... oskyldig pojke ...

Jag har tänkt på det där med talang, hur man får det, var det kommer ifrån. Om det är så att man har anlag för det, att det är genetiskt. Många ursäktar sig med det. "Åh du har så lätt för det där. Jag har så svårt för det, jag kommer aldrig lära mig det där. Jag kan inte! Jag kan inte!"

Mest tror jag att det är undanflykter och att inte vilja utsätta sig för risken att misslyckas. Jag tror väldigt är ett genetiskt hinder. Man kanske inte kan bli en Albert Einstein, en Mozart eller en Usain Bolt, det kanske det krävs lite gener för. För att få det där extraordinära. Men annars, om man vill bli typ en Mattias Sunneborn, eller en Lasse Åberg, eller en Stieg Larsson. Dåliga exempel, kanske. Men det är också svårt att komma på de där, och klassa dem som, inte extraordinära. De som nästan men int riktigt ligger i topp. Det är som ett isberg, bara toppen syns, och en hel massa massa som inte syns.

En sådan, som ligger precis under eller precis över vattenytan, kan de flesta bli med enstaka medel. Träning. Disicplin. Ihärdigt arbete. Även för de som tycks ha lätt för vissa saker finns det ofta betydligt mycker mer träning än folk tror. Zlatan blev inte Zlatan över en natt. Han började sparka bollen som knatte, med ett mål, att bli bäst.

Jag läser en bok om teckning. Tydligen är det så att man använder en viss del av hjärnan när man tecknar. Den högra. Den del av hjärnan som är lite mer odefinierad, som går mer på känsla. Den vänstra är den logiska, den som tänker och strukturerar världen i termer. Den man använder för att tala, och tänka. Det förklarar varför det känns som om jag drunkar bort från tiden när jag tecknar ibland. De gånger det blir bra, något bättre än jag själv trodde. Jag slutar tänka och övergår till att bara känna och ta in. Betraktar och tar in objektet precis som det är, skuggan som ligger på sne. Utan att tänka på vad det egentligen är för något jag tittar på, utan att tänka i logiska termer, så här borde det se ut. Det är då det går.

Det är ungefär det som framstående förspårkar för att bli upplyst. Som en buddha. Att bli medveten. Meditera. Då man slutar att tänka. Då sinnet blir stilla. Då man stannar i ögonblicket. Då det förflutna försvinner, slutar påverka, och framtiden kommer, i varje nytt ögonblick. Där stannar man. I tystnaden i sinnet. Och bara är.

Jag ska försöka leva mer i min högra hjärnhalva. Jag ska teckna mer. Och kanske går det att ta med några av de där stunderna, till de övriga. Jag vill kunna stanna upp och sluta tänka, och bara känna. Inte bli frånvarande, glömma bort var jag är, förtränga och bara vara glad och inte bry sig, leva i ett gulligt rosa moln där allt är sockervadd och fina blommor. Helt tvärtom. Stanna upp och bli helt medveten om var jag är, vad jag gör, i ögonblicket, nuet. Bara känna, ta in. Utan att låta det inprogrammerade och förflutna påverka. Så!

Som det där med att få känslan, intuitionen, komma till insikt. Ibland kanske man inte behöver sätta det i ord. Bara gå på känslan. Så! Inte analyserra sönder det. Precis så som jag gör nu och är så duktig på. Jag vill förstå förstå förstå, hur man ska agera bäst, perfekt! Kanske si, kanske så. Kanske kanske, man inte måste analysera det, alltid. Utan bara gå på känslan. Känna känslan, men inte nödvändigtvis sätta det i ord för att man ska förstå det. Bara lita på känslan och ta till sig all den information den ger, och agera utifrån det. Direkt.

Ja, jag tror det är så Osho pratar om Medvetenhet. Och ja, jag vill leva mer i min högra halva.