Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort
Jag har varit dålig på att skriva här. Dagboken har varit lika tom. Jag läser de bloggar jag brukar, men blivit vid allt färre och färre tillfällen. Det är inte för att jag inte velat, för att jag inte känt behovet. Tvärtom, i alla fall nu. Jag har.. bara inte orkat. Inte orkat samla tankarna. Jag har inte tid... trots att det är det enda jag har just nu. Allt för mycket tid.
Det är konstigt. Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort. I alla fall så verkar jag vara så. Och jag vet att det är vad jag mår bra av. När jag pendlade och jobbade fulltid. Upp sex, hemma arton. Äta. Träning sju. Hemma nio. Äta igen. Lite tv eller annat tidsfördriv innan kudden elva. Då mådde jag. Jag ser mig inte som en person som gillar ett högt tempo, det tar jag heller saker och ting normal inte i. Jag tar min tid. Stressar inte. Men jag vill ha en uppgift, något att göra. Något som känns meningsfullt. Då mår jag.
Då hade jag tid att läsa böcker. Jag vill läsa, lånar hela travar från bibblan. Börjar läsa i den första, men de andra blir orörda. Jag för mycket tid, så jag hinner inte.
Det känns mest som jag flyr nu, från mig själv. Från min egna tillvaro. Gömmer mig och hoppas att allt ska bli bra om jag tittar bort tillräckligt länge. Men det blir det ju inte.
Jag intalar mig själv dagligen att jag måste bli klar med de lilla studier som finns kvar, innan jag söker jobb. Annars kommer de bara att ligga kvar och aldrig bli gjorda. Men de blir de ju inte i vilket fall. Kanske tänker jag fel. Jag kanske borde fixa ett jobb. Få ett syfte med vardagen. Först då kommer jag få tid med allt det andra. Som jag inte har tid med nu när jag inte har något att göra...
De flesta från kompis gånget, grabbarna, har fått jobb nu. Två började i måndags. Alla ironsikt nog på samma ställe, till och med samma avdelning. Det är märkligt hur vi följs åt, från högstadiet till gymnasiet till högskolan. Alla inom samma område. Jag funderar över om jag ska följa efter. Jag har alla möjligheter. Det var där jag gjorde exjobbet och jobbade i 1,5års tid. Har kontakter, erfarenhet.
Jag påminner mig dock hela tiden om vad jag sa sist jag lämnade det stället. Aldrig mer. Jag vantrivdes verkligen. Men inser samtidigt att det berodde på omständighetera för det jobbet. Den uppgiften. Den placering jag fick. Just då. Och att alla de skulle vara annorlunda för en annan avdelning och en annan uppgift.
Men jag har svårt att glömma känslan jag hade då. Och hur glad jag var att få slippa stället.
Jag gör tappra försök med att få tillbaks en rutin. Då och då. Försöker hålla liv i dem, men det är svårt. Jag ska försöka med bloggen, igen.
Det är konstigt. Ju mer tid man har, desto mindre får man gjort. I alla fall så verkar jag vara så. Och jag vet att det är vad jag mår bra av. När jag pendlade och jobbade fulltid. Upp sex, hemma arton. Äta. Träning sju. Hemma nio. Äta igen. Lite tv eller annat tidsfördriv innan kudden elva. Då mådde jag. Jag ser mig inte som en person som gillar ett högt tempo, det tar jag heller saker och ting normal inte i. Jag tar min tid. Stressar inte. Men jag vill ha en uppgift, något att göra. Något som känns meningsfullt. Då mår jag.
Då hade jag tid att läsa böcker. Jag vill läsa, lånar hela travar från bibblan. Börjar läsa i den första, men de andra blir orörda. Jag för mycket tid, så jag hinner inte.
Det känns mest som jag flyr nu, från mig själv. Från min egna tillvaro. Gömmer mig och hoppas att allt ska bli bra om jag tittar bort tillräckligt länge. Men det blir det ju inte.
Jag intalar mig själv dagligen att jag måste bli klar med de lilla studier som finns kvar, innan jag söker jobb. Annars kommer de bara att ligga kvar och aldrig bli gjorda. Men de blir de ju inte i vilket fall. Kanske tänker jag fel. Jag kanske borde fixa ett jobb. Få ett syfte med vardagen. Först då kommer jag få tid med allt det andra. Som jag inte har tid med nu när jag inte har något att göra...
De flesta från kompis gånget, grabbarna, har fått jobb nu. Två började i måndags. Alla ironsikt nog på samma ställe, till och med samma avdelning. Det är märkligt hur vi följs åt, från högstadiet till gymnasiet till högskolan. Alla inom samma område. Jag funderar över om jag ska följa efter. Jag har alla möjligheter. Det var där jag gjorde exjobbet och jobbade i 1,5års tid. Har kontakter, erfarenhet.
Jag påminner mig dock hela tiden om vad jag sa sist jag lämnade det stället. Aldrig mer. Jag vantrivdes verkligen. Men inser samtidigt att det berodde på omständighetera för det jobbet. Den uppgiften. Den placering jag fick. Just då. Och att alla de skulle vara annorlunda för en annan avdelning och en annan uppgift.
Men jag har svårt att glömma känslan jag hade då. Och hur glad jag var att få slippa stället.
Jag gör tappra försök med att få tillbaks en rutin. Då och då. Försöker hålla liv i dem, men det är svårt. Jag ska försöka med bloggen, igen.
Kommentarer
Trackback
