Var är min mansroll
Vilka män är det man ser? Exempelvis Rambo och James Bond, som visserligen kämpar för rättvisan och för den svage, men med överdrivet och obefogat våld. Kan alla som ser skilja på det, undrar jag?
Jag går igenom filmsamlingen och nästan varje med manlig huvudroll är småkriminell (After the sunset, Training day, Confession of a dangerous mind, Man of Fire, Riddick, X-men... de kommer på rad). Är det mannens ansvar att böja på lagen när det behövs? Kan han ta ansvar för det, borde han? Men även om jag får leta efter dem så finns det väl undantag, de med personer som genuint kämpar för rättvisan och den svage (Dreamcatcher, Three Burials of Melquiades Estrada, Coach Carter). Oberoende av film, tycks det oftast finnas en halvt elak, halvt kriminell man i dem.
Pär Ström var i ropet, en kort men intensiv period. Nu verkar nyheten av hans radikala tankar ha lagts sig, och intresset med det. Men jag tror han fick fram en bra effekt, han väckte frågorna. Jag förstår innerligt vad det är han känner, att mannen framställs som ett känslolöst djur. Det är många överdrivna liknelser han drar, men förstår att det blir så. När man ska bryta mot ett helt samhälles inställning, det man själv ser som sanning, överdriver man naturligt för att få fram sitt budskap. Det behövs nog, om man mjäkar komemr man bara bli avfärdad. Sanningen, mellan den gamla och nya radikala omställningen, ligger då som oftast någonstans i mitten, tror jag.
Eller är det jag som inte är bekväm med den mans roll jag borde ha? Jag hatar att stoppas in i ett fack och behöva rätta mig efter det. -Så här är du, sä här agerar du. -Dra åt h****te! Av ren trots så vill jag då göra tvärtom. Det är samma känsla jag får från många feminister som jag hört i media tidigare, och att de som jag kan fastna i det mönstret. Det svåra då, är att inse när det faktiskt är sanning och berättigat.
PS. Jag skrattade högt och gott när jag läste denna artikel, den känns så typisk rysk-manlig-makthavare. Han går i sin föregångares fotspår. Det kan vara skönt med personer som inte överraskar ibland, som bara är. DS
Snälla, stanna i nuet
Jag är en tänkare. I motsats till en impulsiv människa, som reagerar på första impulsen och kanske tänker till efter. Jag analyserar istället och känner efter. Men baksidan inser jag är att bli allt för innåtriktad. Gräva ner sig i sina egna fantasier och tankegångar och försvinna bort från var jag är för tillfället.
Jag ber en stilla bön till mig själv... Stanna upp! Snälla, var kvar i nuet! Och jag tror jag lyckades den här gången. Jag är stolt att jag lyckas, det är en förändring, som jag orsakade själv. Jag går ut i solen, det är fint. Grönst och blått och träd i blom. Sätter mig och läser i parken tillslut, det skingrar tankarna. Även om det är andra tankar, så är det nya tankar, som tränger undan de gamla vanliga. Jag saknar det för jag hittar fortfarande ingen läsro i lägenheten. Den lilla, där det inte går att komma undan. TV, matrum, sovrum, arbetsrum, allt i ett. Det vill jag verkligen bort ifrån och här och nu lovar jag mig själv att ha en ny större lägenhet innan årets slut!Hon från förra helgen hörde av sig i helgen, trots allt. Ett neutralt mess som jag ger ett ungefär lika neutralt mess tillbaka på, sen är det tyst. Trodde väl inte det, men det är ändå samma känsla från henne. Som att hon väntar på att jag ska ta initiativ. Jag brukar alltid vilja ge en person en andra chans, men då kan ofta även bli en tredje, en fjärde, och femte. Men lika ofta består första känslan, när gör man mest rätt att sluta? För sig själv och den andre.
Är det jag som tänker för mycket igen? På om och kanske. Det är ju så jag är. Hindrar det mig från att leva fullare?
