... oskyldig pojke ...

Helgen klar, utsikten lika så. En lördag på sjön. En sista tur för säsongen, till dockan över vintern. Kallt och regnigt, men mysigt och trevligt i skyddet från det. Vi har alltid kunnat umgås bra, så där naturligt. Jag och mellanbroder.

En söndag med middag hos brodern, den andre, den störste. Jag blir lite störd, på allt detta presterande, allt det pratas om. Först vid bordet, och sedan i soffan med fotovisning. Det blir alltid så att bara två eller få pratar, och då menar jag under hela middagen. De andra faller i tystnad. Oftast jag en av dem. Ibland som nu, mellanbrodern också. Annars mamma som inte hänger med. Blir sittande och lyssnar istället, på vad de andra har sett och presterat. Det är, så ointressant, känner jag då. För mig. Och samtalet tycks alltid bli intriktad på sådant bara två kan prata om. Nu, en plats, fjällen.. -Och du vet där, vi var en gång. Jätte kul, en hel middag. Annars brukar samtalet bli inriktat på något vetenskapligt "problem" som bara två är insatta i och så flyter middagen iväg. För vissa i ständig diskussion, för resten i tystnad. Är det inte över snart!

Så börja prata om något annat då!? Säger kanske inte bara ni, utan även jag själv. Jag vet inte, men det funkar inte känns det som. Alla andra låtsas vara intresserade av det de andre pratar om. De vill ju vara hövliga. Och det blir ju så. Även om det är tråkigt, går tankarna kring samtalet som är aktuellt. Skulle man börja prata om något annat huxflux, skulle de verka störda och rikta uppmärksamheten mot det som störde. Men för tusen, det är väl bara naturligt säger jag nu. Det är så samtalen vandrar naturligt! Det är väl jag som är för mycke Jante och inte vill ta plats. Mor och barn, lika som bär, vi är.

När det äntligen är över sätter man sig i soffan och tittar på foton. Från alla håll, ska det redogöras för vad man gjort den senaste tiden. -Först såg vi det. Och en gjorde vi så. Och sen, och sen... Allt detta presterande för varandra. Jag blir, så trött. Eller nej, inte denna gång. Var alltför medveten om det, blev bara uttråkad.

Störste brodern som ska åka bort snart, hem till sin festmös by i thai landet. Detta himmla daltande, från min mor. Ho lånar böcker och läser och. Detta himla daltande. - Har ni kläder så ni klarar er? Är det något ni behöver? Ska jag köpa något? Det kan jag. Han är trettio-fem för f... Det är en djävla björntjänst, att vara så, beskyddande. Det är en god sak, men effekten blir passivitet. Det har både jag och min bror syndrom av, fortfarande. Är gärningen god då? Om tanken är god, men inte effekten. Det beror på hur man definierar det.

Jag ser något annat också, elelr blir påmind. Mamma frågar aldrig, hur eller varför jag känner och tycker som jag gör. När jag kritiserar hennes daltande i bilen hem från störste brodern, jag är inte tyst om det. Jag ger hintar till höger och vänster att det inte bara är detta specifika det gäller, allt daltande. Det som hela tiden pågått. Det hjälper inte. Det förlamar. Det lär inte eget ansvar. Det förminskar. Det trycker ner. Men hon frågar aldrig. Hur menar du? Jag märker, vilken otrolig skillnad det är mot andra, släkten som jag träffade för inte länge sedan. Att de frågar, undrar, vill få det utvecklat, intresserade. Så försöker jag göra.

Det kan tyckas altruistiskt, men jag ser det mer och mer som ego. Att hon ska känna sig viktig. Vara en del, av oss. Det är det enda sätt hon vet hur hon ska vara det. Jag tror aldrig hon lärt sig hur hon kan vara det på ett känslomässigt plan. Vara där, ett stöd, en vän. Hon måste ha beroendet. Det var så hennes mor var.

Men jag blir, inte trött av det heller. När man är medveten, när man ser det. Det verkar som om man kan välja då. Låta det bekomma mig eller inte? Om man inte visste vad det var, skulle man bara bli irriterad, deppig, känna att något är fel, men inte kunna säga vad. Att se det, förstå det, är första steget i så mycket och det känns som jag tar flera sådana steg. Men vad ska jag ersätta det med, det vet jag inte. Men det är kanske som med insikten för kreativiteten. Först får man en vision. Man ser probemet. Men man förstår det inte riktigt. Man kanske inte rigktigt kan sätta det i ord. Man försöker, men ibland mer än andra, tar det tid att komma underfund med vad det egentligen var jag såg i ögonblicket av upplysthet.