Aldrig ge upp, alltid följa drömmen
-Men varför Jon, varför? Varför kan du inte vara som alla andra i flocken? Varför kan du inte överlåta lågflygningen åt pelikaner och albatroser? Varför äter du inte? Du är ju bara fjäder och ben, pojke!
-Jag struntar i om jag är fjäder och ben, mamma. Det enda som jag bryr mig om är att ta reda på vad jag kan åstadkomma i luften, och vad jag inte kan. Jag vill bara ta reda på det.
-Hör nu på mig, Jonathan. Vintern är snart här. Båtarna blir färre och ytfisken går på djupet. Skall du absolut lära dig något så lär dig hur man skaffar sig föda. Det här med att flyga är gott och väl, men man kan inte äta en glidflykt. Glöm inte att man flyger för att äta.
Jag känner vardagen och omgivningen pressa på. Och känner samtidigt på något sätt distanserad från den. På grund av det, eller bara den gamla känslan att vilja fly. Komma bort. Gå min egen väg, som bara kan vara min. Men jag känner, att jag skulle vilja rätta mig i ledet. Jag känner pressen. Ta ett jobb. Vad som helst. Det ser bra ut i meritlistan. Det är vad som är viktigt. Sälj dig själv. Skaffa pengar. Det är så man överlever. Spendera på helgen. Sup bort. Bli en del i gänget. Där är du säker. Tillsammans är vi odödliga.
Ja, jag känner suget. Jag vill ha gemenskapen, jag vill ha jobbarkompisar. Det är kul. Jag är nyfiken på nya individer, ingen är den andre lik. Och jag önskar en meningsfull vardag. Där jag värderas som värdefull, där jag utför något. Kan det vara något meningslöst? Som jag egentligen inte ser frukten av, utan bara utför min uppgift? Eller är det där jag felar, själv, att inte se meningen i det, att vara en del av flocken?
Jag är för mycket som Måsen, som vill lära sig att störtdyka, snabbare än någon annan mås gjort tidigare. Istället för att äta sig tjock på fiskrens och skräp som alla andra måsar. Samma röst finns inom mig, som säger åt mig att flyga tillbaka till flocken, vara nöjd med det jag är och har. Samma press. Gör som oss! Det är så du överlever!
Men är det deras insikt, eller bara dess brist på den? Vill de bara att jag ska bli en del, för deras egen skull. För att de inte själva ska känna sig dåliga över den egna breda trygga väg de själva tagit? Men behöver jag ens välja, kan jag inte hålla drömmen, visionen, vid liv, även med det meningslösa jobbet. Och vara en del. Det känns inte så.
Det känns som med Måsen, att jag måste fortsätta för min egen överlevnad, att jag behöver glidflygning för att överleva, känna mening. Och kan jag, som Måsen, hitta min egen gemenskap. Mina likasinnade, om jag bara fortsätter följa min dröm. Aldrig avvika från den. Bara fortsätta på samma raka målinriktade linje. Är det då jag träffar rätt? Är det då jag hittar det äkta?
... Tankar som krestsar. Frågor som jag inte har svar på. Jag vet inte var det tar mig, men en vändning kommer. Jag har jobb, nu, sedan igår. Inte det där jag önskade mig. En bisyssla. Något temporärt. Inte något som tar upp hela mig. Eller något jag kommer rätta mig i ledet med. Bli en del. Nej jag ska fortsätta ha drömmen i sikte, för jag är inte där. Men glöm inte bort nuet, lilla appe.
-Jag struntar i om jag är fjäder och ben, mamma. Det enda som jag bryr mig om är att ta reda på vad jag kan åstadkomma i luften, och vad jag inte kan. Jag vill bara ta reda på det.
-Hör nu på mig, Jonathan. Vintern är snart här. Båtarna blir färre och ytfisken går på djupet. Skall du absolut lära dig något så lär dig hur man skaffar sig föda. Det här med att flyga är gott och väl, men man kan inte äta en glidflykt. Glöm inte att man flyger för att äta.
- Jonathan Livingston Seagull, av Richard Bach
Jag känner vardagen och omgivningen pressa på. Och känner samtidigt på något sätt distanserad från den. På grund av det, eller bara den gamla känslan att vilja fly. Komma bort. Gå min egen väg, som bara kan vara min. Men jag känner, att jag skulle vilja rätta mig i ledet. Jag känner pressen. Ta ett jobb. Vad som helst. Det ser bra ut i meritlistan. Det är vad som är viktigt. Sälj dig själv. Skaffa pengar. Det är så man överlever. Spendera på helgen. Sup bort. Bli en del i gänget. Där är du säker. Tillsammans är vi odödliga.
Ja, jag känner suget. Jag vill ha gemenskapen, jag vill ha jobbarkompisar. Det är kul. Jag är nyfiken på nya individer, ingen är den andre lik. Och jag önskar en meningsfull vardag. Där jag värderas som värdefull, där jag utför något. Kan det vara något meningslöst? Som jag egentligen inte ser frukten av, utan bara utför min uppgift? Eller är det där jag felar, själv, att inte se meningen i det, att vara en del av flocken?
Jag är för mycket som Måsen, som vill lära sig att störtdyka, snabbare än någon annan mås gjort tidigare. Istället för att äta sig tjock på fiskrens och skräp som alla andra måsar. Samma röst finns inom mig, som säger åt mig att flyga tillbaka till flocken, vara nöjd med det jag är och har. Samma press. Gör som oss! Det är så du överlever!
Men är det deras insikt, eller bara dess brist på den? Vill de bara att jag ska bli en del, för deras egen skull. För att de inte själva ska känna sig dåliga över den egna breda trygga väg de själva tagit? Men behöver jag ens välja, kan jag inte hålla drömmen, visionen, vid liv, även med det meningslösa jobbet. Och vara en del. Det känns inte så.
Det känns som med Måsen, att jag måste fortsätta för min egen överlevnad, att jag behöver glidflygning för att överleva, känna mening. Och kan jag, som Måsen, hitta min egen gemenskap. Mina likasinnade, om jag bara fortsätter följa min dröm. Aldrig avvika från den. Bara fortsätta på samma raka målinriktade linje. Är det då jag träffar rätt? Är det då jag hittar det äkta?
... Tankar som krestsar. Frågor som jag inte har svar på. Jag vet inte var det tar mig, men en vändning kommer. Jag har jobb, nu, sedan igår. Inte det där jag önskade mig. En bisyssla. Något temporärt. Inte något som tar upp hela mig. Eller något jag kommer rätta mig i ledet med. Bli en del. Nej jag ska fortsätta ha drömmen i sikte, för jag är inte där. Men glöm inte bort nuet, lilla appe.
Kommentarer
Trackback
