... oskyldig pojke ...

Bara en gitarr, bara en röst, bara en text.

Ny städat. Ny möblerat. Inte en möbel i rummet på samma plats ellr på samma sätt. Känns nästan som nytt. Skönt, känner jag, det behövdes för att få lite ro i denna enrummare som det känns som jag vuxit ifrån för länge sedan. Lite ro hittar jag nu.

Jag borde städa klart i sinnet också, men det går inte lika fort. Det tar emot. Det är märkligt, det känns som om jag hindrar mig själv, som om jag vägrar att ge upp vissa saker. Blundar för dem och låtsas att de inte finns. Bortförklarar dem. Har nog blivit lite för bekväm på senaste, slutat ifrågasätta. Jag slängde en hel del i ommöbleringen, men det finns mer att slänga. Bara svårt att veta vad man ska spara och inte. Det är ju minnen och det förflutna, så bekvämt, och tryggt. När ska man släppa taget? Inse att det är en återvändsgränd och fallgrop.

Jag känner mig mer, känslorna som kommer, att vilja fly, känna mig ivägen, oönskad, inte våga. Det ska ju vara det viktigaste steget, att bli medveten. Jag behöver inte styras av den längre, men inte säker på vad jag ska ersätta den med egentligen. Nu då, nu när jag känner mig?

Och det som man vill slänga, hur gör man? Jag vet inte hur jag ska hantera det en sak. Mamma. Jag försöker bryta mönstret med henne. Jag visar att jag blir arg. Jag brusar upp, säger ifrån. Och hon, bryter ihop. Med vattniga ögon går in på toaletten. Hon är ett dj*vla känslolöst monster, så oförmögen till att hantera och prata om sina och andras känslor. Aldrig, har de pratats om. Det är tabu. Det är så det är. Det visar hon. Om hon blivit leden, slänger hon diskborsten eller vad det nu är hon gör och springer och gömmer sig på toaletten. En kvart senare kommer hon ut med rödsprängda ögon, och låtsas som om ingenting har hänt. Går tyst tillbaka till diskkon. Inte visa känslor här inte. Det är så vi gör i denna familj. Så är det!

Inte ens arg får man bli. Det är jordens undergång. Då älskar man inte varandra längre, så känner hon verkligen tror jag. Jag frågar henne, när vi äter kina mat, innan jag "blev arg på riktigt". -Nej, då säger man ofta bara så dumma saker. Onödigt att bli arg. Man ska hålla inne med det istället, svälj och låta det ligga tryggt och fint i lilla magen. Låtsas som om man inte alls är arg eller upprörd på den andre, det är ens eget problem att man är arg. Ja herregud, den där lilla tanten, som så innerligt lever i jantelagen. Inte ta plats! Inte stå ut! Inte göra sig hörd! Men rätt vad det är så spricker hon, när det blir för mycket. Då skriker hon med upprörd gäll röst, om man nu kan kalla det skrik, och säger saker, som helt saknar reson. -Ja men då kan vi väl strunta i allt ihop då! Hon viftar med armarna som en väderkvarn och skratta mitt i, i förtvivlan och hopplöshet. När hon är upprörd(?). Hon vet inte hur hon ska hantera det, inser jag nu, då de bryter fram, de där konstiga känslorna. Hon är ett monster för sig själv.

Nu, i veckan, efter kinamaten, så börjar hon som hon brukar. -Hur går det med pengar då? -Hon går det med jobb då? -Jag hoppas det kommer. Det blir tyst, hon dömer. -Jag förstår inte hur du bara kan gå så här. Blodet börjar rusa, jag blir arg, jag brukar inte bli det. -Tror du jag vill det, tror du jag vill gå så här sysslolös, nästintill, i snart ett och ett halvt år? Hon är tyst. -Ja det verkar ju så. Jag är nästan uppe i ansiktet på henne där vi går bredvid varandra, trycker axeln mot hennes, spänner rösten. -Det är inte så djävla lätt för mig, inser du inte det? Hon ser rakt fram, läpparna är ihoptryckta. -Nej, jag kan inte förstå. Hon säger det med en suck, uppgiven. Hur faan kan hon säga så. Jag säger ju rakt ut, nej, jag vill inte gå så här sysslolös. Och jag, ger upp jag också, låter pulsen falla, slappnar av i kroppen.

Varför kan hon inte fråga mig varför? Varför är det svårt? Varför är det jobbigt? Varför kan hon inte be mig att förklara? Varför kan hon inte visa mig att hon bryr sig? Det är allt jag önskar, av henne. Jag vill ha henne som vän, ett stöd. Men hon klarar inte det, verkar det som, hon är fast i en annan roll. Det känns mer, fortfarande, som om jag är hennes, hennes ägodel, och ska uppfylla hennes önskningar, uppfylla hennes drömmar om mig. Äsch, jag vet inte, jag kan inte sätta ord på det. Men jag hittar inga bevis på att hon faktiskt, verkligen, innerligt, älskar mig. Men jag vet, att jag inte klarar att ha det så här längre, det går inte. Jag accepterar det inte. Inte längre. Men det, vet jag inte hur jag ska hantera.

Vem är jag? Jag har inget svar. Jag vet inte. Inte ens var jag är, eller vart jag vill. Vem vill jag vara? Jag vill ju inte vara någon annan än mig själv, men vem är det.

Jag vill, se mer till mina behov, och mindre till mina begär. Så säger texten jag läser, jag undrar om det är därför jag vill det. Men det låter så bra, låter så sant, känns så sant, som att jag bara väntat på att få se det i ord. Det får mig att tänka på vad jag önskar i en partner. Vad behöver jag, i en annan? Jag tror jag egentligen bara behöver en sak. Att hon ska se mig för den jag är. Ta mig, för den jag är. Inget mer.

Hon behöver inte vara pratsam, ha självförtorende, ha pondus, vara söt eller ha stora bröst. Hon behöver bara se mig för den jag är. Respektera, den jag är innerst inne. Se, vad jag behöver. Just nu är det att få lägga mitt huvud i någons knä- Bara för en stund, bli omkramad, och känna att jag får vara nere och ensam ibland. Att det är tillåtet, att vara jag, precis så som jag är för stunden. Det, behöver jag.

Men det måste jag också klara, det är vad jag vill klara. Se den andre, för den hon är. Se hennes behov, som kanske inte alltid är lika med hennes begär. Ge, det hon behöver.

Jag vill bli tagen, för mig själv. Men vem är jag? Jag vet så mycket att jag inte visar upp vem jag är, för de jag möter. Hur ska jag då bli tagen för den personen som jag inte känner själv. Eller veta när jag blir det. Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet en sak som jag inte behöver, och det är ensamheten. Den berikar mig inte, inte i denna usträckning. Jag vill umgås, kommunicera, men inte som vännerna ikväll. Spelandes Rock Band hela kvällen. Jag vill ha mer. Och jag vill utmana mig själv, både psyke och kropp. Mina talanger. Jag vill och gillar det. Testa gränserna och överträffa mig själv. Då mår jag bra. Men kanske det är ett begär ändå, som ett par stora bröst? Är det något jag behöver, eller bara trånar efter för att tillgodose mitt ego?

