Varför nu
Det kommer från okänd avsändare till mobilen. Någon som knappat in fel nummer, stackars, jag lider med personen som får det, och den som skickar. Något blir påmint i mig själv, hur svårt det kan vara. Jag skrattar av det dystra och visar kompisarna i förfestssoffan. -Ett sista ligg? Föreslår den mest utåtriktade som förslag på svar, nästan skickat i ruset, men inte jag. Sedan slår deja vun till i bakhuvudet. Det kan väl inte vara... Hon? Kan det verkligen vara det. Nu? Varför nu? Jag tog bort hennes nummer, någongång i vår. Kan det vara hon nu? Det går inte att hitta på några gulasidor.
"-Var det du Louise?", "-Ja, det var jag.." NU? Nästan på dagen ett år sedan vi sågs sist. Och hon får det att låta som om vi nyss bråkat, typ igår, förra veckan. Men NU? Har aldrig hörts heller, förrutom det där fåniga försöket till en förklaring av mig, i november. Den första tanken, som kommer med deja vun. -Vem är det som sårat henne nu då? Vilken kompis eller vilken pojke har hon sagt upp vänskapen med nu? För det var så det brukade vara. Bråk och göra slut. Nästa vecka vänner igen. Bara vänner, mer går inte. Och så går det inte iaf. Och så blir vi vänner igen. Hon kom till mig, och jag tröstade, lyssnade, höll om. Jag bad aldrig om något mer, krävde inget mer, hävdade aldrig min egen vilja. Jag gjorde bara som hon ville, kunde inte förmå mig till att göra annat.
Varför nu? En lördagkväll, och just denna kväll? Den första jag ska ut på, på många månader. Och på det stället hon iaf brukade hänga på, nu vet jag inte. Det är nästan som om hon visste. Som om hon tjuvlyssnade på mina meddelanden och telefonsamtal. Kommer jag träffa henne där nu?
Hon lyser med sin frånvaro på kvällen, men på något sätt har ändå det där ljuset letat sig in i mig och stannat. Jag svarade aldrig, men dagen efter, kan inte släppa det nu. "-Vi var båda lite knasiga, tror jag, på helt egna sätt. Jag hoppas att du har det bra Louise." Gjorde jag det igen? Kröp jag för henne igen? Föringade jag mig själv igen? Jag vill skriva igen, direkt... -Varför nu? Det känns överspelat för mig. Jag menade vad jag sa den där gången senast. Jag förlät dig, helt. Och med det menar jag att jag la det bakom mig, det du sårade, försonades.
Jag sa det då, senast, för att hon inte skulle fortsätta oroa sig, för att jag visste att hon förr eller senare skulle göra det. Över att hon var en så dålig person som gör alla illa. Jag trodde att hon hade lyckats, att hon faktiskt tagit till sig orden, så som jag önskade, hoppades. Men det verkar inte så. Jag vill skriva, om hon svarade, om hon ville börja prata, så ska jag. Men hon svarar inte på hela dagen efter.
Jag kan inte släppa det nu. Och jag kan inte tillåta henne att ta kontakt så här. Från ingenstans. Jag hade sagt upp allt. Sagt adjö. Accepterat att vi inte går ihop. Hon kan inte komma och väcka allt igen så här. Det går inte. Jag klarar det inte. Jag kan inte tillåta det för min egna överlevnad. För glömt, det har jag ju inte, bara så mycket man kan. Det hon sårade har jag lagt bakom mig, men henne och den hon var......
Nej, jag hamnar inte där igen, i ovissheten, den äter uppmig innifrån. Paralyserar mig, gör mig obrukbar, jag får inget gjort. Imorgon tar jag kontakt igen om inte hon. Imorgon måste vi börja försonas. På något sätt. Eller, så måste jag be henne att aldrig höra av sig mer. Att bara tänka på det ger mig en rysning. För frågan, ovissheten, som väckts igen, är om jag förnekar kärleken, den enda kärlek jag någonsin kommer att hitta. Den jag önskar, så... -Älska mig!
