... oskyldig pojke ...

Det är också värt att komma ihåg att vi under det att vi upplever våra största svårigheter även gör våra största framsteg vad visdom och inre styrka beträffar. - Dalai Lama

Now that don't kill me,
can only make me stronger - Kayne West

Det finns flera sätt att säga det. Dalai Lamas ord är bara lite mer välformulerade. Jag känner de verkligen, hur sanna de är. Det jag kan säga är min tuffaste period blev också den jag lärde alldra mig mest utav, om mig själv, och andra. Jag tog det verkligen till mig, lät det inte glömmas, och har haft nytta av det senare. Inte gått ner mig på samma sätt. Insett vart jag varit på väg och tagit mig ur det. Tänkt rationellt, tänkt på det goda. Sett ljuset, i allt det mörka.

Det är tyst. Har varit tyst ett tag. Med tystnaden hörs mina inre röster allt tydligare. De får utrymme att härja. Tar fram gamla minnen. Fantiserar ihop nya. Jag måste distrahera mig själv, min egen hjärna. Segelingen var ett försök till det. Nu är jag tillbaks till den egna sängen, som jag drar mig länge i. Finns inget att gå upp till, så jag ligger kvar. Låter tankarna flyta.

Jag befarar att jag har smittat vännen. Min alldra bästa och speciella vän. Kyssjukan. Hon har blivit sjuk, feber och halsont. Det var länge sedan hon kramade mig, pussade, sov i min famn. Lite mer än en månad. Efter det skulle vi bara vara vänner igen. Men en månad är ungefär vad det brukar ta för första sympton. Feber och halsont. Hon behöver verkligen inte något sådant. Inte nu.

Hon tror jag är ute och cyklar, att det bara är influsensan. Jag gillar att vara ute och cykla. Brukar vara det rätt så ofta. Länge och väl är jag ute i det fria, och ibland cyklar jag vilse. Men jag har punktering på bakhjulet. Inte orkat laga. Önskar jag var ute och cyklade nu.

Annars är hon tyst. Så tyst, så tyst. Jag gör mitt bästa för att krama ur henne några ord. De är få. Det enda vi någonsin haft är förtroende och omtanke. Men båda saknas nu. Jag har tappat hennes förtroende. Hon har inte förlåtit mig. Det är klart... så mycket som jag förklarat. Och hon visar ingen omtanke. Så länge sedan hon frågade hur det var.

Varför måste jag tänka så mycket. Varför kan jag inte bara vara. Imorgon. Imorgon ska ta dagen. Göra den till min.

Jag hade förväntat mig semester. Längtat, efter skön avkoppling i segelbåten, en lagom aktivitet att sysselsätta sig med. Det blev lite väl äventyrligt dock, kämpigt. Även om vi bara seglade varannan dag blev det för hårt. För trött. Har ingen energi.

Det blev även lite för hårt för min far. Sjöbjörnen. I slutet av färden nedan, över ett svart stormigt hav, var han medtagen. Jag såg det på honom i slutet. Lite vild och stirrig blick. Han följde inte med i navigeringen, frågade upprepade gånger. Trots GPS-navigering. Gjorde missar han med sin erfarenhet aldrig skulle gjort annars. La i ankaret på tok för tidigt, svängde aldrig ut, bara direkt mot bryggan. Han ville till hamn. Till och med jag insåg det, det säger mycket. Men vi kunde dra in oss och ligga längs med kajen. Ankaret lät han ligga kvar i vattnet, utan fäste på slak lina. Imorgon. Vi tar det imorgon.

Han har börjat bli gammal, som nybliven pensionär. Inser det själv. Det är bra. Men måste vara svårt när ens egna begränsningar förändras. Det har varit han som dragit iväg med oss söner, men nu hänger han inte med. I det tempo han drar upp. Jag borde se det tidigare, måste vara uppmärksam. Det är först efteråt som jag sett det, när jag tänkt tillbaks. Har varit ett par andra tillfällen på senare tid.

