En pizza blir till
Jag undrar vad det är med mig. Varför kan jag inte ta tag i något. Allt ligger framför näsan på mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, borde göra, måste göra. Om jag ska bli klar med utbildningen och skaffa ett jobb. Jag lyckades slutföra något förra veckan, lägga fram examensarbete, och jag trodde det skulle vara vändningen. Jag hoppades väl på det i alla fall.
Jag har känt så här allt för länge nu, längre än jag vill uttala eller knappt erkänna för mig själv. Men jag har ingen att berätta det för. Vänner och familj frågar, undrar, vad det är jag sysselsätter mig med nuförtiden egentligen. -De där labbarna, och tentan som kommer. Och borde börja söka jobb också. Ungefär så har jag sagt i mer än ett halvår. Hur länge kan jag dölja till kan jag dölja det tro?
De frågar och undrar, vännerna och familjen, men det är ingen jag kan prata med om det, säga som det är, rent ut. Jag klarar det inte. Jag orkar inte. Kanske för att jag nog skäms lite över det, att jag inte kan prestera som jag borde. Men varför orkar jag andra saker? Jag tränar och springer livet av mig. Jag läser och skriver med glädje, bara det inte är skolarbete eller jobbsökande. Jag vill bli av med det, men det samtidigt inte som lösningen. Jag måste vilja. Den är borta, förvillad, för jag vet inte vad jag vill.
Även om jag troligtvis skulle hinna med lika mycket om jag hade ett jobb, så blir det iaf nu tid till annat, som man i alla fall lätt känner man inte har tid för. Som matlagning, det gillar jag och lagar allt. Intresset och kunskapen har jag nog mammsen att tacka för. Jag kommer ihåg att jag brukade stå på en pall och titta på när mamma stog vid spisen. Det var när vi fortfarande bodde i den vita stora villan.
Igår blev det pizza, fullkornpizza (hälften grahamsmjöl), och en vegetarisk sådan. Som gratinering var det tomatsås, champinjoner, gröna oliver, rå lök, röd paprika och ovanpå den rivan osten, ruccolasallad. Enhetligt med pizzalandets färger, speciellt utan ost, då den nästan såg som mest smaskig ut. Det var den tillslut, ändå.
Kanske är det en del av att jag gillar det där med att skapa. Vad det än är, i princip, gör jag det med glädje. Om jag ser vad det ska leda till, om jag kan förnimma målet, då vill jag. Då kan jag.
...
gå runt i meningslöshet ja, precis vad jag gör. vad är meningen med det?