Jag vill vara snygg
En bra indikator på hur jag mår är hur jag tror omvärlden uppfattar mig där jag står. Är jag trygg och mår bra, är jag en snygg och självsäker kille. Och motsatsen, då ser de en ful och osäker liten pojke. Då önskar jag att ingen såg på mig, hatar deras blickar, krymper ihop inför varje möte. Annars söker jag ögonkontakten och njuter av att bli sedd. I lördags (se föregående inlägg) var jag snygg. Idag var jag snygg. Men igår var jag ful. Då var all tillit på den jag är som bortblåst och inga kläder passade, allt kändes fel. Men hade på mig i princip samma klädesplagg idag, ändå. Märkligt, men så är jag, ibland. Oftast är jag snygg och självsäker och så länge det är så, går det att leva med. Förtillfället iaf. Jag vill veta var det kommer ifrån, för det är det som är mest frustrerande, jag vet inte.
Idag blev det många ärenden, med långa promenader emellan. Först skulle jag genom halva stan till den enda postterminalen som finsn kvar, för att hämta ut mitt körkort. Behövde tydligen identifiera mig för "riktig personal" så de inte kunde skicka det till ett lokalt utskicksställe. Vilken otrolig miss de gjorde, den där Posten. Avvecklade alla sina egna kontor för utskickställena, då de trodde att verksamheten skulle fortsätta dala. Men de såg inte onlinebutikena vid horisonten, och det som skulle komma med dem. Snacka om att hugga sig själv i vaden.
Efter att vara på ena sidan om stan skulle jag sedan till den andra och Erikshjälpen. Hittade en bok, Anhörig av Katerina Janouch, som jag hört om och tänkt låna på bibblan. På vägen från Posten ringer mamma, hon är i stan och jag får sällskap, det uppskattas. Efter strosande på Erikshjälpen handlade jag och hon följde med hem, för att laga det som ändå redan var inplanerat, Kycklinggryta med kikärtor. Inte så mycket kyckling, men mycket kikärtor, med allahanda rotfrukter. Och när mamma-socker-och-choklad-monster är med, blir det efterrätt som hon stod för. GB's Krämig chokladglass, med hackade cachew-nötter och maränger, blandat med lite mjölk. Det blev mycket kvar i liters-paketet och fast jag redan var mätt, trycker jag i mig resten, efter att mamma har gått.
Inte många minuter efter det, har jag somnat i soffan. Om det var två timmars promenaden som tog ut sin rätt, eller socker-bomben som sköt upp och försvann lika snabbt vet jag inte, men tror den senare. Jag vaknar, halv tio. Långt ifrån vanligt, kryper ändå ner i den riktiga sängen och försöker sova. Men när blodsockret väl stabiliserat sig kan jag inte sluta ögonen längre. Så jag går upp, och skriver ner det jag tänker på istället, om helgen, och dagen som varit. Och där är jag nu.
Nu, medans jag skriver och klockan börjar bli mycket senare än jag vill, väntar jag på att få smaka på nybakade grahamsbullar. Det jag skulle gjort om jag inte slocknat så tidigt. Och sen hoppas jag komma tillsängs, inte allt för sent. Mot en ny dag där jag är snygg...
Bevisa mig fel och jag älskar dig för all tid
I helgen hade vi äntligen samlat ihop oss med laddade sinnen, efter många tidigare misslyckanden, att äntligen ta oss ut, "göra stan". Kan det vara så länge sedan som mitten av december senast? Jag hoppas jag har fel, tanken skrämmer mig. Jag kände mig hemma där på dansgolvet, nästan lika efterlängtat som snön och de vita vidderna i fjällen. Och jag hade bestämt, idag skulle jag hitta lite närhet. Det fick gärna vara tillfälligt. Något löst, okomplicerat gemensamt utnyttjande av närhet. Om det nu verkligen finns några okomplicerade relationer.
