Lycka & trygghet
Det är många frågor jag inte fått besvarade än, många som kretsar kring J, Scoutern. Hon jag hade en så bra tillvaro med. Vi umgicks utan problem och med full trygghet.
"Det dagliga livet kännetecknas av besvikelser. Aldrig känner vi att någon riktigt förstår oss, aldrig sammanfaller våra egna och andras önskningar helt och hållet. Det är ett tillstånd som ständigt tycks vara på gränsen till att ta slut, det verkar faktiskt omöjligt att det kan fortsätta på det viset, så meningslöst, så irriterande.
Vardagslivet växlar mellan två poler, lugn och besvikelse; förälskelsen mellan extas och plåga. Vardagslivet är en evig skärseld. Förälskelsen är endast antigen paradis eller helvete; vi är antigen frälsta eller förtappade. Vart och ett av dessa båda dialektiska par har en positiv och en negativ sida. Myten uppstår genom att man tar den positiva polen för dig och därefter de två positiva polerna tillsammans, lugn och lycka, utan de negativa, besvikelse och plåga."
Det är myten om "så levde de lyckliga i alla sina dagar", han pratar om. Den finns inte enligt honom, så långt jag kommit i boken iaf.
Tillvaron med Louise var en övervägande del en ständig plåga, blandad med ren och skär lycka. Det var då vi sågs, jag kommer ihåg varje ögonblick. Och det är inte bara pågrund av att vi sågs allt för sällan, månader emellan, och knappt hördes av där emellan heller. Tillslut klarade jag inte av det, det blev för mycket av en lång plåga. Det var nog därför jag sökte tillvaron med J. Hon erbjöd något helt annat, lugn och harmoni, inga bykymmer, inga besvär. Men besvikelsen planterade sig också där, över att det inte fanns någon passion, ingen glöd, inget extraordinärt.
"För att omvandla den till vardagligt lugn måste man förinta den. Priset blir emellertid att förälskelsen tar slut och extasen försvinner. Vad som återstår för dem är det triviala vardagslivet, det fridfulla lugnet som ständigt avbryts av leda, agg och "besvikelse". I det vardagliga livet önskar man alltså det extraordinära och i det extraordinära det vardagliga."
Det är ett lite pessimistiskt synsett han har, Francesco, men behöver inte vara mindre sant för det. Men inget som inger speciellt stort hopp. Ska man vara lycklig måste man plågas och ska man känna harmoni måste man känna besvikelse. Det går inte att vinna. Vad väljer man om man måste? Lyckan blandad med plåga, eller harmonin blandad med besvikelse?
Fick jag välja igen, vet jag inte vad jag skulle välja. Jag har valt bort både tidigare. Passionen och plågan med Louise, och lugnet och besvikelsen med J. Jag vill ha båda på något sätt och jag kommer då att tänka på en annan bok och ett annat citat:
"Den första kärleken, förälskelsen i en annan människa, känner vi och kan benämna på rätt sätt. Men vi behöver inte ha någon brådska att ge den andra kärleken ett namn. Det räcker med att vi i största allmänhet men med övertygelse erkänner att det finns två grundläggande former av kärlek i människohjärtat, en som drar oss till jordens mäktiga krafter och en annan som lockar oss att söka oss själva i kosmos. Och när vi erkänner dessa två fundamentala motiv börjar vi ana livets hela utmaning: att först se de två formerna av kärlek i all deras olikhet och till och med motstridigheter, och sedan arbeta för att på något sätt förena dem och få dem att tjäna varandra."
Det ger mig hoppet tillbaka. Det kanske handlar om att hitta balansen, och även kanske att alltid vara i fas, då man vill ha olikheterna, tryggheten eller passionen. En fråga jag fortfarande har är om kärleken alltid måste börja med förälskelsen, eller kan den komma senare? Det sägs att det tar uppemot ett år innan man verkligen lärt känna en partner. Under den tiden borde man kunna hitta det hinder som krävs för att förälskelsen ska blossa upp. Så borde man inte lika gärna kunna börja i andra änden, med en person man trivs med fullt ut i vardagslivet? Jag måste fortsätta läsa och söka svar. Men någon gång måste jag också våga försöka.
För övrigt, har en låt och en röst snurrat i mitt huvud hela dagen. Duffy's. Hon ber on nåd, just för att plågan ska ta slut...
har fastnat för den där låten för ett tag sen, jag gillar hur hon låter som att hon menar allt hon sjunger, på ett sätt inte alla gör.
och som du skrev i ett citat, att en förälskelse antingen är ett paradis eller ett helvete. det vet jag allt för väl, det tycks aldrig vara lite av varje, det är allt eller inget. och för mig har det oftast råkat att alltid i slutändan bli "inget"
ta hand om dig
Jo det är antigen eller, himmel eller helvete. Och tyvärr är det inte likfördelat, utan kan vara mycket himmel och lite helvete, eller som för mig och många andra, mycket helvete och lite himmel. Men det börjar iaf alltid i paradiset och tyvärr måste det nog då också sluta i helvetet, om det inte övergår i något annat.
Men det kommer gå över. Det blir mer och mer avlägset och tillslut kommer det bli dit förflutna.
