden.

"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer. Nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
-----

Boken är Elva Minuter.