Det är tungt
Det är tungt, otroligt tungt, det här jobbet. Tyngre än jag vill erkänna. Jag började för tre månader sedan, och sedan tog jag ett tre månader långt uppehåll, och började igen i veckan. Boken med anteckningsboken har legat framme hela tiden, synlig, tillgänglig. Jag känner att jag behöver gå dit, men undviker den likväl. Dels är det nog för att det bara är jobbigt, påfrestande, att återuppleva alla de knepiga minnena. Alla känslor som kommer tillbaka. Dels nog för att det är ovant. Det är svårt att starta hjärnan, och tänka i bya banor, på nya sätt kring det förflutna. För det är vad jag gör med minnena. Vrider och vänder på dem. Ser dem från andra synvinklar, försöker se dem mer konkret, för vad de egentligen är.
Jag undrar ibland varför jag envisas med att försöka lösa allt själv, allt i mig. Jag gör alltid det och jag har svårt att inse när jag är fast, jag väntar alltid för länge med att be om hjälp, om jag gör det i huvud taget. Jag kanske börjar förstå det lite. Många av mina stora framsteg, prestationer, inbillar jag mig att jag klarat av själv. Och min tro på auktoriteter, sådana man skulle be om hjälp hos, är lite skadat. Det finns inte mycket rationalitet i det dock, att jag inte skulle kunna be om hjälp, eller att framstegen har varit av egen drift. Men jag tar ju faktiskt hjälp nu. Jag låter Dr. Phil hjälpa.
Det tog en halv vecka att komma igång. Men sedan dess har det varit mitt jobb, i lugnet av den tysta föräldravillan. Jag vaknar, äter frukost, och så sätter jag mig med böckrna. Oftast vid köksbordet, eller på altanen när solen tittar fram. Jag äter middag och lunch när jag blir hungrig, annars sitter jag nersjunken, skriver, eller försöker hitta minnet och känslan jag söker. Om någon skulle se mig skulle de se mig stirra rakt fram mest hela tiden, då är jag itne närvarande i nuet, då är jag i mig själv. Jag håller det tyst hela dagarna i huset, ingen musik, ingen radio. Lite skratt från lekande barn i närheten, och vinden, är de enda ljuden. På kvällen ser jag tv eller en film, äter något sött, och går och lägger mig. Det är min dag.
Mellanbrodern kommer och "stör" en dag i helgen, hans första dag på semestern. Vilket inte alls är så störigt, och kunde även behålla den mesta av koncentrationen på det jag ville. Vi umgås, precis som vi brukar. Vi disskuterar diverse vetenskapliga frågor, som någon hittar i Illustrerad Vetenskap. Eller löser frågor och test från samma tidning. Annars, är det mest tyst. Vi kan sitta genom nästan en hel middag, utan att säga mer än några meningar. Då vi inte har venskaps frågorna att disskutera. Men tystnaden är inte obekväm. Jag tror vi bara skippar det överflödiga, det meningslösa för att fylla ut tomrummet. Och ofta förstår vi varandra, utan ord.
Jobbet är långt ifrån klart, inte halvvägs genom Dr.Phil, och han är bara början. Men tiden i huset är slut, för stunden. Föräldrarna kom tillbaka ikväll, och friden och koncentrationen är med dem förstörd. Jag avlägsnade mig innan de kom hem. Kontakten har jag hållit minimal de senste två veckorna, seglingen och veckan efter. Mobilen har varit på ljudlös och utom räckhåll. Jag själv har valt när jag vill ha kontakt. Det är otroligt skönt, att inte vara så tillgänglig hela tiden. Det blir till en press. Så nu är jag tillbaka i lägenheten, i en tom stad, och vill redan bort från den igen.
Jag undrar ibland varför jag envisas med att försöka lösa allt själv, allt i mig. Jag gör alltid det och jag har svårt att inse när jag är fast, jag väntar alltid för länge med att be om hjälp, om jag gör det i huvud taget. Jag kanske börjar förstå det lite. Många av mina stora framsteg, prestationer, inbillar jag mig att jag klarat av själv. Och min tro på auktoriteter, sådana man skulle be om hjälp hos, är lite skadat. Det finns inte mycket rationalitet i det dock, att jag inte skulle kunna be om hjälp, eller att framstegen har varit av egen drift. Men jag tar ju faktiskt hjälp nu. Jag låter Dr. Phil hjälpa.
Det tog en halv vecka att komma igång. Men sedan dess har det varit mitt jobb, i lugnet av den tysta föräldravillan. Jag vaknar, äter frukost, och så sätter jag mig med böckrna. Oftast vid köksbordet, eller på altanen när solen tittar fram. Jag äter middag och lunch när jag blir hungrig, annars sitter jag nersjunken, skriver, eller försöker hitta minnet och känslan jag söker. Om någon skulle se mig skulle de se mig stirra rakt fram mest hela tiden, då är jag itne närvarande i nuet, då är jag i mig själv. Jag håller det tyst hela dagarna i huset, ingen musik, ingen radio. Lite skratt från lekande barn i närheten, och vinden, är de enda ljuden. På kvällen ser jag tv eller en film, äter något sött, och går och lägger mig. Det är min dag.
Mellanbrodern kommer och "stör" en dag i helgen, hans första dag på semestern. Vilket inte alls är så störigt, och kunde även behålla den mesta av koncentrationen på det jag ville. Vi umgås, precis som vi brukar. Vi disskuterar diverse vetenskapliga frågor, som någon hittar i Illustrerad Vetenskap. Eller löser frågor och test från samma tidning. Annars, är det mest tyst. Vi kan sitta genom nästan en hel middag, utan att säga mer än några meningar. Då vi inte har venskaps frågorna att disskutera. Men tystnaden är inte obekväm. Jag tror vi bara skippar det överflödiga, det meningslösa för att fylla ut tomrummet. Och ofta förstår vi varandra, utan ord.
Jobbet är långt ifrån klart, inte halvvägs genom Dr.Phil, och han är bara början. Men tiden i huset är slut, för stunden. Föräldrarna kom tillbaka ikväll, och friden och koncentrationen är med dem förstörd. Jag avlägsnade mig innan de kom hem. Kontakten har jag hållit minimal de senste två veckorna, seglingen och veckan efter. Mobilen har varit på ljudlös och utom räckhåll. Jag själv har valt när jag vill ha kontakt. Det är otroligt skönt, att inte vara så tillgänglig hela tiden. Det blir till en press. Så nu är jag tillbaka i lägenheten, i en tom stad, och vill redan bort från den igen.
Kommentarer
Trackback
