Förälskelse & kärlek
.. av Francesco Alberoni.
Jag vet inte varför jag väntat. Boken har stått i hyllan utan att jag orkat börja läsa. Även fast jag vetat att det skulle kunna svara på så många svar jag sökt. Det har väl att göra med det där att jag inte orkat, tror jag. Fastän det ligger framför näsan på mig och jag vet exakt vad jag behöver göra, så har jag inte orkat. Den är precis så där härligt insiktsfull som jag trodde den skulle vara, jag över att jag hade rätt.
"Visst är det sant att den kärlek som skildras i litteraturen är den förhindrande eller omöjliga, men detta kan förmodligen förklaras med följande: om det inte finns ett hinder, kan ingen rörelse uppstå och sålunda heller ingen förälskelse. Med andra ord, utan motsättningar, utan hinder föreligger inget behov av att införa ett annat system av motsättningar och bytesförhållanden, dvs att grunda en ny institution.
Jag kan inte annat än se sanningen i detta, i mig själv och förälskelser omkring mig. Men det känns samtidigt, jobbigt, frustrerande, att det alltid måste finnas ett hinder, eller ett problem, för att man ska kunna bli kär. Men det är så av en anledning.
"Förälskelsen skiljer det som var enat och enar det som var åtskilt, men enandet sker på ett speciellt sätt, ty denna förening framstår som ett strukturellt alternativ till en redan strukturerad relation. Den nya strukturen utmanar den gamla vid roten och degraderar den till något värdelöst."
Det är olikheter som ska förenas. Den, förälskelsen, uppkommer för att man söker ett alternativ, och för att man ska söka ett alternativ måste man på ett sätt finna missnöje i där man är. Det känns också rätt sorgligt, men även naturligt. Man behöver inte direkt vara missnöjd, men ändå se ambivalensen, se både det goda och onda från sin bakgrund. Det krävde att jag kom till en viss punkt i mitt liv, 25-årsdagen för snart två år sedan, för mig att komma dit. Det var först efter den som jag träffades av min första förälskelse, och kort efter det, min andra.
De följer både samma mönster, men Louise som var den andra varade längre. Hon var min raka motsats. Intressen, familj och bakgrund, sociala umgängen. Som personer är vi natt och dag. Hon har många av de egenskaper jag önskar jag hade mer och starkare, hon har integritet, tar för sig och står på sig. För mycket ibland kanske, men min motsats. Och jag inbillar mig att jag har flera av de egenskaper som är svaga i henne. Trots detta kändes det som vi förstod varandra (iaf i början) det är förälskelsens makt. Jag ville förena mig med henne, ta mitt goda och hennes goda och skapa något nytt, helt eget, vi mot världen. Hon erbjöd ett alternativ, halvägs bort från den tillvaro jag levde.
"Begynnelsestadiet är en intensiv upplevelse av varat som säger ja. Det finns ingen orsak och ingen garanti för att det skall säga ja, men ändå gör det det. Den nyförälskade har tidigare gjort många försök, många gånger har han försökt öppna sig, men antigen var han inte redo eller också fick han inget gensvar. Men även när han finner ett gensvar kan han inte veta om det är ett äkta, totalt gensvar. Han kan inte säga det om sig själv och än mindre om någon annan. Att förälska sig är att öppna sig mot en ny och annorlunda tillvaro utan garantier för att den någonsin kan förverkligas."
Det är en sak jag länge ångrat och än mer nu. Jag sa aldrig hur jag kände för Louise. Jag ville, jag tänkte, men gjorde det aldrig. Jag öppnade mig inte och tilllät mig vara sårbar för framtiden. Utan garantier för om hon skulle svara eller inte. Allt för ofta frågade jag istället vad hon ville och kände, utan att ge några egna tankar. Hon måste ha varit lika osäker som jag var på henne, vad hon ville och kände. Vi gjorde ju faktiskt likadant. Vi visade, att det var något speciellt vi hade, men vi sa aldrig vad vi kände. Jag var för rädd, att mista kontrollen över mitt liv. I många avseenden kom nog inte min förälskelse till Louise längre än så här.