Jag kan inte le åt mig själv i spegeln. Jag borde det, för det är lite kul, hur jag kan deppa ihop, så snabbt, utan att veta varför. Att jag inte kan hitta något nöje, i något, musik, sällskap, så som jag annars kan. Det är märkligt, att jag fungerar så här.

Jag funderar, på vad det är. Är det för att hon från det förflutna spökar i sinnet? Är det för att det känns som om jag är tillbaka, till den osäkre, den som inte vågar ta steget. Varför var jag tvungen att leta upp bilden på henne idag? Det ansikte jag inte sett på ett år, som jag nästan glömt hur det såg ut. Är det hon som spökar nu, som påminner mig om alla tillkortakommanden och önskningar, som inte uppfylldes med henne? Är det därför? Hänger det ihop?

Jag analyserar, tänker, för långt ibland. Jag slår knut på mig själv, stryper mig själv, lägger krokben på mig själv. Det, är ju faktiskt riktigt kul. Det skulle se riktigt kul ut om Robert eller annan Gustavsson gjorde, satte krokben på sig själv, och föll hals över huvud i backen. Jag skulle skratta, så varför inte åt mig själv? Jag har väl kanske inte den förmågan, som jag önskar jag besatt. Att se på mig själv utifrån, se vem jag är. Jag vet inte.

Nu kunde jag le åt mig själv. Och såg ljusglimten i tillvaron i det. Jag såg glimten av regnbågen, trots det dystra regnet som öste ner. Det betyder att solen lyser någonstans, den finns, trots molnen som döljer den. Snart är den tillbaka, det är väl bara att vänta. Ta skydd, tills stormen har passerat.

Och den har faktiskt nästan helt passerat nu.

jag borde skriva av mig igen. inte för att jag är på väg ner, men för att det är så mycket som rör sig i huvudet. jag behöver skriva till bloggen, min vän, den som alltid lyssnar, som inte dömmer, som bara finns.

var på intervju idag, men jag är obeslutsam, och är orolig att det kan ha skinit igenom, i mina svar. det verkar vara ett riktigt kul jobb, och jag kommer ha en riktigt trevlig kompanjon. en bekant, som var den som rekommenderade mig för dem, företaget. ska jag se det som ett tecken på att jag är omtyckt. men jag klarar inte det helt och hållet, jag glömmer. jag tvekar, för att jag inte vill låsa mig. jag vill ju flytta, om än inte permanent, så ett tag, dra till stockholm. av fler anledningar än jag nämnt här. och jag ska ju resa, gå, vandra. jag vill göra det innan året är slut, vill inte vänta ett helt år till. jag vet inte, om jag sätter käppar i hjulet på mig själv. antigen genom att drömma dumma drömmar som gör att jag inte kan rota mig. eller att jag förnekar mig jälv genom att inte jaga drömmen, visionen. jag vet inte ens vilket.

en kompis säger att jag ska ta whatever, första bästa, tjäna lite pengar, sen kan ja flytta på mig om jag vill. göra som honom med andra ord. ta ett jobb som man inte alls är intresserad av egentligen och spendera massor av deras tid och resurser på sig. det känns ruttet, oärligt, om jag innerst inne skulle veta att jag om några månader skulle lämna dem i sticket. är jag för godhjärtad, tänker för mycket på andra, och åsidosätter mig själv, för lite egoist, för mycket altruist. tänker jag för mycket. jag önskar att jag inte tänkte så mycket, jag gör alltid det. jag önskar att det kunde vara tyst där uppe innanför pannan, om än bara för en sekund. alldeles tyst. utan tanke. utan rörelse. bara närvarande.

vad jag än ska ta mig för, här eller där, så vet jag att jag behöver få tillbaka rutinen och diciplinen. jag hoppas att den kan vara på väg tillbaka efter dagens springtur. jag känner hur nyttigt det är. kroppen, som är lite mjukare, mer avspänd, och lugnet i mig. ja, jag vill börja träna igen, jag vet att det är nyttigt, och att det är en del för att nå målet, drömmen. av den anledningen vill jag göra det, inte av den andra, den ytliga, den som vill imponera, den som vill prestera för andra.

jag brukar inte skriva mina inlägg så här, utan versaler. jag brukar vara väldigt petig med att få det snyggt och lättläst. men det är inte för att jag vill, jag kan inte använda shift tangenterna. de är ur funktion. så är det bara. de bestämde sig för att inte fungera för ett par dagar sedan och sedan dess har jag inte kunnat skriva stora bokstäver eller annat nyttigt och bra att ha, som snabel a, och frågetecken.

jag vill ha en ny dator. det betyder pengar. ett jobb.

Dagboken 5/8. Jag är depp. Jag faller fortfarande, jag trodde det inte. Nej, jag snubblar lite bara. Jag är inte tillbaka, där nere i botten av dalen. Jag tppade fotfästet bara. Var på väg, men lyckades hålla mig kvar. Jag gjorde det nu. Genom att tänka och skriva ner dessa tankar, alldeles nu. Bara genom att säga till mig själv att det inte alls är något allvarligt, inte något stort, bara ett litet snedsteg.

Till och med ett litet spontant leende kommer på läpparna, då. Det är skrämmande och förundrande. Att två minuter innan ligga i sängen, stirrandes i taket, utan minsta hopp om framtiden i sikte. Det kändes som om jag var helt tillbaka i missären. Det menlösa. Att inte ha någon vilja. Att veta exakt vad det är som jag behöver. Mat i magen. Boken på bordet. Altl inom räckhåll, men utan att förmå mig göra något.

Men tanken på att jag kanske borde skriva av mig fäster. Jag slår bort den först. Men i nästa ögonblick slår jag inte bort den. Jag känner, att jag behöver. Lyckas dra mig upp. Och energin kommer tillbaka, direkt. Och en kvart senare har jag mat i magen. Jag förundras över det, att tanken kan betyda så mycket. Man är själv ansvarig för sin egen olycka.

Ännu en segeltur, ännu en solnedgång. Denna gång med ett par kompanjoner. Det känns som det är dags att börja socialisera, efter att ha dragit mig undan och stängt ute många. Som mamma, och pappa. Vi träffades för en fika, och jag berättade, vad det är jag håller på med. Att jag går igenom mitt förflutna. Pappa förstod direkt, utan att jag behövde säga mer. Sade att det bara var att säga till om jag behövde prata, disskutera, berätta, om det där förflutna. Men mamma, var så oförstående som man kan vara, det gick inte in. Jag beundrar min pappa, på ännu ett sätt efter detta. Jag önskar jag haft honom mer tillgänglig under uppväxten, men då var det jobb, punkt. Jag var utelämnad till min mamma, och hennes demoner.

På gott och ont, känns det som om jag kommer tillbaka mer till mitt gamla jag. På gott, för att jag ser värme från vänner som uppskattar. På ont, för att kanske är tillbaka mot den där grabben som vill imponera på alla. Men så känns det inte riktigt. Och egentligen, ska det inte spela någon roll hur det gamla jaget ser ut, eller hur det framtida jaget ska se ut. Det ska bara vara det aktuella jaget som spelar roll. Stanna i nuet. Förbered så mycket du kan, ta det lugnt, och låt det komma. Så var det ju jag kom fram till.