Men jag fastnade i någon trots allt, så som jag brukar göra. Så fort jag hittar lite uppskattning och uppmärksamhet så är jag fast. Jag borde gått vidare inser jag, nu. Hon erbjöd inte det jag var ute efter, vilket visserligen inte behövde vara något tillfälligt för en natt, men hon kändes fel. Jag har bara känslan att gå på men den säger mig att hon är ute efter mer, ett förhållande, något långvarigt. Men framförallt var det hon som person som kändes fel. Hon kändes allt för mycket som mitt förra jag. Blyg och osäker på sig själv. Introvert och innesluten i sig själv. Jag vet av personlig erfarenhet hur svårt det är att få kontakt med en sådan person, jag släppte aldrig in någon.
Vi skills åt, halvägs hem till varderas lägenhet, med att jag får hennes nummer utan att hon tar mitt. Smart, all press på mig. Jag våndas med känslan om jag ens borde höra av mig för jag vill inte spela eller låtsats att jag erbjuder något jag inte senare kan ge. Men ett mess skickas. Tiden går och jag hoppas faktiskt att hon inte ska svara, då skulle inte jag behöva välja, men det kommer. -Hade du roligt igår? Det hade jag :) Ett svar tillbaka och blankt sen dess.
Jag skulle gärna bli bevisad fel om henne, men känslan kvarstår efteråt. Hon är inte det jag söker och behöver. Jag behöver någon mera öppen, vågad och utåtriktad, någon som är nyfiken på livet. Jag väntar på att hon ska motbevisa mig. Men om känslan stämmer kommer jag inte få höra av henne igen, hon kommer inte ta initiativ. (kanske om ett par veckor)
Det finns inte mycket jag gillar mer än att bli bevisad fel. Det är vad jag blivit om min egna inställning, till relationer och framförallt tillfälliga sådana. Den är förändrad och jag förvånas hur snabbt och tvärt det har skett, och utan att jag kan se en brytpunkt. Då! Jag minns argumenten, jag hoppas jag delvis har kvar dem, men att jag släppt på det som var fördomar. Försvaren för att inte leva själv.
Say It To Me Now
Humor har morgonstund i mun
Märklig sms-konversation imorse. Klockan sju på morgonen kommer från ett okänt nummer en ascii-bild jag inte kan tyda:
Okänd: ,)) L
,"""""",
""PUSS"
'""""""' God morgon. sovit gott? Jag har det.kram
Jag: Tack, sovit jätte gott! Men vem är du, tycks inte ha dig i min telebok?
Okänd: Ronny, vem frågar?
Jag: Appe, som fick en puss av dig nyss!
Tack Ronny, för att du fick mig att vakna på gott humör! En annan incident som förgyllde min vardag, igår:
På myrorna, jag köper en bok och tillslut är det min tur i kön. Jag betalar med en guld tia och väntar på att få en fem-krona tillbaks. Med handen halvvägs utsträckt tittar kassörskan (~60) på kvittot, och stannar upp i sin rörelse.
Kassörska: (tyst halvt för sig själv) Nej jag slog femtio ör...
Hon står och funderar och tittar rådlöst på kassaapparaten. Min fem-krona i handen.
Jag: Det är ok jag behöver inget kvi...
Kassörska: Vänta, vänta...
Under en minut står jag och betraktar henne. Hon slår på kassapparatens knappar. Hon river av kvitton. Hon tar upp fyra en-kronor och femtio öre, och lägger sen tillbaka dem igen.
Jag: :)
Tillslut får jag min fem-krona, med kvitto.
Kassörska: (ser nöjd ut) Varsågod!
Jag: Tack... så mycket!
Sådant som förgyller min vardag. Annars, känns det lite menlöst. Med mycket. Jag vill, börjar och tar ett steg. Men stannar, slutar och tappar lusten. Som att jag börjar se på film, men pausat och slutat efter en tio minuter. Inte för att det är tråkig eller ointressant. Utan för att det är en film som jag tror passar perfekt för en annan, J. Som jag tror vi skulle kunna gilla tillsammans.
Det känns lite meningslöst, saker och ting. Utan att ha någon att dela det med. Det kommer bara bli ett eget minne som bara jag kan dela med mig själv, som bara jag kan komma ihåg. Nej, jag vill ha någon att dela med.
