Eftergymnasial förvirring
Jag har läst två för mig lite annorlunda böcker på senaste. Sådana där debutromaner, av unga författare som blir kritierrosade och uppmärksammade i tidningar. Jag är lite anti mot dem och det var jag även när jag började läsa, men jag vanns över.
Hey Dolly av Amanda Svensson och Vi som aldrig sa Hora av Ronnie Sandahl. Det är även annorlunda för mig då de är mer nutida, och om åldern de berättar, eftergymnasial förvirring och tidsfördriv. Hey Dolly var lite underhållande, om en på ett så där lite gulligt sätt lätt psykiskt störd tjej. Men jag tänkte nog oftast för mycket på den andra killen för att underhållas fullt ut, han jag oftare relaterade till. Ronnie, berättar istället för om storstan, väldigt träffande om uppväxten och ångesten att vara fast i en allt för liten by, som egnetligen vill kalla sig stad.
Det är lite motvilligt som jag börjar gilla och tillslut sträckläser boken. Jag gillar egentligen inte sättet han skriver och beskriver, känns så ytligt ibland. All namedropping, som finns i båda böckerna. Jag förstår inte varför de gör det. Nämner ett namn för att försöka få fram en känsla eller nåt att relatera till? Det är ju helt individuellt, hur en person relaterar till en vis låt eller artist. Båda böckerna namedroppar också Morrissey och Sofia Copola minst ett par gånger. Låter mest som kulturelitiskt trams för mig. Men till viss del så ironiserar de visserligen sig själva, de karaktärer som åtminstonde jag tror är mest byggda på sig själva. Så det kan godtas det också.
Det är också otvilligt som jag mer och mer börjar relatera till Hannes i den senare boken. Han som är drömmare och så snäll och älskvärd, men ändå inte älskad. Han som gör allt för att tillfredställa sin käraste. Faan! Det är ju jag. Det är med en blandning av sorg och ironi jag tar det, mest med ro, att tänka tillbaka på sig själv och se sitt egna lätt patetiska beteende. Det till Louise, hon jag slutat skriva om. Jag är en drömmare av gigantiska mått. Jag har alltid redan fantiserat ihop och spelat upp scenarion om hur jag önskar det ska bli. Ibland är det svårt at skilja på vad som egentligen passerat. Mer än något annat, om en käraste. Men vem kanske spelar mindre roll, och det är nog det stora problemet. Att jag typ i efterhand försöker passa in personen i den mall jag skapat, eller nåt.
Vad händer när de inte motsvara varandra? Och hur ska jag i huvudtaget vara öppen för möten med personerna? Och vad pressade de måste känna sig av mitt ständiga drömmande, ständigt borta i det blå i mitt inre. Det är några få tillfällen som jag får ta till mig, de som känns okomplicerade, spontana, då jag varit närvarande. Då vi bara varit. Faan, Louises ord! Nu sjunker de in. Det var så hon alltid sa, att hon tyckte att man inte skulle ta det så komplicerat, utan bara vara. Var de så här hon menade? Och hon som också sa att man hittat rätt då man saknar just den personen och inte bara, någon. Faan igen! För det är ju det senare jag nog gjort som oftast, och därför jag tvekat på mig själv så ofta. Känslan är ju inte direkt mindre, den av ensamhet, att vilja ha närhet, men den är inte riktad till en person, bara så där allmänt. Hon ter sig klokare och mindre psykiskt off i mina ögon nu. Hon visste nog bara mer om vad hon behövde, jag var gröngöling.
I huvudtaget, så får jag nog ta och hoppa ner från pelaren jag stått och balanserat på så länge på ett ben. Och komma ner på jorden med båda fötterna. Dels med hur det var med Louise, jag har aldrig riktigt fullt ut erkänt det. Och dels måste jag erkänna var jag är just nu. Jag har ingen stor karriär, inga stordåd, inga idrottsprestationer eller andra drömmar, som lurar runt hörnet. Något som kommer slå alla med häpnad. Jag sitter just nu mest ensam i lägenheten, vissa dagar kommer jag inte ens ut. Andra säger jag inte några verbala ord till en annan. Jag har samma vänner som sedan gymnasiet, snart tio år. Har inte mycket kontakt med dem, och inte min familj heller.