Att se tillbaka
Jag ser henne varm och vänskaplig till en början, då vi blivit vänner efter att vi bröt. Hon öppnar sig, jag med. Någongång började jag säga för mycket, för henne, hon blev kall, frånvarande. Sen kom bråk, inte det första, inte det sista. Vi bryter vid några, skiljs som ovänner vid andra. Hon ställer krav. Orimliga krav. Omöjliga krav. Inte de första. Jag försöker se att hon uppskattade mig. Jag ser det inte. Hon skäller bara. Jag fanns när hon ville att jag skulle finnas.
Jag ser också med nya ögon. En pojke som desperat försöker hålla kontakten. Men jag ser också nåt jag egentligen inte vill se. Att hon faktiskt var varm mot slutet. Verkade vara det. Varför skulle jag stöta bort henne just då? Såg jag inte det förrut? Det gjorde jag ju, men jag såg det som tillfälligheter, som det brukade vara. Det var inte det ögonblicket, utan alla ögonblick som kommit innan dess. Allt som byggts på, och aldrig fått komma ut. Det blev för mycket undantryckt, som inte fick komma ut pga av hennes krav. Det var tvunget att komma ut. Men jag var ju inte tvungen att göra det bakom ryggen på henne. Det blev fel.
Jag intalar mig själv att jag måste lita på min egen känsla, att hon aldrig gav någon uppskattning, att jag fanns så länge hon behövde mig. Men det är ju just det jag har problem med att se. När jag är uppskattad. När min närvaro blir registrerad. Den självkänslan saknar jag.
- Om du inte fatta att jag brydde mig tror du helt fel! Jaja! Du kan jag ju sluta bry mig, för det gjorde jag! Kunde du inte bara visat det också gumman? Bara nån enstaka gång, för jag känner det inte själv.
Jag går emot mitt eget råd. Att det inte finns några misstag, att man inte bör se tillbaks. Men jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill se sanningen, hur ful och smutsig den än gör mig.
Jag fick en Syster
Jag har inte träffat henne på länge. Jag kallar henne Syster. Jag tog kontakt med henne igår, innan har det funnits en annan person emellan oss. Min andra alldeles speciella vän, Louise. Hon som varit mitt allt. Den jag levt för. Hon har krävt att jag inte få träffa Systern. Kanske för att jag inte skulle få höra den andra sidan av historierna, alla de konflikter de själva haft. För de är fiender nu för tiden.
Och hon har lyckats. Jag har glömt vilken fin person hon är, Systra mi. Jag såg det när jag träffade henne första gången, en genom-god människa. Jag vet inte varför den bilden försvunnit. Jag har aldrig velat att den försvann och jag har kämpat hela tiden med att få behålla den. Men vi har aldrig umgåtts, jag har aldrig fått bli påmind. Och jag har lyssnat på henne, Louise.
Därför var jag avvisande, eller åtminstonde reserverad, när hon kontakta mig innan sommaren. Jag skulle ju inte ha kontakt med henne alls. Jag avvisade henne när hon sa att hon inte hade det bra, att hon mådde dåligt. Det var svagt och jag ångrade det samma stund jag skicka svaret till henne. Det löser sig nog, vi oroar oftast mer än nödvändigt.
Men vi träffades nu, och nu kunde jag vara den vän jag alltid velat vara. Hon fick prata av sig och jag lyssnade, det är oftast allt som behövs, men jag borde ha lyssnat förrut också. Hon hjälpte mig också att få perspektiv om Louise, hon var ju trots allt en betydligt närmre vän och umgås fortfarande med bekanta till vännen. Jag är ju ingen ny person i hennes liv, hon följer samma mönster med alla. Det är skrämmande hur klart det är.
Jag har bara haft ett synsett på henne, det jag kunnat skapa själv. Men hon har verkligen snärjt mig, fått mig till hennes, men samtidigt hållt mig på armslängs avstånd. Inte riktigt där, inte för nära. Aldrig för nära. De personerna stöter hon bort.