Jag är hemma och studsar, iväg igen, snart, nu. Den tomma villan, jag vill fortsätta att ha lite lugn ett par dagar, till att läsa och tänka och arbeta. Bort från bullret i stan. Det känns som om jag skjuter upp vissa saker, om och om igen. Men just nu gör jag det jag vill och behöver. Så då får det vara så, inget jag får dåligt samvete för.

Jag drömmer. Jag är ute på någon promenad eller rundtur, på ett nytt eller existerande jobb. Jag observerar, ser mig omkring. Jag stannar vid en busshållplats efter ett tag, vid ett staket, och tar upp min mobiltelefon. Det har fortfarande skyddsfilmen över knappsatsen, den som brukar finnas när den är ny. Dax att ta bort den, tycker jag, på väg att lossna ändå. Men halvvägs tror jag att jag ångrar mig, men då är det försent, den fäster inte längre. Och en knapp fattas, nollan, den måste ha lossnat med skyddsfilmen och dessutom ser jag att knapparna är smutsiga under filmen.

Jag öppnar upp skalet på mobilen, för att rensa den på damm och sand och kanske även hitta den saknade knappen där. Men då lossnar nästan varje knapp och allt rasar ner i gruset bredvid staketet där jag står, när jag skakar på den, tillsammans med all sand och smuts som var i mobilen. Jag sätter mig ner och börjar leta efter knapparna, hittar en, två, flera, inte alla, men andra små plast bitar som måste funnits där i mobilen, som nästan passar. Jag lägger upp alla bitar och börjar sätta tillbaka dem. Medans jag gör det kommer det förbi en liten flicka i klänning. Hon börjar prata om tresteg, och hur äventyren är större i norr. Jag distraheras, jag vill veta om äventyren. Hur menar du, frågar jag. När jag tittar tillbaka på marken ser jag inte bitarna längre. Och någonstans där vaknar jag.

...

Jag såg bara en knapp som var trasig som fattades först, men när jag väl öppna upp skalet så lossnade alla andra knappar. Det är så det känns i mig just nu. När jag väl börjar skrapa på ytan, upptäcker jag hur trasigt och hur mycket annat som saknas. Jag är full av tomma knappar och trasiga funktioner. Allt uppdagas när jag tar bort den skydda filmen som har suttit kvar sedan jag fick mig själv. Och den har faktiskt inte skyddat något alls. Den har snarare samlat och hållt allt smuts inne, iställer för att hålla det ute. Filmen i sig är hel och ren, nästan så att man inte ser den, det är meningen.

Jag börjar pussla ihop mobilen igen, det är vad jag gör med mig själv. Jag försöker. Men blir distraherad, titt som tätt. Lockad av äventyr, jag kan inte se bort. Men då förlorar jag de knappar jag hade hittat ur synhåll, de försvinner igen. Men jag hittade ändå aldrig alla, dock fanns det andra små plastbitar, som jag provade och undersökte, de skulle nästan fungera. Kanske kan jag använda plastbitarna att göra nya knappar. Kanske kan jag hela mig genom att göra så. Kanske var de där andra knapparna ända trasiga från början.

Jag blir hänförd av metaforerna och symboliken jag ser. Tanken jag hade innan jag somnade om en kort stund, där på morgonkvisten, var hur sårbar jag kände mig. Tanken var inte ny. I veckan när jag satt i köket och arbetade, med mig själv, observerade jag en skata som landat på gräsmattan. Det är samma som brukar komma, den stapplar fram på ett skadat ben. Konstant spanar den sig omkring, åt alla håll och riktningar, och betydligt mindre tid går åt till att göra vad den är där för, leta efter insekter i gräset. Den är modig och jag förstår varför den gör det, för den är i fiendeland. Varje dag stryker det omkring två av grannens katter, de brukar lura och gömma sig bakom buskarna och husknutarna, ständigt på jakt. Där skatan är skulle en kunna vara var som helst, hur många gömställen som helst. Kanske har den redan fått påhälsning mde dess ben. Jag förstår varför de alltid verkar så oroliga, ängsliga, fåglarna i vildmarken. Det krävs, för att överleva, ständigt spana efter fara.

Men själv vet jag inte vad jag ska spana efter längre, och det får mig att känna mig oerhört sårbar. Att det inte längre kändes som om jag hade några skydd, mot livet och omvärlden. Som om vad som helst kan träffa mig, utan att jag ser faran eller kan göra något åt den. Så att jag går i tusen bitar, utan möjlighet att pussla ihop.

Det är tungt, otroligt tungt, det här jobbet. Tyngre än jag vill erkänna. Jag började för tre månader sedan, och sedan tog jag ett tre månader långt uppehåll, och började igen i veckan. Boken med anteckningsboken har legat framme hela tiden, synlig, tillgänglig. Jag känner att jag behöver gå dit, men undviker den likväl. Dels är det nog för att det bara är jobbigt, påfrestande, att återuppleva alla de knepiga minnena. Alla känslor som kommer tillbaka. Dels nog för att det är ovant. Det är svårt att starta hjärnan, och tänka i bya banor, på nya sätt kring det förflutna. För det är vad jag gör med minnena. Vrider och vänder på dem. Ser dem från andra synvinklar, försöker se dem mer konkret, för vad de egentligen är.

Jag undrar ibland varför jag envisas med att försöka lösa allt själv, allt i mig. Jag gör alltid det och jag har svårt att inse när jag är fast, jag väntar alltid för länge med att be om hjälp, om jag gör det i huvud taget. Jag kanske börjar förstå det lite. Många av mina stora framsteg, prestationer, inbillar jag mig att jag klarat av själv. Och min tro på auktoriteter, sådana man skulle be om hjälp hos, är lite skadat. Det finns inte mycket rationalitet i det dock, att jag inte skulle kunna be om hjälp, eller att framstegen har varit av egen drift. Men jag tar ju faktiskt hjälp nu. Jag låter Dr. Phil hjälpa.

Det tog en halv vecka att komma igång. Men sedan dess har det varit mitt jobb, i lugnet av den tysta föräldravillan. Jag vaknar, äter frukost, och så sätter jag mig med böckrna. Oftast vid köksbordet, eller på altanen när solen tittar fram. Jag äter middag och lunch när jag blir hungrig, annars sitter jag nersjunken, skriver, eller försöker hitta minnet och känslan jag söker. Om någon skulle se mig skulle de se mig stirra rakt fram mest hela tiden, då är jag itne närvarande i nuet, då är jag i mig själv. Jag håller det tyst hela dagarna i huset, ingen musik, ingen radio. Lite skratt från lekande barn i närheten, och vinden, är de enda ljuden. På kvällen ser jag tv eller en film, äter något sött, och går och lägger mig. Det är min dag.

Mellanbrodern kommer och "stör" en dag i helgen, hans första dag på semestern. Vilket inte alls är så störigt, och kunde även behålla den mesta av koncentrationen på det jag ville. Vi umgås, precis som vi brukar. Vi disskuterar diverse vetenskapliga frågor, som någon hittar i Illustrerad Vetenskap. Eller löser frågor och test från samma tidning. Annars, är det mest tyst. Vi kan sitta genom nästan en hel middag, utan att säga mer än några meningar. Då vi inte har venskaps frågorna att disskutera. Men tystnaden är inte obekväm. Jag tror vi bara skippar det överflödiga, det meningslösa för att fylla ut tomrummet. Och ofta förstår vi varandra, utan ord.

