Orsaker och konsekvenser
Innan jag blir upphämtad av föräldrarna kokar blodet en stund, häftigt men kort, så att pennan splittras mot väggen. Det är ett program jag ser på förmiddagen, något om husdjur, och hur mycket de kan betyda för vuxen så väl som barn. Hur mycket det kan ersätta och ge i livskvalitet, som närhet och kärlek, från och till minst en individ. Och hur mycket det kan betyda när ett husdjur går bort, som de oftast gör, innan sin ägare. Det som gör att blodet kokar för en stund är orden jag hinner citera med sagda penna. "Barnet har ett behov av öppenhet och ärlighet. Att prata om vad som händer. Tysthet skapar oro..." Jag kommer inte längre. Dj*vla skit mamma! Nog om det, jag tänkte inte direkt mer på det resten av dagen med familjen. Arbetate på båten i den "ljumma värmen", åt lite tårta, badade lite.
Till något helt annat. Jag har kommit fram till att jag borde göra just det jag är rädd för, det jag fasar inför. Tvinga mig själv till det. Som att gå fram till helt slumpmässig person på stan och försöka starta ett samtal, få kontakt. Bara för att. Eller ta ett, första bästa, onenightstand, eller annat utan intentioner eller uttänkta utsikter. Inte vara så himmelskt rädd för att såra, eller bli sårad. Allt hänger på mig själv, jag måste våga. Framförallt våga ta kontakt, jag måste kunna. Och jag vill göra något annat, lite livsfarligt, där mitt liv sätts på spel och kan bli förlorat, bara litegrann. Som att hoppa fallskärm, eller gå balansgång på ett broräcke. Det första är en dröm som någongång ska uppfyllas, det senare mer realistikt och nära till hands.
Jag måste tappa kontrollen litegrann tror jag. Eller ställa mig inför situationer som jag inte har kontroll inför, för att se att jag klarar dem. Öppna mig, vara sårbar. Se att jag inte behöver ha sådan stenkoll med allt. Se att jag klarar det ändå, även om det går snett. Att det går att ta saker som de kommer, när de kommer. Det är min teori, till vad jag behöver, och den ska försöka verkställas.
Det är lite som det där att leva i nuet. Jag kommer att tänka på att par andra ord jag citerade för ett bra tag sedan, komemr inte ihåg dem ordagrant. För att uteslutande känna total lycka måste man ständigt leva i ögonblicket. Aldrig tänka på det förflutna eller på framtiden. För att leva ett rättfärdigt liv, måste man ständigt tänka på det som varit, och bekymra sig om framtiden. Orsaker och konsekvenser.
Jag vill ta mitt ansvar som medmänniska, jag tycker man borde göra det. Jag vill vara lycklig, men vet inte riktigt hur de ska förenas. Jag antar, för det är allt jag kan göra, att det kan handla om att finna den magiska gränsen. Så mycket, men inte mer åt något håll. Inte försaka sig själv, men inte sprida olycka och lidande till medmänniskor. Jag tycker dock att lycka allt för ofta blandas ihop med att vara glad och skratta. Så behöver inte en inre tillfredställelse ges som uttryck.
PS. Har låten nedan satt sig innanför era hjärnhinnor än? Det har den på mig i två dar. Kuschel Kuschel Kuschel Kuschel !!!
Till något helt annat. Jag har kommit fram till att jag borde göra just det jag är rädd för, det jag fasar inför. Tvinga mig själv till det. Som att gå fram till helt slumpmässig person på stan och försöka starta ett samtal, få kontakt. Bara för att. Eller ta ett, första bästa, onenightstand, eller annat utan intentioner eller uttänkta utsikter. Inte vara så himmelskt rädd för att såra, eller bli sårad. Allt hänger på mig själv, jag måste våga. Framförallt våga ta kontakt, jag måste kunna. Och jag vill göra något annat, lite livsfarligt, där mitt liv sätts på spel och kan bli förlorat, bara litegrann. Som att hoppa fallskärm, eller gå balansgång på ett broräcke. Det första är en dröm som någongång ska uppfyllas, det senare mer realistikt och nära till hands.
Jag måste tappa kontrollen litegrann tror jag. Eller ställa mig inför situationer som jag inte har kontroll inför, för att se att jag klarar dem. Öppna mig, vara sårbar. Se att jag inte behöver ha sådan stenkoll med allt. Se att jag klarar det ändå, även om det går snett. Att det går att ta saker som de kommer, när de kommer. Det är min teori, till vad jag behöver, och den ska försöka verkställas.
Det är lite som det där att leva i nuet. Jag kommer att tänka på att par andra ord jag citerade för ett bra tag sedan, komemr inte ihåg dem ordagrant. För att uteslutande känna total lycka måste man ständigt leva i ögonblicket. Aldrig tänka på det förflutna eller på framtiden. För att leva ett rättfärdigt liv, måste man ständigt tänka på det som varit, och bekymra sig om framtiden. Orsaker och konsekvenser.
Jag vill ta mitt ansvar som medmänniska, jag tycker man borde göra det. Jag vill vara lycklig, men vet inte riktigt hur de ska förenas. Jag antar, för det är allt jag kan göra, att det kan handla om att finna den magiska gränsen. Så mycket, men inte mer åt något håll. Inte försaka sig själv, men inte sprida olycka och lidande till medmänniskor. Jag tycker dock att lycka allt för ofta blandas ihop med att vara glad och skratta. Så behöver inte en inre tillfredställelse ges som uttryck.
PS. Har låten nedan satt sig innanför era hjärnhinnor än? Det har den på mig i två dar. Kuschel Kuschel Kuschel Kuschel !!!
Kommentarer
Trackback
