Jag skriver
Jag har väntat allt för länge med att svara dig.
Jag fortsätter skriva, berättar för vännen, om vännen, hur jag har sett henne.
Det är svårt, att ha dig som vän.
...
Brydde du ens dig om mig? Jag ser det inte, för du visade det inte.
...
Du har klippt bort mig ur ditt liv nu, som du gjort med många andra, J senast. Har du klistrat in henne än? Har du funderat på varför du gör så?
...
Du tar allt för ofta till elaka ord. Du skriker och skäller och sparkar ifrån dig. Varför gör du så?
...
Som med alla dina pojkar.
...
Det var ditt livs stora kärlek? Tolkade jag det som, och att det fortfarande var det? Du kan fortfarande inte gå ifrån honom?
Jag skriver, om mig själv. Jag vill få henne att förstå, som inte gjort förrut.
Samtidigt vet jag, att jag har svårt att se min egen uppskattning. Jag saknar den självkänslan.
...
Jag hade gärna öppnat mig, och verkligen behövt det, men kan inte utan att veta var jag har dig just då.
...
Jag behöver inte mycket för att ge till dig, till någon, och jag behöver inte direkt något tillbaks. Men uppskattning, bekräftelse för den person jag är, det behöver jag, än så länge iaf...
...
Ord sårar. Det var länge sedan jag verkligen tog åt mig av det, men först gjorde det ont.
...
Jag har också vägar jag måste undersöka, sådana jag har stött på med tiden.
...
Det handlade aldrig om dig,
....
Är jag desperat? Kanske. Ja troligtvis, var jag det åtminstonde. Desperat på uppskattning.
...
Jag uppfyllde det kravet då, men det har ätit på mig ända sedan den stunden.
...
Hon bad efter en vän. Hur ska jag kunna neka henne det?
...
Men det handlar inte om Dig som du vill få det till, eller J, det handlar om mig själv.
...
Att neka henne skulle vara att neka mig själv. Det skulle ta död på mig inifrån.
Jag skriver, allt. Allt det jag vill säga och kommer till slutet. Men sen då. Vad vill jag efter det här. När jag skickat det, vad vill jag då. Är det verkligen det här jag vill säga. Så här.
Jag börjar skriva igen.
Jag söker din bekräftelse hela tiden. Jag gör det med alla, föräldrar, vänner. Jag vill göra allt för dig, vill alltid vara där för dig, när helst du behöver. Och där har jag också varit, helt till ditt förfogande. Precis som jag sagt.
...
Men det tar också död på mig att göra så. Att helt låta dig styra, var du ska ha mig, för det har jag låtit dig bestämma, vännen.
...
Jag ångrar inte det, att jag gett mig till dig så, jag hoppas du uppskattat det. Och det tror jag faktiskt, vännen, att du behövt det. Och så länge du har gjort det är jag glad, nöjd.
...
Jag är hopplöst förlorad i dig vännen. Jag bryr mig inte längre. Jag är din. Du kan göra som du vill med mig. Jag ber dig bara om att behandla mig med respekt, tänk på mig.
...
Jag kan inte vara där för dig mer vännen. Som jag sa. Du kan anklaga mig för tomma ord, men jag ber dig vännen, gör inte det. Snälla. Jag har gjort allt jag förmår.
...
Tårarna rinner nerför min kind, vännen, för det känns som jag lämnar dig, här och nu. Du må redan ha gjort det, men jag sätter punkt. Och det är en uppsjö av blandade känslor. Som jag kommer sakna dig vännen, men samtidigt så oerhört glad jag är att få ha träffa dig. Så oerhört tacksam.
Jag skriver inte längre. Teet i glaset framför mig är kallt. Det är sent. Allt för sent. Jag trodde jag skulle hunnit bli klar med det här nu. Om jag spenderade helgen till det. Bara jag gör allt jag kan, så kan jag lämna det bakom mig, om jag nu behöver göra det. Jag kommer så nära, och ändå är jag så oerhört långt borta, precis där jag började. Vad vill jag?
Been there done that. Har försökt skriva och förklara hjärtat ur mig för en människa som nog ändå egentligen aldrig kommer bry sig tillräckligt för att försöka de ord man lyckas pränta ner. Men för min egen skull var det ändå skönt och behövligt, jag skrev ur mig några minnen. Men frågan är om de verkligen inte finns kvar eller om man bara lurar sig själv? Be strong Appe
Det blev faktiskt aldrig mer än ord jag skrev ner för mig själv, men det räckte ändå. På något stört vis så var det på ett vis inte längre inuti mig och hotade livet de tillhörde