Men f**n vad jag lider med henne. Hon kan inte rå inte för det och jag kommer aldrig vara arg på henne. Trots all den smärta, alla de tårar som fallit för henne. Det är skrämmande.
Men vad kan jag göra för henne. Hon har redan fått rådet att hon borde prata med någon, någon profersionell. Jag är ingen psykopat! Näh, hon kommer inte se det i sig själv. Problemet är aldrig i henne. Det ligger i alla runt omkring henne. Hon måste vilja förändras. Hon måste inse att hon har problem. Sen måste hon själv få insikt om hennes problem. Var det bottnar. Först då kan det göras något åt det. Men det kan ingen göra åt henne. Det måste ske i rätt ordning.
Och vad kan lilla jag göra åt det? Jag är inte rätt person. Hur mycket jag än vill så är jag inte kapabel. Min tanke är fortfarande helt och hållet på henne, hennes eget bästa, och det blir samtidigt mitt bästa. Vilket är att lämna henne i fred, att leva sitt egna liv. Sitt miserabla liv. Tills hon får viljan att ändra det. Jag kvävs i hennes närhet. Precis som alla andra.
Det är ingen ny tanke, att det bästa både för mig och henne skulle, är att lämna henne. Men jag har aldrig fullbordat det Jag har hållts kvar, och hållt kvar mig själv. Hon har varit mitt allt.
Hon är på semester nu, en vecka till. Det ger mig tid till att Jag ville inte ta upp något innan semestern för att förstöra den. För hon kommer bli ledsen, det är jag övertygad om. Även om hon kanske kommer stöta bort mig igen, innan elelr samtidigt som jag gör det, för att skydda henne själv. Jag har en vecka till på mig att komma fram till ett bra sätt att lägga fram det. Jag kan bara försöka. Försöka få henne att förstå. Att jag inte kan leva med henne. Och försöka få henne att inse sitt problem. Locka fram viljan att ändra på sig.
Jag har knappt lyckats greppa allt. Det är så mycket ny insikt. Det är så mycket jag känner. Oerhörd sorg över min kära vän. Oerhörd glädje över att ha fått en tillbaks en Syster. Och i mitt i där någonstans, känner jag något om mig själv. För att jag varit snärjd så länge. Allt jag skriver känns grötigt, tankarna har inte mognat än, men måste bara skriva av mig...
Min söta miserable lille vän. Vad ska det bli av dig...
Jag vill bara att hon ska vara lycklig
Jag har aldrig slutat hoppats, att vi kan bli något mer än bara vänner. Eller ens vänner för den delen, för det har vi knappt varit under sommaren. Hon gav mig hopp nu. Men den var kortvarig, för jag har fått större insikt hur det är med henne. Varför hon är som hon är. Varför hon pendlar så. Varför hon är så fientlig och så varm. Allt på samma gång och om vart annat.Hon har så många i sitt liv, som hon tycker om, som hon älskar. Sådana som hon håller kvar vid. Alla gamla ex tycks det som, och jag fick reda på en ny senast i helgen. Jag blev lite ställd av det först, för jag trodde jag kände alla hennes pojkar, vi har pratat om så många, som varit så speciella. Det var någon som "lekt" med henne i ett och ett halvt år. Tydligen hennes alldra största kärlek som sårat henne mer än någon annan genom att klampade in i hennes liv, och ur det lika fort. Hon var väldigt deppig och citerade Rihanna's "Rehab" flera gånger: You were my favorite drug, The only problem is, That you was using me. Trots insikten verkade hon ändå inte kunna släppa honom. Har man blivit sårad tillräckligt mycket slutar man till slut att bry sig.
Det gjorde ont att se henne så. Jag kände väl igen det. Men det påminde mig också om att hon en gång brukade skära sig. Hon berättade det en gång, men det ska ha varit länge sedan. Undrar om det var när hennes pappa lämnade henne, hon var fjorton då. Jag tror det tog hårt på henne, hårdare än hon sagt, och jag tror det är ett litet svar på varför hon stöter bort de pojkar som kommer henne nära. För nära. Vi hann komma djupt, intimt, hon anförtrodde sig till mig för första gången på väldigt länge. Men hon avslutatde våran konversation den kvällen väldigt konstigt. vi försökte vara dejta det funkade inte och vi försökte vara vänner men det funkade inte..den gång skulle det vara nåt helt annat men det funkade inte. Efter det sa hon inget. Lämnade bara ett stort frågetecken.
