... oskyldig pojke ...

Påskhelg med i föräldrahemmet med familjen samlad, plus två. För både brödernas respektive var med och åt påskmiddag. Den äldstes är han sambo och förlovad med, men mellanbroderns är första gången jag träffar. En god och glad göteborgska, bokstavligt. Jag ser dem agera tillsammans och ser kärlekens språk. Det är fint, och gör mig glad, för dem, för min bror. Jag tror han har väntat länge.

Men lika full av kärlek och förälskelse som jag ser de är i, lika stor avsaknad ser jag med min andra bror, min alldra största, och hans respektive.

Efter att både bröderna åkt hem till sig och bara föräldrarna och jag är kvar kommer hon upp på tal i förbifarten. Då kan jag inte hålla mig längre. Då kan jag inte sitta tyst längre och låtsas som ingenting. Så som konfilker brukar hanteras i denna familj. - Jag tål henne inte! Hennes beteende och jargong. Jag tål den inte! Jag var tvungen att samla mod innan, för jag väntar mig motstånd, förvåning över var det kommer ifrån. Men de sänker blicken, söker i sig själva, och känner igen. Jag är inte ensam med dessa tankar. Och med lättnad tar vi ett samtal och det tabubelagda.

Det är mycket jag inte förstår med henne. Hon är från Thailand. Det kan ju ligga mycket med det, kulturellt. Det har funnits en språkbarriär, men den är inte lika stor nu, det känns nu som hon bara gömmer sig bakom den. Det är svårt att interagera med henne, men visserligen är inte den formen som det oftast blir ideal tror jag. Middagsbordet med alla samlade.

De förlovade sig snabbt, bara efter några månader, men vi vet fortfarande knappt något om henne. Jag inser att jag inte visat mycket intresse och ens frågat, och intalar mig själv att det beror på responsesn man brukar få. Noll, från både henne och brodern, för han verkar veta lika lite han. När kom hon till Sverige? Varför? Och hur kom hon till Sverige? Hon kommer från en liten by i norra Thailand som inte har mycket mer än rinnande vatten och el, verkar det som. En biljett till Sverige är inte billig. En del kommer på lånade pengar, men så verkar inte vara fallet, hon har vanligt jobb nu iaf. En del kommer med en rik västerlänning. Men var är han nu isf. Har hon uppehållstillstånd? Det verkar inte vara allt för självklart i dagens tider. Var det därför de förlovade sig så snabbt?

Det är många frågor som kommer upp och det finns många omständigheter kring dem som vi bara kan gissa kring. Men det går inte allt för länge, vi har gjort det i ett år nu. Det man inte får veta kan man helle inte ta ställning till. Inte ens min bror verkar veta svaren, han vet inte mycket. Han har frågat, men hon lär ha avfärdat honom som hon brukar, och han har inte pressat, för han kryper för henne. Han är kär. Men är hon det? Har hon känslor? Jag ser inte symbolerna. Jag kan göra till en början, men nu vill hon inte vara en del av min brors värld. Hon drar och sliter, och håller honom borta från sitt eget liv.

Min världsvane far (som jag förvånas över vara så insiktfull ibland, trots att han annars kan vara så oomtänksam och tankspridd, ett annat kapitel) konstaterar att äktenskap inte riktigt ses på samma sätt där hon kommer ifrån. Det är mer arrangemang, att leva tillsammans, som det var förr i tiden här. Det är inte som idag i Sverige, att man skiljer sig när man tappat känslorna för varann.

Vi konstaterar till sammans, att vi inte kan acceptera hennes asociala beteende längre. Och det är vår plikt att på något sätt nämna våra känslor och tankar för min bror. Det var många frågor, förvirring, irritation och frustration som kom ut, kring vad som alltid känts som tabu att nämna. Men jag konstaterar även att det är sant som jag hört. Det försvinner inte bara för att man ventilerar det, sina känslor och tankar. Utan tvärtom, det växer.