Allt eller inget
Det har blivit ett litet uppehåll, mina tankar har kretsat i andra banor på senaste och har haft svårt att fortsätta där jag slutade seanst. För historien tog inte slut den kvällen, utan fortsätte dagen efter. Jag hade inte upplevt något, men upplevde allt på två dagar, kändes det som. Kärlek.. svek.. svartsjuka.. en efter en sköljde de över mig.. och drog med mig ner i avgrunden.
Dagen efter skulle vi båda ut, jag och flickan från förra inlägget, men från varsitt håll. Hon hade inte svarat på mess under dagen, inget jag tänkte mycket om, men i vimlet fick jag syn på henne. Det jag mötte var dock en kall hand som sköt mig ifrån sig, och senare en annan famn hon svepte in sig i. Där stog jag, kär upp över öronen för första gången, i någon som inte ville veta av mig.
Det var först när jag kom hem till den ensamma lägenheten som det riktigt slog mig. Så övergiven och sviken hade jag aldrig känt mig. Jag kunde inte förstå att hon inte kände likadant, när det kändes så rätt för mig.
I flera dagar efter var hon det ända jag kunde tänka på. Saker vi sagt, saker jag skulle viljat ha sagt om jag såg henne igen. Jag hade alla möjliga scenarion uttänka. Jag grät lite till en början, över mig själv, att äntligen ha hittat någon och förlorat det lika fort... men det var mest tankarna som flög runt i huvet. Som inte ville slå sig till ro. Som höll mig vaken hela nätter i sträck.
Jag tog till och med mod till mig och ringde henne veckan efter. Allt jag ville och förväntade mig höra var att det inte var något mellan oss, för att jag själv skulle kunna lägga det bakom mig. Det jag mötte var dock samma varma, glada och intresserade flicka som jag umgåtts med innan. Hon höll liv i mitt hopp, desperata hopp om att kunna ses igen. Hon verkade vilja, men planerna krockade till en början och veckan efter skulle hon iväg på en två veckors tripp... men hon skulle höra av sig när hon kom tillbaks.
De två veckorna gick, men hon hörde inte av sig. Det gjorde jag tillslut, men det blev samma typ av svar, hon skulle höra av sig. Först då insåg jag sanningen, hon ville inte. Jag hade aldrig slutat att hoppas, för jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som henne igen. Jag höll med ett desperat grepp tag i den lilla livlina hon lämnade efter sig.
Redan dagen efter.. när jag kände mig som mest sviken och övergiven och ledsen över mig själv, och bara hade svarta tankar om flickan i fråga.. sa jag till mig själv att jag inte skulle tillåta mig själv att komma ihåg henne så. Jag kommer alltid vara tacksam för de känslorna hon väckte i mig för första gången. Hon kommer aldrig att glömmas.
Ah, då fick jag svar på tal. Fegt av tjejen at tinte vara ärlig men både tjejer och killar gillar att ha någon efter sig som avgudar allt man gör. Trist men sant.
Jo men vi fortsatte ha kontakt, på mitt initiativ, uteslutande MSN.. har mest snackat musik och annat ytligt, men det är trevligt det oxå. I efterhand tror jag inte vi skulle ha funkat, vi är i olika livskeden och rätt olika personer oxå (men man dras gärna till motsatsen, iaf jag, eller persontyp man önskar man var mer som, har jag kommit i underfund med).