Det kom helt ur tidigare sammanhang, då hon pratade om sin stora kärlek hon inte kunde släppa. Det var snarare att hon pratade om oss. För vi försökte först att dejta. Men det gick inte. Vi försökte bli vänner. Men det gick inte. Sen vet jag inte vad hon menar. Jag har funderat på det, för jag har aldrig försökt bli något annat. Ville hon bli KK? Hon som bara ville va, utan knussel. Det var en kväll, efter att jag för henne gav upp kontakten med Scoutern (se tidigare inlägg). De var påväg att hända något då, men gjorde aldrig det. Dagen efter ville hon bara vara vänner igen.
Men jag har börjat inse nu att hon inte har plats för mig i sitt liv. Hon har tillräckligt många hon håller i, som hon håller om. Som hon tycker om, älskar.. och även hatar och tycker illa om. Men det finns en person i hennes liv som är i fel katerogi över alla andra, och det är hon själv. Hon älskar inte sig själv, tycker allt för illa om vem hon är. Innan hon börjar älska sig själv kommer hon aldrig att kunna ge och få tillbaks den kärlek hon nu så desperat söker. Hon ger kärlek och omtanke nu, det är hon duktig på, ger det åt höger och vänster. Men det är ofta kärlek med krav, på att få något tillbaks. Och all kärlek är bara för att kompensera den avsaknad på kärlek som hon har för sig själv. Hon hoppas väl andra ska kunna fylla det tomrummet hon har i sig själv.
Men det kommer aldrig vara en lösning för henne. Hon tror hela tiden att hon ska bli påkommen, att den som ger henne kärlek kommer att se vilken ful och ond människa hon egentligen är. Det som hon tror att hon är själv. De människorna stöter hon bort, helldre innan än de kommit på henne. Men när hon gör det beivsar hon bara för sig själv vilken dålig människa hon är. Hon är en ständig förlorare.
Hon inser inte sina goda sidor, hur bra hon egentligen är. Det hör mycket ihop med självkänslan, att kunna älska sig själv. Att känna sig själv, att se sina goda sidor. Innan dess kommer hon aldrig kunna varken ge eller ta emot kärlek på rätt sätt.
Trots den definitiva insikten att jag troligtvis aldrig kan bli något med min underbara vän, så blev jag inte ledsen. Inte glad heller. För jag lider samtidigt, med henne. Det inser jag att hon gör, och att hon inte har ett slut på tunneln och mörkret inom synhåll.
Jag funderar inte längre hur eller om jag kan fungera med henne. Jag funderar dock hur jag ska gå vidare med denna insikt. Kan jag hjälpa henne? Kan jag göra henne lycklig? Kan ja få henne att älska sig själv? I slutändan är det bara hon själv som kan hjälpa sig själv. Hon måste få insikt om sig själv. Sin självkänsla, sin självkärlek. Men kan jag hjälpa henne? Jag vet inte hur än och jag vet inte hur jag ska hantera insikten.
Jag kommer inte längre tävla om hennes uppmärksamhet, hennes kärlek, och det tror jag är tackvare att jag är trygg i mig själv. Och jag älskar mig själv. Jag uppskattar den person jag är. Men vill samtidigt bli bättre och jag arbetar med hela min själ för att bli en godare människa. Jag vill inte släppa vännen, men inte för att vara en kandidat för hennes kärlek.