Jobbet är långt ifrån klart, inte halvvägs genom Dr.Phil, och han är bara början. Men tiden i huset är slut, för stunden. Föräldrarna kom tillbaka ikväll, och friden och koncentrationen är med dem förstörd. Jag avlägsnade mig innan de kom hem. Kontakten har jag hållit minimal de senste två veckorna, seglingen och veckan efter. Mobilen har varit på ljudlös och utom räckhåll. Jag själv har valt när jag vill ha kontakt. Det är otroligt skönt, att inte vara så tillgänglig hela tiden. Det blir till en press. Så nu är jag tillbaka i lägenheten, i en tom stad, och vill redan bort från den igen.

Det är ett stort ord. Stort begrepp. Det finns en hel sjö av böcker, i alla handa områden. De flesta, handlar i grund och botten om hur man blir en lyckligare människa, också det de flesta önskar med livet. Lycka. Hur man kommer dit är en helt annan femma. Det är helt olika ting som fattas i livet. Tro på sig själv, mål i livet, verktyg att förverkliga dem.

De flesta, har liknande budskap. Det har olika namn, men handlar om samma sak. Öka sin självkänsla, förbättra sin självbild, hitta sitt autentiska jag. Vägarna är lite olika, men de siktar mot samma sak. Det känns lite väl enkelt, tycker jag ofta. Är det allt som krävs för lycka, självtillit? Men jag börjar inse mer, hur så otroligt mycket av den psykiska hälsan, som ligger där. Hur man ser på sig själv. Alla reaktioner och känslor från ett möte, en situation, kommer från en själv. Känslan av mindervärde, irritation, vad det nu kan vara, väcks från en själv. Man själv har hela makten över ig själv.

Jag tycker aldrig jag läst någon bra beskrivning innan, vad den dåliga självkänslan är, tills nu. En bra självkänsla är när bekräftelsen framför allt är viktig från nära och kära. Och mindre bra när den är beroende av alla, även de människor man inte ens mött, eller kommer att möta. Där är jag. Jag känner det i hela kroppen. Men, på samma sätt, känner jag att jag är på väg bort från det. På väg.

Jag är inte så himmelskt beroende av att alla jag passerar på stan måste tänka: Wow, vilken kille! Jag kan till och med dra på mig glesbygdkavajen(fleece) nu, och i ett en veckors seglarskägg, gå till affären mitt i köpcentret. Och inte desperat söka andras gillande blickar, eller bry mig om att jag inte är Brad Pitt, för stunden.

Och jag använder inte lika mycket denna blogg som ett bekräftelseverktyg. För det har jag, ibland, ofta. Jag behöver inte ha att varenda slumpmässig person som ramlar in på sidan, ska tänka Wow! Och slås av häppnad. Lika lite som jag nödvändigtvis behöver det frånm dem på stan, som jag aldrig ens kommer veta namnet på eller någonsin kommer att träffa igen. Inte heller deras kompisar.

Det betyder inte att jag inte behöver bekräftelse, men jag känner inte samma krav på att vara älskad av alla. Utan det är mer riktat, inte bara i mig själv. Jag har provat en hel del "hjälp-dig-själv"-böcker, men aldrig varit nöjd. Det var från helt oväntat håll som jag dock fann en, när jag egentligen slutat leta. Klycha. Det är självaste Dr. Phil (Angelägenheter/Private matters). Jag hade lånat den som en att ha som en annorludna typ av Coffee-table-book, men tycka vad man vill om honom, han är en klok man. Och det jag framförallt gillar, är att han med boken ber läsaren att gå på djupet, dit jag alltid känt att jag behöver gå.

Jag gillar dig Philip C. McGraw. Två tummar upp. Du är helt okey.

Jag är tillbaks i lägenheten. Och nästan lite besviken att det inte hände något på färden. Felfritt gick det ju inte, men det gick. Jag var nervös varje gång jag gick in mot stranden för att lägga till. Men jag tvekade aldrig.

Det är en lektion som jag tar till mig. Det är att ta det lugnt. Och att förbereda sig. Gör allt du kan innan det bär av. Planera allt du kan, förbered alla segel, ha ett mål med resan. Men stressa inte dit. Låt det ta den tid det tar. Låt vinden bära, i den hastighet den bestämmer. Då har man gjort allt man kan för att möta det som komma skall. Dagen, och livet i stort, tror jag.

En annan insikt som kommer är, hur mycket jag älskar tillvaron där, på sjön. En spartansk, enkel tillvaro, utan alla "bekvämligheter". Det gör mig inget att vara utan de flesta. Jag brukar inte gilla tillvaron i längden när vi är familjen eller bröderna. Men nu gör jag det. Själv. Eller snarare, utan dem. Själv, är det jag som bestämmer. Jag har kontrollen. Jag har bara ansvar över mig själv. Jag är ensamvarg, så är det väl. Jag gillar inte att basa över någon annan, ha ansvar över någon annan. Och jag gillar inte att inte ha kontrollen, att bara vara passangerare, och bara flyta med. Det är så det blir med familjen. Och vännerna. Men det är ju jag som kryper undan.

Ur dagboken: 1/7, "Sjödag 1"

Jag är här nu. Ensam på sjön. Efter en dag av förflyttande och fixande på båten, så bar det av, sent på eftermiddagen. Vinden har lagt sig, och den lilla som finns kvar känns knappt i ryggen. Seglen fylls knappt. Jag glider fram på fjärden utan en båt så långt ögat når.

Tystnaden slår mig. Jag sitter där, utan minsta porl eller ljud frå båten. Alla andra ljud i fjärden hörs, transporterandes i vattnet. Kilometervis bort skrattar ett barn. En skarv slår i vattnet när den luftar sina vingar. Allt sprids i hela fjärden.

Så också nu, där jag ligger förtöjd i viken. Orangefärgade moln speglas i vattnet. Gökens rop ekar mellan den skogsbeklädda vikens väggar, till tonerna av småfåglarna i träden. En and tjattrar på andra sidan. En annan prasslar i vassen intill. Fiskar bryter den segelblanka ytan till som tätt. Jag, sitter och skriver dagbok. Jag är en del.

Jag gillar Juno. Jag gillar henne och jag känner henne. I mitt liv kallar jag henne Louise. Fast hon är egentligen bara till hälften lik henne. Hon är inte så där lite pojk-flicka och går sin egen väg, utan att bry sig om normer eller andras åsikt. Hon är flick-flicka och vill passa in.

Jag älskar attityden. Någon som är rak. Med lite grow humor. Icke-hycklande. När jag tänker på det, så känner jag en annan Juno. I högskolan gick vi i samma klass. Hon var inte mer än 19-20år och fick två hela barn, under den tre åriga utbildningen. Hon var cool. Så innåt jävla cool. Hon var rak. Spontan. Hon hade integritet att det fyllde hela klassrum, och blev över för alla där. Hon stod upp för sig själv, och det hon trodde på.

