Ett sista farväl
Jag har för länge sedan tappat bort gränsen mellan kärlek och vänskap. Jag läste ett unberbart inlägg om det, här. Hon är min käraste vän och jag kommer alltid vara tacksam för det hon givit mig. Den första person jag känt mig helt trygg med, som jag kunnat öppna mig emot. Jag hoppas bara kunna hitta nya vänner jag känner likadant för. De gamla funkar inte, de känner inte mig, de känner mitt skal.
Jag vet exakt vilka ord jag ska använda. Jag väntar på henne. Ett sista farväl, ta hand om dig, lycka till.. med livet.
Innan jag märker det har hon loggat in, och frågat hur det är. Min rubrik avslöjar min sinnesstämmning.. men hon är den enda som frågar, som verkar bry sig.
Louise: men lilla du inte deppa
Louise: berätta vad det är istället så kanske jag kan hjälpa dig
Appe: du är antigen den siste eller enda person som skulle kunna hjälpa... ja vet inte vilket
Louise: okej
Louise: du vet vart jag finns om du ångrar dig
... jag svara inte och hon loggar av, får ett sms...
Louise mob: Livet är inte lätt. Men det är så vi lär oss och finner oss själva. Glädjs åt det bra i livet. Mkt vi deppar över är rätt oväsentligt och som vi glömmer efter ett tag. Glöm inte det. Så deppa inte. Du mår inte bättre av det, tro mig.
Jag förmår inte svara... vet hon att hon pratar om sig själv? Att det är henne jag vill glömma. Ska jag verkligen göra mig av med den enda person som tycks bry sig, den enda som känner mig? Men klarar jag att ha henne kvar i min närhet?