Jag vill fortsätta ge till henne. Ge av mig. Allt vad jag kan. Jag vill lysa upp hennes fina sidor, så hon ser dem själv. Men hon kommer tro att jag inte kan släppa henne. Att jag vill något mer, något annat. Hon kommer inte veta hur jag känner. Igårkväll hade jag allt uttänkt hur jag skulle gå tillväga. Tavlan som jag gjort åt henne är klar, och med den skulle jag ge henne ett brev, där jag talade om att jag insåg att hon inte har plats för mig i sitt liv. Jag skulle lämna det vid hennes dörr, att hitta när hon kom hem från jobbet (hon kommer alltid hem innan fyra). För hon har varit konstig sedan vårat senaste samtal, det som slutade med ett frågetecken. Eller egentligen är hon som hon alltid varit. Hon är kluven, vill ha mig nära, men inte för nära. Hon verkar knappt vilja ha den tavla hon bad om, som jag med glädje gjorde åt henne. Hon har "fullt hela veckan". Gumman, du är så genomskinlig, jag ser rakt igenom dig. Skrämmer det dig, att jag ser så mycket av dig? Om du bara såg den bild jag har av dig, hur fin du är i mina ögon.
Men så blev det inte. Jag ändrade mig vid lunch idag. Hon skickade mess, bad om ursäkt att hon försvann från msn, var tvungen att stänga av datorn, kanske fått en mask eller nåt. Jag vet inte om det är ett försök till undanflykt, ett försök att rädda hennes tidigare undanflykter att ta emot tavlan. Jag vill inte göra en stor grej av det, vill inte blåsa upp den som andra gånger. Enkla saker som att jag skulle få komma att se hennes nya lägenhet någongång, slutade med att vi nästan sa upp allt vad vänskap hette. Hon tyckte jag förstorade allt då, men det är bara i hennes egna hjärna. Nu som då. Och det har aldrig egentligen handlat om lägenheten, eller tavlan. Därför kanske jag ska ställa tavlan utanför hennes dörr imorgon trots allt, innan hon kommer hem från jobbet. Utan förpliktelser. Utan baktankar, som hon kan tro jag har. Bara ge, utan krav. Utan meddelande att jag inser min plats, som inte är med henne.
För det saknar betydelse. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill Bara att hon ska vara lycklig. Jag inser det nu när jag skriver det, om och om igen för att vara säker. Hur sant det är, att jag inte vill något annat än att göra henne lycklig. Och jag blir tårögd av lycka över den insikten i mig själv. För det är bevis på att jag är på rätt väg. Till egen lycka, till att bli en god människa.
Oskuld vid tjugofem
Det beror väl mycket på personen, men i min kompiskrets är det verkligen inget ovanligt, och det är också därför som jag tror det dröjt. Av de sex grabbar i mitt kompisgäng som jag hållt ihop med de senaste tio åren har endast en flickvän, och den enda som haft det. Det har aldrig varit på tapeten. Ingen som dejtat eller träffat knappt någon tjej. Varför, vet jag inte, men vi har nog kollektivt påverkat varandra, omedvetet.
För rätt så exakt ett år sedan, efter en värdelös 25års-dag, så bestämde jag mig dock för att förändra mig. Jag skulle ha firat ihop med andra, i grabbgänget, som fyller ungefär samtidigt. Men dagen innan får jag veta att de hade ställt in, och glömt säga något till mig. Så där stod jag. Ensam. Övergiven. Och skulle fira en av mina större födelsedagar. Hade åtminstonde kunnat fira med familjen, men det hade jag skjutit upp, för att vara med kompisarna. Jag bad dem dra åt helvete, stängde in mig i lägenheten och deppa ihop. Det var början på en förändring i mig. Jag fick i alla fall reda på vilka som var riktiga vänner, som kom över på födelsedagen och fira av mig och gjorde det bästa för att glädja mig. Det är jag evigt tacksam för.
Jag ville aldrig känna som jag gjorde då igen. Så ensam, utan riktiga vänner, vilket jag trots allt hade. Men jag bestämde mig ändå för att söka mig utåt, utanför vänskapkretsen, samma jag haft i tio år. Jag ville inte komma i samma situation igen, att bli övergiven av de enda vänner jag hade. Och jag ville träffa någon, att dela med mig till. Och jag har ändrats. Det har skett gradvis, och sker fortfarande, jag har hela tiden känt det. Det sker i hela mig. Det största förändringen i mitt inre tror jag är att jag låter känslorna ta plats, den plats jag aldrig gett dem förrut. De som känner mig sedan tidigare ser samma kille verkar det som, det är svårt att bryta en bild av någon. Men inte de som träffar mig nu, och det är jag glad för, för de ser mer av mig.