Jag är ensam. Men, det gör inget, det är helt ok, det är så det är, det kommer. Jag tar det med ro, jag trivs, är nöjd med hur det är, just nu. Det är det ända jag kan göra. Jag är.
Hey Dolly av Amanda Svensson och Vi som aldrig sa Hora av Ronnie Sandahl. Det är även annorlunda för mig då de är mer nutida, och om åldern de berättar, eftergymnasial förvirring och tidsfördriv. Hey Dolly var lite underhållande, om en på ett så där lite gulligt sätt lätt psykiskt störd tjej. Men jag tänkte nog oftast för mycket på den andra killen för att underhållas fullt ut, han jag oftare relaterade till. Ronnie, berättar istället för om storstan, väldigt träffande om uppväxten och ångesten att vara fast i en allt för liten by, som egnetligen vill kalla sig stad.
Det är lite motvilligt som jag börjar gilla och tillslut sträckläser boken. Jag gillar egentligen inte sättet han skriver och beskriver, känns så ytligt ibland. All namedropping, som finns i båda böckerna. Jag förstår inte varför de gör det. Nämner ett namn för att försöka få fram en känsla eller nåt att relatera till? Det är ju helt individuellt, hur en person relaterar till en vis låt eller artist. Båda böckerna namedroppar också Morrissey och Sofia Copola minst ett par gånger. Låter mest som kulturelitiskt trams för mig. Men till viss del så ironiserar de visserligen sig själva, de karaktärer som åtminstonde jag tror är mest byggda på sig själva. Så det kan godtas det också.
Det är också otvilligt som jag mer och mer börjar relatera till Hannes i den senare boken. Han som är drömmare och så snäll och älskvärd, men ändå inte älskad. Han som gör allt för att tillfredställa sin käraste. Faan! Det är ju jag. Det är med en blandning av sorg och ironi jag tar det, mest med ro, att tänka tillbaka på sig själv och se sitt egna lätt patetiska beteende. Det till Louise, hon jag slutat skriva om. Jag är en drömmare av gigantiska mått. Jag har alltid redan fantiserat ihop och spelat upp scenarion om hur jag önskar det ska bli. Ibland är det svårt at skilja på vad som egentligen passerat. Mer än något annat, om en käraste. Men vem kanske spelar mindre roll, och det är nog det stora problemet. Att jag typ i efterhand försöker passa in personen i den mall jag skapat, eller nåt.
Vad händer när de inte motsvara varandra? Och hur ska jag i huvudtaget vara öppen för möten med personerna? Och vad pressade de måste känna sig av mitt ständiga drömmande, ständigt borta i det blå i mitt inre. Det är några få tillfällen som jag får ta till mig, de som känns okomplicerade, spontana, då jag varit närvarande. Då vi bara varit. Faan, Louises ord! Nu sjunker de in. Det var så hon alltid sa, att hon tyckte att man inte skulle ta det så komplicerat, utan bara vara. Var de så här hon menade? Och hon som också sa att man hittat rätt då man saknar just den personen och inte bara, någon. Faan igen! För det är ju det senare jag nog gjort som oftast, och därför jag tvekat på mig själv så ofta. Känslan är ju inte direkt mindre, den av ensamhet, att vilja ha närhet, men den är inte riktad till en person, bara så där allmänt. Hon ter sig klokare och mindre psykiskt off i mina ögon nu. Hon visste nog bara mer om vad hon behövde, jag var gröngöling.
I huvudtaget, så får jag nog ta och hoppa ner från pelaren jag stått och balanserat på så länge på ett ben. Och komma ner på jorden med båda fötterna. Dels med hur det var med Louise, jag har aldrig riktigt fullt ut erkänt det. Och dels måste jag erkänna var jag är just nu. Jag har ingen stor karriär, inga stordåd, inga idrottsprestationer eller andra drömmar, som lurar runt hörnet. Något som kommer slå alla med häpnad. Jag sitter just nu mest ensam i lägenheten, vissa dagar kommer jag inte ens ut. Andra säger jag inte några verbala ord till en annan. Jag har samma vänner som sedan gymnasiet, snart tio år. Har inte mycket kontakt med dem, och inte min familj heller.
Jag är ensam. Men, det gör inget, det är helt ok, det är så det är, det kommer. Jag tar det med ro, jag trivs, är nöjd med hur det är, just nu. Det är det ända jag kan göra. Jag är.
Kommentarer
Trackback