Det brukar bli så på våra så kallade semestrar. Lite väl långt och äventyrligt. Alltid varit, i ständig rörelse. Fjällvandring. Längfärdsturer. Bilsemestrar, camping. Alltid i rörelse, mot nya äventyr. Men visst är jag färgad av det. Jag gillar det, jag vill vara aktiv. Röra på mig, se och uppleva. Och man får minnen av att göra och uppleva saker ihop. Jag kommer att komma ihåg det svarta havet. Det var en upplevelse. Och min far som täckte mig med sin kropp, för att inte få regnet piskande i ansiktet. Någon behövde styra och titta frammåt, mot våg, vind och regn. Det var vi två där, ensamna mot havet.

Och platserna vi kom till var speciella. Kaske bara blev ännu mer speciella. Kilometer långa stränder. Sand och sol. Som jag längtat efter sol. Jag lapade i mig allt jag kunde. Varje solstråle, och varje intryck.

Det har varit för tyst på senaste. Gjort för lite, hänt för lite. Jag följde med far på segling för en dryg en och en halv vecka sedan. En lagom aktivitet, och som kan distrahera mig, åtminstonde för stunden. Jag gillar att segla. Har alltid seglat, sedan mammas mage, men först på senast verkligen insett att jag gillar det. Det har inte funnits något alternativ förrut, har sett det så självklart.

Vi korsade havet, till främmande land med konstigt språk. Danmark. Aldrig gjort någon sådan seglats förrut, varken jag eller min far, som är en riktig sjöbjörn. Det är få saker han är lika entusiastisk och vet så mycket om, väder och vind och båtar. Men vi fick mer än vi önskat. En seglats som var längre än någon annan, och hamnade i hårdare vindar än några andra vi varit ute i. Dålig kombination. Motvind hela vägen, ständig kryssbog. Ständigt vågorna frammifrån. Upp och ner, som en berg- och dalbana, slog båten i vågorna. I elva timmar. Man hinner bli trött på dem, men samtidigt vänja sig. Första vågen tvekar man över. Tror att fören, nosen, ska dyka ner i vågen. Men den tveksamheten försvann snabbt. Det enda som spelade någon roll var farten, knopen. Och riktningen på GPS:en. Att komma fram. Så snabbt som möjligt. De slog in ibland, vågtopparna som byggde upp sig längs sidan och sedan blåste in över oss.

Det var först halvvägs ut som vi hörde på sjörapporten att det var/blivit kulingvarning. Inget man normalt ger sig ut på, speciellt inte på öppet hav. Man känner sig utelämnad där. Med inget förrutom horisont omkring sig. Så långt ögat når. Man har bara sig själv att lita på. Som längst såg vi varken land, segel eller båt på fem-sex timmar. Vinden var redan nära tio, men i regnbyarna som drog över oss med jämna mellanrum, måste det gått upp mot tolv.

Regnet öste ner, i en strid ström. Slog mot våra ansikten och havet omkring oss. Det normalt skummande och vilda havet med vita gäss, var helt matt. Regndropparna som hamrade mot ytan mjukade upp den släta ytan. Rundande av de spetsiga topparna, även om havet rörde sig i samma vågor. Det var svart, som himlen och regnmolnet ovanför oss. Regnet och diset så tätt att horisonten försvann. Bara mörker, i ett öronbedövande dån och vinande från vind och regn. Aldrig sett något liknande och kommer nog aldrig att göra det igen. En syn jag sent, förhoppningsvis aldrig, kommer att glömma. Jag log vid synen, hade svårt att slita blicken, som trollbunden.

Det har aldrig varit så skönt att se vårat mål. Land som tornade upp sig ur havet. Länge dolt bakom regnbyar och dis blev det äntligen synligt. Vi kom utmattade till hamn, både mentalt och fysiskt. Musklerna värkte, och sinnet uppjagat. Lagade den mat vi aldrig kunnat äta under färden, i stormen, och la oss. Sov. Långt in på nästkommande förmiddag.