... oskyldig pojke ...

Den var brun och lång, räckte ända ner till knäna på hennes ståtliga långa kropp. För mig som sexåring, var den som ett helt tält. Jag kunde krypa in i den, knäppa till tryckknapparna på utsidan och sedan dra in både armar och ben till dess mitt. Där, där var jag omringad av det orangea glatta mjuka nylontyget på insidan. Det som knastrar lite grann när man gnuggar det mellan fingrarna, när textilens rader av fibrer på baksidan hakar i varandra, drar i varandra. Där var jag instängd, säker, trygg. Det var mammas kappa. Jag hade den alltid tillgänglig när jag ville ha den. Den fanns alltid i närheten, för mamma var alltid i närheten, men inte hennes famn.

Det var den kappan jag satt i den där dagen, då hon lämnade mig. Det var innan förskolan. Jag hade aldrig varit hos någon annan än mamma, inte ensam, utan någon, pappa eller ens bror. Hon hade alltid funnits där, någon. Nu lämnade hon mig, till den okände grannen, den jag bara sett någon gång sedan vi flyttat dit. Jag grät och tjöt där hon bar mig i famnen, invirad i kappan, så som hon också satte mig i ena kanten av soffan i det där främmande vardagsrummet. – Men lilla gubben jag ska bara vara borta några timmar. Jag måste. Jag är snart tillbaka.

Hon kramade mig, tryckte sin lena kind mot min, länge, tills jag slutade gråta. Sedan gick hon. Jag satt bara kvar, stirrade rakt fram, ut genom fönstret, men på ingenting. Kvinnan, grannen som mötte i dörren och som mamma pratade med innan hon gick, kom och tittade till mig med jämna mellanrum, satte sig på huk bredvid mig. – Vill du ha något? Jag skakade bara på huvudet till svar, registrerade inte frågan andra gånger. Jag drog kappan högre upp över huvudet, tills hela jag var omsluten. Dagsljuset som letade sig in i vardagsrummet om än knappt igenom tyget på kappan, och lyste upp insidan. Hela världen var orangea, och mjuk, och len, och min.

Efter ett tag kände jag att någon var där, om det var förnimmelsen av fotsteg eller bara närvaron vet jag inte. Jag stack försiktigt upp huvudet ur hålet för halsen, bara så näsan stack upp över kanten. Det stod en jämngammal flicka där, vid kanten av soffan så att jag fick vrida huvudet, och tittade på mig med lätt öppen mun. – Vill du leka, frågade hon tillslut. Jag ville svara, men satt tyst, fortsatte stirra, och hon lika så. Hon tvekade ett tag, vred med foten i golvet, drog upp axlarna och knäppte händerna bakom ryggen. – Kom… om du vill, sa hon innan hon gick. Jag följde henne med blicken när hon lämnade rummet, så att jag fick vrida hela kroppen. Sedan var hon borta, och jag ensam igen, invirad i min kappa.

Jag stack upp huvudet lite mer, så att hela huvudet var ovanför. Jag började höra ljud. Det kom inifrån resten av lägenheten. Porslin som skramlade, lådor som öppnades och stängdes, klingandet av metall. Och svagare, var det andra ljud, en gäll flickröst som pratade med sig själv, men jag kunde inte urskilja vad hon sa. Och andra ljud, klickande och klappande av plast som stötte emot något annat. Jag lutade mig ut, så långt jag kunde från soffkanten för att kunna se runt hörnet. Den första dörröppningen var köket, tunga steg mot golvet hördes därifrån. Men där, vid sidan av ytterdörren, därifrån kom de andra ljuden.

Jag satte mig rättvänd igen. Jag ville dit. Men då skulle jag vara tvungen att lämna den varma sköna bonad jag hade. Jag tvekade en stund, men tog sedan lugnt och försiktigt och började knäppa upp knapp efter knapp. Bara halvvägs, det var allt som krävdes för att jag skulle kunna veckla ut armar och ben och krypa ut från mitt gömställe. Kappan, fick ligga kvar där i soffan, precis så som jag lämnade den, som ett öppnat skal, med dess lysande orangea mitt synlig.

Det var dagen, då jag lämnade mammas varma kappa.