Jag Har varit desperat, det är inget jag sticker under stolen, och skulle då ha tagit första bästa tillfället för att bli av med den. Oskulden. Det är patetiskt, men ibland har jag verkligen trott att jag skulle bli "den siste oskulden i världen", att jag skulle "dö som oskuld". Jag har till och med trott att allt har varit fake vid ett kort, svagt ögonblick. Att ingen egentligen hade sex. Att det bara var skådespeleri och specialeffekter, som man ser. Då var jag tvungen att ge mig själv en rapp mental-örfil.
Men så fort jag började komma ut, träffade flickor, så la sig allt behov av att skynda, bara för att. Det jag egentligen ville ha var kärlek och närhet, det insåg jag tidigt. Jag insåg också att jag skulle kunna få det att ske om jag ville, som jag inte trode innan. Men jag hade redan "väntat" i tio år, så skulle lika gärna kunna vänta i tio till. Om det nu var det som skulle krävas för att träffa någon speciell, som det skulle betyda något med. Någon fin. Inte nödvändigtvis "den rätte", eller den jag ska spendera resten av mina dagar med, det är svårt att veta. Men det skulle också vara fint.
Av en händelse, och en dryg månad sedan, så är jag inte längre oskuld. Och dessutom tjugosex nu mera. Det skedde inte som jag hade trott, fantiserat om, dagdrömt om. Det var en kväll jag knappt kommer ihåg, inte exakt åtminstonde, hur jag träffade henne. Jag hade aldrig några intentioner eller förväntningar. En sak ledde till en annan. Efter vi dansat och tryckt våra kroppar, gick vi ut från stället tillsammans. Stog och kramades, och pussades, mitt på ett torg. Och frågade jag ville komma hem till henne, för att sova. Det skulle bli mys tyckte jag. Sova bredvid någon, var ett tag sedan då.Hon finns nämnd längre ner, Scoutern. Hon var fin. Hon är fin. Hon var tålmodig. Pressade aldrig, utan skedde helt på mitt initiativ, min takt. Och det kändes helt rätt, och som om jag var redo. Att det var rätt i tiden. Det har varit tillfällen innan, i säng med kvinnor, som det skulle kunnat ha skett. Men det är jag glad för att det inte gjorde, för jag tror inte jag var helt redo då. Då har jag varit fumlig, nervös. Trevandes fram på de första utforskningarna av en kvinnas kropp. Men allt sådant var som bortblåst nu. Mycket tackvare henne, tror jag i efterhand. Jag var avslappnad med henne, trygg i mig själv. Hon lät mig utforska. Och hon gav, av hela sig. Och hon tog, av hela mig. Jag kan inte i min fantasi önska mig något bättre och finare person att ge min oskuld. Hon vårdade den väl. Även om jag inte berättade för henne innan, först efteråt. Det var knappt hon trodde mig.
Jag träffar henne inte längre, en annan vän kom emellan. Min "bästa" vän. Annars skulle jag ha velat utforska tillvaron med henne mer. Om det är något jag ångrar så är det just det, timingen. Den kunde ha varit annorlunda. Men jag ångrar aldrig att jag träffade henne, och det som skedde. Det var bara rätt. Kommer aldrig att glömma dagarna, eller henne, den rödflammige Scoutern.
Tvingad till val man inte vill göra
En person har genomsyrat hela min tillvaro senaste dygnet, sedan jag såg henne på msn igår kväll, för första gången på ett bra tag, jag har hållit mig borta.
