Livet går
Livet går vidare, ja. Och vad vill jag med livet egentligen. Jag har aldrig haft några drömmar. Jag har aldrig haft några mål. Aldrig något att sikta mot. Så känns det. Jag har följt med den ritning floden tagit mig, låten andra styra mig. Så känns det. Och ingen har frågat, vad jag komemr ihåg. Vad vill du? Vad drömmer du om? Vad vill du bli när du blir stor? Jag har aldrig haft svar iaf. Men jag vill ändra på, jag ändrar på det.
Jag börjar få drömmar, sådant som jag vill uppnå, och som kommer från mig och ingen annan. Och jag vill dela med mig! Jag vill inte gömma drömmarna. Jag börjar se mig själv i framtiden. Så, det där skulle jag vilja göra. Det där skulle jag vilja jobba med. Det där är jag!
Och jag vill odla talanger. Fast det är lite tabu att prata om sådant i jante-sverige. Så vad har jag för talanger? När tycks tiden stå still? När känns det som om den bara försvinner? När blir jag uppslukad av det jag gör? När jag tecknar, ibland, som är allt för sällan. Men ibland, sätter jag mig, och slutar inte, och timme/timmar senare tittar jag upp och gjort något jag inte rktigt vet hur jag åstadkommit. Den medvetna tanken försvinner. Jag vet inte om det är en talang, säger jante jag, men jag vill odla det. Jag ska.
Grubbla, kan det var en talang? För då försvinner tiden som inget annat. Jag kan grubbla och tänka bort en hel dag nästan. Jag önskar jag kunde se hur en anna tänker. Men kan alla det? Kan det vara en talang, att ha en sådan fantasi? Kanske det går att använda till något annat.
för jag önskar att skriva, mer, och ska försöka här till att börja med. Drömmen är, att skriva en bok, jag vill. Jag har redan storyn för 4-5 böcker. Dels vill jag skriva om mig, hur det är att vara jag, hur det är att vara en tyst osäker pojke. Dels om mamma. Dels om annat. Jag har börjat anteckna, skissat storyn, börjat skriva. Men jag har egentligen allt redan klart i huvudet, det mesta.
Jaga drömmar, det är svårt tror jag. Men en börjar är nog att berätta om dem, först då kan man få stöd. Och ibland måste man kanske få det för att komam någonstans. Allt går nog att uppnå själv, men endast ett stöd kan hjälpa tusenfaldigt. Men komemr också att möta motsånd, jag gör det redan. Och det är nog där rädslan från at beätta om det kommer. Att det blir bemött som en fånig dröm och att man kommer kasta bort sitt liv. Det kan vara svårt att bortse ifrån, speciellt om det kommer från närt och kärt håll. Men ibland måste man nog, fortsätta jaga sin egen dröm, tro på sig själv, inte ge upp.
Hur många, som inte gett upp, har slutat i fördärv? Och hur många har faktiskt lyckats? Jag undrar...
Go for it Appe. Det är underbart att höra att du fått drömmar, och saker du vill uppnå. Ibland känner jag som du, att man mest följer samhällets ström, i stället för att tänka och känna själv. Det är förjävligt. Men det är tur att vi har så pass indivdualitet att vi inser det. Jag vill aldrig bli mainstream mot min vilja. Jag ser fram emot att läsa din bok! Den kommer bli super.
Speciellt är det att inte ha gjort några direkt egna val för mig. Istället låta sig påverkas av andra. Följa andra. Eller göra det som är förväntat, på något sätt. Det som känns förväntat av mig.
Det är en bra sak att du går vidare även efter den där förvirrade dagen, dagen jag själv vet hur det kändes. Åh vi är så lika på så olika sätt ändå, ibland känns det verkligen som att jag känner dig. På riktigt.
Kram på dig
hanna: Ja jag kommer ihåg när ditt spöke kom, från det förflutna. Ska inte kritisera allt för mycket, för livet är svårt, och ska inte energi på det, men man tycker att det borde veta bättre. Borde hålla det för sig själv, be efter den där bekräftelsen eller vad det är, av sig själv. Gå vidare för sig själv, det var ju så vi gjorde.
Kram :)
