... oskyldig pojke ...

Ny städat. Ny möblerat. Inte en möbel i rummet på samma plats ellr på samma sätt. Känns nästan som nytt. Skönt, känner jag, det behövdes för att få lite ro i denna enrummare som det känns som jag vuxit ifrån för länge sedan. Lite ro hittar jag nu.

Jag borde städa klart i sinnet också, men det går inte lika fort. Det tar emot. Det är märkligt, det känns som om jag hindrar mig själv, som om jag vägrar att ge upp vissa saker. Blundar för dem och låtsas att de inte finns. Bortförklarar dem. Har nog blivit lite för bekväm på senaste, slutat ifrågasätta. Jag slängde en hel del i ommöbleringen, men det finns mer att slänga. Bara svårt att veta vad man ska spara och inte. Det är ju minnen och det förflutna, så bekvämt, och tryggt. När ska man släppa taget? Inse att det är en återvändsgränd och fallgrop.

Jag känner mig mer, känslorna som kommer, att vilja fly, känna mig ivägen, oönskad, inte våga. Det ska ju vara det viktigaste steget, att bli medveten. Jag behöver inte styras av den längre, men inte säker på vad jag ska ersätta den med egentligen. Nu då, nu när jag känner mig?

Och det som man vill slänga, hur gör man? Jag vet inte hur jag ska hantera det en sak. Mamma. Jag försöker bryta mönstret med henne. Jag visar att jag blir arg. Jag brusar upp, säger ifrån. Och hon, bryter ihop. Med vattniga ögon går in på toaletten. Hon är ett dj*vla känslolöst monster, så oförmögen till att hantera och prata om sina och andras känslor. Aldrig, har de pratats om. Det är tabu. Det är så det är. Det visar hon. Om hon blivit leden, slänger hon diskborsten eller vad det nu är hon gör och springer och gömmer sig på toaletten. En kvart senare kommer hon ut med rödsprängda ögon, och låtsas som om ingenting har hänt. Går tyst tillbaka till diskkon. Inte visa känslor här inte. Det är så vi gör i denna familj. Så är det!

Inte ens arg får man bli. Det är jordens undergång. Då älskar man inte varandra längre, så känner hon verkligen tror jag. Jag frågar henne, när vi äter kina mat, innan jag "blev arg på riktigt". -Nej, då säger man ofta bara så dumma saker. Onödigt att bli arg. Man ska hålla inne med det istället, svälj och låta det ligga tryggt och fint i lilla magen. Låtsas som om man inte alls är arg eller upprörd på den andre, det är ens eget problem att man är arg. Ja herregud, den där lilla tanten, som så innerligt lever i jantelagen. Inte ta plats! Inte stå ut! Inte göra sig hörd! Men rätt vad det är så spricker hon, när det blir för mycket. Då skriker hon med upprörd gäll röst, om man nu kan kalla det skrik, och säger saker, som helt saknar reson. -Ja men då kan vi väl strunta i allt ihop då! Hon viftar med armarna som en väderkvarn och skratta mitt i, i förtvivlan och hopplöshet. När hon är upprörd(?). Hon vet inte hur hon ska hantera det, inser jag nu, då de bryter fram, de där konstiga känslorna. Hon är ett monster för sig själv.

Nu, i veckan, efter kinamaten, så börjar hon som hon brukar. -Hur går det med pengar då? -Hon går det med jobb då? -Jag hoppas det kommer. Det blir tyst, hon dömer. -Jag förstår inte hur du bara kan gå så här. Blodet börjar rusa, jag blir arg, jag brukar inte bli det. -Tror du jag vill det, tror du jag vill gå så här sysslolös, nästintill, i snart ett och ett halvt år? Hon är tyst. -Ja det verkar ju så. Jag är nästan uppe i ansiktet på henne där vi går bredvid varandra, trycker axeln mot hennes, spänner rösten. -Det är inte så djävla lätt för mig, inser du inte det? Hon ser rakt fram, läpparna är ihoptryckta. -Nej, jag kan inte förstå. Hon säger det med en suck, uppgiven. Hur faan kan hon säga så. Jag säger ju rakt ut, nej, jag vill inte gå så här sysslolös. Och jag, ger upp jag också, låter pulsen falla, slappnar av i kroppen.

Varför kan hon inte fråga mig varför? Varför är det svårt? Varför är det jobbigt? Varför kan hon inte be mig att förklara? Varför kan hon inte visa mig att hon bryr sig? Det är allt jag önskar, av henne. Jag vill ha henne som vän, ett stöd. Men hon klarar inte det, verkar det som, hon är fast i en annan roll. Det känns mer, fortfarande, som om jag är hennes, hennes ägodel, och ska uppfylla hennes önskningar, uppfylla hennes drömmar om mig. Äsch, jag vet inte, jag kan inte sätta ord på det. Men jag hittar inga bevis på att hon faktiskt, verkligen, innerligt, älskar mig. Men jag vet, att jag inte klarar att ha det så här längre, det går inte. Jag accepterar det inte. Inte längre. Men det, vet jag inte hur jag ska hantera.