Ja. Jag dras till sådana personer. Som House, det är kanske därför jag gillar honom så mycket. Han är ju också mycket en sådan person. Han är inte ond, men han hycklar inte med andras känslor. Är inte rädd att såra, om det är det rätta. Och lite små grov humor, är en stor underdrift. Han skulle jag nog också bli lite kär i om han hade bröst. Om det nu behövs...

När jag tänker på det, så är/var inte Louise alls så mycket av en Juno. Inte på det sättet åtminstonde. Men hon var spontan. Gick på sin initution. Och den gjorde nog henne lite förvillad ibland. Hon gjorde det den sa för stunden, utan att reflektera. Men tankarna var kvar i hennes ex-appe och hon kunde nog inte riktigt sortera ut de tankarna. Som uppenbarligen även fanns på mig. I motsats till vad jag var så övertygad om att de inte var det. Att de bara fanns hon de gamla exen. Men hon blev ju sårad. Det misstror jag inte.

Jag ler. Nu efteråt gör jag det. Det är kul att tänka tillbaka på. Att tänka på beteenden. Så dumma vi var. Båda. Så mycket sorg och självömskan som det varit är jag ändå så glad över erfarenheten. Det är det ända sättet att lära sig. Och jag kommer inte göra om samma misstag en gång till. Det lovar jag mig själv. Att göra det, att göra om sina misstag, ser jag som bland de störta misstag man kan göra. Det, är att misslyckas. Inse era fel! Då har man faktiskt bara vunnit.

Det är det någon sa som jag hörde nyligen men inte har en anning om var. Eller från vem. "If at first you don't fail, try and try again, until you do." -Okänd profet. Det är så man lär. Och det är det jag ska göra nu. Jag har bestämt mig för att dra ut på en ensamsegling, in min (och mina bröders) segelbåt. RJ85:a för den som vet vad de är för modell. 85 står för 8,5m lång, och den har alldeles för hög mast i förhållande till den längden. För mycket segel, att den lägger sig ner med reglingen i vattnet för minsta vind. I kryss. Den båten, som jag växt upp med, som jag seglat i ändå från mammas mage, ska jag ut i.

Jag känner mig rätt så självsäker. Konstigt nog. För så mycket skillz har jag egentligen inte. Normalt sätt brukar jag försöka göra så lite som möjligt när jag är med i den båten. Det brukar kännas rätt så knivigt, när man är två. Helst tre. Men jag tror inte heller att det kommer att bli någon picknicktur. Det är inte det jag vill ha. Jag vill misslyckas, men under kontrollerade förhållande såklart. Jag vill lära mig. Jag har ju flytväst liksom. Kan ju simma. Vad kan hända mer än att man går på grund och sänker båten? Den är gammal.

Men det kanske är därför som hela familjen blir så ängsliga när jag nämner det. Lite så där i förbifarten. Så jag får väl förstå det, även om jag blir så sjukt irriterad av deras oro. Den äter på mig. Mammas mer än någon annan. Den fyller varje lem. Alltid gjort det. Oro oro oro. Jag kan nästan se all den oro som cirkulerar uppe i hennes huvud, när jag betraktar henne. Om mig. Om mormor. Morbror. Bröderna. Ständigt ständigt ständigt, är hennes tankar och oro på alla runt omkring henne. Väldigt sällan på henne eller i ögonblicket.

Det har jag lärt mig av henne. Jag har insett mitt fel. Så jag har vunnit! Och jag ska göra mitt allt för att inte misslyckas med min vinst. Och inte göra om misstaget. Jag ska inte oroa mig så mycket. Men inte för den delen vara dum eller oomtänksam. Det är absolut inte samma sak.

Vi ses om jag överlever.

Det där med drömtolkning igen. Jag vill tro på drömmarna, jag vill tro att de har ett syfte och att de går att förklara. Det inser jag visserligen också kan vara en önskedröm i sig. Och man behöver inte förstå, jag avundas de som inte behöver det.

Jag skulle i alla fall vilja förklara det på så sätt, att när vi är vakna lever vi i det medvetna, men använder det omedvetna. Och när vi sover lever vi i det omedvetna och använder det medvetna. Vaket, styrs vi av omedvetna impulser och känslor. I drömmen använder vi synintryck och andra medvetna minnen.

Att rätt upp och ner försöka förstå varför man under dagen gör si och känner så, är inte lätt. Att förstå varför man känner sig obekväm inför den där personen, eller i den där situationen, eller vad det nu kan vara. Att sätta ord på det man känner, är något jag ofta har svårt med iaf, något jag ständigt arbetar på, något jag beundrar andra för.

Lika svårt är det nog att förstå sig på sina drömmar, men det blir på ett omvänt sätt. Det är de medvetna synintrycken och symboliska minnena, som man ska förstå sig på, och det ligger åtminstonde närmre till hands än de omedvetna känslorna som man döljer för sig själv.

Men att hitta exakt vad det är som en viss dröm skulle handla om, är nog näst intill omöjligt veta. Om den i huvudtaget handlar om något. Det är med en hel skopa salt jag tar det jag tror mig komma fram till.

Men samtidigt tycker inte jag att det är det viktigaste, att komma fram till en ordagrann tolkning som är helt sann. För all drömtolkning handlar om att reflektera om sig själv, reflektera om sitt omedvetna, det man inte förstår sig på. Och genom drömmen kan man då nog hitta infallsvinklar som man aldrig skulle ha kunnat hitta på självmant, medvetet, vaket.

Hela tiden får man känna efter i sig själv, reflektera, rannsaka sig själv, kan det här stämma? Kan det vara så jag är? Det är där själva arbetet ligger. På så sätt tror jag att man potentiellt kan lära sig något om sig själv som skulle ha varit mycket svårare annars.

Också jag tror att det är skevt om man tar alla sina drömmar ordagrant. Rent av riskabelt och farligt, då kan man nog bli smått galen. Att det är ouppfyllda önskedrömmer, eller liknande, det man tar sig för i drömmen. Jag har både dödat och mördat där. Jag skulle kunna kapitulera och tro på det, att jag är en mördare. Tro på det någon annan eller en dröm säger om mig. Men det vill jag inte tro på.

"Allt kan vi inte välja i livet, men våra roller är varken givna eller oföränderliga." - Annika Borg

Jag drömde. Jag hölls kidnappad av främmande och beväpnade män och kvinnor, i mitt eget hem, barndomshemmet. De överraskade oss, mig och mina vänner. Men de lyckades fly upp på övervåningen, och försvarade sig, de kom inte åt dem. Jag kunde röra mig nästan helt fritt i huset och sällan var dörrarna låsta. Utanför vaktade de beväpanade männen. Lika mycket som av de beväpade männen hölls jag kvar för att de hade min mobil. Tillslut bestämmer jag mig, jag ska fly. Mina föräldrar är där, jag säger till dem: "Jag drar till grannen." Därifrån ska jag skaffa hjälp. Jag snörar lugnt på mig skorna, går ut genom dörren, och springer. Jag är fri. Jag vaknar.

...