Jag vet inte varför jag väntat. Boken har stått i hyllan utan att jag orkat börja läsa. Även fast jag vetat att det skulle kunna svara på så många svar jag sökt. Det har väl att göra med det där att jag inte orkat, tror jag. Fastän det ligger framför näsan på mig och jag vet exakt vad jag behöver göra, så har jag inte orkat. Den är precis så där härligt insiktsfull som jag trodde den skulle vara, jag över att jag hade rätt.
"Visst är det sant att den kärlek som skildras i litteraturen är den förhindrande eller omöjliga, men detta kan förmodligen förklaras med följande: om det inte finns ett hinder, kan ingen rörelse uppstå och sålunda heller ingen förälskelse. Med andra ord, utan motsättningar, utan hinder föreligger inget behov av att införa ett annat system av motsättningar och bytesförhållanden, dvs att grunda en ny institution.
Om detta för i tiden utgjordes av släktskapsstrukturen, kan det i fortsättningen kanske uppträda i form av ett tidigare äktenskap, en politisk ideologi, en kulturell eller språklig motsättning eller en åldersskillnad eller rentav en sexuell avvikelse som när det gäller homosexuell kärlek. Förälskelse består således alltid i att bygga upp något nytt med utgångspunkt från två skilda strukturer."
Jag kan inte annat än se sanningen i detta, i mig själv och förälskelser omkring mig. Men det känns samtidigt, jobbigt, frustrerande, att det alltid måste finnas ett hinder, eller ett problem, för att man ska kunna bli kär. Men det är så av en anledning.
"Förälskelsen skiljer det som var enat och enar det som var åtskilt, men enandet sker på ett speciellt sätt, ty denna förening framstår som ett strukturellt alternativ till en redan strukturerad relation. Den nya strukturen utmanar den gamla vid roten och degraderar den till något värdelöst."
Det är olikheter som ska förenas. Den, förälskelsen, uppkommer för att man söker ett alternativ, och för att man ska söka ett alternativ måste man på ett sätt finna missnöje i där man är. Det känns också rätt sorgligt, men även naturligt. Man behöver inte direkt vara missnöjd, men ändå se ambivalensen, se både det goda och onda från sin bakgrund. Det krävde att jag kom till en viss punkt i mitt liv, 25-årsdagen för snart två år sedan, för mig att komma dit. Det var först efter den som jag träffades av min första förälskelse, och kort efter det, min andra.
De följer både samma mönster, men Louise som var den andra varade längre. Hon var min raka motsats. Intressen, familj och bakgrund, sociala umgängen. Som personer är vi natt och dag. Hon har många av de egenskaper jag önskar jag hade mer och starkare, hon har integritet, tar för sig och står på sig. För mycket ibland kanske, men min motsats. Och jag inbillar mig att jag har flera av de egenskaper som är svaga i henne. Trots detta kändes det som vi förstod varandra (iaf i början) det är förälskelsens makt. Jag ville förena mig med henne, ta mitt goda och hennes goda och skapa något nytt, helt eget, vi mot världen. Hon erbjöd ett alternativ, halvägs bort från den tillvaro jag levde.
"Begynnelsestadiet är en intensiv upplevelse av varat som säger ja. Det finns ingen orsak och ingen garanti för att det skall säga ja, men ändå gör det det. Den nyförälskade har tidigare gjort många försök, många gånger har han försökt öppna sig, men antigen var han inte redo eller också fick han inget gensvar. Men även när han finner ett gensvar kan han inte veta om det är ett äkta, totalt gensvar. Han kan inte säga det om sig själv och än mindre om någon annan. Att förälska sig är att öppna sig mot en ny och annorlunda tillvaro utan garantier för att den någonsin kan förverkligas."
Det är en sak jag länge ångrat och än mer nu. Jag sa aldrig hur jag kände för Louise. Jag ville, jag tänkte, men gjorde det aldrig. Jag öppnade mig inte och tilllät mig vara sårbar för framtiden. Utan garantier för om hon skulle svara eller inte. Allt för ofta frågade jag istället vad hon ville och kände, utan att ge några egna tankar. Hon måste ha varit lika osäker som jag var på henne, vad hon ville och kände. Vi gjorde ju faktiskt likadant. Vi visade, att det var något speciellt vi hade, men vi sa aldrig vad vi kände. Jag var för rädd, att mista kontrollen över mitt liv. I många avseenden kom nog inte min förälskelse till Louise längre än så här.
Kommentarer
Trackback