Var ser du dig om fem år
Jag tar mig tid efteråt, smuttar på en kopp te och betraktar personerna som passerar. Försöker föreställa mig vad de tänker på, vilka tankar som rör sig i deras huvud, just då. Jag önskar jag visste. Tjejen med huvan uppdragen i duggregnet, damen med den högburna hållningen. Och hur är det med mig själv? Hur känner du egentligen för de jobb som disskuterats, som du mycket väl kan komma att erbjudas? Och de andra jobben, det på ditt gamla jobb som tycks vara som klippt och skuret för dig? Vad vill du egentligen? Var ser du dig?
Kan jag se mig i ett litet expansivt företag i framkanten av utvecklingen? Säkert med fritt tänkande och eget ansvar. Eller i det stora företaget, som är uppstyrt, ofta med fasta uppgifter, där man behöver rätta sig efter alla andra? Men tryggt, med en stabil inkomst och säkrad framtid.
Jag trodde det skulle kännas fånigt att prata om min entusiasm för mitt program och mitt intresse. Webbdesign och webbutveckling, blandningen mellan de tekniska lösningarna och att skapa grafiskt. Men det gjorde det inte. Det gör det inte. Jag valde ju faktiskt mitt program av en anledning, jag och ingen annan. Det är bara att jag ifrågasätter allt, alla val jag gjort, att jag inte riktigt vet vilka som verkligen är mina längre.
Mammas lilla kopia
Tillbaks från en vecka med vita vidder. Jag har saknat dem, de årliga resorna till fjällen. Vädret gör sig inte rätt på mobilkameran, som ändå var mycket sol och blå himmel. Gillar dock effekten i motljus bilden, himmlen och landskapet ser nästan lite drömskt ut.
Och tillbaks från en vecka med familjen. Som alltid blandade känslor efteråt. Hade ett personligt samtal med mamma. Borde inte vara något sensationellt, men är tyvärr det, sällan det är givande och om något personligt. Jag berättar lite om min dåliga självkänsla, inte gjort dettidigare. Jag vill säga mer, när hon frågar: -Hur känns det att umgås så här? (med familjen) Ger inget svar. -Det kan vara svårt att säga hur man känner, några har så lätt för det. Visst har jag svårt för det och beundrar de som kan. Jag tränger bort allt för mycket. Men inte därför nu, förstår du inte mamma? Det är för att det handlar om dig! Om er! Det är ni som har gjort mig så här! Det är er jag jagar uppskattning från! Det är din gunst jag hela tiden vill ha och som du bara ger när du själv behagar! Men vad skulle det ge att anklaga henne för det? Jag sitter tyst, tittar ut genom bilfönstret.
Jag tänker på det nu. Jag tänker på den uppskattning och den typ av uppmuntring hon ger. Det är mest (endast?) det som hon själv gillar, egna intressen. Som att baka. Eller läsa. Men bara vissa böcker. Sådana som hon läser. När jag tar och ska läsa något som hon inte vet något om, blir hon skeptisk direkt, och tvekar inte på att visa det. -Ska du verkligen läsa den där, den är så gammal. Med en suck, armarna i kors och kanske en orolig blick.
Jag slukar böcker, mest om personlig utveckling och psykologi. Inte för att det går så fort, allt för långsam läsare och allt för stor drömmare för det. Men jag börjar rada upp dem. Ibland är det mer subtilt och endast med kroppsspråket. - Ja men det är ju sådant som är bra att läsa för vem som helst. Hon säger orden, kanske med ett leende, men nedvärderar ändå det hon inte förstår, det hon inte själv är intresserad av. Jag börjar se det, eller egentligen alltid gjort det, har ju alltid varit känslig för just det. Hummet... den lite nedvärderande, lite nedåt riktade och lätt flackande blicken. Det godkände hon inte. Jag känner henne och hennes tecken, som hon antigen är värdelös på att dölja, inte bryr sig att försöka eller att det bara är just jag som är känslig för dem. De genomborrar mig, sätter sig i benmärgen.
Varför kan du inte bara låta mig vara och visa intresse för den Jag är, mamma?