Det där med drömtolkning, har jag inte försökt mig på på ett tag. Det har inte varit mycket till drömmar, vad jag komemr ihåg, men den här var speciell. Den satte spår och jag vaknade på en alldeles för tidig morgontimme.

Det är luddigt begrepp, drömtolkning, men det finns massor med symbollik att läsa in sig på i min dröm. De beväpnade männen som kidnappat mig, vilka var de? Några utomstående? Eller snarare närstående? Inte föräldrarna, de var där. Eller är det kanske jag själv som kidnappat mig, jag som håller mig tillbaka och hindrar mig från att bli fri. Vännerna på övervåningen, kan vara delar av mig. Högre delar, inre delar, mer heliga, som försvarar sig själva.

Förrutom männen är det en annan sak som håller mig tillbaka. Mobiltelefonen. Mina gamla kontakter. Mitt förflutna. Det vill jag inte släppa, det vet kidnapparna. Men tillslut är det just vad jag gör, det är vad som krävs för att räddas, för att bli fri. Jag gör det då jag hotas till livet, om de inte får tag på vännerna på övervåningen, mitt inre. Det kan jag inte tillåta.

...

Så imorgon bär det av till det förflutna igen. Det är jag som bestämmre om jag ska känna vemod över det. Jag gör det inte nu, jag tar det för vad det är. Inte mycket. Jag har tänkt en hel del på det där att bara vara. Jag försöker verkligen, att inte stressa upp mig för framtiden. Min nutid är lugn just nu, inga stora mål som uppfylls, inga livsavgörande beslut tas. Men jag mår inte sämre för det. Det är jag som bestämmer om jag ska göra det.

Jag älskar att jag alltid tycks hitta de böcker som jag just för tillfället behöver, de tycks komma till mig av sig själv. Detta kom, och fastnade: "Jag ångrar aldrig åren som förgäves har slösats bort som blom från vit syren." -Sergej Jesenin, 1925.

Jag gillar inte att göra det egentligen, men jag måste. Citera en låttext. Jag gillade låten innan, lyssnade på den i förbifarten men la inte mycket märke till texten. Jag brukar inte det, det är inte vad jag fastnar vid. Meningarna, de enstaka orden. Många brukar säga det, att texten är det viktigaste i en låt. Hycklare! säger jag. Den kan helt klart ge en sången helt annan dimension, men jag tror inte att den är. Lite väl självgott att säga hur andra tycker, kanske kanske? Men jag tror det är som med all annan kommunkation. Orden, står bara för en sådär 10%, hur vi säger det 30% och kroppsspråket resterande 60%.

Jag försvarar min tes genom att presentera det här klippet. Lyssna, och se för all del.


Utan att förstå ett ord (vilket jag förutsätter), så är iaf budskapet glasklart för mig. Smärtan går rakt genom kroppen, rakt till hjärtat.

Min låt, som jag inte för första gången hörde igår, men texten hörde jag för första gången. Den gick rakt in i mig. Så visst, texten kan ge det en helt annan innebörd, den kan göra att vi relaterar till något helt annat, helt nytt. Och ger sången och hela låten en helt annan dimension. Och det är bara till mig. Det är bara jag som relaterar till den, på just mitt sätt. Bara för att jag gillar den, texten, betyder inte att någon annan kommer att göra det. Så jag undrar nästan för mig själv varför jag ska citera en lång text, men det är ju trots allt min blogg.

Going On (Tryck på Play nedanför).

I’ve seen it with my own eyes
Obligated otherwise
Without the luxury of leaving
The touch and feeling of free
Is untangable technically
It’s something you’ve got to believe in

Connect the cause and effect
One foot in front of the next
This is the start of a journey.
And my mind is already gone
And the fear of the unknown
Somehow this doesn’t concern me

And you can stand right there if you want
But I’m going on
And I’m prepared to go it alone
I’m going on
To a place in the sun
That’s nice and warm
I’m going on
And I’m sure they’ll have a place for you too

Anyone that needs what they want
And doesn’t want what they need
I want nothing to do with
And to do what I want
And to do what I please
Is first of my to-do list

But every once in a while
I think about her smile
One of the few things I do miss
But baby I got to go
Baby I got to know
Baby I got to prove it

And I’ll see you when you get there
But I’m going on
And I’m prepared to go it alone
I’m going on
May my love lift you up to the place you belong
I’m going on
And I promise I’ll be waiting for you


Mening efter mening, blir bara mer och mer träffsäker, tillslut vet jag inte var jag ska ta vägen, jag vill bara gå. Och som körsbäret ovan på tårtan är videon helt underbar när jag ser den.

Jag har läst två för mig lite annorlunda böcker på senaste. Sådana där debutromaner, av unga författare som blir kritierrosade och uppmärksammade i tidningar. Jag är lite anti mot dem och det var jag även när jag började läsa, men jag vanns över.

Hey Dolly av Amanda Svensson och Vi som aldrig sa Hora av Ronnie Sandahl. Det är även annorlunda för mig då de är mer nutida, och om åldern de berättar, eftergymnasial förvirring och tidsfördriv. Hey Dolly var lite underhållande, om en på ett så där lite gulligt sätt lätt psykiskt störd tjej. Men jag tänkte nog oftast för mycket på den andra killen för att underhållas fullt ut, han jag oftare relaterade till. Ronnie, berättar istället för om storstan, väldigt träffande om uppväxten och ångesten att vara fast i en allt för liten by, som egnetligen vill kalla sig stad.

Det är lite motvilligt som jag börjar gilla och tillslut sträckläser boken. Jag gillar egentligen inte sättet han skriver och beskriver, känns så ytligt ibland. All namedropping, som finns i båda böckerna. Jag förstår inte varför de gör det. Nämner ett namn för att försöka få fram en känsla eller nåt att relatera till? Det är ju helt individuellt, hur en person relaterar till en vis låt eller artist. Båda böckerna namedroppar också Morrissey och Sofia Copola minst ett par gånger. Låter mest som kulturelitiskt trams för mig. Men till viss del så ironiserar de visserligen sig själva, de karaktärer som åtminstonde jag tror är mest byggda på sig själva. Så det kan godtas det också.

Det är också otvilligt som jag mer och mer börjar relatera till Hannes i den senare boken. Han som är drömmare och så snäll och älskvärd, men ändå inte älskad. Han som gör allt för att tillfredställa sin käraste. Faan! Det är ju jag. Det är med en blandning av sorg och ironi jag tar det, mest med ro, att tänka tillbaka på sig själv och se sitt egna lätt patetiska beteende. Det till Louise, hon jag slutat skriva om. Jag är en drömmare av gigantiska mått. Jag har alltid redan fantiserat ihop och spelat upp scenarion om hur jag önskar det ska bli. Ibland är det svårt at skilja på vad som egentligen passerat. Mer än något annat, om en käraste. Men vem kanske spelar mindre roll, och det är nog det stora problemet. Att jag typ i efterhand försöker passa in personen i den mall jag skapat, eller nåt.