Runt nyår dejtade jag denna person under en tre veckors period, kort, innan vi slutade träffas, men förblev nån typ av vänner. Det var osäkra känslor och mycket annat som stod på spel med att fortsätta. Jag hade nämnligen träffat henne genom en av hennes vänner, som jag innan hade dejtat, också i ungefär en tre veckors period. Där hade vi dock ett så bra "break-up" man kan tyckas ha. Vi både hade inte hittat några känslor för varann, även om vi båda gillade varann. Vi samtalade om det och bestämde att vi skulle vara vänner, vi båda gillade varann och önskade vi hade känslor. Det kändes verkligen inte som jag förlorade en "potentiell flickvän", utan vann en vän... och det var något jag önskat mer än något annat under en lång tid, att hitta nya vänner.
Det är ett känsligt ämne, att dejta kompisars ex, eller dejter. Vi båda frågade om det var ok att vi skulle ses, väninnan och jag, annars skulle vi hållt tassarna i styr, men det var det... Men bara till en början. Efter en vecka så hade hon ändrat sig, det var inte ok längre, hon hade hittat några känslor, och det hade jag också, men inte i henne...
Vi blev båda ställda mot väggen. Hon trodde inte hon skulle kunna fortsätta vara min vän, om vänninan och jag fortsatte träffas och blev seriösare, blev ett par. Jag hatade henne då, för att hon tvingade mig, oss båda, att välja så. Jag vill ha hennes vänskap. Vi kände oss orättvist behandlade. Att bara ge upp någon som man börjat få känslor för. Senare och i efterhand, förstod jag så klart hur hon kände i det hela. Det var inte lätt för henne heller.
Jag ville spela hjälten. Jag ville inte vara orsaken till att ett härligt kompisgäng som jag älskade var och en för vilka de var och hade hoppats få umgås med, skulle splittras. Jag ville själv vara den som sa att det fick räcka, inget mer.. och om det så skulle krävas, säga upp vänskapen och kontakten med båda vännerna. Även om det var bland de två finaste personer jag någonsin träffat och önskade med hela mitt hjärta att jag skulle ha kvar resten av livet. Allt för att jag ville båda väl, att de skulle vara lyckliga, tillsammans, så som jag träffade dem. Men jag förmådde inte mig själv till att göra det, jag var för svag...
Det var för att jag träffat en person som var som ingen annan jag träffat förrut. Hon kunde förstå hur jag kände. Hon talade till mig, personen som är jag, under ytan, och lockade fram den. Hon öppnade mig, befriade mig från mitt skal. Hon fick mig att våga dela med mig av allt som jag hållit heligt förrut, som bara varit för min kropp att veta och känna. Hon fick mig att gilla och uppskatta personen som jag är. Hon... Hon, som när jag träffat henne, insåg att jag saknat i hela mitt liv. Den personen förmådde jag mig inte säga upp vänskapen till.
Vi har försökt vara vänner, men med långa upphåll i kontakten, mest msn-ande. Vi har setts en gång, på tre månader. Hon hittade mig på dansgolvet en kväll och föll i min famn. Där stod vi, mitt på dansgolvet och höll om varann, i vad som tycktes vara en minut. Alldeles still, med folk hoppande omkring oss, utan att säga ett ord till varann...
"And though they talked for just a little time
Before she said she had to go
He saw the meeting as a tiny sign
That told him all he had to know
And so Louise
Waved from the bus
And as she left
She gave that smile
As if they were still lovers
It's not always true that time heals all wounds
There are wounds that you don't wanna heal
The memories of something really good
Something truly real, that you've never found again" - Robbie Williams, Louise
Allt eller inget
Det har blivit ett litet uppehåll, mina tankar har kretsat i andra banor på senaste och har haft svårt att fortsätta där jag slutade seanst. För historien tog inte slut den kvällen, utan fortsätte dagen efter. Jag hade inte upplevt något, men upplevde allt på två dagar, kändes det som. Kärlek.. svek.. svartsjuka.. en efter en sköljde de över mig.. och drog med mig ner i avgrunden.