Vad händer när de inte motsvara varandra? Och hur ska jag i huvudtaget vara öppen för möten med personerna? Och vad pressade de måste känna sig av mitt ständiga drömmande, ständigt borta i det blå i mitt inre. Det är några få tillfällen som jag får ta till mig, de som känns okomplicerade, spontana, då jag varit närvarande. Då vi bara varit. Faan, Louises ord! Nu sjunker de in. Det var så hon alltid sa, att hon tyckte att man inte skulle ta det så komplicerat, utan bara vara. Var de så här hon menade? Och hon som också sa att man hittat rätt då man saknar just den personen och inte bara, någon. Faan igen! För det är ju det senare jag nog gjort som oftast, och därför jag tvekat på mig själv så ofta. Känslan är ju inte direkt mindre, den av ensamhet, att vilja ha närhet, men den är inte riktad till en person, bara så där allmänt. Hon ter sig klokare och mindre psykiskt off i mina ögon nu. Hon visste nog bara mer om vad hon behövde, jag var gröngöling.

I huvudtaget, så får jag nog ta och hoppa ner från pelaren jag stått och balanserat på så länge på ett ben. Och komma ner på jorden med båda fötterna. Dels med hur det var med Louise, jag har aldrig riktigt fullt ut erkänt det. Och dels måste jag erkänna var jag är just nu. Jag har ingen stor karriär, inga stordåd, inga idrottsprestationer eller andra drömmar, som lurar runt hörnet. Något som kommer slå alla med häpnad. Jag sitter just nu mest ensam i lägenheten, vissa dagar kommer jag inte ens ut. Andra säger jag inte några verbala ord till en annan. Jag har samma vänner som sedan gymnasiet, snart tio år. Har inte mycket kontakt med dem, och inte min familj heller.

Jag är ensam. Men, det gör inget, det är helt ok, det är så det är, det kommer. Jag tar det med ro, jag trivs, är nöjd med hur det är, just nu. Det är det ända jag kan göra. Jag är.

Innan jag blir upphämtad av föräldrarna kokar blodet en stund, häftigt men kort, så att pennan splittras mot väggen. Det är ett program jag ser på förmiddagen, något om husdjur, och hur mycket de kan betyda för vuxen så väl som barn. Hur mycket det kan ersätta och ge i livskvalitet, som närhet och kärlek, från och till minst en individ. Och hur mycket det kan betyda när ett husdjur går bort, som de oftast gör, innan sin ägare. Det som gör att blodet kokar för en stund är orden jag hinner citera med sagda penna. "Barnet har ett behov av öppenhet och ärlighet. Att prata om vad som händer. Tysthet skapar oro..." Jag kommer inte längre. Dj*vla skit mamma! Nog om det, jag tänkte inte direkt mer på det resten av dagen med familjen. Arbetate på båten i den "ljumma värmen", åt lite tårta, badade lite.

Till något helt annat. Jag har kommit fram till att jag borde göra just det jag är rädd för, det jag fasar inför. Tvinga mig själv till det. Som att gå fram till helt slumpmässig person på stan och försöka starta ett samtal, få kontakt. Bara för att. Eller ta ett, första bästa, onenightstand, eller annat utan intentioner eller uttänkta utsikter. Inte vara så himmelskt rädd för att såra, eller bli sårad. Allt hänger på mig själv, jag måste våga. Framförallt våga ta kontakt, jag måste kunna. Och jag vill göra något annat, lite livsfarligt, där mitt liv sätts på spel och kan bli förlorat, bara litegrann. Som att hoppa fallskärm, eller gå balansgång på ett broräcke. Det första är en dröm som någongång ska uppfyllas, det senare mer realistikt och nära till hands.

Jag måste tappa kontrollen litegrann tror jag. Eller ställa mig inför situationer som jag inte har kontroll inför, för att se att jag klarar dem. Öppna mig, vara sårbar. Se att jag inte behöver ha sådan stenkoll med allt. Se att jag klarar det ändå, även om det går snett. Att det går att ta saker som de kommer, när de kommer. Det är min teori, till vad jag behöver, och den ska försöka verkställas.

Det är lite som det där att leva i nuet. Jag kommer att tänka på att par andra ord jag citerade för ett bra tag sedan, komemr inte ihåg dem ordagrant. För att uteslutande känna total lycka måste man ständigt leva i ögonblicket. Aldrig tänka på det förflutna eller på framtiden. För att leva ett rättfärdigt liv, måste man ständigt tänka på det som varit, och bekymra sig om framtiden. Orsaker och konsekvenser.

Jag vill ta mitt ansvar som medmänniska, jag tycker man borde göra det. Jag vill vara lycklig, men vet inte riktigt hur de ska förenas. Jag antar, för det är allt jag kan göra, att det kan handla om att finna den magiska gränsen. Så mycket, men inte mer åt något håll. Inte försaka sig själv, men inte sprida olycka och lidande till medmänniskor. Jag tycker dock att lycka allt för ofta blandas ihop med att vara glad och skratta. Så behöver inte en inre tillfredställelse ges som uttryck.

PS. Har låten nedan satt sig innanför era hjärnhinnor än? Det har den på mig i två dar. Kuschel Kuschel Kuschel Kuschel !!!

Frånvarande igen. För att jag varit i främmande land, denna gång. Inte till fots, jag önskar det, men mest med bil runt i norra EU. Runt i tyskland, och in i holland. Det är två väldigt olika platser. Det räcker med att passera gränsen med ett få tal kilometer för att märka skillnaden. De fina bilarna som bränner förbi på motorvägen. Statusen och livsstilen som finns i en glänsande snabb bil. Och sedan har vi kyrkorna. Kirche, Kirche Kirche. Wieder immer Kirchen. Varje minsta lilla by vi passerar längs Moseldalen, har minst en.

Om tyskland är bilarnas och kyrkornas land, så måste holland vara syndernas land. Framförallt Amsterdam då kanske. Ett ställe där droger och prostitution bokstavligt finns att greppa från armslängsavstånd. Utan någon eller något som försöker stoppa dig. Bara din egen moral. Det är en udda upplevelse att traska genom de rödbelysta kvarteren. Lite surealistiskt, med damerena som kråmar sig i fönstren, lockar betraktaren. Det finns där, en stund närhet, för en liten slant. Och på andra sidan gatan, ett rus i en kaffestuga. En stad med lockelser, men också med stor kultur och historia så klart.

Det har varit en vecka med flera upp och nedgångar. Både för mig själv och vi, vännerna. Vi är alltid så avskurna, för oss själva utan att släppa in eller ta kontakt med någon utomstående. Vi som gäng har nog dragits till varandra av en anledning, att vi är lika på så sätt. Det har varit tryggt, att alltid ha några vänner till hands. Men det är skadat, vill bort från det. Det går för långt och har gjort det för länge, och har ingen anning om hur jag ska bryta det. Jag var tvungen att fly ett tag i Amsterdam, klarade inte en hel dag i deras sällskap. Kvävd. Känslan försvann direkt, själv kände jag mig mindre ensam än med dem. Beror det på mig eller oss?