Dagen efter skulle vi båda ut, jag och flickan från förra inlägget, men från varsitt håll. Hon hade inte svarat på mess under dagen, inget jag tänkte mycket om, men i vimlet fick jag syn på henne. Det jag mötte var dock en kall hand som sköt mig ifrån sig, och senare en annan famn hon svepte in sig i. Där stog jag, kär upp över öronen för första gången, i någon som inte ville veta av mig.
Det var först när jag kom hem till den ensamma lägenheten som det riktigt slog mig. Så övergiven och sviken hade jag aldrig känt mig. Jag kunde inte förstå att hon inte kände likadant, när det kändes så rätt för mig.
I flera dagar efter var hon det ända jag kunde tänka på. Saker vi sagt, saker jag skulle viljat ha sagt om jag såg henne igen. Jag hade alla möjliga scenarion uttänka. Jag grät lite till en början, över mig själv, att äntligen ha hittat någon och förlorat det lika fort... men det var mest tankarna som flög runt i huvet. Som inte ville slå sig till ro. Som höll mig vaken hela nätter i sträck.
Jag tog till och med mod till mig och ringde henne veckan efter. Allt jag ville och förväntade mig höra var att det inte var något mellan oss, för att jag själv skulle kunna lägga det bakom mig. Det jag mötte var dock samma varma, glada och intresserade flicka som jag umgåtts med innan. Hon höll liv i mitt hopp, desperata hopp om att kunna ses igen. Hon verkade vilja, men planerna krockade till en början och veckan efter skulle hon iväg på en två veckors tripp... men hon skulle höra av sig när hon kom tillbaks.
De två veckorna gick, men hon hörde inte av sig. Det gjorde jag tillslut, men det blev samma typ av svar, hon skulle höra av sig. Först då insåg jag sanningen, hon ville inte. Jag hade aldrig slutat att hoppas, för jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som henne igen. Jag höll med ett desperat grepp tag i den lilla livlina hon lämnade efter sig.
Redan dagen efter.. när jag kände mig som mest sviken och övergiven och ledsen över mig själv, och bara hade svarta tankar om flickan i fråga.. sa jag till mig själv att jag inte skulle tillåta mig själv att komma ihåg henne så. Jag kommer alltid vara tacksam för de känslorna hon väckte i mig för första gången. Hon kommer aldrig att glömmas.
Never Been Kissed, until twenty five...
Det var en höstdag förra året, då det fortfarande var varmt ute som en sommardag, en skön tid. Flickan träffade jag på kvällen för en förfest för att sedan gå vidare ut. Vi hade träffats en tid innan och pratat ett par gånger per telefon. Jag tyckte redan då vi fick en bra kontakt, vilket bara stärktes ju längre kvällen gick. Vi tycktes vara likasinnade i allt från humor och livsinställning, till musiksmak och intressen. Jag hade aldrig känt någon liknande kontakt och skulle kunnat ha suttit och stirrat in i hennes bruna ögon hela kvällen, vilket jag också gjorde större delen av den. Och hon in i mina blå.
Kvällen fortsatta ute och vidare in på dansgolvet. Temperaturen steg mellan oss och vi började bli heta på varandra där på dansgolvet och tryckte oss emot varandra i takt med musiken. Kvällen gick och sista tryckar-låten kom och hon fanns i min famn. Våra läppar söktes till varann... och våra tungor lekte...
För mig var kvällen som en saga. Den var precis som jag önskade.
Det var till den dagen den lyckligaste dagen i mitt liv, för det var inte bara första gången jag kysste en kvinna, det var även första gången jag blivit kär. Jag har trott jag har varit små kär och haft känslor andra innan, men efter denna dag inser jag att jag aldrig har varit kär, förrän den där höstdagen förra året.
Jag hade aldrig blivit upprymd av liknande känslor. Jag satt halva eftervarande dag och stirrade in i väggen, på skärmen, eller ut genom fönstret, medans jag lyssnade på musik. Musik som vi lyssnat på tillsammans kvällen innan... med ett leende på läpparna, och bara mådde. Jag klarar inte att beskriva det i ord, för jag kunde inte knappt förstå mina egna känslor då. Jag var lycklig...