Att åka, att komma bort, kändes dock helt rätt. Välbehövt, och har stängt av livet i Sverige helt. Mobilen avstängd eller på ljudlös hela tiden. Enda kontakten i form av orosstillande meddelande att flygresor gått bra, till lilla mamma. Men även det tog emot. Imorgon blir det familjen för hela slanten, plus broders sambo antar jag. Uteblivet födelsedagsfirande, av mig, som självklart måste tas igen. Får väl se hur det känns. Undrar vilka felriktade påhitt och presenter de kommer komma upp med. Har inte gett dem någon som helst hint. Men det blir mer spännade än dragiskt känns det som just nu.

Jag har hittat ett hem, backpacking.se. Det är ju det jag alltid velat, varför har jag inte? Med en ryggsäck på ryggen och bära mig själv fram med fötterna, vandra, är vad jag vill. Kanske det gör utsidan.se mer mitt hem, för jag vill ut i vildmarken. Jag önskar jag var där nu, jag längtar verkligen till att komma dit. Ja, jag längtar efter det, vad jag kan komma ihåg mer än någonsin. Fast då kanske man måste bortse från kärlekar och det går ju faktiskt inte riktigt. Det är verkligen starkare än något annat, nästan så att jag tror jag är lite rädd för det nu.

Jag lever mig in, helt. Det är som om jag redan är där, ute i vildmarken, vandrandes. Det är nästan så att jag är där, på sätt och vis är jag det, knappt närvarande här där jag är nu. Jag kan inte få nog av det, letar och läser allt jag kan hitta. Allt för att hitta min, den där ultimata rutten, där jag får uppleva allt. Mitt tredje hem får väl bli maps.google.com. Och planerar in i minsta detalj, in till minsta tändsticka, vad jag ska ha i ryggsäcken. För den ultimata packningen. Men det var ju så jag inte vill göra. Det var det jag lite föraktade när jag betrakatade en kvinna på bussen för ett par veckor sedan, som plöjde igenom en turist-guide över ett land. Att knega ihop pengar under ett år, för att ett par/tre veckor om året göra dröm-resan till ett exotiskt land. Och dag för dag besöka alla de sevärdheter de läst sig till i sin lonelyplanet-guide, och där emellan övernattar på de förbokade hotellen.

Det var så jag inte ville göra, men nästan så jag gör. Jag får väl helt enkelt inse att till viss del behöver man göra så, men det jag håller på med börjar nästan bli fanatiskt, jag kan inte sluta. Jag tror mig veta vad det är, mitt gigantiska kontrollbehov, perfektionisten i mig. Jag tror mig få någon slags kontroll om jag tänkt på allt, då har jag koll. Men på vägen försakar jag annat. Det känns inte hälsosamt ibland, som nu. Och det är med största möjliga möda som jag lyckats slita uppmärksamheten och faktiskt klarat av att ta två steg som jag skulle göra. Labbar i förra veckan, och tentan i denna. Två steg i rätt riktning, men flera svåra kvar.

Jag måste hejda mig, jag tvingar mig själv till det. Jag vill inte ha allt planerat. Jag vill ta mig fram, här och nu, där och då, så som det blir, den väg som läggs vid mina fötter.

Jag vill ta min ryggsäck och gå. Ut, frammåt, utan mål, men dock med en riktning. Jag smider planer för hur det skulle kunna gå till. All packning, utrsutningen som skulle behövas för att klara mig på egen hand, har jag planerad. Det och det har jag. Det och det behöver jag. Jag kommer på små bra-att-ha-saker lite då och då och gör en mental not. Det måste jag ha med!

Jag tittar på kartor. Från Norrköping, söderut. Det är den generella riktningen. Men vart skulle jag vilja gå? Vart skulle jag kunna gå? Jag vill inte göra som andra, som jag iaf tror är det vanliga. Låna en bok om området, landet, dit man skal. Läsa sig till så mycket man kan, om historia, fina platser att besöka, bra resturanger, hyra bil sedan ta sig till alla de sevärdheter man vill se. Jag vill gå, vara en del av omgivnigen, hitta de fina platserna, men ta mig dit med egna fötter.

Det känns inte som jag lyckas förmedla vad det är jag vill egentligen, vad det är jag vill uppnå. Det känns, nu när jag skriver, som det är något jag borde gå ut och leta efter. Men jag vet inte vad, eller hur lång tid det skulle kunna ta. Vad har de där duvorna som sitter på fönsterblecket för syfte, mening med livet? De som sitter där i skydd för regnet under natten. Den ene håller vakt med ena ögat öppet, spanar på mig genom fönstret när jag närmar mig. Medans den andre sover, med näbben instoppad i fjäderdräkten. På morgonen, med soluppgången, så vaknar de. Sträcker på sig, putsar sina fjädrar, och beger sig iväg till nån vattensamling.

Det känns som en lika meningsfull tillvaro som jag lever nu. Varför skulle den vara sämre. Jag vill leva så. Vakna med soluppgången. Leva med dagen. Somna med solnedgången. Sova med natten.

Jag började planera och fantisera i mitt huvud, så fort jag sett klart den där filmen, Into the Wild. Allting var så klart då, allt kändes så naturligt. Det är det här jag ska göra! Det jag alltid velat göra! När ska jag gå? Det är ju den här årstiden jag borde, måste, göra det. Sen blir det bara kallt och regnigt. Eller snöigt. Men jag kan inte släppa allt nu, som jag skulle vilja. Klarar jag verkligen att vänta med det till nästa säsong? Ett helt år?

Det var förr förra helgen, men för varje dag som går känns det som visionen av mig, där i framtiden, grumlas och blir suddig. Som en dröm som glöms bort, ju längre tid man spenderar vaken. Jag har vaknat, dags att börja leva.

...

Jag blir lite fundersam på hur suget efter att komma ut i vildmarken går ihop med suget av att bosätta sig i Stockholm, stor-staden, men bara för ett tag. Men det är ju inte så att jag vill fly från allt vad folk heter, helt ut i vildmarken. Jag var och hälsade på Mormor som bor på Gärdet förra helgen, och fick lite tid att gå runt själv genom stan. Den känsla som slog mig, var att det kändes som en mer öppen och accepterande atmosfär. Inte lika dömande och trångsynt som på andra ställen. Extremt mycket i den "lilla by" som jag växt upp i, men finns även en släng av det i Norrk.

Men jag tror verkligheten får komma först. Det finns saker jag måste ta tag i först, som faktiskt både är och känns viktigare. Jag lyckas dock greppa tag och hålla kvar drömmen, visionen, den finns kvar. Planen finns kvar, men reviderad och kommer nog att bli reviderad både tre och fem gånger till. Men den finns.

Labbar. Tenta. Examen. Jobb. Flytta. Pengar. Gå.

Jag blev riktigt glad när jag hörde vem som framför Frankrikes bidrag i Eurovision. Sébastien Tellier, som jag verkligen önskade jag kunnat höra när han spelade i sverige i veckan. Det var en nyhet för en tid sedan, när han för andra omedvetna bestämt sig att sjunga på engelska. Till och med parlamentet gjorde utalande om landsförräderi(!). De kan vara roliga, de där fransoserna. Men det är väl mest att det är så främmande, från svenskens stora avsaknad av stolthet av sitt land och språk.

Hoppas verkligen han gör ett lyckat framträdande och att det går bra, att folket av europa röstar. Om han nu själv vill vinna, men han verkar ha en skön inställning till spektaklet.